Fiffelbidrag i st f barnbidrag?

Jag skrev redan igår (se nedan) att jag ser fördelarna med ett allmänt barnbidrag överväga vad som eventuellt kan ses som fördelen med en behovsprövning.
De som vill ha ett behovsprövat bidrag brukar säga att det kan inte vara rätt att ”rika” (då sällan definierat vad som menas med rik) kan sätta in barnbidraget på ett konto så att barnet ska kunna köpa en Porsche vid myndighetsdagen, och att med datorer kan det inte vara så svårt att göra behovsprövningen.

Frånsett att lyxbilsköp torde vara ytterst sällsynt (om ens förekommande), så torde det vara så att om någon ekonomisk förälder lyckas spara lite av bidraget så är det tänkt för att minska lånebehovet vid barnets studier. Och det är väl en samhällekonomisk fördel!

Det man inte tänker på, eller vill erkänna, är att folks ekonomiska situation snabbt kan ändras, vilket ingen myndighet kan vara helt uppdaterad på. Eller ens bör lägga sig i. Man flyttar isär, gifter sig, skiljer sig, flyttar ihop, man växlar mellan studier och arbete och arbetslöshet. Drabbas av sjukdom. Etcetera. Hur mycket byråkrati vill det till för att hålla koll på detta? Hur mycket blanketter, vantolkningar och fel uppstår av detta? Och fiffel. Ska det bli retroaktiva återbetalningar, eller utbetalningar i tid och otid?

Nog kommer det att skapa jobb, men knappast de produktiva jobb som regeringen säger sig vilja skapa. Självfallet innebär det också att många drar sig för att öka sin arbetstid från deltid till heltid om barnbidraget försvinner. Vad har samhället då vunnit? Vad har den enskilde vunnit? (Däremot förlorat i pensionsunderlag, vilket man kanske inte tänker på medan barnen är små.)

Hur många föräldrar i gränslandet för den inkomstgräns som kan föreslås (snart sagt vilken den än blir) kommer att överväga att på papperet flytta isär för att kunna behålla barnbidraget. Eller t o m flytta isär på riktigt, vilket samhällsekonomiskt kanske är än värre. Och vart hamnar tanken på barnets bästa i sådana resonemang?

Det allmänna barnbidraget är till för barnen, ska inte vara något som skapar fiffel och inproduktiv byråkrati!

Maude i galen tunna.

Kan det vara rätt att ”rika” ska ha lika barnbidrag som fattiga, säger i sant populistisk anda centerledaren Maude Olofsson. Bestickande, eller hur? Själv är hon så välavlönad att ett barnbidrag varken skulle göra till eller från och dessutom har hon väl knappast längre i den åldern att hon ska ha fler barn.

Men varför infördes då barnbidragen? Om jag minns rätt tillkom de strax efter andra världskriget efter kraftig tillskyndan av Bertil Ohlin och folkpartiet. Bidraget tillkom för barnens skull – och var lika för alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster. Det var tanken bakom den generella välfärdspolitiken. Lika för alla, ingen skulle pekas ut som ett fattighjon i behov av fattighjälp. Genom att bidraget till barnen var lika för alla så skulle också förståelsen öka bland de välbeställda för att de skulle betala höga skatter. Även de skulle få något tillbaka. Självfallet så sågs det också som en fördel att slippa den omständiga byråkrati som behovsprövning skulle innebära. Pengarna skulle gå till barnen och inte till en byråkrati.
Trots sporadiska ifrågasättanden har det så förblivit. Barn ska inte behandlas olika med hänvisning till föräldrarnas inkomster. Byråkrati skall undvikas – och inget barn ska få stämpeln ”fattig” i pannan.

Centern och Maude Olofsson vill numera ofta beteckna sig som socialliberala, att de kommit bort från det gamla bondeförbundstänkandet. Det som så ofta lancerat förslag som enkelt och rått kan betecknas som en återgång till fattigstugan. Man ser framför sig storbonden, som i sin godhet tar emot ett fattigt barn som oavlönad arbetskraft och sätter deras föräldra på fattigstugan. I praktiken var det ju dit gamla linje 2 i pensionsfrågan skulle leda liksom senare förslag om diverse garantinivåer (med olika namn) som skulle sortera bättre folk från de mindre bemedlade. Med detta utspel trampar centerns ledare rejält i klaveret och placerar sig miltals från allt vad socialliberalism heter. Det är en återgång till en bondekonservatism som inte ens kan kallas socialkonservativ.

Typiskt för tidsandan (?) är att samma dag så varnar Rädda Barnen för att klyftorna mellan fattiga barn och rika barn ökar. De fattiga har inte blivit fler, men fattigare. Skillnaderna syns allt tydligare.

Hittills har inte centern fått med sig något annat parti, vad jag hört. Väl är väl det. Men säker kan man inte vara i en tid då alla partier springer ifrån sina ideologier och verkar allmänt vilsna i sin jakt på makten. Man undrar i vilken värld Maude Olofsson lever, hon med en, nej två löner som överstiger 1,5 milj om år. Hon ser från sin höjd uppenbarligen 20.000 kr som gränser för en familj om den ska vara ”fattig” eller ”rik”. Helt klart är att en barnfamilj med en inkomst på brutto knappt 20.000 kr i månaden inte är rik. Men är familjen plötsligt höginkomsttagare bara för att den kommit någon krona över tjugotusen i samlad inkomst? (Dvs ett par makar med vardera tio tusen i månaden.) Det verkar helt ogenomtänkt, alternativt cyniskt.

Dock, bortsett från detta så kvarstår det riktiga att behandla barn lika, att inte sätta fattigstämpeln på vissa – efter en kostnadskrävande byråkratisk utredning. Och att söka bevara viljan att betala skatt även hos de som lyckats ta sig en bit över existensminimum. Det är ju symptomatiskt att förslaget att avskaffa barnbidraget (för de med 20 000/mån) ackompanjeras med förslag om att då kan (bör) man sänka skatten för de välbärgade (men då sätts gissningsvis gränsen för dessa en bra bit högre än 20.000 kr/mån).

(Nu ska jag ändå inte vara så elak att jag i konsekvensens namn efterlyser att stöd till rika partier ska avskaffas. Inte heller ska jag påpeka vilka tröskeleffekter en behovsprövnings skulle få, som kommer att lura många kvinnor kvar i deltidsjobb.)

Biffar och bensin

Växthuseffekter och klimathot. Idag vet de flesta, som inte blundar med både ögon öron, att miljöhoten mot vår jord är allvarliga och konkreta. Vårt sätt att hantera jorden gör inte bara att miljön förgiftas och resurserna förbrukas i övermått. Det innebär också att temperaturen stiger så att inlandsisen smälter vilket leder till att "snart" så översvämmas stora delar av jorden.
Skulden för detta läggs ofta på bensinen, vårt resande, att varor fraktas, på bilar och flyg. Inte minst våra politiker vill minska vårt resande genom olika skatter. Själva reser de ju mest på skattepengar, och kan alltså resa ändå.

I viss mån så ligger det något i detta. Men alltfler, dock ej politikerna, inser numera att våra konsumtionsvanor också spelar stor roll. I klartext, att vi i Europa och Amerika (främst) äter för mycket nötkött. Kossorna avger den farliga metangasen och äter kraftfoder som är rent negativa för klimatpåverkan. Däremot är transporterna av biffen av marginell betydelse, vad än Mona Sahlin inbillar sig.

Skulle vi i västvärlden inte bara minska ökningstakten av vår konsumtion av nötkött utan också halvera den skulle ett stort miljöförbättrande steg tas. Att hålla sig till gris och höns skulle bara det innebära en radikal förbättring. Man behöver inte bli vegetarian.

Det förefaller som att en minskad biffkonsumtionen är mycket mera effektiv per satsad krona än att minska bilresandet.
Vi får hoppas att politikerna inte är så förtjusta i sina biffstekar att de blundar för detta.

Hans Lindblad, redan sjuttio, skriver om Sven Wedén.

För några dagar sedan blev Hans Lindblad sjuttio år. Det känns konstigt. Visserligen har han “alltid” funnits med i politiken. Under många år var han ständig vice ordförande i folkpartiets ungdomsförbund. Under lång tid satt han i riksdagen för Gävleborsgs län och var fps försvarsexpert. En gänglig yngling, som kunde ge ett något tankspritt intryck. Möjligen beroende på att han alltid höll en mängd olika tanketrådar på gång i hjärnan.

Direkt folklig kan man nog inte säga att Hans är, nykterist och intellektuell, analytisk. Det som “stör” det mönstret är han stora beundran för Lill-Babs, Barbro Svensson. Något som inte är helt vanligt bland riksdagspolitiker...

Lyckligtvis fortsätter Hans att vara aktiv även sedan han avgått från riksdagen. Hans bok “Jag var för snäll” är en oerhört intressant läsning som främst handlar om hans riksdagstid. Just nu håller han på med en biografi över Sven Wedén, fp-ledaren som efterträdde Bertil Ohlin och pga sjukdom tvangs att avgå alltför tidigt. Det ska bli en intressant bok, om en imponerade politiker som var tidigt ute med sitt intresse för företagsdemokrati, vinstdelning etc. I dagens politiska klimat kanske han skulle ses som för mycket “vänster” för att tillhöra ett icke-socialistiskt parti. Men Wedén var alltså en av Ohlins närmaste och en tid fp-ledare.

Sorglustigt och pinsamt

Ibland undrar jag om nyhetsredigeringen är en slump. Dvs i vilken ordning nyheter presenteras.

Som när TVs Rapport först visar att de våldsamt överdimensionerade bonusar som öses över direktörerna i många storbolag inte ger något positivt resultat. Tvärtom förefaller det som att de bolag som inte dränker ledningen i bonusar, de går som regel bättre.

Något att tänka på för ägarna. Tyvärr är det väl så att ägarna är ganska anomyma, och styrelserna till stor del befolkas av ett litet gäng kompisar, vd-ar som sitter i varandras styrelser. Och de tror att bonusar ger resultat.

Därefter kommer ett av regeringens favoritteman, att vanligt folk fuskar så ofantligt med föräldraledighet. Men nu med nya siffror, som visar att fusket är närmast obefintligt. Här har det i debatten påståtts, främst då av ledande politiker, att t ex VAB-fusket skulle vara mer än 20%. Ny statistik från Försäkringskassan visar att det inte ens är en tiondel av vad som påståtts. Knappt mätbart. Och Försäkringskassan tar avstånd från tidigare uppgifter... Men regeringen tror mera på fuskrapporterna.

Hur mycket ska vi satsa på att regeringen i alla fall kommer att besluta om gigantiska, byråkratiska och kostnadkrävande kontroller för att stoppa det “omfattande” fusket?

Nog är det ett sorglustigt sammanträffande med dessa nyheter. En som visar på hur en liten klick i den ekonomiska toppen göder varandra med mångmiljonbonusar – utan att det är bra för företagen, bara för direktörerna själva.

En som visar att jakten på vanligt folk, där de påstås fuska med bidrag (som rör sig om hundralappar), visar sig vila på felaktiga förutsättningar. Fakta visar att vanligt folk gör rätt för sig. Hur det är med storbolagens direktörer är mera tveksamt.

Är det ändå inte lite pinsamt när fakta visar något annorlunda än man trott?