Eftermiddagsjazz får mig att minnas de härliga stunder jag en gång i tiden tillbringade på Mosebacke Etablissemang, där det ett antal år var s.k. familjejazz, företrädesvis under helgerna på just eftermiddagarna. Och familjerna kom, barnen var oftast rätt små (och inte alltid helt koncentrerade på musiken) men artisterna stora, svensk och amerikansk elit. Till blygsam entré och möjlighet att fika eller inta enkel måltid till lågt pris.
Nå, numera har oftast barnen flugit ut och de som besöker eftermiddagsjazz är lätt grånade. Plus en och annan musikstuderande här i Piteå med sin Musikhögskola. Plus min son Erik, som har lång tid till sin eventuella högskoletid.
Zoie Finer har jag inte hört förr, och bara hört talas om rätt lite. Hon är ju inte populärartist som systern Sarah Dawn F. Och nu kommer jag till denna personliga kommentar till dagens konsert.
Inledde gjorde ett gäng från Framnäs jazzlinje. Med en trombonist med härlig ton i instrumentet och en pianist som svängde riktigt bra. En inledning som gjorde att man kom i fin stämning.
(Framnäsbandets pianist)
Zoie då. En chosefri sångerska med vuxen jazzröst. Hon gillar att sjunga - och gillar musiken som medmusikanterna åstadkommer. Tar gärna något danssteg och rör sig till musiken. Men det är ingen utstuderad scenshow, utan "bara" betoning på musiken i sig. Medmusikanterna får också generöst med utrymme, inte minst då Anders Ekholm på tenorsax. Men också de övriga - Pelle Karlström piano, Christian Paulin el-bas, Janne Kullhammar drums - ger gott stöd och en del fina soloinsatser.
Zoies repertoar är främst ur den "the Great American Song-book", jazzstandards av kvalitet. Plus några av de bästa kända svenska låtarna. Trots, eller kanske tack vare det, så blir det ett omväxlande program. Några exempel: Singing in the Rain, The Man I love, I Fall in Love too Easily, Norwegian Wood, My Heart
Belongs to Daddy (i en mera vuxen version än Marilyn Monroes Lolita-dito) etc.
Andra set bestod helt av publikens val, mera standards, givetvis. Fly Me to the Moon, Cry Me a River, Misty, Georgia on My Mind, och en livfull Ain´t Misbehavin (med stilfullt stridepiano).Min son Erik hade valt What a Wonderful World. Vilket (givetvis!?) blev avslutningsnumret! Och inte bara det, Zoie tillägnade Erik numret, och visade hur mycket hon uppskattade publikens yngste och att han gillade musiken så skarpt. Som förälder blir man ju rörd, men det visade - och sa - Zoie efteråt också, att hon blev av Eriks engagemang.
Det var en väldigt fin version som Zoie gjorde av denna i sig rätt enkla låt. Men Louis Armstrong har ju visat att det går att göra stor musik av enkla underlag, både av denna och andra låtar. Det verkar Zoie ha tagit fasta på. Och Erik inspirerade henne tydligen. Och de båda kramade om varandra. Men det är faktiskt inte bara därför som jag vill betona att Zoie Finer är en mycket god jazzsångerska.
Ja, det var en annorlunda jazzeftermiddag det.
Enda "felet" var att publikuppslutningen var rätt gles denna gång. Men - skyll er själva, ni som inte var där.
---
På den övre bilden ser vi förutom Zoie Finer även Janne Kullhammar, Christian Paulin och Anders Ekholm. Nederst är Erik och Zoie på väg att krama om varandra. .
5 kommentarer:
Hej Lars-Erick!
Fin recension och och i övrigt ett trevligt blogginlägg om musik som vi båda tycker om. Lite nyfiken bara på varför det var viktigt att nämna att pianisten från Framnäs jazzlinje var en kvinna?! Var trombonisten en man?! Eftersom du själv presenterar dig som "socialliberal, intresserad av samhällsfrågor, att göra världen till en bättre plats" hoppas jag att du inte misstycker att jag tog upp denna genusfråga? Mvh, Daniel Lejhall
Haha, jag funderade lite på om jag skulle skriva så. Men gjorde det av två anledningar. Dels är det fortfarande ganska ovanligt med kvinnliga jazzmusiker. Dels uppfattade jag inte hennes namn. (Mikrofonen de talade i passade bättre för sång än tal.)
Och det hade känts som 40-tal att omnämna henne som "pianissa"...
Hej igen Daniel. När jag skrev texten så hade jag inte riktigt koll på bildmaterialet. Men nu letade jag fram en, visserligen liten och grovkornig men ändå bild på pianisten i Framnäselevernas band. Kunde därför ta bort "kvinnlig" i beskrivningen av henne, det framgår rätt tydligt av bilden ;)
Hej! Nu tycker jag kanske iof. att man inte behöver nämna vare sig det ena eller andra könet när det gäller musiker. Band med bara tjejer benämns fortfarande ganska ofta som tjejband, medan band med bara killar är ett rockband. Det är ju dessvärre så som du skriver att det är ganska ovanligt med kvinnliga jazzmusiker, eller kvinnliga musiker över huvud taget, men min poäng är att kvinnan vid pianot sitter där för att hon är musiker, inte för att hon är kvinna!...
Daniel. Behöver och behöver.... Trots allt vill man ju veta vem det är.
Att det kan vara lite löjligt gammaldags att tala om tjejband, som om det vore ett kuriosa, det är en helt annan sak menar jag.
En musiker är en musiker, men det betyder inte att det är oviktig upplysning om det är en man eller kvinna. Just för identifikationen av individen.
Skicka en kommentar