Vems verklighet?

TT:s tvredaktion har en enl min mening en snäv verklighetsuppfattning. I en liten tv-krönika anser skribenten att det vanliga inte bara är att köpa något snabbt och enkelt till lunchen utan att man ofta äter ute till middagen. Och att det är en stor skillnad till när hon var liten, då var det speciellt och lite lyxigt att äta på restaurang.

Det är möjligt att det är vanligt bland en snäv grupp välavlönade yrkesarbetande 30-åringar företrädesvis i Stockholmstrakten. Hon noterar ju också att det är billigare att laga mat hemma. Just så är det, därför äter de absolut flesta sin middag hemma.

Att gå ut och äta är fortfarande lyxigt och dyrt för de flesta av oss, vi som måste få vardagsekonomin att gå ihop även om familjen har en inkomst under tjugotusen i månaden, brutto.

Visst, en och annan är av omständigheterna tvungen att äta lunchen ute, men då måste den vara inte bara snabb utan också billig. Att också äta middag ute, det har man inte råd med. Det är lyx som kanske förekommer en gång vartannat eller vart tredje år. Om inte någon annan bjuder förstås.

Sådan är verkligheten för oss som lever utanför Stockholms innerstad och har normala inkomster.

Vem försvarar Sverige?

Så ska försvaret halveras. Igen. Hur ofta kan det ske? Har Sverige egentligen ett försvar?
Trots allt kostar det fortfarande en del pengar, men det tycks inte vara mycket vi medborgare får för pengarna. Vems är felet? Är det militärens - eller regeringarnas fel?
Ska det vara sysselsättningsskäl, industripolitik som styr försvaret? Eller lusten att hellre spendera skattemedlen till något annat?

Trots alla nedskärningar så lär antalet officerare vara sådär dubbelt så många som (de meniga) soldaterna.
Jag läste någonstans att idag finns fler överstar än fänrikar. Men det är klart, nyrekryteringen är svag, en fänrik är en ung officer som förväntas göra karriär. Överstar var av tradition regementschefer. Idag finns knappt några regementen ("förband") kvar, så överstarna sitter på någon stab i Stockholm. En ny fänrik har ingen lysande karriär framför sig.

Och de ytterst fåtaliga värnpliktiga som utbildas, de skickas efter den korta utbildningen utomlands på FN-tjänst.

Samtidigt lär det finnas planer på att köpa en handfull svindyra "Super-Jas"-plan. Vilka ska flyga dem, flygflottiljerna läggs ju ner? Ska de stå och rosta på marken någonstans i hangarer, då det inte finns pengar att låta dem flyga?
De rester av flotta som finns kvar ligger vid kajen.

Vilka finns kvar att försvara Sverige? Utan ett försvar som ger respekt blir Sverige ett lockande byte.

Rödebyslynglarna fällda!

Jag har tidigare skrivit om Rödebytragedin. Noterar nu att samtliga fem ynglingar i det s k mopedgänget fälldes för hemfridsbrott och i ett fall för olaga hot. Alltså de slynglar, med snudd på ligistfasoner, som trakasserade en familj där pappan till slut i desperation sköt mot dem för att freda familjen. OK, att skjuta är fel. Men man kan (i vart fall jag) känna viss förståelse för pappan, när detta gäng trakasserat och förföljt både sonen i familjen och hela familjen under lång tid.
Att slynglarna fälldes kommer dock lite överraskande. Ungdomars allt oftare förekommande övertramp betr det som är acceptabelt i ett civiliserat samhälle blir ju inte så ofta bestraffat eller ens påtalat! Självfallet kan det finnas bakomliggande orsaker för deras uppträdande, men beteenden i form av mobbning, trakassererier och olaga hot är lika fel för det! Det kan inte överslätande kallas för pojkstreck!

Min fromma förhoppning är att denna dom ska bli något som uppmärksammas och ihågkommes bland såväl ligistungdomar som deras föräldrar. Och avhåller från sådana fasoner i fortsättningen. Om det verkligen blir så återstår dock att se.

Vattenkyckling?

AB skriver, åberopande Råd och Rön, att fryst kyckling kan innehålla 20% vatten samt att nu börjar producenterna injicera vatten i färsk kyckling också.
Det är naturligtvis uppåt väggarna fel.
Det tycks inte hjälpa att vattenhalten ska anges på förpackningen. Däremot så ska vi som konsumenter vara tacksamma för journalister som håller ögonen öppna och informerar oss. Med kunskap kan vi välja bort vattenkyckling. I vart fall så länge som det finns alternativ.
Men nog är det bedrövligt att producenterna på alla sätt försöker lura oss.

Hillary fixar fortsatt rysare

Så tog Hillary Clinton hem primärvalet för demokraterna i Pennsylvania, t o m med bredare marginal än många väntat. Hon vägrar ge upp, och visar en beundransvärd seghet som i mycket liknar sin makes. I motsats till maken så har hon dock ett slags distans till omgivningen, som inte alla uppskattar.
Hennes konkurrent Barak Obama förefaller dock i alltför hög grad vara en pratmaskin. Onekligen har han också en mindre erfarenhet än Hillary Clinton, var han står är dessutom lite svårt att precisera av hans uttalanden. De är eleganta, men ofta lite tomma, substanslösa. Han entuasimerar tydligen främst unga, men vad vill han?
I mångt och mycket sägs han ligga nära Clinton, men ett eller två snäpp till höger om henne. Därmed även rätt nära republikanernas McCain, som dock förefaller mera sympatisk än George W Bush. På senare tid har Obama också verkar lite väl teoretisk och främmande från vanliga väljares vardag, kommen från en övre medelklass som han är.
Obama leder beträffande delegater, men Clinton har tagit hem de stora, viktiga staterna. Och hon visar en uthållighet, som är en bra egenskap för en bra president. Hennes seger nu bäddar för att det blir en fortsatt rysare i de kommande primärvalen.
En rysare som kan fortsätta ända fram till konventet, och försätta de s k superdelegaterna i en svår situation om vem de ska välja som partiets kandidat.

Schenströms vägran

Ulrica Schenström, hon som fick avgå som statssekreterare sedan hon suttit och pimplat vin med en journalist när hon hade jour för Sveriges krisberedskap, hon vägrar komma och svara på frågor när konstitutionsutskottet kallar.

Är det inte ganska typiskt? Hon anser, troligen med Reinfeldts tysta medgivande, att hon står över sådana futtiliteter som att svara på besvärande frågor från riksdagsmän. T o m Lars Danielsson (s), som gjorde bort sig i hanteringen av Tsunamikatastrofen, ställde upp. Inte så att han gillade att sitta där, men han smet inte undan.

Schenströms smitande är ytterligare ett bevis på att Reinfeldt och moderaterna har svårt med att hantera regeringsinnehavet, svårt att hitta de rätta och kompetenta personerna till viktiga uppdrag, har svårt för att respektera riksdagen. Illa, illa.

Tvingas in i A-kassan?

För den som lever på eller strax under det som kallas existensminimun är det en ständig plåga att gå och handla (med kraftigt stigande matpriser) men lika plågsamt att läsa om alla nya pålagor som kommer och planeras.

Regeringen sägs bl a planera kraftigt höjd bensinskatt. Ack ja.

Och nu också en obligatorisk A-kasseförsäkring, med en årsavgift på minst 5.000 kr per år. Närmare detaljer okända, men ett skrämmande perspektiv öppnar sig.

Nå, ska A-kassan vara obligatorisk så ska den givetvis finansieras genom skatten! Det duger inte att sänka skatterna för de välbeställda och gömma kostnaderna genom att ta ut avgifter från de som inte har råd.

Vart tog valfriheten vägen?
Varför en ny myndighet? Är det meningen att jobben ska fixas genom att införa nya byråkratier?

Vet alliansen inte att de som går ur A-kassan gör det på grund av att de inte har råd, att redan dagens avgifter är för höga - eller förtränger de det? De som gått ur tar en medveten (?) risk att stå utan A-kassa om de blir utan jobb.
Eller så har de inget jobb för att kunna betala A-kasseavgiften. Varför tvinga folk till något de inte har råd med? Av det som läckt ut så verkar det i vanlig ordning drabba de som redan är drabbade! Denna regering, liksom föregående, tycks tro att alla männsiskor har en inkomst av minst 30-35.000 kr per månad. Ibland verkar de tro att det är vad folk har att röra sig med efter skatt till och med!

Jag förutsätter, utan minsta garanti för att ha rätt, att ett färdigt förslag ska innehålla ett otal undantag för de som är pensionärer, de som studerar, de som arbetar deltid, för de redan arbetslösa med flera. Det skulle dock innebära just en byråkratisk överbyggnad, som motiverar den höga avgiften. Dessutom, med obligatorisk a-kassa så borde det inte heller vara en max-gräns på 300 ersättningsdagar. Utan jobb och utan a-kassa, hur ska den avgiften betalas?
Måtte regeringen backa!

Jag är sannerligen ingen socialist, men ibland undrar jag om höger-alliansens regering är smygsossar. Socialister, som för en omvänd Robin Hoodpolitik.

Makt är farligt

Makt korrumperar. Fullständig makt korrumperar fullständigt.
Därför skall ALL makt kontrolleras.
Därför ska makt delas mellan olika maktcentra ("statsmakter").
Därför skall makthavare aldrig få sitta för länge. Sådär åtta år kan vara en bra gräns...
Därför är det viktigt att t ex riksdagen kontrollerar regeringen och ämbetsverken!
Och att väljarna byter majoritet i riksdagen då och då!
Att vi inte har politiserade domstolar.
Och att vi har en fri press som inte bara skrivet om kändisar och snusk/snask.

Detta som en påminnelse kring detta med strävan efter makt (vilket beskrivs som medlet för att genomföra politik), som en påminnelse om Mugabes utveckling (för att nu ta ett övertydligt exempel), och som ett apropå till Mundebos artikel (och avhandling) om att riksdagen inte fullgör sin kontrollplikt av regeringen.

Ta makten från partiledningarna!

Rikdagen sköter inte sitt jobb, menar Mundebo.
Förre budgetministern Ingemar Mundebo (fp) har inte upphört att intressera sig för samhällsfrågor bara för att han idag inte är aktiv politiker. Tvärtom, som pensionär har han forskat i hur riksdagen sköter sig och skrivit en doktorsavhandling som utmynnar i slutsatsen att rikdagens ledamöter inte sköter sitt jobb. Detta redovisar han i DN-debatt den 13 april 2008.

Anledningen till detta, menar Mundebo, är att rikdagsledamöterna inte förstår sin roll i att lagstifta och att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sig. De föredrar att synas i media och att gå på arbetsplatsbesök i st f att läsa in handlingar och hålla tummen i ögat på regeringen. De har blivit ett transportkompani i händerna på partiledningar och regering (oavsett färg). Riksdagens faktiska makt har minskat kraftigt.

Visst är det så. Men varför har det blivit så? Tja, kan det bero på att de svenska partierna är så bidragsberoende? Det är partierna som får bidragen, och därmed är det partiledningarna som styr, inte ledamöterna. Partiledningarna är idag föga intresserade av ideologi i någon djupare mening. Det är makten i sig som är det viktiga, inte politikens innehåll.
Därmed blir det mindre intressant, verkar det som, att kolla upp hur makten utövas, hur beslut genomförs, hur skattepengar används. Det viktiga är att synas i media, för att inväljas och återväljas som representant för ett parti. Inte för sina egna eventuella åsikter och målsättningar, eller för sin förmåga att representera väljarna.

En som faktiskt fullgjorde sitt uppdrag, var förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle. Han kollade både försvar, skola och mycket annat, utan att få mycket uppmärksamhet för det. Numera finns knappt någon av hans kaliber i riksdagen.

Ett problem är att dagens partier är både så små och så toppstyrda och så beroende av statsbidrag. Antalet medlemmar har sjunkit drastiskt under se senaste decennierna. Likaså antalet förtroendeuppdrag. Samtidigt har partipiskorna blivit allt strängare. Det är möjligt eftersom det är partiledningarna i dessa små partier som i högsta grad styr vilka som ställs upp på valsedlarna. Vi har ju partival, inte personval, trots att formellt visst inslag av personval finns. Det gör att en riksdagsledamot i första hand måste hålla sig väl med partiledningen. Vad väljarna tycker har ingen betydelse. Utrymme för starka personligheter med stark ideologisk grund finns inte.

Jag tror att ett kraftigt ökat inslag av personval skulle stärka de enskilda ledamöternas kurage och självständighet gentemot partiledningarna – och därmed skulle det finnas större utrymme för ledamöter som tar sitt uppdrag på allvar. Som kontrollerar vad som faktiskt görs för skattepengarna. Och som redovisar det för väljarna.

Ett sätt att öka personvalet är att alla kandidater, som inte skulle behöva vara nominerade bara av partierna genom något slags sållingsprocess styrd av partiledningar etc, sätts upp på en och samma valsedel och att väljarna får kryssa för ett namn. Jag har inte ett helt utarbetat förslag, men det viktiga är att begränsa partidisciplinen till förmån för den enskilde kandidaten. Partierna skulle vara skyldiga att stödja varje kandidat lika mycket.

Visst skulle det bli svårare att styra partierna, och även mera riskabelt vid regeringsbildningar. Men väljarnas inflytande skulle öka. Och ledamöterna skulle inse att det inte räcker att vara en knapptryckare i riksdagen som kombinerar detta med att vara partimegafon. Riksdagskandidater skulle tvingas att skaffa och redovisa en egen uppfattning om samhällsfrågor i relief till andras, och att som väljarnas ombud kontrollera hur beslut genomförs. Inte bara att beslut fattas.

Norran, en frisinnad tidning!

I min barndom läste vi Norran hemma. Norran = Norra Västerbotten, frisinnad tidning.

Nu ska Norran ha en ny politisk redaktör - och det betonas att Norran politiskt vill leva upp till just den termen, frisinnad. Att det inte bara ska vara ett tomt ord.

Hedersvärt i dessa tider då ideologier alltmer underställs en ren och rå strävan efter makt, och att i den strävan så bryr man sig föga om idéer och ideologier. I min föreställningsvärd, som i hög grad formats av den folkliga socialliberalism som också betecknas som frisinne, är denna bekännelse till frisinne något mycket viktigt.

