Om Skavlan, ondska, godhet, dr Mukwege, och vår skuld

Teve är i mycket en underhållningsmaskin. Att vi genom teve dessutom kan få nyheter, ibland med viss fördjupning och rent allmänbildande program är förstås sant och ett plus. Ändå är det så att underhållningen överväger, tyvärr numera dessutom ofta av rätt låg kvalitet. 

Dock, det finns undantag. Ett sådant är Skavlans pratshow. I grunden är det förstås underhållning. Men det är tänkt som intelligent underhållning, där vi får möta intressanta personer. Någon gång kan det vara kändisar som bara är kända för att de är kända. Men oftast har de uträttat något, har en intressant bakgrund eller varit med om intressanta upplevelser eller gjort något bra. Vilket kan ge oss som tittare något av värde också. 

Fredagen den 24 oktober (2014) var en sådan kväll. Starkast intryck gav mig Dr. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare som hjälpe kvinnor - och barn - som utsatt för råa våldtäkter i det Kongo som sedan decennier plågats av inbördeskrig och oroligheter, som dels har sin grund i den koloniala tiden och att varken Belgien eller världssamfundet med FN i spetsen förmådda lotsa landet till självständighet i fred och demokrati. Dels är landet för rikt för att lämnas ifred. Både inhemska och utländska intressen är alltför fokuserade på att utnyttja landets rika naturtillgångar för egen snöd vinning. Inte minst gäller det värdefulla metaller, och däribland sådana som är viktiga (och dyrbara) och användbara i våra mobiltelefoner. 
Som användare av mobiltelefoner är vi alla i viss mån medskyldiga till att Kongos folk plågas av roffarnas metoder. Tyvärr är det ju i sig ingen nyhet att det förekommer vidrigheter i Kongo och som länge förekommit där. Vissa antydningar om det fanns även i teveprogrammet kvällen före om Kongoveteranerna. Men Dr. Denis Mukwege gjorde hos Skavlan det så väldigt tydligt att jag har svårt att rensa hjärnan från det. En man fylld av människokärlek, en god engagerade man.

Ett tankeväckande uttalande av Mukwege, som fått flera priser för sitt arbete, var att de inte tjänade något till om de inte bidrog till att förbättra situationen. Han såg inget egenvärde i att själv få erkännande för sitt arbete, kränkandet av människorna måste sluta, det är det viktiga. 

Men varför finns det så mycken ondska? Att det ligger en girighet av oändligt djup som grund för detta, det förstår jag - nej inte förstår, men inser -  men att det går att få sina drängar och hantlangare att agera på det brutala och omänskliga sätt som sker i Kongo, det övergår min fattningsförmåga. Systematiska våldtäkter av grövsta slag, på ett sätt jag inte vill beskriva. Och dessutom, bara som följd av den ondska som kommer ur en bottenlös girighet som blundar för allt som kan kallas humanism och människovärde. Har inget med etniska eller religiösa motsättningar eller dylikt att göra. 

Då är det "tur" att det finns godhet också. Som hos dr Mukwege. Och som hos de som stödjer hans arbete. När jag söker mera fakta om Mukwege så ser jag något som får mitt hjärta att värmas. Den organisation som stödjer hans arbete är Läkarmissionen, det som tidigare hette Svenska Journalens Läkarmission. Och jag minns med glädje och stolthet min kära mamma, tyvärr sedan länge, länge bortgången. Hon som var sjuklig i stort sett hela sitt liv, men alltid beredd att hjälpa andra. Hon hade alltid Läkarmissionen främst på sin lista för månatliga utbetalningar. Av respekt för henne så fick mina döttrar fortsätta detta så länge de bodde hemma. Eller rättare sagt jag fortsatte bidragsgivandet i deras namn. Och har sedan också stött dem, på annat sätt. 

Människor som Mukwege och hans likar, de gör mycket gott. Men, det måste bli ett slut på hur människor göra varandra illa.  Det är nu 50 år sedan som de sista svenska FN-soldaterna lämnade Kongo. Utan att ha lyckats uppnå fred och stabilitet. Kongos folk, inte minst kvinnor och barn, lider fortfarande av detta misslyckande och stridande maktgruppers snikna girighet. Det måste sättas press på de inblandade mäktiga att se till folkets bästa i st för sin egen makt och rikedom. 
Kan t ex världens stora mobiltillverkare sluta köpa de metaller de behöver från Kongo? Kan de ersättas med andra metaller, eller köpas från andra länder med anständigare politik? Eller ska vi konsumenter sluta köpa mobiltelefoner, som till en del använder beståndsdelar från Kongo?

Jag vill också passa på att ge länken till Läkarmissionen, som stöder de Mukweges arbete att hjälpa våldtagna kvinnor och barn. Klicka här.

Mera om Denis Mukwege finns här på wikipedia. Och här, som vinnare av Sacharovpriset.