Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Lästips. Om Leopold II:s Kongo. E V Sjöblom, vittnet som vägrade tiga

Det är en verklig skräckskildring om gångna tiders hänsynslöshet och girighet, boken "Vittnet som vägrade tiga", av Birger Thureson, den glömda berättelsen om missionären, E V Sjöblom som avslöjade människoslakten i Leopold II:s Kongo.
Jag kan inte att snabbreferera den här, den måste läsas. För de av oss som varit med så pass länge att vi är i Covid 19-riskgrupp, är Kongos tragiska historia knappast okänd, vi minns ju vad som hände där när Belgien släppte Kongo "fritt", med inbördeskrig, FN-insats och Hammarskjölds tragiska bortgång, i en flygolycka som förmodligen var ett sabotage. 

Kanske en och annan även har viss kännedom om vad som föregick detta med kung Leopolds fristat, slavstat.
Före det Belgiska Kongo blev Belgiska Kongo, dvs en belgisk koloni, var det det en "affär" för Kung Leopold II, en "fristat" som godkänts av ett antal av dåtidens viktiga länder. Den föregivna målsättningen var att sprida civilisation och kristendom till området, men de facto var det en rovdrift på dess rikedomar, i form av råvaror, elfenben, människor - och gummi. 
Det torde ändå vara få som idag har full kunskap om detta, om man inte läst boken.
Jag vill gärna tro att för en del av oss ger boken också en värdefull bild av hur det vi senare kallat frisinnet och dess folkliga och religiösa grunder uppstått. Och gett praktiska följder.

Läs boken om E V Sjöblom, som stod upp för frihet och rätten till mänskligt liv även för Kongos folk. E V Sjöblom får ses om en verklig människorättskämpe, långt innan begreppet skapades.
En annan, nutida förkämpe för mänskliga rättigheter, fredspristagaren Dr Denis Mukwege har skrivit ett förord till boken, som är mycket välskriven och har formen av en grundligt faktaunderbygd roman.  Boken "Vittnet som vägrade  tiga" av Birger Thuresson är utgiven av Sjöbergs förlag.





 

SJRs Jazzstipendier, m a a Börje Fredriksson

Riksjazzförbundet har en historia, som jag här inte ska redogöra för, men ändå försöka ge ett utsnitt ifrån den.
Från början, som kan räknas från 1948, låt oss säga det, hette det SJR och uttyddes Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, efter en del turbulens så, i st f att läggas ner, så ändrades namnet 1968 till Svenska JazzRiksförbundet, dvs med bibehållna initialer, SJR.  Vi stannar där betr namnet, men jag vill nämna en sak som var en viktig uppgift för SJR under några år, i sin jazzfrämjande mission: utdelandet av stipendier,  SJRs Jazzstipendier.

En notis, med länk till en inspelning på Youtube med Börje Fredriksson fick mig att gräva lite i sättningar och tidsföljd och när jag hörde honom live en gång i min ungdom (under hans korta livstid).
Jag gick då till boken "Svenska Jazzriksförbundet, Historik över SJR:s första 50 år", som utkom 1998, sammanställd av Göran Engström och utgiven av SJR.

Börje Fredriksson, SJR-stipendiat 1963

I skriften finns bland mycket annat listningar av var och när de s.k. jazzrixdagarna (årsmötena) ägt rum, vilka som spelat under de olika jazzrixdagarna - och vilka som fått SJRs jazzstipendier.

Då hittade jag snabbt att jag hörde Börje Fredriksson vid jazzrixdagen 1963 i Kolbäck. Jag minns att han i samband med detta fick stipendiet - och att han bl a hade trumslagaren Ivve Oscarsson med sig. Jag har faktiskt en minnesbild i min hjärna av både hur Börje spelade sin tenorsax och och Ivve Oscarsson spelade trummor där i Kolbäck.
Två stipendier utdelades detta år och den andre stipendiaten var trumpetaren Rolf Ekelund. Därmed ansågs rättvisa skipad mellan modernister och traditionalister. Klagomål hade framförts att stipendier "alltid" tilldelats modernister.

Det fick mig att fundera, för enl boken så anges inte att något stipendium utdelats tidigare. Och jag hade sedan gammalt en blyertsanteckning med Bosse Wärmell. Var det p g a att denne också fått ett stipendium, ja jag misstänkte det. Men VAR det så - och i så fall när? Och varför angavs det inte i boken?

