Mäktig Förklädd Gud

Det var vårkonsert i Öjeby kyrka igår, söndag, med Förklädd Gud som  annonserat huvudnummer. Ett av de mest kända kyrkomusikaliska verken från mitten av 1900-talet. Uppenbarligen är det ännu ett verk som många vill höra. Eller var det  kören (dvs de fyra samverkande körerna från Furubergskyrkan, Infjärdens-, Piteås- och Öjeby kyrkokör) och sångsolisterna som drog? I vart fall så var det svårt att hitta en p-plats, trots att vi var ute trekvart i förväg.
Och solen sken in i Öjeby gamla och pampiga stora stenkyrka, som var fullsatt, även på läktarna - och extrastolar fick tas in. Öjeby kyrka är då och då rätt välfylld och nära nog fullsatt, men nu var den spikad, och extrastolar kan jag inte minnas jag sett behövas tidigare.

Nu var det inte "bara" Förklädd Gud som stod på programmet, utan den mer än hundrahövdade kören började med fyra väl utvalda och genomförda melodier; Med en sång från mitt hjärta (J Rutter/K Svensson), Låt mig växa fri (J Eriksson), Låt mig växa stilla (K-E Svedlund/A Frostensson) och Vårens stilla väntan (J-O Kulander/O Jansson). Och låt mig säga det redan här, kören i sig gjorde väldigt fint ifrån sig och blev för mig kvällens höjdpunt. Väl nyanserat, vårlikt och mäktigt på en gång.

Sedan ett mellanspel, där kören fick vila sig lite, och Rainer Lindhs kraftfulla stämma fick tolka W Petersson-Bergers Jungfrun under lind, med ackompanjemang av en liten orkesterensemble och med Staffan Sandlund som dirigent. Organisten Lars Nilsson ,Öjebyn, gjorde en sprudlande pianotolkning av Sindings Frulingsrauschen, och Anette Jernelöf, Piteå, sjöng finstämda Vilar Glad, ett något mera nutida stycke (B Anderson, K Lugn) som ändå passade väl i sammanhanget.

Efter gemensam psalmsång var det då dags för Förklädd Gud. Med den stora kören, sångsolister, musikensemblen, recitation, allt under Staffan Sandlunds ledning.
Ja, det var bra, faktiskt mycket bra. Nu måste jag erkänna att jag inte kunde höra texten, men den sjöngs på ett kvalificerat och fint sätt som inte stod ett steg efter de största, helproffsiga körerna. Sångsolisterna levererade som de skulle och den lilla ensemblen lät bra. Även om jag nog tyckte mig höra en skorrande dissonans vid ett tillfälle, som jag knappast tror att Lars-Erik Larsson skrivit in i musiken. Men den gled snabbt förbi. Som helhet alltså ett mäktigt och imponerande framträdande, som gjorde all heder av de medverkande, med ett extra plus till den hopslagna kören.

Men nog kändes det snopet att "bara" musikerna, sångsolisterna och dirigenterna fick blommor. Visst, det skulle ha gått åt mängder av blommor om varje körmedlem också fått var sin ros, men ändå. Det var de värda, de också.

-----



Här en bild av en liten del av den mäktiga kören. Ett par av musikerna skymtar också. I bakgrunden skymtar också några av orgelpiporna. 

John Philip Sousa - i Öjeby kyrka

I söndags var jag i kyrkan, dvs i Öjeby kyrka, en väl bevarad och nyligen dessutom varsamt restaurerad (= tvättad, uppfräschad) stenkyrka, mer än 600 år gammal.
Det var söndagsgudstjänst, vilken jag inte ska kommentera. Med ett undantag: postludiet.

Kyrkomusikern, organisten i Öjebyn heter Lars Nilsson. Han KAN spela, och oftast spelar han mycket bra och inspirerat. Så t ex gör han snart sagt alltid fantasifulla och spänstiga introduktioner till psalmerna - och postludierna väljer och tolkar han med omsorg.

Ja, han väljer med omsorg, och denna söndag (17 april 2016)  var det dessutom ett tämligen okonventionellt val. Plötsligt är det en marsch som ljuder ur den förnämliga kyrkorgeln. Uppfriskande och rätt överraskande för spelas på denna plats och tidpunkt.
Under några sekunder försöker jag komma på vad det var, ja, det var förstås en marsch om än lekfullt svängigt tolkad. Kunde det vara Sousa? John Philip Sousa, den amerikanske kompositören som mest blivit känd för sina militärmarscher.
En blick åt notstället bekräftade min misstanke, på omslaget stod det SOUSA.

Denna John Philip Sousa var, efter att barn och ungdom som i snabb utveckling nästan liknar Mozarts, under ett decennium ledare för United States Marine Band, och som sagt mest känd för sina marscher, inkl Stars and Stripes Forever, men skrev även mycket annat. Däribland även en del av religiös karaktär, ex-vis en marsch för Frälsningsarmén (Salvation Army) och den pampiga Onward Christian Soldiera (som bl a sjungits in i en mäktig version av den stora gospelsångerskan Mahalia Jackson).
Denne Sousa är en av USA:s mest berömda och älskade kompositörer, som alltså hade en mycket bredare repertoar än man kan tro. Läs gärna mer om honom. En länk att klicka på finns när jag nämner honom ovan, men även Wikipedia skriver utförligt om honom, bl a med en rätt utförlig förteckning över hans musik.  Där finns också länkar till midi-filer med Sousamusik.
Ett kuriosum. På 1890-talet lät Sousa utforma en variant av tuban för marschbruk, kallad sousafon.

Och, har ni möjlighet, kolla även in organisten Lars Nilsson vid tillfälle.