RB:s nya giv - BARN tystnar

Rädda Barnen släcker ner BARN, organisationens välgjorda och informativa medlemstidskrift. Senaste numret, nr 2/2016 var det sista.

Som jag ser det har BARN varit den främsta  och viktigaste infromationskällan, inte bara till medlemmarna utan även utåt om än indirekt, till en bredare allmänhet. Tidigare, under de flesta av de många decennier jag varit medlem, så hette den "Barnen och vi", lika välgjord och stimulerande och engagerad.
Under namnet "BARN" har dess enda svaghet varit att den kommit ut med något färre nummer per år än vad "Barnen och vi" gjorde.

Nu skriver RB:s (välbetlada) generalsekreterare Elisabeth Dahlin att RB ska modernisera sig, följa med tiden. Vilket betyder att nerläggning av BARN. Det RB vill säga ska i stället sägas på "sociala medier" (= internet).
Som om det vore effektivare och billigare. Jag tror inte det, jag tror det är ett misstag, även om det idag finns en del människor som inte förmår läsa på papper. Men om de ska nås av informationen lär den i de flesta fall ursprunglligen har stått på pappaer.
Självfallet ska RB finnas på nätet, men att det skulle kunna ersätta en genomarbetad och gedigen information som den som getts i BARN, det tror jag är ett misstag. Inte lär heller de etablerade media (dvs SR/SVT och papperstidningarna) berätta mera om de historier som RB vill berätta om BARN slutar komma ut. Och att så kraftigt öka närvaron av RB-info på nätet som skulle motsvara det som står i BARN, det skulle kosta mer i (anställd) personal än vad BARN gjort. Nej, resultatet blir troligen i stället att både medlemmar och allmänhet får kraftigt minskad information, med minskning i engagemanget som följd.

Att några hundra eller tusen klickar "gilla" på ett annonsliknade meddelande från RB i Facebook eller ser snuttar på Twitter eller liknade, det är för flyktigt och ytligt.
Jag blir allvarligt bekymrad att nedläggningen av BARN minskar intresset och engagemanget för de viktiga uppgifter som Rädda barnen har.

Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."

Alla barn har rätt till skydd och hjälp (Rädda barnen)

Jag citerar ur BARN, Rädda barnens utmärkta tidskrift, nr 1/2016. Det är ordförandens "sista ordet". Vill spara det och göra det tillgängligt för mina bloggläsare.  Artikelns rubrik är densamma som jag satt för detta blogginlägg.

"När Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet. Den hårda knuten i magen måste bli till bränsle för ett engagemang.

DE SENASTE MÅNADERNA har jag haft svårt att känna igen mig i mitt eget land. Jag har varit en stolt ambassadör för Sverige och har med trovärdighet kunnat prata om humanism och solidaritet. När land efter land i EU stängde sina gränser var Sverige ett land som stod upp för asylrätten , ett land som sa refugees welcome. 

När så beskedet kom att även Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Genom införandet av id­kontroller gick Sverige längre än något annat EU land dittills gjort. Tidigare kunde alla människor som kom till de svenska gränserna ansöka om skydd. Nu gäller det enbart de med id­handlingar – övriga släpps inte in. Det är om något en inskränkning av asylrätten.
 Chocken var total – hur kunde vi hamna här? Vad har hänt? Jag kände skam och en stor sorg. Men också en stor maktlöshet. Kan jag verkligen vara en del av detta? Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet och passivitet . Den hårda knuten i magen, den värkande känslan i brösten måste vändas till något annat. Den måste kanaliseras och bli bränsle för engagemang.
Asylrätten måste värnas, barnkonventionen efterlevas. 

Alla barn som kommer som flyktingar har rätt att få skydd och hjälp. Det är viktigare än någonsin att vara en stark röst och att vara uthålliga. Inte minst med tanke på de allt tydligare rasistiska strömningarna i vårt samhälle. Under lång tid har vi drivit frågan om säkra och lagliga flyktvägar. Därför har Rädda Barnen välkomnat utredningen som tillsatts kring frågan men läget är akut.
   Rädda Barnen har uttryckt starkt kritik mot tillfälliga uppehållstillstånd för barn. De har bara negativa konsekvenser. Det samma gäller inskränkningar i rätten till familjeåterförening. Då vi finns med längs hela vägen från krigsområdena ser vi vilka fasor barnen och deras familjer tvingas igenom.
   De migrationspolitiska besluts som nu fattats kan leda till att ännu fler barn riskerar livet på den farliga vägen till Europa. Under denna tiden har jag också känt stolthet över Rädda Barnen. Det är fantastiskt att se det enorma engagemang som aktiva landet över visar, det ansvar vi tar. Det samma gäller vår personal som nu driver vår första humanitära insats i Sverige. Vi är en kraft att räkna med.        Förutom att påverka migrationspolitiken måste vi också värna rättigheterna för de barn som kommit hit. Höstens flyktingmottagande har visat tydliga brister i den svenska förmågan att svara på en humanitär situation. Trots att många medarbetare i stat och kommuner jobbat extremt hårt har det funnits stora svagheter. De barns som kommit hit som flyktingar har samma rättigheter som alla andra barn. Vi vet dock att asylsökande barn ofta har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Vår uppgift är att kämpa för att dessa barn får rätt till hälsa, fritid och utbildning på samma sätt som andra barn. Vi kommer fortsätta höja vår röst och kämpa för barns rättigheter och mot alla försök till inskränkningar i asylrätten.

