Om vår ideologilösa, pragmatiska politik

Före detta folkpartisten Per Pettersson skriver idag på sin blogg om hur ideologin försvunnit i folkpartiet. Han ser sitt hopp stå till (L)iberaldemokraterna, ett projekt som ska leda till en partibildning och som dragits igång av några personer som blivit besvikna på de etablerade partiernas brist på ideologi, erkannerligen på liberalism med olika prefix. Jag tycker mig förstå att delvis synligt, delvis under ytan finns ett utbrett missnöje bland samhällsintresserade människor över tillståndet i riksdagspartierna. För några år sedan så bildades både piratpartiet (pp) och feministiskt initiativ (f!), med motiveringen att vissa frågor inte fick utrymme i de gamla partiernas omvärldsbild.
Någon större framgång kan man inte påstå att dessa partier fått, hittills. Det fick däremot sverigedemokraterna i årets val. Möjligen pga de gamla partiernas oförmåga att tackla de problem som sverigedemokraterna anser att invandringen för med sig.

Men faktum kvarstår. Det finns en oro inom väljarkåren och inom partierna. På alla håll och kanter sitter man och analyserar valutgången. Det diskuteras på tidningssidor, på bloggar och i någon mån på facebook och mailinglistor.

På DN-debatt idag skriver Demoskops vd Anders Lindholm om ideologierna under rubriken "Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre". Han menar att det är en brist på ideologi och politisk identitet som ligger bakom opinionssvängningarna. Hela en tredjedel av väljarna anser sig inte omfatta någon ideologi.
Inte mindre än 27% anser sig vara liberaler, men fp, det parti som av tradition sagt sig vara liberalt, fick bara 7% av rösterna. Hur kan det hänga ihop? Bara två procent ser sig som nationalister, men sverigedemokraterna fick nära 6%.

Lindholm menar att eftersom så många väljare inte har en egen ideologisk övertygelse och att partivalet inte stämmer ens hos de som har en ideologi, så visar det att väljarna inte förknippar partier med ideologi.
Det är intressant, och stämmer med jag länge hävdat. Dvs att partierna i allt mindre grad framhäver sin ideologiska hemvist, i den mån de har någon, och i stället för fram sakfrågor i något slags pragmatisk populism för att nå makten.
Att de yngre väljarna är den största grupp som inte ser ideologierna, det är då inte så konstigt. När partierna varken kan eller vill kommunicera sina eventuella ideologier, hur ska då främst yngre väljare kunna se ideologiska kopplingar?
Till det vill jag lägga att när det gäller äldre väljare så kanske de i alltför hög grad kopplar ihop parti och ideologi på grund av hur det var förr i tiden, att de inte insett att sambandet försvagats i den grad som skett.

Denna ideologilösa partipolitik ger också en grogrund för partier som fokuserar på en eller ett fåtal frågor, som (pp). Samtidigt bäddar det för ett sug efter mer klara och ideologiskt tydliga partier. Det förklarar tillbakagången för t ex kd, c, s, v och fp. Deras gamla väljare undrar vart ideologierna tog vägen, och nya väljare ser inga större skillnader annat än i enstaka sakfrågor. De ser inte mönstret, eftersom det inte finns. Tex bara hälften av vänsterns väjare anser sig vara socialister.

Att det nu planeras ett socialliberalt (?) parti med arbetsnamnet Liberaldemokraterna är ännu ett tecken på att många vill se ideologi i politiken, och att många vill se frågor insatta i ett logiskt sammanhang. Om sedan liberaldemokraterna eller andra lyckas med det, det är en annan fråga.

Hur kan man bli förvånad över opinionssiffrorna?

Demoskops senaste opinionsmätning, publicerad i DN, kommenteras givetvis då det visar att tre (3) partier skulle ramla ur riksdagen! Både c, kd och v skulle hamna under spärren. Fp tappar hela 1,5% från förra mätningen. S och m går upp lite men sd ligger tryggt ovan spärren. Dock ej pp. DNs Hans Brors menar att det skulle vara sensationellt om Demoskops siffror skulle bli valresultatet i september.

Det kan man givetvis tycka, antalet intervjuade är (som oftast!) bara runt 1000 personer, och opinionsmätningar nio månader före ett val brukar inte bli valresultatet.
Johan Westerholm gläds åt centerns kräftgång, och verkar känna optimism därav.

Även eu-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp) har kommenterat, och undrar med viss förvåning om det är vindsröjning på gång i svensk politik.

Är det så konstigt med dessa siffror? Som jag ser det är det enda märkliga att inte fp råkar ännu värre ut! Fp har ju helt gjort bort sig både betr FRA-lagen (men där Cecilia W ett tag i alla fall hamnade rätt) och IPRED (där Cecilia W hamnade helt fel). Jan Björklund har en del tämligen bra förslag betr skolan, men han framför dem så han skrämmer alla med sin aggressiva framtoning. Socialliberalismen inom fp är ju satt i skamvrån. Resten är ett misch-masch av extrem nyliberalism, batong"liberalism" a la Johan Batong Pehrson och allmän maktsträvarpolitik utan klar ideologi.
Centern skrämmer bort alla de liberaler som gästspelade där några år, och har inte kvar många av sina gamla landsbygdsröster heller. Och missköter dessutom sina ministerposter, möjligen med ett litet undantag för Eskil E.
Kd kompromissar bort sina hjärtefrågor, vilka ofta är tämligen oliberala, men därmed finns det ju heller inget berättigande för kd, möjligen då som ett allmänt social-konservativt parti, men utan profil.
Vänstern spelar på en vänsterpopulism, men utan trovärdighet. Lars Werner vågar ju inte ens kalla sig kommunist längre.
Och vad vilja socialdemokraterna? Egentligen? Mer än att komma tillbaka till maktens köttgrytor? Det finns enstaka sossar med en ärlig socialliberal inställning, men de verkar inte få något egentligt inflytande.
Moderaterna är som fp (som tagit över dess högerprofil) men med tillagt till sin mix en socialkonservativ touch, som de kallar "arbetarvänlig", alltid lurar det någon. Men nog är denna soppa av fragement från olika ideologier märklig! Det är alltid svårt att veta var de hamnar! Förutom att maktsträvan lyser igenom i allt.

Av riksdagspartierna är det egentligen bara miljöpartiet som visar någon själ och har stundtals strimmor av gedigen socialliberalism, men de vill ju regera ihop med sossar och vänster, så de får anpassa sig i fel riktning.

Ett elände är förstås att sd, pga riksdagspartierns allmänna ideologiska luddighet och främlingsskap om vad som händer i folkdjupen, plus ett spelande på främlingsrädslan, vinner så stor anslutning.
Ett annat elände är att piratpartiet, som trots sitt löjliga namn är klart liberalt i sina profilfrågor, inte lyckats nå samma opinionssiffror som i EU-valet. Möjligen delvis beroende på deras rädsla för att utvidga sitt program utanför kärnfrågorna. Liksom att riksdagspartierna föredrar att inte aktualisera vare sig FRA-lagen eller IPRED, dvs tiger ihjäl de frågorna idag. Därigenom spelar de sd i händerna.

I mera cyniska ögonblick undrar jag om det är det som riksdagpartierna vill; att de hellre ser sd i riksdagen än pp.