Bosse Wärmell, SJR-stip

Rätt snart fick jag dock, med viss hjälp, bekräftat att Bosse Wärmell (ts) fått ett stipendium av SJR redan året före, dvs 1962. Att det sannolikt var det första som delats ut. Men att det inte delats ut vid 1962 års jazzrixdag, utan vid en spelning där Fredriksson spelade med sin grupp på jazzrestaurangen Gyllene Cirkeln i Stockholm  (enl notis i OJ).

Jag konstaterade också en del andra oklarheter i boken, men ska i detta sammanhang bara konstatera att året 1965 saknas betr uppgifter om stipendiater. Märkligt eftersom för 1966 finns uppgiften att Lars Sjösten och Jan-Gunnar Stolpe var stipendietagare.
Nå, efter genombläddring av OJ för 1965 så hittar jag en notis (ej på SJR-sidan!) om stipendiaterna för 1965, som ska ha fått sin stipendier vid jazzrixdagen i Gävle då (där jag var närvarande själv men inte har något minne av utdelningen)
Bengt Ernryd, Harry Bäcklund, Hans Carling. Jack Lidström var inte närvarande men var stipendiat, så inalles fyra stip detta år.

Troligen var 1966 sista året som SJR delade ut stipendier, i vart fall i denna form o på detta sätt.

(ska kompletteras ,,,, med frågor om ofullst musikermedverkan  på rixd )

Jazz - som tidning och tröja

Så ser den ut Jazztröjan. Dvs den t-shirt som JAZZ - Orkester-Journalen från 1933 ser ut. Jazz/OJ är ju världens äldsta levande jazztidskrift.
Som den mesta kulturen så drabbas också tidskrifterna av Coronas skadeverkningar.  Annonsera minskar drastiskt när inga konserter äger rum, publik får inte samlas.  Musikerna har inga jobb, inga inkomster.
Men vi vill ju att musiken ska leva, liksom musikerna och att vi kan både få lyssna till den om läsa om dem.
Jazz/OJ  har ju ingen stor upplaga och inte mycket annonser normalt sett heller. Men i o med coronas så blir det kraftigt ekonomiskt avbräck. Redaktionen  ropade därför efter stöd, bl a genom att vi köper JAZZ-t-shirten. Så det gör vi.

Om någon dag, när detta skrivs, kommer nr3/2020 ut i brevlådorna. Något tunnare men ännu levande, på grund av läsarnas stöd.

'

Ett land där pressfriheten ständigt kränks (Dömd)

Kort och gått. En redovisande artikel, från DN, 8 juni 2020, som visar hur journalister lever farligt, från olika håll, men där det största hotet mot pressfriheten och yttrandefriheten kommer från regimen, dvs president Duterte.

"Filippinsk reporter döms i uppmärksammat fall

Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för cyberförtal i ett rättsfall som pressfrihetsorganisationer ser som ett sätt att skrämma medier till tystnad.

Maria Ressa, på väg t domstolen, Manila 

Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för förtal på nätet. Domen innebär minst ett halvår, och uppemot sex års fängelse, och förespråkare för pressfrihet anser att den är en attack mot yttrandefriheten.

Ressa utsågs tillsammans med bland andra den saudiske journalisten Jamal Khashoggi till årets person av Time 2018.

– Vi kommer att stå upp mot alla sorters attacker på pressfriheten, säger hon till journalister utanför domstolsbyggnaden efter beskedet.

Ressa kommer att vara på fri fot mot borgen i väntan på överklagandeprocessen.

Ressa anser att fallet är ett sätt för den filippinska regeringen att skrämma journalister och kritiker till tystnad. Människorättsorganisationen Human Rights Watch håller med:

”Domen mot Maria Ressa belyser förmågan hos Filippinernas kränkande ledare att manipulera lagarna för att förfölja kritiska, väl respekterade medieröster, oavsett vad kostnaden för landet blir”, säger Phil Robertson, biträdande Asienchef, i ett pressmeddelande.

CPJ, Committee to Protect Journalists, kallar domen för ett skandalöst brott mot pressfrihet.

”Även om hon är fri mot borgen medan hon överklagar domen, så sänder det felaktiga dömandet av Ressa ett meddelande till alla journalister att du kan stå näst på tur om du rapporterar kritiskt om president Rodrigo Dutertes regering”, säger sydostasienrepresentanten Shawn Crispin i ett uttalande.

Maria Ressa grundade för åtta år sedan nyhetssajten Rappler. Den har haft en kritisk blick på president Rodrigo Dutertes så kallade krig mot knarket, som har lett till att tusentals personer med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandel har dödats av polis under summariska former. Duterte har sedan han kom till makten ofta kritiserats för brott mot mänskliga rättigheter och organisationen Human Rights Watch har kallat hans brutala offensiv mot narkotikahandeln för ”mordisk”.

