11 november 2013

Haiyan-Yolanda har skapat en megakatastrof utan like

Min hustru nämnde lite lågmält i förra veckan att det verkade vara en kraftig storm på väg till Filippinerna, det hade hon läst på internet. Jaha, tänkte jag, stormar gör det mest hela tiden där. Vilket ju är riktigt, hittills i år lär det sådär ett 25-tal tyfoner ha drabbat landet.
Dagen efter så var första nyheten i SR:s morgonsändningar att en kraftig storm, orkan, ja kanske t.o.m. ordet tyfon nämndes, låg över de mellersta delarna av öriket. Hoppsan, tänkte jag. Har media upptäckt Filippinerna, så bra. Normalt blir såväl terrorattacker, som jordbävningar och tyfoner där på sin höjd små notiser.
Det tog bara några timmar så förstod jag att nu var det verklig fara å färde. Anledningen var inte en uppgradering av nyhetsvärdet av katastrofer på långt avstånd. Nej, denna tyfon var något utöver "vanliga" naturkatastrofer, hur stora de än kunde vara.
Den var kraftigare än man kan föreställa sig, med en enorm hastighet. Den drabbade inte "bara" mer eller mindre öde havsområden, den drabbade land. I kraftigare grad än någonsin tidigare uppmätts. Och den hade och har en stor utbredning.

En kort stund lugnades jag av uppgiften att myndigheterna denna gång, i motsats till oftast tidigare, hade god beredskap och att bortåt en miljon människor hade hunnit evakueras. Och att man kände till bara ett fåtal dödade. Men snabbt fick vi veta att trots det var förödelsen stor. Samtidigt som det varnades för att förbindelserna till de drabbade områdena var ytterst bristfälliga. Presidenten vädjade efter hjälp från omvärlden.
Nu vet vi att vägars spolats bort, tyfoner av denna enorma styrka slår ut viktiga samhällsfunktioner av alla slag, speciellt då de kombineras med regn och översvämningar. Elledningar ramlar ner, broar spolas bort, telefon, radio, teve, internet fungerar inte. Husen, som i de flesta fall i dessa områden är av trä, bambu blåser sönder, plåttaken blåser av, hela hus brakar samman och blir till små stickor - och förflyttas. Till och med hus i tegel eller betong skadas, och kollar man noga på de bilder som nu kommer fram, då ser man att stora betonghus som verkar oskadda, har skador även de och att taken ofta blåst iväg. Detaljbilder är skrämmande. Översiktsbilder visar att städer och byar ser ut som enorma skrotupplag. Krigsbilder med bombers förödelse är skrämmande att se, men detta är snudd på värre genom den enorma omfattningen.

Hjälparbetare, svårt luttrade av tidigare naturkatastrofer, de säger att detta är en katastrof utan like. Människor har omkommit i mängder som inte går att riktigt beräkna än. De första dygnen talades om nägra hundra, kanske tusen dödsoffer. Igår nämndes minst tiotusen. Idag sägs det troligen vara bortåt 15.000 döda. Men ingen vet, stora områden har man inte nått eller fått någon överblick över. Döda kroppar ligger överallt, och överlevande har börjat begrava (i massgravar) de döda på grund av stanken och risken för sjukdomar och epidemier. Kanske en mera exakt siffra aldrig kan fastställas. Bortåt hälften av de döda är barn. Samtidigt ska vi veta att många hann rädda sig genom att evakueras i tid. Men långtifrån alla, omfattningen och styrkan av tyfonen är FÖR stor. Förutom de som dött har ju många skadats - och tillvaron raserats genom förlust av bostad och allt annat, för många hundratusental människor, kanske miljoner.
Nu beräknar man att sådär tio-tolv miljoner människor är direkt drabbade. Fler än hela Sveriges befolkning. Allting behövs, inte bara rent vatten, mat, filtar och tält. Givetvis behövs mediciner och läkare också. Och hjälp för röjning och återuppbyggnad. Ser man till de ekonomiska verkningar har givetvis hela landet påverkats. Cirka hundra miljoner människor, varav en tiondel arbetar och/eller bor utomlands.

