Med kepsen på

Fick för mig att ha kepsen på, inne. Som en annan tonåring.
Det brukar jag verkligen inte ha. Jag är ju inte precis en tonåring...


Men detta är Jeffersonkepsen, varav kan förstås att jag gillar blues. Och bluestidskriften Jefferson.
Som i sin början, för mer än 50 år sedan hette Jefferson Blues Magazine. Efter bluesveteranen Blind Lemon Jefferson.

Jefferson är en mycket bra musiktidning. Med fokus på blues, nu som då.
Och är dessutom världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift.

Håll till godo.

PS. Jefferson har också en facebooksida.  https://www.facebook.com/Jeffersonblues/?hc_location=ufi

Om corona, hjälpbehov med mera. Blandade osorterade "privata dagboksnoteringar"

Låt jazzen ljuda manar JAZZ/OJ.  I ett nödrop p g a den prekära situationen som jazzlivet och jazzmusikerna hamnat i, i coronatider. Med nedstängning av inte bara av transporter, turism och kulturinstitutioner - utan också av konserter och mindre jazzspelningar, som är jazzmusikernas (frilansarna) knappa levebröd. Försvunnit helt under våren/sommaren, och osäkert om hösten. Vi jazzälskare får klara oss (?) utan livejazz. Och coronan drabbar även gamla OJ, som numera kallar sig JAZZ. Färre annonser, mindre att skriva om, vacklande ekonomi, och nu går nödrop ut om både tidskriften och jazzens fysiska överlevnad.  Liksom jazzvännerna, som i hög grad tillhör riskgruppen.
   Dagliga rapporter om smittan med både död och akutvård och något lindrigare verkningar, som stänger både skolor och fabriker, och i stort sett allt handlande utom mat. Och inga flygsemestrar denna sommar. Alla drabbas, direkt eller indirekt. Hälsa, sociala kontakter, ekonomi. Och enorma resurser sätts in både för vården (på sikt kanske även för äldreomsorgen), miljarder på miljarder pytsas ut. ALLA verkar behöva stöd, bidrag, stora som små företag, a-kassa, slippa betala löner för "korttidspermitterade", sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta hyror etc. Och risktillägg, kompensationer och höjda löner för de som på något sätt är anställda inom vården. Plus att de måste "få" mera kvalificerande utbildning...
   Mycket av detta är givetvis viktigt, även om man kan ha åsikter om beloppen och utformningen, men en sak är säker. Det kommer räkningar som ska betalas. Pengarna kommer ju inte från ovan till skänks. Det som stat och kommuner ger ut, det ska betalas finansieras - av oss skattebetalare, i den mån vi/de överlever. Dvs höjda skatter, nya skatter - statliga främst, men också kommun- o landstingsskatter även om de "lovats" statsbidrag (på den skattsedeln). Plus fördyringar pga extra inflation både pga av alla "bidrag" och för att sätta fart på sysselsättning och ekonomi när pandemin är över (?).
   Denna allvarliga pandemi, covid-19, föranleder också andra biverkningar genom mer eller viktiga jämförelser, med hur den drabbar andra länder och hur man ser på olika grupper av drabbade. Jämförelse som ofta bortser från att länderna ligger i olika facer och med olika  åldersstrukturer och hur äldreomsorgen ordnas, eller inte ordnas. Och i vilken mån som fattiga drabbas mera än mer välbeställda grupper, både av viruset och arbetslöshet.

   Samtidigt som både det allmänna och enskilda, privata visar stor vilja att hjälpa till, så kommer det också fram en hel del girighet (t ex genom fusk med olika stöd),  fördomar om vad/vilka som kan orsaka spridningen, visar främlingsrädsla och rent hat emot invandrare och flyktingar och att vi (samhället och enskilda) faktiskt måste hjälpa och skydda alla, som ofta starkt bidrager till Sveriges välfärd och omsorg, oavsett bakgrund.
Och att yngre och medelålders inte alltid förstår att de måste se till att de inte sprider smitta till äldre och andra riskgrupper, utan mest vill leva som vanligt - och därmed gör att de som ska skyddas faktiskt utsätts för mera smitta - och död - än om alla insåg sitt ansvar.

Vi måste också inse att vi lever i EN värld. Visserligen får vi resa kraftigt mindre en tid, avstå från semesterresor och annat som inte är absolut viktigt. Viruset drabbar hela världen, oavsett hudfärg och religion, förr eller senare. Och att många länder drabbas hela samhället eller vissa grupper mycket värre än hur det gör i Sverige, eller  EU.
 I USA drabbas de fattigaste, som ofta är färgade, värre både av viruset och arbetslöshet (socio-ekonomiska faktorer). I Storbritannien så har man observerat att minoritetsgrupper, inte drar in viruset, men däremot drabbas i mycket högre grad av det. Varför? Tja troligen främst för att minoriteterna tjänar mindre, är fattigare än majoritetsgruppen  I bl a Afrika är visserligen befolkningen yngre än i Väst-europa, men är i hög grad pga bl a arbetslöshet, svält, torka mer utsatt, och då faktiskt barnen. Vilket kan leda till att unga flickor tvingas gifta sig, så det blir en mun mindre att mätta. Etc. Fick senast idag ett nödrop (från Erikshjälpen) om den aspekten.
Fattigdom i kombination av avspärrningar och arbetslöshet (pga Coronan) ger svält i många länder (dock knappast i Sverige) vilket vi inte hjärtlöst kan strunta i. Varken Sverige som nation eller privata hjälporganisationer. Jag kan i vart fall inte blunda.

 (t.v. Risutdelare med utrustning
 Nedan en stor säck ris, som skulle fördelas på flera familjer. Det gick åt många sådana säckar.)

För att ta sig in i ett område måste man ha ett intyg om "legal" passage och blir dessutom kollad om man har feber, av en mer el mindre sjukvårdsutbildad kontrollant, omgiven av beväpnade ordningsvakter...

   Ett exempel. Ett av de fattigare (inte fattigaste) länderna i Asien  är Filippinerna, trots en mycket kraftig tillväxt i ekonomi - och delvis i levnadsstandard - under det senaste dryga dussinet år sådär.  En tillväxt som främst visar sig hos en allt bredare och alltmer välmående medelklass. (Överklassen har "alltid" haft det "bra".)  Den fattigaste delen har nog krympt litet, men inte alls följt med i tillväxten. De fattigaste lever främst i "provinsen" och lever ofta även i normala tider precis på gränsen. Dessutom (över)lever en stor del av filippinarna på att ca en tiondel av befolkningen arbetar/lever utomlands, och att dessa skickar hem pengar till släkten hemma. Nu i coronatider är exempelvis fiskarna, de som bor vid kusten och lever i små byar med snart sagt bara fiskarfamiljer, svårt utsatta, ekonomiskt. De får - liksom alla andra - inte resa hur som helst utanför sina områden, och får inte fiska (för försäljning), möjligen för sin egen familj. De lever i någon slags områdeskarantän, där man måste ha tillstånd och visa att man reser p g a arbete, för att komma ut och in i sin by. Områdena/byarna  (liksom t ex även stadsdelarna i städerna) är slutna/stängda, pga smittfaran). Vi skickade i veckan pengar för att köpa in  ris för utdelning till bl a en sådan svältande by.  Våra ombud lyckades ta sig genom
avspärrningarna (fråga inte mig hur). och vi fick idag en del bild- och videobevis av utdelningen. Ombud, utdelare och mottagare (inkl barn) för det 45-tal familjer som bor där. Dvs totalt minst 150-170 personer. En del kom och for från utdelningsplatsen med små båtar, det var snabbare och enklare än att klättra i berget...  Sen delades ut ris till några andra familjer i en annan by också, en bit från havet.
   Man måste bara hjälpa, så gott man kan. Och de var väldigt tacksamma. Kan tilläggas att de som bor i de fattigaste områdena, de har normalt inte råd att köpa ris, utan de köper majs, vilket är billigare. Så med ris på bordet blev det nog "fest".  Ris och majs är viktigare för dem än vad potatis är för oss i Sverige.

Bilder över sortering och iordningställande av jasminriset. Köer i olika stadier. Utdelning, oftast hämtades riset av kvinnorna eller barn som tar hem till sin familj. En bild från avresa med båt tillbaka till "hus" som ligger en bit ifrån. Sjövägen är snabbare och enklare än att klättra i berget.

 Överst en videosnutt med en utdelare i ansiktsmask och några som tar emot ris.

I skuggan av covid-19, gudbarnet tar studenten

Så tog mitt gudbarn Erika studenten!

Coronaviruset spelar in i stort som smått i våra liv. För ung och gammal, och i stort sett över hela jorden.
  Jag är väldigt trött på hur viruset komplicerar min och min familjs vardagsliv. Som i riskgrupp (inte bara p g a ålder, 70+), så ska jag vara i karantän, hemma, men med en familj som arbetar och går i skola (förskola resp grundskola). Får därför se till att familjen utför det de ska och måste (vilket utsätter dem för risk för smitta, om inte deras omgivning håller avstånd etc), och jag får hålla avstånd till dem hemma.
   I Sverige har det varit mycket diskussioner om hur skolavslutningarna ska ske, i synnerhet hur den gymnasieexamen som kallas studenten ska bli festlig och minnesvärd. Och där det verkat mest viktigt för många är att det ska få "festas", vilket då menas en  påkostad bal och fara runt och skrika och skräna (onyktra) på trånga lastbilsflak, dricka och sen "champagne"frukost i parken dagen efter. Men p g a covid-19 får det nu inte  bli just mer än att få sina betyg, att "spinga ut" i mindre grupper och möta ett fåtal föräldrar, hålla vederbörliga avstånd, och möjligen ett mindre firande hemma med familjen.
   Jag har ett gudbarn, Erika, i Filippinerna, som tog studenten, officiellt, igår. Egentligen skulle det ha skett den 3 april, men viruset kom emellan och skolorna stängdes. I min/vår planering hade vi ifjol tänkt oss att försöka göra en snabb/kort resa för att vara med på hennes stora dag. Examen från Senior High School motsvarar svensk "studentexamen",  efter 12 års skolgång. Grade 12. Och ger behörighet till akademiska studier.  Men den planen fick vi snabbt ge upp tidigt bl a  p g a en operation för mig, som inte skulle göra det möjligt att resa längre/långväga  resor redan i mars-april. Så kom då viruset och gjorde det än mera omöjligt, och dessutom trasslade till det för min guddotters skolgång - och examen. Skolans förberedelser för examen och avslutning började dock redan tidigt i december, bl a med diverse fotograferingar, och för en stol bal - helt i skolans regi (men givetvis med finansiering av föräldrar eller sponsorer som gudföräldrar etc). Så balen kunde genomföras (givetvis utan alkohol),  med lite korrigeringar, redan i medio februari. (Se bild ovan på Erika i svart balklänning) Omedelbart efter detta så uppstod problem med skolgången och att (alla) skolor stänges. Och hur och när examen skulle ske var länge osäkert.
   I mitten av veckan fick vi plötsligt besked att nu skulle det bli en virtuell examen. Som skulle läggas ut på internet (Youtube), och sändas natten mellan fredagen och idag lördag.
   Härligt, trots den virtuella begränsningen, att det skulle bli av.  Examen - och därmed möjlighet att fortsätta med högre studier.  När nu de kan börja - stängningarna gäller ju ännu - av alla skolor.
   Den virtuella avslutningen visade sig innebära att, efter lite preludier med info om skolan (den stora skolan Jose Maria College) lite prat och historia, så var det en kavalkad av bilder av samtliga elever, var och en för sig,  en bild med skoluniform modell fest, och en i civila kläder. I förekommande fall också en redovisning av vilka som fick "honours" och i vad. Lärarna, i vart fall "klassföreståndarna" namngavs. Någon liten bandad snutt av parader från tidigare år las in. Plus lite tal och böner och sånger etc. Totalt omfattade den virtuella avslutningen snudd på tre timmar... En faktisk. fysisk avslutning med mera festivitas skulle nog ha varat ytterligare någon timme. Den sändning som Erika redovisades i innehöll "bara" grade 6 och grade 12. Det var ändå en massa elever. Bara grade 12 bestod nog av 10-12 klasser, som skildes åt av beteckningar som Gold, Silver, Ametist, Smaragd (Emerald) Neon etc syftande på ädelstenar och bergarter.
   Jag vill också nämna Jose Maria College är en privat skola (men kallar sig "non-profit") och som förutom förskola och grundskola (primary school) och Senior High School (med olika "grenar") också har utbildning av läkare (medicine doctors), jurister, ingenjörer (både civilingenjörer och olika slags byggnads- dito. Och mycket annat.  Så det är inte vilken liten struntskola som helst som Erika fått genomgå.  Och avgiftsfri är den självfallet  inte...
   Men nu är det dags för vidare studier för henne. Som ska börja då det är svensk sommar, eller sensommar  om inte Corona ställer till …

  Ovan även en "civil" bild av Erika, gissningsvis tagen för ca ett år sedan.
Nedan en print-screen-bild av Erika från den virtuella avslutningen.

Eri

Bengt Westerberg, vad jag saknar honom i dagens politik.

DN har idag en intervju med Bengt Westerberg,  fd fp-ledare. Som ser tillbaka på hur han setts som både högerspöke och vänsterspök, utan att han ändrat sina åsikter eller socialliberala grundsyn. Jag citerar här hela intervjun (minus bilder och div annonser).

Bengt Westerberg: Från högerspöke till vänsterspöke

Bengt Westerberg, en av våra mer erfarna politiker, är rädd för att klyftorna växer i det svenska samhället. ”Tidigare blev man med mina värderingar kallad högerspöke bland vänstersympatisörer – i dag är man med samma värderingar vänsterspöke för högerpopulisterna”, säger han.

Under ett tal sa USA:s president Donald Trump att latinamerikaner på flykt norrut inte är människor utan djur.  Sedan frågade han sin publik vad vi ska göra med ”sådana”. En vrålade ”döda dem!”. Presidenten skrattade glatt och sa att ”det är nog bara i västra Florida man kan säga så”.

I över femtio år har Bengt Westerberg varit en ivrig försvarare av mänskliga rättigheter. Han är före detta partiledare, framträdande minister samt ordförande för bland annat Friidrottsförbundet, Röda korset och Dyslexifonden. 

Nu tittar han ut över ett samhälle där klyftorna växer och grupper av människor ställs mot varandra.

– Presidenten i världens största demokrati kallar män, kvinnor och barn som flyr från förtryck och misär för djur. Det är ett exempel på dehumanisering som ofta används av ledare när de vill försvara omänsklig behandling av andra människor. 

– Hitler kallade judar sjukdomsalstrande parasiter. Ungerns starke man Orbán jämför syriska flyktingar med ”myror”. Det är verkligen att göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Ett sådant språkbruk breder ut sig också här i landet, påpekar Bengt Westerberg

Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen.

Han säger att bilderna nyligen, där Jimmie Åkesson i svenska folkets namn delar ut flygblad om att Sverige är fullt till flyktingar i Turkiet, väcker ett starkt obehag. Likaså när moderatledaren Ulf Kristersson visar upp sig på sociala medier klädd i oljerock och keps i skogen, med texten ”stärk gränsen”.

– Båda två visar tydligt på att de delar in folk i ”vi” och ”dom”. Vi som har haft turen att födas i Sverige, och dom som vill snylta på vår, eller åtminstone Europas, lott. 

Bengt Westerberg påminner om att när flyktingarna från forna Jugoslavien kom i början på 1990-talet sågs flyktingkrisen som just deras kris. I dag används ”flyktingkris” i stället för att beteckna den katastrof det skulle innebära för Sverige och andra europeiska länder att behöva ta emot flyktingar. 

– Nu beviljas flyktingar inte asyl i våra länder utan möts med tårgas och gummikulor. Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen. 

– Naturligtvis kan inte Sverige ta emot alla miljontals flyktingar, asylpolitiken kräver ett internationellt ansvar. Men vi måste fortsätta att ta vår del av ansvaret. 

Bengt Westerberg är färghandlarsonen som växte upp i industristaden Södertälje, med lastbilstillverkaren Scania som ortens största privata arbetsgivare. Han säger att han som barn och ung inte upplevde att grupper stod mot varandra.

– Det fanns ingen stor överklass i Södertälje, ingen Djursholmskänsla, även om människor självklart levde under olika ekonomiska villkor. När jag första gången fick rösta och studerade partiernas program tyckte jag att det fanns det en bred samsyn i den politiska mitten om vikten av demokrati och av att värna mänskliga rättigheter.

Den unge Bengt valde 1965 att engagera sig i Folkpartiets ungdomsförbund och Folkpartiet. Karriären tog fart och till slut blev han ordförande för hela partiet, det som numer har bytt namn till Liberalerna och i dag balanserar på gränsen att ramla ur riksdagen.

Bengt Westerberg berättar om ett starkt engagemang för fattiga och förtryckta, både i Sverige och i världen, bland de unga folkpartister han mötte i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Han säger att det politiska landskapet såg helt annorlunda ut då. Insikten om att ett samhälle skulle bygga på solidaritet och jämlikhet var ganska utbredd.

Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi.

Det var en också tid då en stark vänstervåg svepte över stora delar av världen. Gruvarbetare i Norrbotten strejkade för bättre villkor, studenter ockuperade kårhuset i Stockholm och på gatorna demonstrerade folk mot USA:s krig i Indokina. I den andan föreslog Bengt Westerberg att Folkpartiets lokalavdelning i Södertälje skulle ansluta sig till lokalavdelningen av Svenska kommittén för Vietnam.

– Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi. Vi som har haft tur i livet måste ställa upp för dem som inte har haft samma tur och företag och företagare måste få verka inom ganska vida ramar.

Visst förekom det tuffa debatter mellan liberaler och vänsteranhängare, erkänner Bengt Westerberg. Men det handlade då ofta mest om vem som var bäst på solidaritet, säger han.

Efter riksdagsvalet 1976 fick Sverige en borgerlig regering för första gången på över fyrtio år. Bengt Westerberg började arbeta som sakkunnig hos partikamraten och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark, som även hade ansvar för invandrarfrågorna.

– Jag kunde notera att han fick många brev som vädrade invandrarhat. Först blev jag förvånad, men jag insåg så småningom att det fanns en ganska osynlig opinion som var negativ till invandrare. 

– Bland breven fanns både sådana som var anonyma och sådana som var undertecknade med namn. Den erfarenheten gjorde att jag inte blev förvånad när den främlingsfientliga opinionen blev tydligare i slutet på 1980- och början på 1990-talet.

1991 valde ett nytt politiskt parti att gå till val med ett program som innehöll krav på att stoppa flyktingar. Ny Demokrati, grundat av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Partiet kom in i riksdagen samma år – men åkte sedan ut i nästa val.

– Redan då fanns alltså ett tydligt embryo till det vi ser i dag, en auktoritär nationalpopulistisk rörelse som präglas av en stark främlingsfientlighet. 

Det som allvarligt har stärkt de främlingsfientliga stämningarna är den muslimska invandringen från utomeuropeiska länder, tror Bengt Westerberg. 

– Sverigedemokraterna har gjort allt för att förstärka oro och rädsla. Övriga partier har misslyckats att förklara att den stora majoriteten av muslimer som har flytt har gjort det i protest mot

regimerna i deras hemländer och vill inte annat än leva i fred.  

ad förenar auktoritära nationalpopulistiska rörelser?

– Det är hatet mot muslimer, som ges skulden för allt ont. Precis på samma sätt som Hitler gav judarna skulden för alla problem på sin tid. Vi får aldrig köpa de enkla bilderna där ”dom andra” pekas ut som syndabockar, säger Bengt Westerberg. 

Den överväldigande majoriteten av dem som tror på Allah kränker inte sina döttrar och spränger inte bomber, fortsätter han. 

– Och om vi ställer ”oss” äkta svenskar mot ”dom” farliga muslimerna, eller någon annan grupp, ger vi oss ut på ett sluttande plan där hederliga människor demoniseras. En sådan värld vill i varje fall jag inte leva i.

Bengt Westerberg påpekar att en socialliberals viktigaste uppgift är att lyfta fram nyanserna och inte köpa alltför förenklade bilder. Det ger kanske inte några korsiktiga politiska poäng, men ett av liberalismens viktigaste bidrag historiskt har varit att se individerna, menar han. 

Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

– Människor kan naturligtvis gå samman för att motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg eller sexuell orientering – men även i sådana intressegrupper är varje medlem en individ. I andra avseenden än det som förenar är de ofta helt olika. 

Som ung tänkte Bengt Westerberg bli psykiatriker. Redan under tonåren läste han många böcker i ämnet, och han blev upprörd när han hörde om missförhållanden inom vården av psykiskt sjuka. 

– Jag minns också hur boken ”De avvikande” av Henning Pallesen gjorde ett stort intryck på mig. Den handlade om homosexuellas situation, som ännu på 1960-talet var helt förfärande. 

– I dag glömmer vi lätt bort att homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Partnerskapslagen gick igenom i riksdagen 1994 efter politisk strid där alla de borgerliga partierna utom Folkpartiet var emot. 

Samtalet är snart slut. Bengt Westerberg vill dock gärna lyfta fram ett besök som han gjorde på Carlslunds vårdhem norr om Stockholm en dag 1971. På hemmet bodde flera hundra barn och vuxna med olika diagnoser, som autism. 

Bengt blev förfärad av det han mötte och inte minst av att barn kunde behandlas så illa. Senare avvecklades Carlslund. Barn fick växa upp i sina familjer och vuxna flyttade ut i samhället till egna bostäder eller särskilda gruppboenden. Men när de senare skulle byggas väckte det ofta ett ramaskri.

– Grannarna i villaområden ville inte ha ”dom” – personer med utvecklingsstörning - i sin närhet. De egna barnen kunde ta skada och huspriserna riskerade att sjunka. Det handlade också om att dela in människor i ”vi” och ”dom”. 

– Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

Fakta. Bengt Westerberg

Ålder: 76 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo.

Bakgrund: Född i Södertälje. Gick som ung med i Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna). Var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Har suttit i en rad styrelser.

Gör i dag: Pensionär.

---

Bengt Westerberg om:

• ”Vi och dom” inom idrotten

”Jag var ordförande i Friidrottsförbundet några år. Inom idrotten blommar verkligen de nationalistiska känslorna. När det går bra för en idrottare som tävlar för Sverige tar var och en nästan personligen åt sig en del av äran.  

Ludmilla Engquist var född i Ryssland, men blev svensk medborgare 1996. Senare samma år vann hon OS-guld på 100 meter häck. Hon hyllades och fick ta emot Svenska Dagbladets bragdguld. Alla kände att hon var en av oss.

Senare provade hon på att köra bob och hoppades kunna delta i ett vinter-OS. Det gick inte så bra som väntat och hon lockades att dopa sig. Det var naturligtvis jättedumt. 

Men hon fördömdes också hårdare än en 'ursvensk' som skulle ha gjort samma sak. I stället för svensk hjältinna blev hon snabbt bespottad ryska, i stället för att vara en av oss blev hon en av dom.”

• Ny Demokrati och att resa sig från soffan

”Efter riksdagsvalet 1991 samlades vi partiledare för en direktsänd tv-analys. När Ny demokratis båda ledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till studion och satte sig i soffan reste jag mig helt sonika och gick därifrån. Jag hade studerat deras partiprogram noga och ville inte hamna på samma bild som dem. Så blev det i stället bilden där jag lämnade studion. 

Ännu nästan trettio år senare kommer folk fram och tackar mig. De är liksom jag upprörda av det som sker i Sverige i dag, när folk delas in efter ursprung. Precis det som Ny demokrati förespråkade. Det fanns naturligtvis de som var kritiska också, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt.”
----------------

Ronny Eriksson, ständigt aktuell sanningsägare...

I samband med att jag tog chansen att, gratis, via länk få ta del av en pinfärsk inspelning av Ronny Eriksson med Rambling Minds - distribuerad av Studio Acusticum - så letade jag fram en liten 35-årig sammanställning av Ronnys gubbar i PT (s). Gubbar på PTs ledarsida, med satiriska och träffande kommentarer till vad som i samhället tilldrager sig. Där Ronny fritt är ironisk, ofta besk, till och med kommenterar makthavare av alla de slag, även de lokala i gamla sossekommunen Piteå.

Jag finner att många kommentarer fortfarande har sin giltighet, även om dagens yngre inte har koll på vem varje person är/var.

Jag skulle gärna se att PT publicerade ett urval, gjort av någon av tidningens veteraner, av gubbarna från 80-talet.
Samt att man förmår Ronny att göra nya kommentarer, gärna på ledarsidan.

Här vill jag bara citera en text, som gör att jag ofelbart kommer att tänka på hur näringslivets företrädare agerar i dessa dagar av covid19-virus.

"PåTal om ... industripolitik.
- DEN SOM GAPAR EFTER MYCKET -
FÅR OFTA STATLIGA SUBVENTIONER. "
....
Ronnys sångtexter har ju också aktuella anspelningar.
Läs gärna om honom på Wikipedia
 https://sv.wikipedia.org/wiki/Ronny_Eriksson
.….
På riksplanet är han känt som pessimistkonsult (Det är aldrig för sent att ge upp), stå-uppare och för flera tv-produktioner.

Coronaviruset och ekonomins överlevnad

Nej, jag är, mig veterligt, inte smittad/drabbad av coronaviruset (covid19) direkt. Men jag är i en riskgrupp pga av ålder (och erfarenhet... ), nyopererad under "hemmavård" och med flera sjukdomsperioder i bagaget - och med en ung, arbetande/studerande familj. Så visst berörs jag av "corona". Dessutom är ju i stort sett hela samhället i riskzonen både för smitta - och ekonomiska följder.

Jag vill nu koncentrera mig på de konsekvenser viruset fått och får för ekonomin, i stor och smått.
Att viruset fått spridning snart sagt över hela världen, det har lett till att resandet, resandet av alla slag drastiskt minskat, folk varken kan eller vill flyga, besöksnäringen, turism mm existerar knappt alls. Företag som helt är beroende på intäkter varje dag, de går på knäna... etc. Tiotusentals anställda permitteras, mängder varslas om uppsägningar. Då bara i Sverige.
Vid sidan av att begränsa epidemin och ta hand om de insjuknade, så har därför också åtgärder tagits för att rädda företag, företagare och anställda från ekonomiska smällar.
Initialt så har främst det skett genom att ställa i utsikt krediter. Men också mer och mer bidrag, sänkta avgifter (tidsbegränsade) och t ex lägre hyror.

Sedan någon dag kom också kravet att utdelningarna till aktieägarna i (storbolagen) skulle stoppas eller sänkas. Att miljarder delas ut till aktieägarna för fjolårets vinster, det ses som stötande samtidigt som en del stora bolag (t ex i bilindustrin) permitterar/varslar mängder anställda.

Till detta vill jag säga följande.
Visst handlar det om moral. Men kritikerna skjuter bredvid målet anser jag. Nog kan utdelningarna diskuteras i en del fall, men trots allt är de relaterade till fjolårets resultat, inte till framtida resultat.  
Det som verkligen är provocerande ur moralisk synpunkt, det menar jag är (de stora börsbolagens) VD-ars "löner", som inte bara är en "fast årslön" som kan vara på 12-15 miljoner kr eller mer, plus ett (kortsiktigt) bonus som är lika stort plus lite till, och ett "långsiktigt bonus" som kan ge 30 mille ytterligare. 

 Samtidigt verkar bonusreglerna vara tämligen oberoende från vad VD:n verkligen gjort men är i grunden mera ett resultat på vad "fotfolket" av anställda gjort.

Obs VD är en anställd tjänsteman.

Moraliskt sett, menar jag att inte en krona i något slag av  bonus i dagens läge bör utgå  (och kvalifikationerna/reglerna  för ev  framtida bonusar skärpas kraftigt!),   likaså att fasta VD (och ledningsgruppens) lönerna sänkas med 20-30% fr o m mars månad och året ut.
Styrelsearvodena bör inte bara undvika att höjas, utan sänkas med 25-40% Ledamöterna är ju ofta dessutom storägare el representera storägare. Storägarna är ju också de som får "för mycket" av utdelningarna.
Däremot menar jag nog att de fastställda utdelningar ska delas ut vilket är viktigt för de många små ägarna. Men att det i övrigt kan diskuteras om inga höjningar ska ske, och/eller att utbetalandet kan ske succesivt under året. Detta för att inte dränera likviditeten i förtid.

De olika statliga/offentliga stöden ska inte bidra till att öka företagens vinst, utan för att dels rädda jobben, dels rädda företagens överlevnad så de kan blomma upp igen när coronakrisen är över. Där är det viktigt att hitta former för "stöd" som kan göra att också småföretagare och enskilda företagare, egenföretagare  (som  inkluderar även stora delar av kultursektorn - frilansmusiker, frilansskribenter etc) överlever.

Sen måste givetvis samhället bygga upp en bättre beredskap för att klara stora kriser.  Vilket gäller också hela vårdapparaten, försvaret etc. Men det är en annan fråga, än det akuta läget nu.
---
Tillägg fr TT:

Fakta: Så mycket tjänade direktörerna 2019

Volvochefen Martin Lundstedt, grundlön 14,9 miljoner, totala ersättningar inklusive bonus, aktieprogram och pension cirka 52 miljoner kronor.

Skanskachefen Anders Danielsson, grundlön 11,5 miljoner kronor, totalt 32,3 miljoner kronor.

Atlas Copcos vd Mats Rahmström, grundlön 14 miljoner, totalt 50,1 miljoner kronor.

Essitys vd Magnus Groth, grundlön 13,8 miljoner, totalt 27,7 miljoner kronor.

SKF-chefen Alrik Danielson, grundlön 13,4 miljoner, totalt 29 miljoner kronor.

Ericssons vd Börje Ekholm, total ersättning 49 miljoner kronor.

Källa: Bolagens årsredovisningar.
--- 

Claire Martin, anspråkslös vocalist av hög klass

Claire Martin och pianisten Martin Sjöstedt. 

Så tog jag mig, med hjälp av familjen, till söndagens jazzkonsert på Acusticum, Två kök. Jazz-i-Piteå-arrangemang med den brittiska vokalisten Claire Martin och Martin Sjöstedts (p) trio. (Niklas Fernqvist bas, Daniel Fredrikson trummor.) Här några minnesanteckningar från em-konserten, som i o f sig var rätt välbesökt, men gärna kunde ha varit fullsatt.

Claire Martin verkade dock helt nöjd med både plats, ort och med publiken. Det blev en trivsam och avspänd eftermiddag, där repertoaren till största delen var från den Americanska Songboken inklusive även relativt nya tillägg.
Första set gick i mediumtempo, ballader, och med melodier som "The Meaning of the Blues" "Lucky To Be Me", "Rainy Night In Tokyo", "The Man I love", "Lazy Afternoon", plus "Lover Come Back to Me" i up-tempo. Skön sång, vacker röst, anspråkslöst men hög klass och med fina pianosolon här och där.

Andra set var mera varierat i tempon. "Everything Happens To Me" bjöd på en överraskning när pianisten Martin Sjöstedt spelade tenorsax, inte märkvärdigt men gav gott stöd åt Claires sång även det. "Belive in it" var en snabb tungvrickare, "When In Rome" var en svängig hyllning till Shirley Horn, liksom "You Dreamed Flat Tire" var en temperamentsfylld dito till Joni Mitchell. "But Beautiful" i melodisk fantastisk balladutformning. "Boken Wings"  finns också på hennes och gruppens pinfärska CD (som fanns till försäljning i pausen), ett härligt nummer  med fint pianosolo. Liksom i första set så gjorde Marin Sjöstedt goda solon i flera av melodierna, men även basisten hade en del bra solon, och trummisen en del perfekta inprickningar.
Avslutande numret blev "Ornithology" av Babs Gonzales, men måhända mest känd genom Charlie Parkers inspelning - och ingick ju f ö även i de flesta bopmusikers standardrepertoar. En magnifik avslutning!

Claire Martin med Martin Sjöstedts trio, där Martin
Sj spelar tenorsax. 

Claire Martin har varit med ett tag, och håller en så hög klass att hon förtjänar en mycket bredare publik.


Den trivsamt högklassiga konserten föregicks av en likaledes trivsam och anspråkslös stund med en grupp musikstuderande, där Amanda Larsson sjöng en knippe av jazzens standardlåtar, inklusive "All of Me", "Take the A-train" och "Softly As In a Morning Sunrise" till ett fullt godkänt komp.