I all enkelhet vill jag tipsa om en artikel på Newsmill, där skribenten, Maria Settergren, visar hur hon själv drogs in i en extremiströrelse på 70-talet. Hon försöker också analysera varför det skedde.
Det är en allvarlig varning till oss alla.
Och artikeln visar också att extremism har likheter, vilket förtecken den än har. Och borde vara en extra varning till de som i (berättigad) upprördhet över terroristdåden i Norge nu i enögd förblindning bara ser just en sorts extremism, samtidigt som de visar stark sympati för en annan sorts extremism. Den ena lika farlig för ett öppet demokratiskt samhälle som den andra.
Läs Maria Settergrens artikel: Jag vet hur lätt det är att dras in i extremistiska grupper.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg
26 juli 2011
25 juli 2011
Varför mördas sossar?
Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."
Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.
Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.
Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!
Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.
Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.
Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.
Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.
Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.
Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.
Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.
Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!
Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.
Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.
Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.
Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.
Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.
15 september 2009
Norskt val - och en norsk saga.
Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.
Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.
Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.
Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.
I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.
Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.
Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.
En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.
Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.
Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.
Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.
I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.
Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.
Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.
En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)