Folkpartiet, ett parti man älskar att hata?

När jag kollar runt en aning på bloggarna så finner jag att intresset för folkpartiets landsmöte är förvånansvärt stort, i synnerhet bland s-märkta bloggar. Förvånansvärt, eftersom jag för min del i stort sett förlorat hoppet om att fp ska återvända till den socialliberala kurs, som länge, länge var folkpartiets. I vart fall inom överskådlig tid.

Förvånansvärt även eftersom fp numera är ett litet parti, som knappt ens minns att det en gång hade ca 20-25% av väljarna bakom sig. Men det var förstås på Bertil Ohlins tid.
Förvånansvärt också att så många sosse-bloggare visar sig ha, eller rättare sagt har haft, vissa sympatier för fp (i socialliberal tappning), men då min erfarenhet av många decenniers aktivt partiarbete är att socialdemokratin ständigt sett folkpartiet som sin huvudfiende. Åtminstone den socialdemokrati som befinner sig i områden med egen styrka och utanför storstäderna.

Nu tycks nuvarande fp-ledaren Jan Björklunds tal på landsmötet ha retat upp en del socialliberaler, som visserligen inte är folkpartister, men som ändå intill nu hoppats... Exempelvis Johan Westerholm, som kallar sig socialliberal socialdemokrat. Läser man referatet i SvD så domineras det av Björklunds kraftfulla försvar för att Sverige ska ta emot ensamma flyktingbarn, i polemik emot Vellinge (och sd). Att han klantade till det betr Zlatans ursprung måste rimligen ändå ses som att han försvarar ett mångfaldens samhälle, att invandring berikar Sverige! Nej, det man reagerar emot är att Björklund, i sann Johan Batong Phersson-anda, säger att samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst. Detta som en kommentar till oroligheterna i Rosengård.

Visst är kompromisslöst ett starkt ord. Men det förvånar inte, Björklund brukar använda ord som visar handlingskraft, som pekar med hela handen, men som inte alltid har täckning bakåt i det han reellt föreslår. Nu försvarar jag inte Björklund, de som läser min blogg vet att han inte är min favorit, men jag försöker förklara varför jag inte reagerar lika starkt på just detta, som andra gör. Jag är luttrad.

Med några smärre undantag verkar också landsmötet innebära ännu ett steg bort från den socialliberala linjen. Däremot är det tveksamt om man kan säga att steget är i neoliberal riktning. Jag ser det lika mycket som ett fiskande i vad man tror är populära ståndpunkter för dagen, utan speciell ideologisk grund. Ett fiskande som de flesta partier idag håller på med. Ett fiskande som både kan ses som en smula i grumliga vatten och som appellerande till de stora väljargrupperna (varvid mindre, ofta av politiken drabbade, grupper "glöms" bort), och som man hoppas ska leda till fortsatt resp återtaget maktinnehav.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

God morgon, världen!

Jag är en sån där person som inte kan tänka mig att se på teve på morgonen eller förmiddagen.
Däremot så vill jag ha på radions P1, så jag kan lystra till om det kommer något intressant. Vilket det ju oftast gör.

Ett av de program jag absolut inte vill missa är "God morgon, världen" på söndagsförmiddagarna, två välmatade timmar med ofta goda analyser och kommentarer till det som hänt senaste veckan.

Och inte minst, "Public service". Idag bl a med kostliga och träffande kommentarer till Skånepolisens egenhändigt tagna "apvideo" och till Maud Olofssons kärnkraftsvändning. Med en Leif GW Persson som menade att polisernas IQ är så låg att han inte förstod att de kan använda en videokamera - "de förstod väl inte att knappen on var på". Och Maud Olofsson som häftigt förnekade att centern svikit någon kärnfråga, nej, "kohandeln" den är det heliga för centern.

Och Bosse Ringholm som undrade vad Rosengård var för djurpark.

Dessutom så kommenterade Ursula Berge (fd ledarskribent i NSD och chef för sossarnas tankesmedja) och en Tibro-kvinna, vars namn jag glömt, dagsläget i svensk politik. De var överens om en sak: Vi har två stora partier, s och m, som trängs i mitten. Och vars övergripande målsättning är densamma: Makten.
Ideologin kommer däremot helt i skymundan.

Ja, vad är det jag tjatat om under det sista åren, om inte det.

Vi lever i en trist och torftig politisk miljö, för att citera Johan Westerholm/Mitt i steget.