Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.