16 augusti 2018

Souldrottningen död - Aretha Franklin

Aretha Franklin död. En av de absolut största sångerskorna under vår tid. Det är svårt att överskatta hennes betydelse. Visst, det har funnits många stora sångerskor, bluesdrottningen Bessie Smith, jazzens Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Liksom andra storheter i andra genréer.
Men född 1942 blev Aretha Franklin snabbt soulens drottning, även om hon började som gospelsångerska - och förblev det vid sidan av soulen.

Nu skrivs och uttalas hyllningar i mängd, så  i st för att knåpa ihop något själv, så väljer jag att citera Nils Hanssons artikel i DN.
"Aretha Franklin hade kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva" 

Aretha Franklin var en av de allra största, en självklar stjärna från fjorton års ålder. ”Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre” skriver DN:s Nils Hansson.
Aretha Franklin 1967, 25 år gammal.
Hon var den första kvinnan att väljas in i The Rock and Roll Hall of Fame, hon har en stjärna på the Hollywood Walk of Fame och en gata i Detroit, hon har förärats status som naturresurs och alla möjliga sorters utmärkelser – utom Polarpriset (vilket gör det priset mindre, inte henne).
Räknar man grammys, försäljningssiffror eller liknande statistik hör Aretha Franklin till de stora. Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre. 
Även om Gud – jo, just – vet att det aldrig saknats briljanta sångerskor i soulgenren så går det inte att bortse från Aretha, oavsett ur vilken vinkel man studerar soulmusiken och dess historia. Eller amerikansk populärmusik i stort. Eller varför inte 1900-talskultur.
Själv vill jag gärna jämföra med Jussi Björling, en sångare jag till min förvåning kunde uppskatta så fort jag hörde honom, trots att de klassiska sångarnas skolade röster i vanliga fall lät så konstlade i mina oskolade öron.
Hos Jussi hörde jag inte tekniken, han tycktes stå över den och bara sjöng, rakt och vidöppet.
På ett liknande sätt är det med Aretha Franklin och soulmusiken. I synnerhet på senare år har den blivit alltmer ett tillhåll för hypertränade röster som inte sparar någon möda på att få in så många drillar och finesser de bara kan i varje fras. Som om wailandet vore musikens högsta mening, snarare än ett medel bland många.
Aretha Franklin sjöng inte så, det lät som att hon bara sjöng. Med kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva. Känslig, lynnig och ytterligt, påtagligt levande.
Det sägs ofta att de stora soulrösterna fostras i gospelkyrkan. För Aretha Franklin var det mer uppenbart än för de flesta. Hon växte upp som dotter till baptistpastorn CL Franklin – en karismatisk man som bland annat kallades för miljondollarrösten – och sjöng i hans kyrka i Detroit från späda år. Gospeldrottningen Mahalia Jackson var en vän till familjen och i hemmet passerade en lång rad av storheter från gospel-, soul- och den politiska världen. Inte minst Martin Luther King och Sam Cooke.
Även i detta sammanhang lyckades Aretha Franklin stråla från tidig ålder, och vid fjorton var hon en framlyft stjärna vid de turnerande predikoshower som hennes far hade börjat företa. Vid samma ålder fick hon 1956 sitt första skivkontrakt och gav ut det liveinspelade albumet ”Songs of faith”. Många gånger återutgivet, under olika titlar, fastän i alla avseenden underlägset 1972 års gospelalbum ”Amazing grace”.
Det var under 50-talet som gospelmusiken på allvar började omvandlas till världslig populärmusik. Två av de främsta arkitekterna var just Sam Cooke och Ray Charles, som i vissa fall helt sonika satte en ny kärlekstext till en redan känd gospellåt.
Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic.
Aretha hade turnerat med Sam Cooke redan när denne ännu sjöng gospel och efter hans framgångar ville även hon försöka sig på samma bana. Storasyster Erma Franklin hade redan kontrakt med Detroits stora soulbolag Tamla Motown, som dock var litet och oetablerat vid den tiden. 
Efter att ha inhämtat pappas tillstånd hamnade hon i stället på stora Columbia i New York, signad av den redan då legendariske John Hammond – upptäckare av såväl Billie Holiday som Count Basie, samt senare Bob Dylan och Bruce Springsteen.
Det var dock inte där hon hände, hennes profil förblev otydlig trots sex år, nio album och en växande frustration där bolaget till slut valde att inte förlänga hennes kontrakt när det gick ut.
Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic, USA:s största och viktigaste soulbolag (i stark konkurrens med Tamla Motown).
Skivbolagschefen Jerry Wexler visste exakt vad hon behövde, och en inspelning ordnades snabbt med de på sydstatssoul specialiserade studiomusikerna i Muscle Shoals på vischan i Alabama. Resultatet blev albumet ”I never loved a man the way I love you” 1967 med hittar som titellåten, ”Do right woman – do right man” och en frustande ”Respect” som fick Otis Reddings två år gamla originalversion att förläget krympa ihop.
Aretha Franklin 2009.
Succén var omedelbar, ”Respect" toppade listor överallt och under de närmaste åren producerade Aretha Franklin en katalog som vore nog för att göra ett helt stall av artister legendariska. Två album per år och hittar som ”(You make me feel like) A natural woman”, ”Chain of fools”, ”Think”, ”I say a little prayer”, ”Call me” och ”Spanish Harlem”.
Dock var det bara det första albumet som spelades in nere i Södern, efter det ville Aretha inte resa dit. Varför samma musiker i stället flögs till New York, ett tecken på både hennes starka vilja och redan då stora tyngd.
Med tiden blev riktningen mindre självklar och 70-talets disco var aldrig en naturlig fortsättning för henne. Privatlivet var också komplicerat mellan varven, inklusive problem med kärleken, vikten och alkoholen. 
I mitten av 80-talet fick Aretha Franklin dock en ny karriärskjuts, med tidstypiskt syntstinna hittar som ”Freeway of love”, Eurythmics-samarbetet ”Sisters are doin’ it for themselves” och den överraskande kärleksduetten ”I knew you were waiting (for me)” med den tjugoett år yngre George Michael. I samma veva gav hon ut karriärens tredje gospelalbum, ”One Lord, one faith, one baptism”, inspelat i hennes nyss bortgångne fars kyrka.
En ytterligare liten karriärtopp kom mot slutet av 90-talet, med ”A rose is still a rose” i produktion av en hel hord yngre samtidsnamn, däribland Lauryn Hill, Dallas Austin, Sean ”Puffy” Combs, Babyface och Jermaine Dupri .
På senare år handlade det mer om att hålla liv i arvet. Skivorna blev färre, hälsoproblemen fler och beslutet att sjunga opera var inte helt välgrundat. Hennes aura var samtidigt sådan att framträdandet vid president Obamas installation 2009 skänkte glans åt båda håll. Och så sent som 2014 gjorde hennes tolkning av Adeles ”Rolling in the deep” att hon fick in sin etthundrade låt på Billboards R&B-lista.
Hon blev sjuttiosex år."
---
Vill bara tillägga en sak.  2015 sjunger Aretha  ”Amazing Grace” i samband med påve Franciskus besök i Philadelphia. Framträder i tv-showen ”American idol”. Framför en magnifik version av ”(You make me feel like) a natural woman” när kollegan Carole King, som skrivit låten, får ta emot Kennedy Center Honor-priset i Washington D.C. President Barack Obama på läktaren gråter öppet. Han säger efteråt att ”Amerikas hela historia väller fram när hon sjunger. Ingen förkroppsligar så fullkomligt banden mellan spirituals, bluesen, R&B och rock'n'roll och hur sorgen och umbäranden förvandlades till någonting fullt av skönhet, vitalitet och hopp”, säger han."
Amen.
Aretha Frankling, Gospeldrottning.

Inga kommentarer: