Och solen sken in i Öjeby gamla och pampiga stora stenkyrka, som var fullsatt, även på läktarna - och extrastolar fick tas in. Öjeby kyrka är då och då rätt välfylld och nära nog fullsatt, men nu var den spikad, och extrastolar kan jag inte minnas jag sett behövas tidigare.
Nu var det inte "bara" Förklädd Gud som stod på programmet, utan den mer än hundrahövdade kören började med fyra väl utvalda och genomförda melodier; Med en sång från mitt hjärta (J Rutter/K Svensson), Låt mig växa fri (J Eriksson), Låt mig växa stilla (K-E Svedlund/A Frostensson) och Vårens stilla väntan (J-O Kulander/O Jansson). Och låt mig säga det redan här, kören i sig gjorde väldigt fint ifrån sig och blev för mig kvällens höjdpunt. Väl nyanserat, vårlikt och mäktigt på en gång.
Sedan ett mellanspel, där kören fick vila sig lite, och Rainer Lindhs kraftfulla stämma fick tolka W Petersson-Bergers Jungfrun under lind, med ackompanjemang av en liten orkesterensemble och med Staffan Sandlund som dirigent. Organisten Lars Nilsson ,Öjebyn, gjorde en sprudlande pianotolkning av Sindings Frulingsrauschen, och Anette Jernelöf, Piteå, sjöng finstämda Vilar Glad, ett något mera nutida stycke (B Anderson, K Lugn) som ändå passade väl i sammanhanget.
Efter gemensam psalmsång var det då dags för Förklädd Gud. Med den stora kören, sångsolister, musikensemblen, recitation, allt under Staffan Sandlunds ledning.
Ja, det var bra, faktiskt mycket bra. Nu måste jag erkänna att jag inte kunde höra texten, men den sjöngs på ett kvalificerat och fint sätt som inte stod ett steg efter de största, helproffsiga körerna. Sångsolisterna levererade som de skulle och den lilla ensemblen lät bra. Även om jag nog tyckte mig höra en skorrande dissonans vid ett tillfälle, som jag knappast tror att Lars-Erik Larsson skrivit in i musiken. Men den gled snabbt förbi. Som helhet alltså ett mäktigt och imponerande framträdande, som gjorde all heder av de medverkande, med ett extra plus till den hopslagna kören.
Men nog kändes det snopet att "bara" musikerna, sångsolisterna och dirigenterna fick blommor. Visst, det skulle ha gått åt mängder av blommor om varje körmedlem också fått var sin ros, men ändå. Det var de värda, de också.-----
Här en bild av en liten del av den mäktiga kören. Ett par av musikerna skymtar också. I bakgrunden skymtar också några av orgelpiporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar