Är politik samtal eller matcher?

En liten bloggfundering av Mary X Jensen (Minamoderatakarameller) föranleder mig till en del hågkomster och kommentarer.


Jag har nu varit borta från fullmäktigesammanträden i 6-7 år sådär. För mig är det svårt att se så mycket förändringar över tiden i hur folk uppträder emot varandra. Däremot så satt jag i kommunfullmäktige  i flera olika kommuner, och det var lite olika.
De glimtar och den insyn jag haft på lite "högre" nivåer visar också en del skillnader mot hur det är på lägre nivåer.

I en del kommuner så var tonen hårdare mellan blocken än i andra. Jag har bara upplevt kommuner när där varit s-styre. Men ibland, särskilt där s-styret varit bastant så har tonen emot oppositionen oftast varit nedlåtande och ibland väldigt frän, speciellt om oppositionen vågar vara kritisk. Socialdemokraterna anser i sådana fall att de "äger" kommunen till 100% .  Om de under någon period råkat hamna i opposition själva så kan dock en viss passande ödmjukhet finnas.

Rent generellt så menar jag nog ändå att insikten hos kommunalpolitiker om att alla strävar efter att skapa ett bättre samhälle varit rätt god och utbredd. Partipiskan hos s är alltid stark, men tonen mellan ledamöterna ofta bra på det mera personliga planet.

I rikspolitiska sammanhang (och delvis även landstingsnivån) har det funnits fler rena karriärister, som vill skärpa tonen på ett sätt som ibland ger en obehaglig stämning. Inte så att ideologin varit mera framträdande, tvärtom, men däremot har partitaktik och personlig karriärlystnad förgiftat det demokratiska samtalet. Även på det personliga planet.

I sammanhanget vill jag också nämna en möjligen mera kuriös detalj. Inte minst i kommuner som länge haft samma majoritet (dvs i de fall jag upplevt, en socialdemokratisk övervikt) så har de kommunala tjänsterna befolkats av personer med "rätt partibok", och det både på lägre nivåer och på chefsnivå.
Ofta så slår detta igenom väldigt klart i deras tjänsteutövning. Det intressanta är dock att i flera fall har jag upplevt att, med tiden, så har en föredragande tjänsteman mer och mer fjärmat sig från sina politiska ledare och blivit mer och mer neutral och till och med i många frågor mer el mindre klart instämt i mina åsikter...

Det har känts bra ;)

Demokratins villkor, för att bli bättre

Frederik Shuster har på sin blogg skrivit om demokrati. Att demokrati inte  är bra, bara minst dåligt.  Eftersom hans text förtjänar att kommenteras har jag gjort det enligt följande.

 Ett intressant, men långtifrån invändningsfritt inlägg. En kort kommentar. Motsatsen till demokrati är faktiskt diktatur/envälde. Demokrati är bättre än diktatur. Trots demokratins brister. Därför ska vi i demokratisk ordning arbeta för att förbättra demokratin, inte för att avskaffa den. En brist är att demokratins (nutida) valda representanter tenderar att sätta sig själva på en scen där de själva agerar och att väljarna bara får vara åskådare. Där de inte ges möjlighet att agera själva när de anser att skådisarna/politikerna inte ger alternativ de gillar.

Självfallet är det inte bra att en majoritet bestämmer att förtrycka en minoritet. Men det innebär ju inte att det är bättre att en minoritet förtrycker en majoritet!  Därför, menar jag, innebär att majoritet och minoritet respekterar varandra och samarbetar för det gemensamma bästa.
En "idealisk" demokrati innebär frihet i gemenskap. Att varje människa i största möjliga mån har frihet att utvecklas och leva på det sätt han/hon vill, men att det sker utan att skada andra. Vi, valda liksom väljare, måste (för demokratins skull) inse att vi lever i gemenskap med andra. Att vi inte, vare sig som individer eller kollektiv, skall skada andra utan tvärtom att vi har ett socialt ansvar för varandra. Självbestämmandet har sin gräns där, eller vi kan säga att självbestämmandet innebär i en demokrati att vi respekterar varandras frihet så långt som denna inte skadar oss - eller de andra.
Detta är svårt att sätta upp klara lagregler för, det kräver en debatt som gör oss medvetna om demokratins innersta väsen och villkor.
Självfallet ska vi samtidigt söka finna bästa möjliga vägar för valsystem, som ger oss maximalt möjliga mix av frihet och gemensamt ansvar.
Det innebär t ex att vi alltid måste ha Lord Actons devis för ögonen: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Vems fel att SD går framåt?

På Facebook skriver Lars Stjernkvist, fd partisekr hos sossarna, numera lokalt aktiv i Norrköping,  att: "Jag får en del brev som avslutas med "hotet" att vederbörande tänker rösta på SD. Inte därför att SD har bäst politik, utan som en protest mot mig och andra.
I en demokrati har politiker ett stort ansvar, men också de som röstar.Därför fungerar inte hotet. Om någon röstar på SD går det inte att skylla på mig. Då får man banne mig ta ansvar för SD-s politik."
Min kommentar blir:

Såklart att var och en måste ta ansvar för sitt val. Så långt har Lars S "rätt". MEN - problemet är att de gamla partierna inte klarar att prestera en politik som vi kan lita på. Både nuvarande regering och de tidigare s-märkta har fjärmat sig från väljarna OCH samtidigt från sina deklarerade ideologier.

Jag har inte de minsta sympati för sverigedemokraterna, tvärtom. Men det är faktiskt inte så konstigt att många  i något slags protest röstar på, eller i vart fall säger sig sympatisera med SD. Och då inte i första hand pga SD´s rasistiska och invandrarfientliga politik, utan pga de gamla partierna misslyckanden.
Och DET är de gamla partierna ansvar!

De gamla partierna, från v till m och allt däremellan, har tappat orienteringen och förmår inte annat än att säga att de vill ha makt. Men till vad?
Inte konstigt då att SD får ökat stöd.

Det är tragiskt för demokratin - men ett underbetyg för de partier som anser sig mera rumsrena och fina.

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.