Vad har hänt med svampen?

VAR är svamparna i år?
Visst, det har varit en märklig (men inte helt ovanlig) "sommar" med extremt långa perioder av både regn och torka (utan speciellt mycket sol). Men nu har det regnat i 2-3 veckor igen. Svampen borde ha poppat upp som raketer ur jorden. Kollat flera "säkra" ställen. Men ingen svamp. Ingen alls.
Om man inte räknar 2 flugsvampar och några övermogna röksvampar. Inte en enda Karljohan eller annan god sopp.

Är detta något som bara gäller här i södra Norrbotten, eller är det generellt.

Om den offentliga maktfullkomligheten

Knycker ett citat som Christian Dahlgren publicerat på sin blogg.

"“Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Så sant, så riktigt.

Apropå vidlyftig representation

Jag tillåter mig att rakt av kopiera och ge er Olle Wästbergs lilla text i sitt senaste månadsbrev, om Anne Wibbles och detta med att vara sparsam med statliga medel.
Vilken skillnad emot hur många av dagens politiker - och byråkrater - handskas vårdslöst med våra skattepengar.

"Anne Wibble och dricksen

På tal om departementens julfestande: Jag var ju under några år dåvarande finansminister Anne Wibbles statssekreterare. Anne var mycket ekonomisk. Hon hade aldrig haft något kontokort, men pådyvlades ett som statsråd. I december 1991 skulle den politiska staben äta julmiddag. Vi gick på en restaurang dit vi brukade gå med mindre nogräknade utländska gäster.

Så småningom kom notan. Den slutade på 1.889 kr. Anne använde för första gången i livet ett plastkort och när kvittot kom tillbaka hade man inte fört in slutsumman och finansministern frågade mig varför. Jag svarade att de nog förväntade sig att hon skulle lägga på dricks.
- Jaha, hur mycket då?
Man brukar jämna upp till något lagom jämnt tal, svarade jag.

Varefter Anne Wibble lade på en krona så att det blev jämnt 1.890 kr."
---

Jag måste erkänna att jag känner stark sympati för detta restriktiva sätt att representera. Och för restriktiviteten att använda plastkort.

Bidragsfu(s)k, ett tecken på en kultur som utvecklas där makten ses som naturlig.

Att de inte lär sig...

SSU i Norrbotten har, enl socialdemokratiska (!) Piteå-Tidningen fuskat till sig miljonbelopp, och nu redovisar PT att även SSU i Piteå lurat till sig pengar de inte ska ha. Detta genom systematisk felaktig redovisning av kurser, rena bluffen alltså.

Jag undrar vad s-topparna i Norrbotten och i det starka s-fästet Piteå anser om Piteå-Tidningens grävande journalistik. De, s-topparna, kommer ju oftast själva ur SSU. Heders att s-ägda PT inte tvekar att avslöja dessa bedrägerier. PT:s politiske redaktör är socialdemokrat och tidningen ägs i huvudsak av lokala s-organisationer och privatpersoner.

Nu är olika slag av bidragsfusk en gammal kultur som tycks vara svår att utrota inom SSU. Jag ser det som ett tecken på att där ett parti länge haft politisk majoritet är det lätt att blanda ihop partiet med kommunen/landstinget/staten. Där majorteter aldrig skiftat ses skattepengarna som något som tillhör Partiet. Partiet är det som sätter upp reglerna för hur bidrag ska delas ut. Och dessa regler har alltid gynnat det största partiet, vilket här alltid varit socialdemokraterna. Man kan tycka att det skulle räcka.

Lokala vanliga partistöd har dock varit lätta att kontrollera, som regel utgjorts av bidrag per mandat, och på senare år ofta ett generellt grundbidrag av varierande höjd, där ofta en del avsetts gå till interna studier och kurser.

Det som är svårare att kontrollera är sådant som ska grundas på "aktiviteter" och medlemsantal, kurser, deltagande etc och där bidrag kunnat rekvireras av kommunen eller landstinget. Och det är där som fusk förekommit - och förekommer.

Som utvecklingen har varit under senare år, med partiernas krympande medlemsantal och tilltagande centralstyrning av politisk verksamhet, menar jag att de offentliga (skattebetalda) partistöden är alltför rikliga, för höga. De gynnar inte folkligt politiskt engagemang utan leder till att en mer el mindre självvald partielit styr partierna politik, utan att behöva hålla kontakt med (de fåtaliga) gräsrötterna.
Men självfallet ska bidrag som kan manipuleras och som är svåra att kontrollera riktigheten av, först av allt försvinna. Fusk som sker av politiska organisationer med skattemedel är inte försvarbart.

Bidrag till partier (med sidoorganisationer) ska kontrolleras minst lika noga som t ex sjukpengar till sjuka.

Politiskt bidragsfusk är lika allvarligt som slöseriet med skattemedel för representation, som i det "Tillväxtverk" som helt tyckts sakna verklighetsförankring och vars generaldirektör därför sparkats, på goda skäl.