Maude i galen tunna.

Kan det vara rätt att ”rika” ska ha lika barnbidrag som fattiga, säger i sant populistisk anda centerledaren Maude Olofsson. Bestickande, eller hur? Själv är hon så välavlönad att ett barnbidrag varken skulle göra till eller från och dessutom har hon väl knappast längre i den åldern att hon ska ha fler barn.

Men varför infördes då barnbidragen? Om jag minns rätt tillkom de strax efter andra världskriget efter kraftig tillskyndan av Bertil Ohlin och folkpartiet. Bidraget tillkom för barnens skull – och var lika för alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster. Det var tanken bakom den generella välfärdspolitiken. Lika för alla, ingen skulle pekas ut som ett fattighjon i behov av fattighjälp. Genom att bidraget till barnen var lika för alla så skulle också förståelsen öka bland de välbeställda för att de skulle betala höga skatter. Även de skulle få något tillbaka. Självfallet så sågs det också som en fördel att slippa den omständiga byråkrati som behovsprövning skulle innebära. Pengarna skulle gå till barnen och inte till en byråkrati.
Trots sporadiska ifrågasättanden har det så förblivit. Barn ska inte behandlas olika med hänvisning till föräldrarnas inkomster. Byråkrati skall undvikas – och inget barn ska få stämpeln ”fattig” i pannan.

Centern och Maude Olofsson vill numera ofta beteckna sig som socialliberala, att de kommit bort från det gamla bondeförbundstänkandet. Det som så ofta lancerat förslag som enkelt och rått kan betecknas som en återgång till fattigstugan. Man ser framför sig storbonden, som i sin godhet tar emot ett fattigt barn som oavlönad arbetskraft och sätter deras föräldra på fattigstugan. I praktiken var det ju dit gamla linje 2 i pensionsfrågan skulle leda liksom senare förslag om diverse garantinivåer (med olika namn) som skulle sortera bättre folk från de mindre bemedlade. Med detta utspel trampar centerns ledare rejält i klaveret och placerar sig miltals från allt vad socialliberalism heter. Det är en återgång till en bondekonservatism som inte ens kan kallas socialkonservativ.

Typiskt för tidsandan (?) är att samma dag så varnar Rädda Barnen för att klyftorna mellan fattiga barn och rika barn ökar. De fattiga har inte blivit fler, men fattigare. Skillnaderna syns allt tydligare.

Hittills har inte centern fått med sig något annat parti, vad jag hört. Väl är väl det. Men säker kan man inte vara i en tid då alla partier springer ifrån sina ideologier och verkar allmänt vilsna i sin jakt på makten. Man undrar i vilken värld Maude Olofsson lever, hon med en, nej två löner som överstiger 1,5 milj om år. Hon ser från sin höjd uppenbarligen 20.000 kr som gränser för en familj om den ska vara ”fattig” eller ”rik”. Helt klart är att en barnfamilj med en inkomst på brutto knappt 20.000 kr i månaden inte är rik. Men är familjen plötsligt höginkomsttagare bara för att den kommit någon krona över tjugotusen i samlad inkomst? (Dvs ett par makar med vardera tio tusen i månaden.) Det verkar helt ogenomtänkt, alternativt cyniskt.

Dock, bortsett från detta så kvarstår det riktiga att behandla barn lika, att inte sätta fattigstämpeln på vissa – efter en kostnadskrävande byråkratisk utredning. Och att söka bevara viljan att betala skatt även hos de som lyckats ta sig en bit över existensminimum. Det är ju symptomatiskt att förslaget att avskaffa barnbidraget (för de med 20 000/mån) ackompanjeras med förslag om att då kan (bör) man sänka skatten för de välbärgade (men då sätts gissningsvis gränsen för dessa en bra bit högre än 20.000 kr/mån).

(Nu ska jag ändå inte vara så elak att jag i konsekvensens namn efterlyser att stöd till rika partier ska avskaffas. Inte heller ska jag påpeka vilka tröskeleffekter en behovsprövnings skulle få, som kommer att lura många kvinnor kvar i deltidsjobb.)