Smarta fånar - eller osmarta

Jag blir irriterad. Borde kanske bara skratta åt eländet, men det går inte. Det är ju så dumt. Osmart, ointelligent detta.
Var helt nylingen några dagar i Stockholm. På grund av folkanhopningen där blev det än tydligare än  när man ser på "landet". Nej, jag tänker inte på Anna Batra och hennes tal om lantisar, bevare mig väl. Det är ingen replik till hennes uttalande i början av sin karriär i moderata högerpartiet.

Det jag reagerar på är detta överdrivna användande av smartphones och liknande små apparater att hålla i handen framför näsan. Smarta fånar har jag börjat kalla dem, men menar osmarta fånar. Och tänker då i första hand på de som håller dessa manicker i handen.

Alltså, så sent som häromdagen var det, än en gång, ett inslag i Rapport om att föräldrar gör en stor dumhet när de alltid ha igång mobilen, också när de egentligen ska sköta och se till barnen. Till och med när de är ute på stan, vare sig de har barnen i barnvagn eller om ungarna går. Då de möjligen kastar en snabb blick en tusendels sekund på barnet/barnen men egentligen bara stirrar in i mobilen, som osmarta fånar. Barnen behöver ögonkontakt. Kontakt! med sina föräldrar. Och det gäller även när de lämnas på dagis. De ska inte bara pytsas in på förskolan... barnen (och personalen) måste få ha kontakt med föräldern vid överlämnandet. Liksom de bör ha när de är hemma. Det duger inte att de vuxna sitter med fån-apparaten och knappar när det är frukost och middag. Inte heller när de (eventuellt) ser på teve.

Helt nyligen så läste jag också (i papperstidningen!) att folk börja få besvär med synen mycket tidigare numera än förr, och det på grund av att de sitter (och står och går) med den lilla skärmen framför näsan alldeles för mycket. Ögonen orkar inte med det hur mycket som helst.
Och vad än värre är, det gäller även barnen. För barnen gör ju som de vuxna, "lär sig" att hela tiden de också ha mobilen (som de tyvärr får alldeles för tidigt, och utan restriktioner betr användandet) framför näsan. Och optikerna har observerat att även små barn måste skaffa glasögon mycket tidigare och i större utsträckning än före de "smarta telefonernas" tid.  Men visst, det ger ju optikerna mera jobb och större inkomster.

När jag så kollar medtrafikanterna i Stockholm så observerar jag en något anmärkningsvärt. Många människor ser ut att prata för sig själva. Nej, nej inte med de människor de möter, det var ju inte så vanligt tidigare heller. Snabbt upptäcker jag att de slingar sig en lite sladd, ner från halsen i kläderna. Det tyder på att där också döljs en liten mikrofon - och att de talar i mobilen som vilar i någon ficka. Det visar ju alla fall att de inte är gaggiga eller galna och talar högt för sig själva. Men det visar också att de inte ser mycket av det som är framför ögonen. De koncentrerar sig på telefonsamtalet.

Ärligt talat så är det ändå inte så väldigt många som går och står och pratat i sina mobiler medan de åker i eller väntar på T-banan eller bussen. Kanske bara 10-15%.  De flesta, säg 80 - 85% , de har mobilen framme, och knappar på den. De kan tyckas stirra ner i asfalten, men nej, de ser på den lilla skärmen och knapparna framför näsan. De ser inte sin omgivning, inte folket omkring sig. Mobilen är alltid igång, vilket verkar göra folk både osmarta och asociala. Märkligt nog kallas mycket av det som sker på internet (där smartphones i hög grad funkar) för "sociala medier".  De som gör att folk inte är sociala med varandra IRL (= internetförkortningen för "in real life"). För att vara social IRL måste man vara AFK (=away from keyboard). Vilket ytterst få verkar vara numera, ens utomhus.
Inomhus då? Tja, jag har en känsla av att många på jobbet är online mest hela tiden. Förhoppningsvis är det för att där sköta jobbet, men jag undrar... Och hemma då? Där är mobilen igång och tar uppmärksamhet från det man (dvs många) vaknar, via frukost (och jobbresan och jobbet) till middagen och medan de snabbkollar (mycket snabbt) barnen och (eventuellt) lite teve, innan de går isäng. Där mobilen är den som sist stängs av. Näe, nog är den igång, om än "passivt", även under natten då den laddas upp.

Jag tycker faktiskt att det är skrämmande. Den direkta och fysiska kontakten mellan människor har i hög grad försvunnit. Och mellan barn och vuxna. Visst, nog kan FB etc vara bra ( i måttlig omfattning) för att hålla kontakt med vänner (?) som befinner sig en bit bort.  Men det är ju inte nödvändigt att SMS-a den som är 10-100 meter bort. Eller att kolla "likes" på FB hela dygnet. Nog borde det finnas tid för att se och prata med familj och vänner som finns  i närheten - också.  Se folk i ögonen. Prata i st för alltid knappa meddelanden om allt (ofta onödigt) på en liten ögonförstörande manick.

Använd mobilen som telefon, om det behövs - inte som en dator som snart sagt ligger under huden. Och använd e-mail i st f SMS. Och använd datorn, i fullvuxen version, till det som sker bäst där, e-mail, söka kunskap och information, skriva-räkna, beräkna, sköta ekonomi (med säkerhet) etc. Det är smart att inte låta mobilerna ta över allt. Det är smartare att tänka själv, prata och umgås, utan att avskärma sig från det verkliga livet via smartphones små skärmar.

Om Skavlan, ondska, godhet, dr Mukwege, och vår skuld

Teve är i mycket en underhållningsmaskin. Att vi genom teve dessutom kan få nyheter, ibland med viss fördjupning och rent allmänbildande program är förstås sant och ett plus. Ändå är det så att underhållningen överväger, tyvärr numera dessutom ofta av rätt låg kvalitet. 

Dock, det finns undantag. Ett sådant är Skavlans pratshow. I grunden är det förstås underhållning. Men det är tänkt som intelligent underhållning, där vi får möta intressanta personer. Någon gång kan det vara kändisar som bara är kända för att de är kända. Men oftast har de uträttat något, har en intressant bakgrund eller varit med om intressanta upplevelser eller gjort något bra. Vilket kan ge oss som tittare något av värde också. 

Fredagen den 24 oktober (2014) var en sådan kväll. Starkast intryck gav mig Dr. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare som hjälpe kvinnor - och barn - som utsatt för råa våldtäkter i det Kongo som sedan decennier plågats av inbördeskrig och oroligheter, som dels har sin grund i den koloniala tiden och att varken Belgien eller världssamfundet med FN i spetsen förmådda lotsa landet till självständighet i fred och demokrati. Dels är landet för rikt för att lämnas ifred. Både inhemska och utländska intressen är alltför fokuserade på att utnyttja landets rika naturtillgångar för egen snöd vinning. Inte minst gäller det värdefulla metaller, och däribland sådana som är viktiga (och dyrbara) och användbara i våra mobiltelefoner. 
Som användare av mobiltelefoner är vi alla i viss mån medskyldiga till att Kongos folk plågas av roffarnas metoder. Tyvärr är det ju i sig ingen nyhet att det förekommer vidrigheter i Kongo och som länge förekommit där. Vissa antydningar om det fanns även i teveprogrammet kvällen före om Kongoveteranerna. Men Dr. Denis Mukwege gjorde hos Skavlan det så väldigt tydligt att jag har svårt att rensa hjärnan från det. En man fylld av människokärlek, en god engagerade man.

Ett tankeväckande uttalande av Mukwege, som fått flera priser för sitt arbete, var att de inte tjänade något till om de inte bidrog till att förbättra situationen. Han såg inget egenvärde i att själv få erkännande för sitt arbete, kränkandet av människorna måste sluta, det är det viktiga. 

Men varför finns det så mycken ondska? Att det ligger en girighet av oändligt djup som grund för detta, det förstår jag - nej inte förstår, men inser -  men att det går att få sina drängar och hantlangare att agera på det brutala och omänskliga sätt som sker i Kongo, det övergår min fattningsförmåga. Systematiska våldtäkter av grövsta slag, på ett sätt jag inte vill beskriva. Och dessutom, bara som följd av den ondska som kommer ur en bottenlös girighet som blundar för allt som kan kallas humanism och människovärde. Har inget med etniska eller religiösa motsättningar eller dylikt att göra. 

Då är det "tur" att det finns godhet också. Som hos dr Mukwege. Och som hos de som stödjer hans arbete. När jag söker mera fakta om Mukwege så ser jag något som får mitt hjärta att värmas. Den organisation som stödjer hans arbete är Läkarmissionen, det som tidigare hette Svenska Journalens Läkarmission. Och jag minns med glädje och stolthet min kära mamma, tyvärr sedan länge, länge bortgången. Hon som var sjuklig i stort sett hela sitt liv, men alltid beredd att hjälpa andra. Hon hade alltid Läkarmissionen främst på sin lista för månatliga utbetalningar. Av respekt för henne så fick mina döttrar fortsätta detta så länge de bodde hemma. Eller rättare sagt jag fortsatte bidragsgivandet i deras namn. Och har sedan också stött dem, på annat sätt. 

Människor som Mukwege och hans likar, de gör mycket gott. Men, det måste bli ett slut på hur människor göra varandra illa.  Det är nu 50 år sedan som de sista svenska FN-soldaterna lämnade Kongo. Utan att ha lyckats uppnå fred och stabilitet. Kongos folk, inte minst kvinnor och barn, lider fortfarande av detta misslyckande och stridande maktgruppers snikna girighet. Det måste sättas press på de inblandade mäktiga att se till folkets bästa i st för sin egen makt och rikedom. 
Kan t ex världens stora mobiltillverkare sluta köpa de metaller de behöver från Kongo? Kan de ersättas med andra metaller, eller köpas från andra länder med anständigare politik? Eller ska vi konsumenter sluta köpa mobiltelefoner, som till en del använder beståndsdelar från Kongo?

Jag vill också passa på att ge länken till Läkarmissionen, som stöder de Mukweges arbete att hjälpa våldtagna kvinnor och barn. Klicka här.

Mera om Denis Mukwege finns här på wikipedia. Och här, som vinnare av Sacharovpriset.