Inger Ashing STYRELSEORDFÖRANDE"
---
Jag vill bara tillägga att jag instämmer. Jag har också haft svårt att känna igen mig i Sverige efter detta beslut. Och de beslut som kommit därefter. 

Barn är bra! Även "Barn".

Ja, nog är barn bra. Även om de givetvis kan ha sina sidor, vara besvärliga på olika sätt. Men barn är barn, och barn måste få kärlek och goda uppväxtvillkor. Oavsett var de bor och vem som sköter och uppfostrar dem.

Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.

Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.

Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing.  Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall?  Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.

Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting.  Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!

Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.

Bravo, Northug!

Jag gillar inte alltid den norske skidkungen Petter Northugs uppträdande i spåret. Men nu måste jag ge honom ett erkännande. Läser i bladet att han ger (en del av sina) inkomster från sponsorer till Rädda Barnen.
"Pengarna kommer bland annat från försäljning av utrustning och genom att delar av 25-årige Northugs sponsorbonusar går direkt till Rädda Barnen", enl SvD. En hel miljon ska det bli.

Han är inte så tokig ändå då, han den där Northug. Och svenska och andra idrottare fick något att tänka på. Att dela med sig!

Rädda Rädda Barnen! (Uppdat.)

Läste just två tidningsartiklar på internet om oegentligheter inom Räddda Barnen. Fick samtidigt kallelse till det lokala årsmötet. Jag är alltså medlem, sedan tidigt 60-tal. När Röda Korsets ekonomiska skandaler med förskingrande ekonomichef och höga löner uppdagades och blev stora nyheter häromåret kände jag ändå en viss trygghet i att något sådant knappast kunde hända i RB, den ideella organisation som legat mig varmast om hjärtat i hela mitt vuxna liv.

Den ena artikeln (SvD, 15 febr) refererar en polisanmäld misstänkt förskingring i en lokalavdelning. Det är illa, illa nog. Men sådant kan förekomma, om personer hamnar på fel uppdrag. Med en fungerande revision så upptäcks det och organisationen i sig tappar inte allmänhetens förtroende.

Den andra, något äldre artikeln (i GP) är än allvarligare för Rädda Barnen. En f.d. organisationschef för Mellanösternkontoret avslöjar allvarliga brister i kontroll och verksamhet, miljoner har bara rullat iväg. P.g.a. dåliga rutiner, dålig kontroll, höga löner och mer el mindre självbeviljade förmåner för en del utlandsanställda, dubbla stora och lyxiga utlandskontor, försvunna pengar och havererade projekt. Samtidigt så centraliseras RB:s verksamhet alltmer och samordnas med internationella "Save the Children" med utslätad profil som följd.
Citat "Jemen är ett land längst ner på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar.
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart."
"Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”

Frågan är varför sådant händer. En svar är bristande kontroll. En annan är nog att runt om i landet så arbetar tiotusentals människor helt idéellt, men organisationerna har blivit så stora, hanterar så mycket pengar att de "måste" ha många anställda. Anställda ska givetvis ha lön, gärna anständig lön. Men när de anställda blir för många, och får för höga löner, då händer något. Den behövliga professionaliseringen slår lätt fel, urartar. Idealiteten försvinner med höga löner och karriärer inom "biståndsbranschen". Det blir tjänstemännen som bestämmer, inte medlemmarna. Det blir mer och mer centralisering, ideal och inriktning urvattnas.

Denna utveckling har vi sett även i de politiska partierna. Medlemstalen sjunker, de får statsbidrag och anställer alltfler på de centrala kanslierna. Makten blir målet, inte det faktiska ideologiska innehållet.

För RB:s del har det inneburit att profilen slätats ut, inriktningen på barnens rättigheter har minskat. Det är lättare att bygga skolor för fattiga barn än att kritisera regimer för deras underlåtenhet att ta itu med strukturella brister. För mig, som varit en passiv medlem, fadder och bidragsgivare under senare år så har utvecklingen inte varit helt uppenbar. Även om en del inriktningar, höga löner och annat irriterat.

Skall Rädda Barnens rykte varaktigt räddas måste något radikalt ske. Givetvis rensas upp i de oegentligheter som skett. Skarpa ekonomiska rutiner införas. Trimma de administrtiva kostnaderna - och definiera dem bättre! Återgång till mera av ideellt arbete även centralt. Varför inte hitta några kvalificerade krafter till ledningen som är ekonomiskt oberoende (pensionärer t ex) och kan och vill arbeta utan löner/arvoden? Avstå från tveksamma bidragsgivare (som Postkodslotteriet med dess höga administrativa kostnader och löner). Och RB ska inte ge pengar till poliser och politiker. Förtroendet måste återupprättas. Då duger det inte att skjuta budbäraren, dvs kritisera dem som drar fram missförhållanden.

Om inte kommer RB:s medlemmar att ledsna och besvikna överge RB. Och barnen blir förlorare.
---
Uppdat. RB uppger att de diskuterat och vidtagit en del åtgärder. Samtidigt ser jag i en annan artikel i GP att SIDA även därefter haft kritiska synpunkter. För att verkligen komma tillrätta med problemen tror jag att man faktiskt måste se över (sänka) löner och arvoden till förmån för idealitet även på hög, central nivå. Det ska eller får inte innebära lägre kvalitet. Tvärtom, inte ens i Sverige bör det vara omöjligt att få ytterst kvalificerade människor - med lång livs- och arbetserfarenhet - att på äldre dar göra en ideell insats med ingen eller symbolisk ersättning. Det skulle ge en positiv signal till både medlemmar och bidragsgivare!