Bloggaren Mary frågar hur många som får jobb genom arbetsförmedlingen (AF). Under de senaste decennierna är de nog lätt räknade. Och de torde vara svåra att räkna ut det verkliga antalet genom AFs egen statistik också. Gissar jag, då den knappast är uppbyggd i det syftet.
Ack ja. Exemplen på AFs klantighet, utifrån de arbetslösas perspektiv, är otaliga. Känner inte att jag behöver ge fler expempel själv.
Dock, mitt första riktiga jobb fick jag faktiskt genom AF, men det är i närmast förhistorisk tid (1960-talet). Och det varade bara 4-5 månader. Det kan möjligen vara intressant att notera att jag hade en moster som arbetade på AF (dock i annat län), och hon var redan då trött på AFs tilltagande byråkratisering och ökande syn på sig själv myndighet.
Hon hade den naiva tron att AF var till för de arbetslösa och arbetade utifrån det! Vilket gjorde att hon välsignade den dag hon gick i pension och slapp "sossificeringen" av det impotenta AF.
Den tänkta motiveringen för AF, som kanske till och med var den officiella en gång i tiden, vad vet jag utan att gå till urkunderna, är givetvis bra. Den som min moster trodde på, den att fixa jobb åt folk, eller att i vart fall aktivt hjälpa dem till arbete.
Därför är det känslomässigt (?) svårt att helt spola AF utan att ha ett alternativ som man tror på. Privata alternativ finns numera i någon mån, och de kan väl sägas fylla ett behov. Men inte känner då jag till något sådant alternativ som verkligen motsvarar det som AF borde vara.
Kan det vara så att det var myndighetsstämpeln som förstörde AF/AMV? Att verket (som det länge hette) halkade så snett i denna sin funktion att det tappad markkontakten.
Samt förstås, att "verket" blev ett i rörelsen ingående (om än indirekt) organ, alltmer befolkat av trogna socialdemokrater, som inte i alla fall anställdes på meriter utan först och främst på grund av partibok. Ofta visserligen välvilliga till arbetssökande, men själva satt de ju säkert i och med sin tjänst. Och deras värld och omvärldsbild var dessutom begränsad till industrijobbarens lönearbete. Möjligen med viss förståelse för enklare tjänstemannajobb, men inte mer. Och på akademiker sågs med misstro.
Och nu har man sedan flera decennier helt tappat förankringen med hur dagens arbetsmarknad ser ut, både för presumtiva LO-jobbare som med akademiker. Och det enda de har att erbjuda de som inte till varje pris vill ha en löneanställning är dessa säregna "Starta-eget"-kurser (med olika namn).
Hur får man något nytt - en fågel Fenix - att resa sig ur askan, om man biter huvudet av skam och helt lägger ner AF?
Och vad händer under övergångstiden?
För inte hjälper det att bara ge AF större anslag, vad än Reinfeldt tror.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
3 kommentarer:
Jag har kanske skrivit det här tidigare, men jag har faktiskt en bekant som fick sitt första riktiga jobb via AF. Och det så sent som i mitten av 90-talet. Han stannade nästan 10 år där sedan så visst kan det fungera. Även blinda hönor osv.
Annars är det väl som du skriver att man spontant tycker att AF måste finnas eftersom det ju är ett bra syfte att hjälpa folk att få jobb, men när jag tänkt lite på det så kan jag faktiskt inte komma på ett enda sakskäl till varför AF behövs.
I stort ser jag AF/AMV som ännu en av dessa företeelser i sossestan som lurar den stackars underklass som rörelsen säger sig värna. Utbildade personer vet att de inte får hjälp av AF och skaffar jobb på egen hand, medan underklassen har gått på retoriken och anmäler sig hos AF för att få ett nytt jobb. Gissa vilka som sedan blir långtidsarbetslösa.
Ett misstag många gör är naturligtvis att basera sin personliga erfarenhet på hela svenska folkets. Man ska liksom tycka illa om AF, för man kan ju inte uppskatta deras arbete, vilken befängd tanke. Inlägget är tröttsamt och ännu ett exemplar i leden av den uttjatade policyn bland många svenskar, nämligen att AF inte hjälper någon. Det är mycket lätt att avvisa detta, exempelvis genom att läsa de rapporter och analyser som varje år utformas, full tillgängliga för envar, där vi med tydlighet kan se att AF faktiskt gör ett bra jobb. Läs på! Själv har jag fått fyra av fem jobb via AF, och kan således inte skriva under på ditt bristfälliga resonemang.
Thomas. Nja, nu är det inte bara egna erfarenheter som ligger till grund för mitt resonemang. Tvärtom. Det grundar sig både på en bred, nära krets av människor liksom av mera allmänna vittnesbörd.
Självfallet ligger det i AF/AMS eget intresse att procucera statistik o rapporter som visar en annan bild.
Det är ju utomordentligt att du fått flera jobb av AF! Fantastiskt! Men du kanske inte heller ska dra generella slutsatser av just din erfarenhet.
F.ö. har jag ju sett på andrda bloggar att du är en frenetisk försvarare av AF. Det har du all rätt att vara, men det är inte bara något hugskott från mig att kritiken mot AF faktiskt ÄR så stor och bred.
Trots ditt försvar.
Skicka en kommentar