Läste i en ordbok att frisinne är det svenska ordet för liberal. Det må vara rätt, men för mig är det mer än så. Frisinne är den praktiska liberalismen, den som formats av småfolk, inte av teoretiker vid universitet. Det är den socialt ansvarskännande och medkännande liberalismen som formats i folkrörelser (så länge sådana fanns), med individer i samverkan.

Den är en framåtsträvande ideologi, som aldrig tappar sin grundval. Den har bara en del av ordet gemensamt med den snäva manchesterliberalismen (som idag ofta går under beteckningen nyliberalism). Frisinnet, socialliberalismen glömmer aldrig att människan, den enskilda människan, måste stå i fokus. Kollektivet eller staten eller någon slags "nytta", som definieras av en överhet, får inte trampa på den enskildes rätt och integritet.

Om detta kan jag skriva mycket. Och har skrivit mycket, på denna blogg och i andra sammanhang. Just nu och här bara: Så skönt att frisinnet ska få leva kvar i Norran!

Zappa!

Att zappa är ju att använda fjärrkontrollen för att snabbt byta teve-program, att mer eller mindre planlöst leta mellan de många kanaler som många (de flesta?) har idag.

För mig är det ett begrepp som inger visst obehag, något som jag förknippar med håglösa tonåringar som inte orkar läsa teve-programmet och/eller inte kan koncentrera sig på program som kräver lite ansträngning.

Därför tog det lite tid innan jag själv upptäckte ett program i Kanal 2 som heter Zappa Europa. Ett litet program som jag verkligen kan rekommendera! Det är mestadels korta inslag, kanske därför det kallas Zappa, men av oftast en mycket hög intressefaktor. Det är inslag som ger en inblick utöver de vanliga tevenyheterna om vad som händer runtom i Europa. Mer tidlösa än det som får plats i nyhetsprogram, och kanske därför mera intressanta också. Innehållsmässigt kan det vara precis vad som helst, från experiment med nutida segelfartyg till att i Oslo säljs vinylplattor som en modeflyga. Och allt däremellan.

Börja Zappa!

Intressant skatteförslag

På nittiotalet infördes i en ekonomisk krissituation den s.k. Värnskatten. Då förutspåddes att den skulle bli permanent, även om den beskrevs som ytterst tillfällig. “Självfallet” lever den kvar, trots att vi har en högerledd borgerlig regering.

Anders Borg vill inte avskaffa Värnskatten, i vart fall inte under denna mandatperiod. Det har fått ett antal moderater att gå i taket. De menar att om värnskatten inte avskaffas så springer moderaterna ifrån sin politik – vilket i detta fall är ideologi, eftersom det handlar om skatter. Den moderata pressen verkar också vara på samma linje som de moderata skattesänkarna, och emot den egna finansministern.

Med ett intressant undantag, Norrbottens-kuriren i Luleå. Tidningens ledarskribent menar att ett avskaffande av värnskatten inte gynnar arbetslinjen, som ju numera är det som alltid åberopas som överideologi av Borg och Reinfeldt. Höginkomsttagarna (över 42.000 kr/mån) skulle inte arbeta mera med sänkt statsskatt på de sista kronorna.

Kanske är det rätt tänkt. I den titt på senaset taxeringen som samtidigt publiceras i nämnda tidning så framgår att en icke obetydlig del av de mest välbeställda (i vart fall i Norrbotten) är hockeyspelare, läkare och så avsuttne s-ministern och numera Folksamchefen Anders Sundström i Piteå förstås (årslön 5,3 milj).

De som skulle må bra av sänkt statsskatt är de som idag tjänar under nivån för värnskatt, men ändå såpass att de betalar den “normala” statsskatten på 20 %, dvs i intervallet 28.000-42.000 kr. Tjänar man mindre så betalar man bara kommunalskatt (ca 33%).

Onekligen har NK rätt i att tröskeleffekten från 33 till 53 % är större, och berör fler!, än från 53 till 58 %! Även om 28.000 i månaden är en helt ouppnåelig drömnivå för mig, så lär det vara så att väldigt många svenskar idag tjänar strax under den nivån, och som skulle kunna stimuleras till mera arbete om de inte snubblade på en skattehöjning på 20% när de passerar 28.000 kr. Merparten av svenskarna är inte direktörer i börsbolag, kommunalråd, riksdagsledamöter eller andra utpräglade höglöneinkomsttagare.

Därför verkar det vara mera rättvist att sänka statsskatten för mera normala inkomsttagare i stället för den “värnskatt” som ligger på topp för en liten gynnad elit. I vart fall om man vill ha en solidarisk skattefinansiering av välfärden. Och om det samtidigt skulle gynna sysselsättning och arbete.