26 juli 2010

Är fattigdom el rikedom problemet?

Kent Persson (m) skriver om problemet med fattigdomen. Att moderaterna vill bekämpa fattigdom och hemlöshet. Det är väl bra, även om jag spontant inte känner att det är riktigt det som jag förknippar med moderaterna. Inte ens nya moderaterna.

Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.

Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!

Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.

Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!

Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.

Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.

Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?

Inga kommentarer: