Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 
   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund. 
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen! 
Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 
   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?