Med anledning av denna så vill jag göra en komplettering, precisering av hur jag ser på "problemet".
Jag börjar med att citera ett klart och koncist FB-inlägg, av Annika Riis-Kristoffersson.
"Jag har 2 stora invändningar mot ett tiggeriförbud. 1. Ett förbud löser inteproblemet, utan döljer bara symtomen. Att tillåta tiggeri löser visserligen inte heller problemet, men man kan inte förbjuda fattigdom och borde vara upp till var och en huruvida man vill söka hjälp eller hjälpa en medmänniska i nöd. Fokus borde istället handla om att tillse att alla EU medborgare åtnjuter samma medborgerliga rättigheter. Inom EU finns tydliga regler för mänskliga rättigheter och med gemensamma krafter borde EU sanktionera detta, både i form av hjälp och krav till länder där minoriteter diskrimineras. Om ett land bryter mot konkurrensregler eller principer mot fri rörlighet, är EU minsann snabba med att agera. Men när länder bryter mot mänskliga rättigheter, då är det helt plötsligt bara det landets ensak och EU har inget gemensamt ansvar? Det tycker jag är fel attityd. 2. Ett förbud ska implementeras och efterlevas. Vi har idag polisbrist och utredningar för grova brott blir liggandes i månader. Är det rätt prioritet att lägga en massa kostnader och resurser på att dels ändra regelverk och att polisen ska lägga sin tid på att jaga tiggare? Och vad ska påföljderna bli för dem som bryter mot detta? Böter? Fängelse? Tänk om alla resurser som som enskilda EU länder nu lägger på att införa nationella "lösningar" i form av restriktioner och förbud för att få bort tiggarna från gatorna, istället kunde användas för att hjälpa romerna och andra minoritetsgrupper inom EU att få de rättigheter som EU faktiskt har bestämt att de ska ha."
Hennes kommentar föranleddes av ett FB-inlägg, vars slutsats var:
"Ett "tiggeriförbud" är alltså ingen lösning utan vore en illusion. Danmark har infört det och tiggande individer kommer dit fortfarande." ... men som också menade att , "lösningen ligger ibland i att inte försöka lösa problem med ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Att staten avstår från att "göra något åt det". Staten ska inte aktivt uppmuntra tiggeri men inte heller praktisera ett förbud."
Jag vill betona att det staten/samhället inte ska göra är att införa förbud, ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Liksom att inte uppmuntra tiggeri men inte heller införa förbud emot tiggeri.
Däremot menar jag att staten, då Sverige är medlem i EU, ska upprätthålla alla eu-medborgares rättigheter.
Jag gör därför följande precisering och sammanfattning.
Ett tiggeriförbud löser inte det eventuella problem det sägs ska lösa. Möjligen kan det gömma undan tiggarna så inte känsliga personer behöver se dessa fattiga och diskriminerade människor.
Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.
Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.
Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs.
Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.
Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.
Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs.
Men polisen har inte tid med detta. Polisen har dessutom inte tid (eller förmåga?) att bekämpa de (mer eller mindre stora) problem som finns betr organiserad brottslighet som finns, vilket även gäller problem som följer när tiggare utsätts för sådan brottslighet. Jag menar nog att polisen har nog av dessa problem, och bör få koncentrera sig dem; för att hjälpa de utsatta, i st f att jaga dessa fattiga och utsatta.
Alltså, Sveriges regering ska på lämpligt sätt underlätta för romska tiggare att få använda sin rätt att arbeta i Sverige i tre månader, så de slipper tigga. Likaså öka pressen på Rumäniens och Bulgariens regeringar att de slutar diskriminera romerna och gör det möjligt för dem att få arbete i sina hemländer samt att uppmuntra frivilligorganisationer att arbeta i romernas hemländer i detta syfte.
Men inte införa tiggeriförbud i Sverige. Däremot se till att polisen bekämpar den brottslighet som drabbar tiggare i Sverige.
---
Vill dessutom citera Thomas Hammarberg i frågan också. Debattartikel, public 8/9.
Tiggeriförbud – ren populism, moderater.
DEBATT. Moderaterna kopierar nu SD:s populistiska kampanj mot de utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. I ett nytt utspel kräver de att allt tiggande ska kriminaliseras.
Förbudet ska gälla över hela landet och omfatta all former av tiggeri, säger talespersonen Tomas Tobé. Endast välgörenhetsorganisationer eller den som tappat plånboken ska få vädja om hjälp, säger han nådigt.