Filippinerna är inte ett av de fattigaste länderna i världen. Men det är fattigt, framför allt på grund av de stora klyftorna i samhället. Nu har medelklassen blivit mycket bredare under det senaste decenniet, fler har lyckats uppnå en drägligare levnadsstandard. Det syns t ex på att antalet privatbilar fullkomligt exploderat och att alla inte är magra. Nu ser man tvärtom många som är rent ut sagt feta, ett tecken på att de har fått inkomster, som i första hand går till mat. Att förbättra boendet vill man nog göra, men till det räcker ofta inte inkomsterna. Och de som inte har hyfsade fasta jobb, och kanske inte har någon högre utbildning, till dem har klyftan ökat trots att även de i någon mån fått det bättre.

En viktig faktor för landets och folkets överlevnad är alla som arbetar utomlands. Eller som är gifta utomlands. Alla, jag säger alla, dessa skickar pengar till släkten i Filippinerna. Givetvis i varierande grad. Helt enkelt för att det (oftast) behövs, eller för att man (dvs de som gift sig utomlands) vill dela med sig av sitt "överflöd" till fattiga föräldrar. Filippinare är ju de som till stor del håller igång de smutsiga och tunga jobben i de rika oljestaterna. Filippinska sjömän kan ses som underbetalda jämfört med västerländska, men deras inkomster ger dem en mycket hög standard i Filippinerna. Och filippinskorna arbetar inte bara (men ofta) som hembiträden i Singapore, Hongkong och Gulfstaterna. De som är utbildade till exempelvis lärare eller sjuksköterskor har hög status p g a god utbildning och är eftertraktade på många håll. Jag är övertygad om att dessas människor, som även normalt håller sina familjer hemma under armarna nu kommer att anstränga sig till det yttersta för att hjälpa de drabbade i hemlandet.

Dock, det hjälper inte. Självfallet har inte heller staten resurser för den återuppbyggnad som kommer att krävas. Världssamfundet måste gripa in, i medmänsklig solidaritet. Både regeringar och enskilda. Den som inte kan välja ut en enskild hjälporganisation kan ju sända sitt bidrag till Radiohjälpen, som sedan fördelar till aktuella biståndsorganisationer.  Insamlingskontot är  pg 90 1950 - 6.  Skriv Filippinerna på talongen.  
Självfallet finns även andra hjälporganisationer, som inriktar sig speciellt på Filippinerna, ex-vis Tribe Mission. 

Hur ska man undvika naturkatastrofer av detta slag? Går det? Nej, på kort sikt är det knappast möjligt. Det som går är bara att förbereda sig genom att hålla en beredskap för verkningarna. Genom evakueringsplaner, som är realistiska, genom att ha en organisation för hjälparbete och resurser för att rycka in med mat, vatten och annan akuthjälp. Har landet en demokratisk regim, som ser till invånarnas bästa, så är det som regel en fördel. På lite mera sikt är det kanske i viss mån möjligt att förhindra, eller att åtminstone mildra effekterna av vissa naturkatastrofer. Jag är ingen expert, men nog är det rätt självklart att överutnyttjande av jordens resurser påverkar naturen, och att t ex klimatförändringarna - de är faktorer som förvärrar naturkatastrofer som kanske skulle kommit ändå. Människan kan förgöra jorden. Det är minst sagt hög tid att i stället vända kursen till att rädda jorden. Och människorna. 

Några exempel på det aktuella läget kan ses på svt.se  här, här och här. Tyfonen Yolanda/Haiyan försvagas och går mot norra Vietnam och södra Kina. Inom ett-två dygn lär dock dessutom en ny tyfon vara på väg att drabba Filippinerna, delvis i samma områden, men även lite mera söderut, till delar av den stora sydön Mindanao. 


En båt som slängt upp på land av tyfonen. Överlevande rotar bland bråten. 


Inga kommentarer: