Pansartaxen, en doldis med makt och krogvanor

Jag var nog knappast ensam om att inte tidigare ha stött på namnet Ulrica Schenström före hennes famösa krogkväll i förra veckan. OK, politiska journalister i Stockholm och en klick politiker har förstås snubblat på henne, men de är ju en mycket liten och egen klass, avskärmad från vanligt folk.

Just fru Schenströms doldisskap är dock märkligt, minst lika märkligt som hennes sätt att bete sig på krogen. Hon sägs nämligen vara en av de absolut mäktigaste politikerna i Sverige. Utan att vara vald av folket, utan bara i sin egenskap av politisk tjänsteman och som den som mer (enl de initierade) eller mindre styr Fredrik Reinfeldt.
Den femte mäktigaste i Sverige, dvs precis i hasorna på partiledarna i Alliansregeringen. Och en av de tre-fyra runt Reinfeldt, som format och formar “nya moderaternas” politik.

Det är en allvarlig brist i vårt demokratiska system att inte en sådan person är föremål för kontinuerlig granskning av media, att hon kan ha denna maktställning utan att vara vald av någon annan är moderaternas partiledare.
Dessa granskande journalister, har de alla suttit på krogen med henne, men inte insett att hon inte bara är en källa utan är i en sådan position att hon ska granskas???

Självfallet är det en skandalös omdömeslöshet av henne att sitta och pimpla vin med journalister, hur kul dessa än kan tycka det är att med en sådan källa i maktens centrum.
De borde insett att de blir manipulerade.

Att "pansartaxen" Ulrica Schenström “glad i hatten” dessutom förefaller ha varit jourhavande topptjänsteman för Sveriges krisberedskap den omtalade krogkvällen gör ju inte klavertrampet mindre för henne. Och inte heller för Reinfeldt!

Den röde liberalen Nixon, och den blåe Goldwater.

I Bill Clintons memoarer finns mängder av stoff för den politiskt intresserade.
Här vill jag notera en sak om republikanerna utveckling i USA.
Länge ansågs de två stora, och helt dominerande, partierna i USA ha tämligen diffusa ideologier och att de var i stort sett likvärdiga mittpartier. Med Franklin Roosevelt fick möjligen demokraterna en mera välfärdspräglad politik med "New Deal", men ändå...
Så kom då Richard Nixon. Han med Watergate och en massa (politiska) skumraskaffärer med alltmer högerinriktning. Clinton förringar på intet sätt dessa. Nixon var höger. Men, skriver Bill Clinton, i jämförelse med de republikaner som kom fram på åttiotalet och senare (och alltjämt) så var Nixon en vildsint röd liberal.

Så utför har det gått med det republikanska partiet att Clinton menar att Nixon, i jämförelse med dagens republikaner var en "liberal".

Men Clinton har också ett erkännande att ge till en utpräglad högerkonservativ politiker som Barry Goldwater (minns ni honom?). Visst var denne våldsamt konservativ. Dock, Goldwater skilde på politik och person. Man visste var man hade Goldwater, och man kunde debattera med honom. Goldwater var renhårig och använde sig inte av smutsiga och tarvliga personangrepp mot politiska motståndare. Detta i motsats till en stor del av de sista decenniernas ledande republikaner.

Statligt bestämda slavlöner

Varför blev jag inte förvånad när det avslöjades (TV:s Uppdrag granskning, 24 okt) att städarna på hamburgerrestaurangerna arbetar med usla löner och horribla arbetstider? Tja, inte vet jag. Dock är det märkligt att vare sig skattemyndigheter, revisorer eller fackförbund lyckats upptäcka detta tidigare.
Men sådant är det, “kapitalet”. Utsugare och skattefifflare. Det “vet” ju alla. Skönt att det bara var invandrare som drabbas... Nej, tacka vet jag ordning och reda och statliga regler och företag.

Eller hur?
Men vad sägs om detta då?

Den statliga arbetsförmedlingen, AMV, klarar ju inte att förmedla jobb åt folk. Men man måste vända sig dit om man inte har jobb.
Eftersom de inte kan förmedla jobb, allra minst till välutbildade invandrare, så tillgrips så kallade åtgärder.
Visserligen är dessa åtgärder färre nu, men finns fortfarande i någon mån.
En sådan åtgärd är "praktik". Den arbetssökande anvisas att arbeta under namnet praktik, företrädesvis då hos någon statlig eller kommunal inrättning.
Dessa myndigheter eller kommunala verksamheter vill inte anställa folk, för det kostar ju pengar. Däremot tar de gärna emot arbetande "praktikanter"... Och AMS ställer upp och skickar folk till detta.

De som främst kommer ifråga för dessa praktikjobb är de som har svårast att få reguljära, betalda vita jobb, dvs invandrare.

Ersättningen för dessa arbeten kallas "aktivtetsstöd", inte lön. För den som är medlem i en A-kassa är ersättningen, som betalas ut via Fk, på A-kassenivå. Dvs i vart fall någorlunda på en anständig om än knappast lysande nivå.

För de som inte har kommit in i A-kassesystemet utgår en mycket låg minimiersättning, 223 kr/dag för åtta timmars arbete. Före skatt.

Alltså, statliga AMV, statliga Fk i samarbete med statliga och kommunala verksamheter "avlönar" folk som kallas praktikanter (ofta, som sagt, överkvalificerade invandrare, där inte svenska myndigheter begriper sig på eller godkänner annat än svenska examina!) med 223 kr/dag. Dvs efter skatt 178 kr för 8 timmars arbete, dvs 22 kr per timme.

Visserligen är det inte 7 dgr/vecka och sällan nattarbete. Men nog är det ett skamligt beteende av offentliga, skattebetalda organ med stöd av statliga regler. Dessutom snäppet sämre betalt än vad hamburgerstädarna fick.

OBS, detta drabbar alltså i huvudsak "bara invandrare". "Svenskarna" har ju oftast ändå ersättning enl A-kassereglerna...
Och eftersom det är den ofelbara svenska staten med sina olika myndigheter som står för detta måste det ju vara rätt och riktigt.

Dags igen för regring fp plus s?

Efter nittio år – dags för ny regering med fp och s?

Fredagen den 19 oktober var det nittio år sedan folkpartiet (liberalerna) och socialdemokraterna bildade en regering tillsammans. Kan det bli aktuellt igen?

Statsminister 1917 blev liberalernas partiledare, Nils Edén, och det var liberaler som dominerade regeringen, men också Hjalmar Branting ingick, som den främste representanten för socialdemokraterna. Denna regering blev en av de viktigaste regeringar som Sverige haft, den genomförde många tunga reformer, mest känd kanske den som slutligt fastställde lika och allmän rösträtt för män OCH KVINNOR. Hösten 1917 närmade sig första världskriget sitt slut, men kungen (Gustaf V) sökte ännu styra landet med stöd av högerkrafterna. Det var därför naturligt att de framstegsvänliga och demokratiskt sinnade partierna (liberalerna och socialdemokraterna) förenade sig. Därmed kan anses att parlamentarismen segrade. Regeringen skulle ha stöd av riksdagens majoritet.

Visserligen ska man aldrig säga aldrig, när det gäller politik, och det rimliga är att vid varje tidpunkt väga vad som är de viktigaste politiska frågorna och utifrån det välja (eventuell) samarbetspartner, men idag är det politiska läget helt annorlunda än för nittio år sedan. Parlamentarismen har segrat, rösträtten är genomförd. Socialdemokratin har regerat landet, med några smärre avbrott, sedan bortåt sjuttiofem år. De ledande politikerna är av en annan, och klenare, kaliber än för nittio (eller femtio) år sedan. De flesta partier har förflyttat sig i förhållande både till varandra och till sina ideologier. Folkpartiet har idag i mycket blivit ett högerliberalt parti. Socialdemokratin gläder sig visserligen åt att ha blivit av med Göran Persson, men verkar idag idéologiskt vilsnare än någonsin, poltiken spretar åt alla håll – och inget. Fp ingår i en regering vars främsta syfte är att hålla socialdemokraterna utanför regeringsmakten. Allt detta gör att det knappast är troligt med en fp/s-regering inom överskådlig tid. Vem vet för övrigt om de två partierna överlever så länge – och i så fall i vilken form.

Nej, mera troligt är i så fall en koalition mellan de två “arbetarpartierna”, s och m. I praktisk politik har de sedan länge ofta samarbetat, om än i retoriken bekämpat varandra. Idag är inget av dem ett arbetarparti i verklig mening. För båda partierna verkar det mest vara munväder och taktiskt spel för gallerierna. Det som förenar dem är just frånvaron av en tydlig ideologi – liksom strävan efter makt för maktens egen skull.

Skulle det bli någon stark och oväntad turbulens exempelvis genom en dramatisk oväntad händelse, och kanske efter ett nederlag för Alliansen 2010 – så är det mera troligt att socialdemokraterna och moderaterna faller i armarna på varandra.
Givetvis efter att först rivit upp en del damm och efter att ha lagt ut diverse dimridåer.
Troligare än en regering med fp och socialdemokraterna i alla fall.

Vann eller förlorade Al Gore?

I kommentarerna till att förre vicepresidenten i USA, Al Gore utsetts till en av de två mottagarna av Nobels fredspris i år så sägs att han knappt förlorade presidentvalet år 2000 mot George W Bush.

Tja, det beror ju på hur man ser det. Al Gore fick dryga halvmiljonen fler röster än George W Bush. Det som avgjorde det hela var en tveksam och mycket omdiskuterad hopräkning av rösterna i Florida, och där HD till slut ansåg att Bush skulle ha Floridas elektorsröster. Därmed blev Bush president. Må det tillåtas mig anse att de stora förlorarna därigenom blev det amerikanska folket – och världssamfundet. Al Gore fick dock mera tid till att ägna sig åt sig hjärtefråga, miljöhotet mot vår planet.

Som USAs president skulle han förstås knappast haft samma aggressiva, skjuta-från-höften-stil som den inskränkte fanatikern George W Bush. Och Al Gore skulle ha behandlat miljöfrågorna på ett seriöst sätt, till skillnad från vad G W Bush gjort. Möjligen skulle också en mängd liv sparats genom en mera genomtänkt politik för Mellanöstern och Irak.

Skotten i Rödeby, tomtar och änglar

Om Rödeby och behovet av änglar...

Läser just att det på nätet sprids en hat-animation (från det mobbande mopedgänget?) mot den man (och hans familj) som i desperation sköt mot lymlarna som en lång tid trakasserat hans familj. Det som ledde till att en av de tonåriga angriparna dog av skotten och en annan (som anses vara ledare) skadades.
Ser också att byn Rödeby verkar vara splittrad. En del tar de trakasserande unglymlarna i försvar, alltså de stöder mobbarna. Och det verkar ju helt klart att både polis och sociala myndigheter varit anmärkningsvärt slappa och passiva.

Ett av samhällets främsta, primära uppgifter är ju att trygga medborgarna liv och egendom, skydda dem mot ligister och olika slags angrepp. Så att vi medborgare inte behöver ta till våld i självförsvar, vilket denne stackars man tvangs att göra med olyckligt resultat. (Och som väl kommer att leda till att mannen hamnar i fängelse, medan angriparna på sin höjd får lite förmaningar – alltför sent.)

Här verkar det, av vad som hittills framkommit, helt uppenbart att samhället inte klarat sin uppgift. Men tydligen inte heller gängkillarnas familjer och närstående. Den som mobbar andra ska inte försvaras utan tas i upptuktelse. Det hela visar på ett samhällsklimat som helt spårat ur.

Samtidigt läser jag att en förskolerektor i Lesjöfors förbjudit att barnen ritar änglar till julen. Tomtar skulle vara bättre! Vilken missriktad beskäftighet! Förbudet, som hon inte vågar skriva i ord, bara uttala muntligt, ska vara föranlett av att skolavslutningar inte ska innehålla religiösa inslag.
Vilket obegåvat trams! Änglar förekommer inom flera religioner, så det är inget som är exklusivt för kristna. Däremot kan man ju notera att tomten är ett slags hednisk kvarleva, som gjorts mera romantisk i sena tider, främst då av handlarna. Men skulle det vara bättre med hedniska inslag (anti-religiösa) än med religiösa? Änglar symboliserar faktiskt något gott, helt frånsett eventuell religiös stämpel. Och tomte är inte något odelat positivt, tomte = tönt, tomtar på loftet etcetera.

Vi behöver fler änglar.
Och det finns alltför många tomtar bland olika slags tjänstemän och andra som missuppfattat detta med samhällets yttersta ansvar.

Bojkotta OS i Kina, för Burmas skull.

Odemokratiska regimer kan vi bojkotta.

Enskilda personer ska inte trakasseras eller tystas för sina åsikter. Åsiktsfrihet är viktigt i en demokrati.
När det gäller regimer som inte är demokratiska måste vi dock ha andra principer. Givetvis är det bra om man i första hand kan argumentera och resonera med diktaturer. Om de låter sig diskuteras med, och om de låter sig påverkas. Tyvärr är så ofta inte fallet, speciellt eftersom de ju har maktmedel för att själva förtrycka sina innevånare på alla sätt. Ibland bryr de sig knappast heller om hur omvärlden ser på dem. Några exempel på det är Nord-Korea och Burma. Båda har regimer som på olika sätt anser sig kommunistiska eller socialistiska, men som framför allt är länder där regimen hänsynslöst roffar åt sig för att leva i lyxliv medan folket svälter.

I Burma har militären styrt i sådär fyrtiofem år, utan minsta hänsyn till folkviljan. I det val som hölls för ett antal år sedan så fick juntans parti ytterst få röster. Men då valde generalerna att helt bortse från valresultatet.

I dagarna har en bred folklig resning i form av fredliga demonstrationer slagits ner med våld och mängder av dödsoffer, osäkert hur många. Ett tecken på regimens desperation är att de t.o.m grep och fängslade (och högst sannolikt även torterade och dödade) mängder av munkar. Detta i ett land där munkarna har en mycket hög status och anses som heliga.

Nu är det tydligen tyst på gatorna i Rangoon och andra burmesiska städer. Folk är rädda, men under ytan jäser det.

Alltså. Gör som Desmond Tutu förslagit; bojkotta OS i Kina för Burmas skull. Idrott är ju politik och pengar. Kina vill ha OS som en PR-seger för sin regim. Då är det fullt OK att pressa Kina att utöva sitt inflytande på diktatorerna i Burma. De är ju stora vapenkunder till dem, och en viktig handelspartner.
Folket i Burma lever i armod. Diktaturen måste bort, den har funnits alltför länge. Jag ser inget fel i att genom ett bojkotthot (och genomförd bojkott om så behövs!) sätta press på såväl Kina som Burma.
Tvärtom!