Hur kan man bli förvånad över opinionssiffrorna?

Demoskops senaste opinionsmätning, publicerad i DN, kommenteras givetvis då det visar att tre (3) partier skulle ramla ur riksdagen! Både c, kd och v skulle hamna under spärren. Fp tappar hela 1,5% från förra mätningen. S och m går upp lite men sd ligger tryggt ovan spärren. Dock ej pp. DNs Hans Brors menar att det skulle vara sensationellt om Demoskops siffror skulle bli valresultatet i september.

Det kan man givetvis tycka, antalet intervjuade är (som oftast!) bara runt 1000 personer, och opinionsmätningar nio månader före ett val brukar inte bli valresultatet.
Johan Westerholm gläds åt centerns kräftgång, och verkar känna optimism därav.

Även eu-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp) har kommenterat, och undrar med viss förvåning om det är vindsröjning på gång i svensk politik.

Är det så konstigt med dessa siffror? Som jag ser det är det enda märkliga att inte fp råkar ännu värre ut! Fp har ju helt gjort bort sig både betr FRA-lagen (men där Cecilia W ett tag i alla fall hamnade rätt) och IPRED (där Cecilia W hamnade helt fel). Jan Björklund har en del tämligen bra förslag betr skolan, men han framför dem så han skrämmer alla med sin aggressiva framtoning. Socialliberalismen inom fp är ju satt i skamvrån. Resten är ett misch-masch av extrem nyliberalism, batong"liberalism" a la Johan Batong Pehrson och allmän maktsträvarpolitik utan klar ideologi.
Centern skrämmer bort alla de liberaler som gästspelade där några år, och har inte kvar många av sina gamla landsbygdsröster heller. Och missköter dessutom sina ministerposter, möjligen med ett litet undantag för Eskil E.
Kd kompromissar bort sina hjärtefrågor, vilka ofta är tämligen oliberala, men därmed finns det ju heller inget berättigande för kd, möjligen då som ett allmänt social-konservativt parti, men utan profil.
Vänstern spelar på en vänsterpopulism, men utan trovärdighet. Lars Werner vågar ju inte ens kalla sig kommunist längre.
Och vad vilja socialdemokraterna? Egentligen? Mer än att komma tillbaka till maktens köttgrytor? Det finns enstaka sossar med en ärlig socialliberal inställning, men de verkar inte få något egentligt inflytande.
Moderaterna är som fp (som tagit över dess högerprofil) men med tillagt till sin mix en socialkonservativ touch, som de kallar "arbetarvänlig", alltid lurar det någon. Men nog är denna soppa av fragement från olika ideologier märklig! Det är alltid svårt att veta var de hamnar! Förutom att maktsträvan lyser igenom i allt.

Av riksdagspartierna är det egentligen bara miljöpartiet som visar någon själ och har stundtals strimmor av gedigen socialliberalism, men de vill ju regera ihop med sossar och vänster, så de får anpassa sig i fel riktning.

Ett elände är förstås att sd, pga riksdagspartierns allmänna ideologiska luddighet och främlingsskap om vad som händer i folkdjupen, plus ett spelande på främlingsrädslan, vinner så stor anslutning.
Ett annat elände är att piratpartiet, som trots sitt löjliga namn är klart liberalt i sina profilfrågor, inte lyckats nå samma opinionssiffror som i EU-valet. Möjligen delvis beroende på deras rädsla för att utvidga sitt program utanför kärnfrågorna. Liksom att riksdagspartierna föredrar att inte aktualisera vare sig FRA-lagen eller IPRED, dvs tiger ihjäl de frågorna idag. Därigenom spelar de sd i händerna.

I mera cyniska ögonblick undrar jag om det är det som riksdagpartierna vill; att de hellre ser sd i riksdagen än pp.