Läser att f.d. riksdageledamoten och numera ledamoten av säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Linnéa Darnell (fp) vill ha integriteten som landsmötestema på folkpartiets nästa landsmöte (partikongress). Detta som en kommentar till den senaste tidens FRA-debatt.
Det förefaller mig vara ett både lämpligt och självklart krav! I bästa fall kan det bli starten till en återgång till den klassiska socialliberalism som en gång präglade partiet, men som numera är våldsamt anfrätt, speciellt i de ledande kretsarna.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett integriet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett integriet. Visa alla inlägg
05 juli 2008
29 juni 2008
En demokratisk tragedi, värre än signalspaningslagen
Vilka kan misstagets konsekvenser bli?
Reinfeldt-regeringen gjorde ett gigantiskt misstag när den trumfade igenom lagen om signalspaning (FRA-lagen). Av opinionsstormarna att döma så har detta väckt en större vrede och inom vidare befolkningsgrupper än mera pengainriktade beslut som de om A-kassa, sjukförsäkring och olika skattebeslut.
De senare är typiska politikerfrågor, sådant som mest blir föremål för en debatt mellan politiker och med klara gränser mellan olika partier. Som i större eller mindre grad engagerar s k vanligt folk.
Men frågan om integritet tycks engagera mycket mera, vilket regeringen inte insett. Regeringen insåg inte att motviljan mot Storebror var så stor som den visat sig vara. Reinfeldts gäng skulle visa visa sin regeringsduglighet, sprickor i Alliansen fick ej förekomma, partipiskorna ven. Det sossarna ville, men inte förmådde, dvs att driva igenom en likartat lag, det skulle Alliansen klara.
FRA-lagen blev försvarsdepartementets grej, uppbackat av Reinfeldt. Justitiedepartementet och dess chef Beatrice Ask tvingades till tystnad. Interna kritiker ålades munkavle.
Ändå blev det en våldsam debatt och upprörda känslor. Den normalt regeringstrogna pressen rasade. Advokaterna rasade. Internetoperatörerna blev rädda för kostnaderna och kände allmänt obehag. Säkerhetsexperter trodde inte på lagens effektivitet. Inom regeringspartierna var det väldiga konvulsioner.
Men till slut var det bara en ledamot inom Alliansen som vågade rösta nej och en som avstod. Inom partiorganisationerna jäser det på olika nivåer under den direkta ledningen.
Opinionssiffrorna rasar. Väldigt många väljare förklarar att detta är en fråga som kan föranleda partibyte. Problemet är vart de ska gå. "Självfallet" gnuggar oppositionen händerna. Men nu är det fråga om väljare som har ytterst svårt att tänka sig att rösta på sossarna, vänsterpartiet eller miljöpartiet.
En stor del av oppositionen mot lagen, kanske den största delen, kom och kommer från personer med en liberal grundsyn. Nu känner de sig vilsna. Rösterna kommer att splittras eftersom det inte finns något självklart alternativ. En del kommer att röstskolka om de inte hittar ett parti som klart står upp för de hittills som självklara ansedda frihetsbegreppen. Om mp sköter sig kan de kanske ta flest röster från tidigare alliansröstande, pga denna fråga.
Kanske slås kd ut. Som det ser ut idag så ligger både centern och fp alltför nära 4%-gränsen för att vara säkra. Deras fortsatta agerande kommer att vara mycket känsligt och viktigt. Moderaterna är svårt sargat. Sverigedemokraterna kommer troligen även de få en del ströröster, trots att de ligger väldigt långt ifrån protestanterna i denna fråga. I vart fall finns en uppenbar risk för att de som röstar på sd kommer att få en större tyngd än deras antal berättigar till. Det vill säga, den oreda som detta lett till, kan innebära att sd inte bara kommer in i riksdagen, vilket är illa nog, utan också får en vågmästarställning.
Sverigedemokraterna är ett i många avseenden otäckt parti med en människosyn som är helt den motsatta till den liberala, humanistiska. Ändå kan regeringens oskickliga och klumpiga agerande i denna fråga leda till framgångar för sd.
Allianspartierna ledare verkar ha blivit så förblindade av det faktum att de nu sitter vid makten att de sätter makten före alla principer som de annars brukar förespråka. Det kan leda till en tragedi för den svenska demokratin, som om möjligt är än värre än lagen om signalspaning.
Reinfeldt-regeringen gjorde ett gigantiskt misstag när den trumfade igenom lagen om signalspaning (FRA-lagen). Av opinionsstormarna att döma så har detta väckt en större vrede och inom vidare befolkningsgrupper än mera pengainriktade beslut som de om A-kassa, sjukförsäkring och olika skattebeslut.
De senare är typiska politikerfrågor, sådant som mest blir föremål för en debatt mellan politiker och med klara gränser mellan olika partier. Som i större eller mindre grad engagerar s k vanligt folk.
Men frågan om integritet tycks engagera mycket mera, vilket regeringen inte insett. Regeringen insåg inte att motviljan mot Storebror var så stor som den visat sig vara. Reinfeldts gäng skulle visa visa sin regeringsduglighet, sprickor i Alliansen fick ej förekomma, partipiskorna ven. Det sossarna ville, men inte förmådde, dvs att driva igenom en likartat lag, det skulle Alliansen klara.
FRA-lagen blev försvarsdepartementets grej, uppbackat av Reinfeldt. Justitiedepartementet och dess chef Beatrice Ask tvingades till tystnad. Interna kritiker ålades munkavle.
Ändå blev det en våldsam debatt och upprörda känslor. Den normalt regeringstrogna pressen rasade. Advokaterna rasade. Internetoperatörerna blev rädda för kostnaderna och kände allmänt obehag. Säkerhetsexperter trodde inte på lagens effektivitet. Inom regeringspartierna var det väldiga konvulsioner.
Men till slut var det bara en ledamot inom Alliansen som vågade rösta nej och en som avstod. Inom partiorganisationerna jäser det på olika nivåer under den direkta ledningen.
Opinionssiffrorna rasar. Väldigt många väljare förklarar att detta är en fråga som kan föranleda partibyte. Problemet är vart de ska gå. "Självfallet" gnuggar oppositionen händerna. Men nu är det fråga om väljare som har ytterst svårt att tänka sig att rösta på sossarna, vänsterpartiet eller miljöpartiet.
En stor del av oppositionen mot lagen, kanske den största delen, kom och kommer från personer med en liberal grundsyn. Nu känner de sig vilsna. Rösterna kommer att splittras eftersom det inte finns något självklart alternativ. En del kommer att röstskolka om de inte hittar ett parti som klart står upp för de hittills som självklara ansedda frihetsbegreppen. Om mp sköter sig kan de kanske ta flest röster från tidigare alliansröstande, pga denna fråga.
Kanske slås kd ut. Som det ser ut idag så ligger både centern och fp alltför nära 4%-gränsen för att vara säkra. Deras fortsatta agerande kommer att vara mycket känsligt och viktigt. Moderaterna är svårt sargat. Sverigedemokraterna kommer troligen även de få en del ströröster, trots att de ligger väldigt långt ifrån protestanterna i denna fråga. I vart fall finns en uppenbar risk för att de som röstar på sd kommer att få en större tyngd än deras antal berättigar till. Det vill säga, den oreda som detta lett till, kan innebära att sd inte bara kommer in i riksdagen, vilket är illa nog, utan också får en vågmästarställning.
Sverigedemokraterna är ett i många avseenden otäckt parti med en människosyn som är helt den motsatta till den liberala, humanistiska. Ändå kan regeringens oskickliga och klumpiga agerande i denna fråga leda till framgångar för sd.
Allianspartierna ledare verkar ha blivit så förblindade av det faktum att de nu sitter vid makten att de sätter makten före alla principer som de annars brukar förespråka. Det kan leda till en tragedi för den svenska demokratin, som om möjligt är än värre än lagen om signalspaning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)