Måltavlan är emellertid tydlig: de besökande, utsatta EU-migranterna som kan ses tigga på trottoarer i våra tätorter. Som bekant är de allra flesta av dem romer.
Argumentationen för förbudet är inte bara cynisk, den är direkt ohederlig. Kriminaliseringen framställs som en åtgärd för att hjälpa dessa människor.
De skulle nämligen befrias från risken att bli utnyttjade av kriminella ligor. Det är ett argument som bygger på vad som nu brukar kallas ’alternativa fakta’.
Visst har det förekommit att kriminella element från hemländerna kommit hit i avsikt att exploatera dem som tigger. Övergrepp som vi betecknar som människohandel har också begåtts – just nu pågår en rättegång i ett fall vid Örebro tingsrätt.
Detta är dock undantag – som i vilket fall måste bekämpas av effektiva polisiära och rättsliga åtgärder. I de fallen är den som tigger ett offer, inte en förövare. Att brottsoffren ska kriminaliseras är sannerligen en ny ”rättsprincip”.
Det är viktigt att veta att majoriteten av dem vi ser i gatubilden inte har några som helst kopplingar till den organiserade brottsligheten, inte heller som offer.
Det är på den här punkten som SD:s propaganda varit så försåtligt snedvriden och som moderaterna nu tycks ta som utgångspunkt för sina krav.
Det finns en annan kriminalitet som verkligen drabbar de utsatta EU-migranterna: trakasserier och rena hatbrott genomförda av extremistiska element på den svenska högerkanten.
En del av dessa övergrepp har varit mycket allvarliga och polismakten har tyvärr haft svårt att hantera dem. Om detta är såväl SD som nu moderaterna påtagligt tysta.
En annan aspekt som Tobas Tobé och andra förbudsivrare undviker att diskutera är vilken effekt en kriminalisering i Sverige skulle få för romernas situation i hemländerna. Den som har någon kunskap om opinionerna där vet att en sådan signal härifrån skulle ytterligare stigmatisera denna minoritetsgrupp. Snacket där skulle bli att till och med det liberala Sverige nu bekräftar att dessa människor är ovärdiga och inte kan uppföra sig.
I sitt utspel hävdar moderaterna att kriminaliseringen också är nödvändig för att förhindra boende på olämpliga eller olagliga platser. Här finns förstås problem – men de skulle kunna lösas med ett uns av god vilja och det utan repressiva åtgärder.
Faktum är att de kommuner som säkerställt att det faktiskt finns tillåtna, anständiga möjligheter till övernattning inte haft problem med olämpligt boende. Det kan handla om tillgängliga campingplatser, plats att ställa upp en husvagn eller enklare barackboende. Frivilliga organisationer har gjort storverk för att klara dessa problem i vissa kommuner. I moderaternas utspel finns ingen empati för dessa romer och deras livssituation. Partiet har inte kommit med ett enda meningsfullt förslag om hur dessa personers mänskliga rättigheter skulle upprättas. Inriktningen ligger helt på att vi ska slippa sedan dem här – Tomas Tobé talar emotionellt om att våra barn inte ska behöva se människor vädja om hjälp.
Han och andra förbudsivrare vore ärligare om de sade rent ut att det är just åsynen av de som tigger som är deras egentliga problem. De bryr sig inte om varför vissa människor tigger, de slår mot symptomen och struntar i orsakerna. Och sen konstruerar de skruvade argument om att deras förbudspolitik skulle vara dessa fattiga till hjälp: den skulle, påstår de, göra att de ”inte fastnar i ett tiggeriberoende”.
Sådan retorik avslöjar bara att Tobé och kompani aldrig relaterat till dessa utsatta människor. Hade det gjort det skulle de veta att ingen av de som tigger vill sitta där med muggen.
Att vädja om hjälp är en sista nödutväg för att klara livets, och framallt barnens, uppehälle. De som tigger eller vittjar soptunnor efter pantburkar skulle självfallet vilja ha riktiga jobb. Men i nuläget har de inte den möjligheten. I hemländerna är de marginaliserade, diskriminerade.
Moderaternas och Sverigedemokraternas förbudsstämpel ger dem absolut ingen lösning. Den sparkar bara ytterligare en gång mot denna den mest nedtrampade folkgruppen i Europa.
Det hedrar vårt land att de andra partierna inte lånar sig till sådan segregerande populism.
Thomas Hammarberg, ordförande i regeringens kommission mot antiziganism 2014-2016, diplomat.
---
