WW1:s slut för 100 år sedan, idag Fars dag

Idag firar jag, och firas jag, på Fars dag. Känns lite konstigt men också högtidligt, att påminnas om att det idag, den 11 november 2018, är det hundra år sedan som det blev vapenstillestånd i första världskriget (WW1). Den formella freden kom förstås senare, men den 11 nov 1918 tystnade vapnen. Kriget var de faco slut, och det skeppades inga fler soldater från USA för att bli kanonmat i det storkrig som härjat i Europa i mer än fyra blodiga år.
Att jag finns - och idag kan fira Fars dag, och har en ung son som kan fira mig - det skulle knappast ha hänt om inte WW1 tog slut denna tid.  Ok, jag har ett par vuxna utflugna döttrar också.

Min far, klar att skeppas till WW1.

   Första världskriget var blodigt, och krävde enormt många soldaters liv. Min far, som emigrerat till Amerika (först till Canada och sedan till USA) 1913 var sedan en tid inkallad till militärutbildning utanför San Francisco, var precis färdigutbildad och väntade bara på att skeppas över till slagfälten i Europa.

Min far for, liksom så många andra, från fattigdom och arbetslöshet i Sverige för att finna sin utkomst på andra sidan Atlanten. Han var uppvuxen i skogsindustrins övre Norrland, var utbildad målare, men det var ont om arbete. Dessutom så hade demokratin inte riktigt slagit igenom i Sverige och försvaret var Kungens och överhetens krigsmakt, inte ännu ett folkets försvar för demokrati. Det var oroligt runt om i Europa och krig låg i luften, och i Ryssland var det revolutionsstämning, kommunismen i Lenins tappning på frammarsch. Min far hade ingen lust att kriga, han ville arbeta.

I både Canada och USA hade han haft många olika arbeten, på farmer, på rancher, som målare, som skogsarbetare och i Montana hade han sökt om en bit jord att få odla upp för att få bli egen, hade byggt en liten koja, ett s k homestead, att bo i, allt enl "Homestead Act". Men så blandade sig USA i WW1 för att rädda Europa och inkallades för att utbildas till soldat. Vilket innebar att han tappade möjligheten till en egen jordlapp, eftersom han inte kunde bruka jorden samtidigt som han utbildades till soldat.

Men vapenstilleståndet kom precis i rätt tid för att slippa kriget - och för att få överleva. Efter ytterligare några år i USA så fick han brev från Sverige att hans far (min farfar) var allvarligt sjuk, och min far återvände då snarast möjligt till Sverige. Gifte sig, men frun var sjuklig och de fick inga barn. Något år efter det att hon avlidit gifte pappa om sig och de fick barn, jag var första barnet. Och i sinom tid gifte jag mig och fick en son, som idag uppvaktat mig på fars dag, 100 år efter att WW1 tog slut. (Mina två vuxna döttrar är dock födda på 1980-talet.)

Så kan det gå. Här sitter nu alltså en ung pojke, född på 2000-talet och firar sin far (mig) född på 1900-talet, som i sin tur minns sin far (sonens farfar) som räddades, ca 26-årig,  från kriget för 100 år sedan, och som var född på 1800-talet. Tre generationer av samma släkt, födda under var sitt århundrade!

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...