Jimmy Carter, musikälskande president Såg teve-dokumentären i lördags om Jimmy Carter, som rubricerades som rock-n-rollpresidenten. Har alltid gillat honom. Men inte precis för att han var en rock-vän. Det hade jag inte kläm på då.
Möjligen p g a att jag inte hade mycket tid att hänga med i världspolitiken de år han var president och åren där omkring.
Han verkade sympatisk och trevlig. En bra kontrast till watergatefifflaren Nixon (repl) och dennes efterträdare Gerald Ford (var det väl?), som hade svårt att gå nedför trappan från flygplanen och verkade sååå försiktig att göra något.
Men Jimmy Carter var en frisk fläkt i förhållande till dessa män. Demokrat, mänsklig, icke det minsta rasist - tvärtom. Inte en proffspolitiker (men varit guvernör), jordnötsfarmare, utan förmögenhet, men bred utbildning. Och han gillade musik i största allmänhet, som jag minns det. Men hade problem med Iran - det s k gisslandramat, Ayatollorna.
Filmen visade nu att han gillade Dylan, och han var uppvuxen med gospel, och folkmusik Och jazzusik. Och föraktade inte heller rockmusik Allen Brothers m fl. Och Elvis. Och musikerna gillade honom, och han dem. De ställde upp för honom i valkampanjen, vilket också innebar att han fick in pengar till reklam och andra kampanjkostnader.
Han jobbade hårt som president, och med gott stöd av sin hustru Rosalyn.
Men han hade en egenhet. Hans rådgivare sa att det-och-det förslaget, ställningstagandet skulle vara bra för honom politiskt, se bra ut... Men det var inte det viktiga för Jimmy Carter, som faktiskt också varit militär (trots sin jordnära religisotet och förkärlek för jazz- och gopel och rock (musiker som inte alltid var så "rena").
Nej, det viktiga var om saken, förslaget, lösningen var RIKTIGT, rätt - moraliskt och socialt. Inte om det bara såg bra ut politiskt-taktiskt.
OK.
Och Iran-krisen där Ayatollorna, den islamska elit som tagit makten och tagit USA-gisslan (för att få tillbaka den avsatte och sjuke Shahen, för att avrätta honom) det gick inte bra. Carter ville inte tillgripa våld, starta ett krig, utan försökte förhandla med ayatollväldet. Lönlöst, och han fick åtskillig kritik för sin "vekhet" av aktivister, hökar som ville se hårda tag. Men en militär aktion skulle innebära gisslans död, och många andras på båda sidor.
Hans popularitet gick ner, bensinen steg liksom inflationen. Och republikanen Ronald Regan vann valet.
DOCK, Carter lyckades till slut få loss gisslan, utan blodsutgjutelse. Men bara en kort tid före det att Regan tillträdde som ny president.
Och Carter avgick utan större åthävor. Återvände till Planes. Men tämligen snabbt aktiverade han sig i olika wellfarefrågor. Bekämpade sjukdomar, t ex aids, drev fredsfrågor, som "ambassdör" för fred och försoning (med eller utan officiellt stöd). Till slut uppmärksammades det av Nobelpriskommittén så att han fick Nobels fredspris 2002. Vad jag minns var det ingen som ifrågasatte den utnämningen...
Nu är Jimmy Carter 98 år, och vidhåller att musiken är en välgörande, samarbetsskapande kraft. Och vid god vigör när filmen spelades in 2018.
Redan som president bjöd han ofta in musiker till Vita huset. Sådana som Dizzy Gillespie (som fick Carter att sjunga i bop-klassikern "Salt peanuts"!) och Charles Mingus med många fler.
Tyckte mig se Dexter Gordon, ts, också i en glimt.
Verkligen synd att han inte omvaldes för ytterligare mandatperiod, rock n rollpresidenten Jimmy Carter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar