Det här med debattstilar - och att väcka förtroende

Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där.  Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder  en del reflektioner.

Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.

Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.

Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det  är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)

Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så  många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!

Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.

Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.

Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...