Sedan 2016 har angreppen mot Rappler och Ressa blivit allt fler, både i form av koordinerade attacker i sociala medier, hotfulla besök på redaktionen och verbala påhopp från Duterte själv.

Rättsfallet handlar om att Ressa, som ansvarig för sajten, ska ha förtalat en mäktig affärsman i en artikel på Rappler 2012, skriven av en annan journalist.

Lagen i fråga trädde i kraft flera månader efter att artikeln skrevs, men eftersom en smärre uppdatering gjordes 2014 hävdar åklagarna att lagen är tillämpbar.

Affärsmannen tillskrivs bland annat kopplingar till människohandel och narkotikasmuggling. Reportrar utan gränser ser anklagelserna som helt ogrundade och tror att Ressa och Rappler drabbas eftersom regeringen och president Rodrigo Duterte inte tolererar kritisk rapportering.

Duterte själv förnekar detta och säger att fallet är ”långt ifrån” en attack på pressfriheten.

– Det är ingen lätt tid att vara journalist, men vårt uppdrag är viktigare nu än någonsin, sade Ressa till TT inför domen."

Fakta: Pressfrihet i Filippinerna

• Filippinerna är ett av världens farligaste länder för journalister. Enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) har 83 journalister dödats sedan 1992. Landet hamnar på plats 136 av 180 på Reportrar utan gränsers (RSF) globala pressfrihetsindex, med en nedåtgående trend från tidigare år.

• År 2009 dödades minst 30 journalister, enligt vissa uppgifter omkring 40, i en massaker i Maguindanao, i vad CPJ har kallat den dödligaste attacken någonsin i sitt slag.

• Utöver hot och våld kämpar många medier, däribland Rappler, med byråkratiskt krångel, som pressfrihetsorganisationer ser som obstruktion från statens sida. I maj tvingades det ledande tv-bolaget ABS-CBN släcka sina sändningar sedan kongressen vägrat att förnya dess sändningstillstånd. Fallet ska nu avgöras av Filippinernas högsta domstol.

Källa: CPJ, RSF

------
På måndagen den 15 juni dömdes Maria Ressa till sex års fängelse. Enl SVTs nyhetssändning. Vilken skam för Filippinerna, Domstolen, rättsväsendet. Och för mänskliga rättigheter, yttrande och tryckfrihet. 

Nils Forsgren avliden april 2020

Jag noterar att ännu en av mina släktingar avlidit, Nils Forsgren. Bror till likaledes avlidne teve-personligheten Eric Forsgren ( f 1928, avliden 2018). Om jag förstått det rätt så var de söner till min fars kusin Signar Forsgren, liksom min far (Erik Valfred Forsgren) uppvuxna i Robertsfors.
Jag kände dem inte personligen, de var ju en halv generation äldre än mig, och har dessutom levt och verkat på andra orter än jag (och min far)  gjort.  Däremot har min far under sin livstid nämnt dessa när han berättat om sin uppväxt och sin släkt. Och jag har ju via press etc följt deras görande och låtanden i möjlig mån.

Vill citera de minnesord som idag, den 8 juni 2020 finns införda i PT, skrivet av Nils vän Helge Jonsson. 

"Författaren och kulturpersonligheten Nils Forsgren, Lidingö och Piteå, efterlämnar hustrun Karin, tidigare anställd vid Sveriges Radio, och sonen Per-Olof med familj.

Farsoten tog honom. Som tur är hade han hunnit lämna fler bestående arv än vad som är vanligt för de flesta. Men ännu var han behövd av flera skäl och många anledningar. Saknaden borde ha fått anstå många år till.

Bröderna Forsgren hade förmånen att födas av föräldrar som de kunde beundra. De enkla förhållanden som rådde i födelsehemmet i Robertsfors dignade av gemenskapens meningsfulla trygghet, hederlighetens självklarhet, flitens förmåga och konturerna för det som kan begagnas för livets mening. Livets utmaningar och samhällets utveckling kunde analyseras och beskrivas med humor och bildningens talang till satir. Det blev bra och hållbart.

Under universitetstiden i Uppsala var Nils en omtyckt och uppskattad personlighet. Hans poetiska ådra flödade som en våryster norrlandsälv. Hans bildning fungerade som en särdeles fin krydda åt studentnäringen. Magisterexamen var naturligtvis en tillgång men viktigare än så var hans insikt om var litteratur- och konstvetenskapen kunde användas. Skickligheten uppträdde med framgång.

Tillsammans med brodern, Eric Forsgren, skapades produktionsbolaget Forsgren Produktion, med etablering i huvudstaden och hemvist på Lidingö. Devisen visade sig samtidigt vara en affärsidé:

Snille, synk och smak. De oräkneliga TV-programmen, industrifilmerna, företagspresentationerna och böckerna flödade till glädje för tittare, läsekrets och kritiskt granskade, och därför stolta, företagsledare.

Nils Forsgrens teman ur verkligheten tog form i ett dussintal böcker om Lidingö – människor och miljöer, Ständigt denne Andrén, Från ingenting alls till Ringhalls, På Norrbys tid, Krafttag i norr och Omslagspojken i David Ljungdahls och de serieberättande äventyrens värld. Nils Forsgrens gärning för Vattenfall är en kulturskatt i företagets och Sveriges historia.

Under tjugofem somrar tillbringade Nils och Eric Forsgren samt Staffan Timell och jag fyra intensiva dagar till sjöss. Det blir sammanlagt drygt tre månader; hundra dagar. Varje seglats med utvalt tema som kommentarer till samtidens aktualiteter. Inlevelseförmågan sträckte sig bortom fantasins snävare gränser. Nu är det bara jag kvar och jag märker att minnena sjunker ihop från upplevelser till noteringar om det som varit. Nisse skötte förtöjningen."      Helge Jonsson.
-----

Det är intressant att konstatera att vårt ursprung är Forsgrenare från Robertsfors. Med olika livsbanor, både vad gäller orter och yrken är de skiftande. Men att bröderna Nils och Eric sysslat mycket med skrivande, dokumenterande/forskande. (Ligger nära mycket av vad jag gjort.) Eric gillade och spelade dragspel. Nils var, vad jag tycker mig ha förstått, intresserad av jazzmusik. Enkel bakgrund, intelligenta.
Nils Forsgren föddes i januari 1937 i Robertsfors, Västerbottens län, avled i april  2020 på Lidingö.

Återseendet av en litterär klassiker, skärgårdsskildringen Hemsöborna

Här ett lästips, för omväxlings skull. 

   Inte tips om musik. Och inte läsning på internet eller någon flimrande skärm eller via hörlurar.
 En bok. En verklig svensk klassiker. Av August Strindberg; Hemsöborna.

August Strindberg 

 

I en häftad utgåva tryckt 1955 på Albert Bonners förlag. Mycket tumma och sliten. troligen för att den ingick som obligatorisk läsning i svenskundervisningen i 3:3-n. Sent 1950-tal. Minns att jag blev mycket inspirerad av den, skrev en uppsats då som mycket hämtade från de naturlyriska skildringar i boken. Jag fick ett mycket högt betyg. 

Hur många i dagens skola har läst Hemsöborna, eller något annat av August Strindberg?
Av en händelse så plockade jag ner den ur bokhyllan idag, och började bläddra. "Småläsa". Om drängen Carlsson, som kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Den läslockande inledningsmeningen, som nog de flesta i min generation minns. Om de gick på läroverket. Gissningsvis även en del från nästa generation - men yngre då?
Jag har nog bara läst om boken som vuxen en gång. Hade svårt att nu lägga den ifrån mig, vilka bilder, vilka person- och naturskildringar. Vilken historia om folket på en skärgårdsö, bönder och fiskare, pigor och drängar... vilket språk!  

Omslagsbild till Hemsöborna, dock ej till den utgåva jag har. Fick leta fam en annan. 

Jag gissar att många medelålders och yngre (utom den s k kultureliten) knappt hört namnet August Strindberg, och om de gjort det så gäspar de och tänker på svåra pjäser om "äktenskapliga" problem för hundra år sedan.
OK, Hemsöborna innehåller också en äktenskaplig problematik, som är kryddad med spänningen mellan olika klasstillhörigheter, en enkel dräng som får vittring av makt och pengar, en förmodat rik änka, med en son, en präst, "direktörer"  etc... Men skrivet med en mustig humor.
Såg för några (rätt många) decennier sedan en gammal svartvit filmatisering av Hemsöborna, bra, med bl a Siv Ruud (som madam Flod) och (tror jag) Allan Edwall (som drängen
Men hur bra den än var så ger boken så mycket mer. Faktiskt!

Som sagt. Ta det som ett lästips. Borde väl finnas i varje bibliotek., om den inte gallrats ut av åldersskäl och hamnat i källaren.