Liberaler, ideologin - socialliberalismen - är viktigare än att rädda det sjunkande L-partiet!

Ser, erfar att en och annan  företrädare för  L-partiet tror, vill, att L ska återvända till liberalismen, och att de , om än ibland med tvekan, tänker ställa upp på L-listor i valet. Detta trots den politiska inriktning som den nuvarande partiledaren Sabuni förefäktar, med förvirrad energi. De tror sig kunna få L tillbaka på rätt köl, trots Sabuni och den grupp hon omger sig med.

De har ju uppmanats att sluta leden... 
Trots allt vill de rädda L, det som tidigare var DET liberala, socialliberala partiet. Och som från 1934 och en bit in på 2000-talet hette folkpartiet. 

 Jag tror dock att det är fel strategi att fortsätt i eller för L-partiet, när det bär emot att lämna ... av olika skäl. 
Men det är inte partiet som är det viktiga, det är ideologin, socialliberalismen. Och den kan bara räddas, överleva i ett nytt parti (t ex folkliberalerna).
De som in i det sista hoppats på något slags tillnyktring från Sabunismen; snälla sluta, det kommer inte att ske! Ytterst osannolikt dessutom att L når 4% på rixplanet, vilken då blir Sabuni, och hennes trognaste ...  MEN varifrån skulle de erforderliga stödrösterna komma????  
Möjligen (?) att Sthlm får någon, en ledamot (Sabuni?)  om L  tar 12% just där.  Återigen, med hjälp av stödröster från vilket håll? 

Samt  kanske  några mandat i i Sthlmsregionen. Men det gör inte L till ett anständigt socialliberalt parti.

Och utan representation blir det inget partistöd heller (annat än litet, tidsbegränsat  avvecklingsbidrag).

Nej, satsa på ett nytt parti, i den mån krafter finns. Det kanske inte heller kommer in i riksdagen, men räddar ansiktet för vår socialliberala ideologi. Trots inget partistöd... Om "man" hinner organisera det, så kanske det ändå kan ta några mandat på region eller kommunalt. Med hjälp av frivilliga insatser, och frivilla bidrag från enskilda. 

Jag vädjar, ni som har svårt för att överge L, det sjunkande, ruttna skeppet/partiet. Gör det, rädda den ideologi som ni trott och tror på!
Ni som med klokhet suttit (eller t o m sitter) i riksdagen, eller som suttit i regioner eller kommunfullmäktige på liberala mandat. Rädda socialliberalismen genom att engagera er för ett nytt parti. L är inte ett liberalt parti längre.

Liberalismen, socialliberalismen behöver ert engagemang. I ett nytt parti.

Lars-Erick Forsgren, 
som under dryga 50 år var fp-medlem, långa perioder en mycket aktiv sådan
 - men som sedan fler år inte känt igen mitt parti, men hoppats det skulle återfinna
sin socialliberala själ och ideologi, men nu inser att L inte vill och inte kan det. Men 
att liberalismen måste finnas i Sverige. I ett nytt parti.

Tillägg, uppdatering. 
Sabunis märkliga synpunkter i SVT-intervjun härom dagen understryker vikten av att de som vill rädda socialliberalismen gör det genom att stödja och gå med i ett annat parti, som står för det som fp stod för (fram till början av 2000-talet). 
Som jag ser det är det alternativet Folkliberalerna.  Det är bråttom. 

Sverigeamerikanerna och religionen, inkl min fars emigration

Allt för Sverige i söndags (23 jan 2022) teve-programmet där ett antal ättlingar till svenskar som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrat till USA (Nordamerika), uppehöll sig vid religionen och dess betydelse för utvandringen. Märkligt nog är det, vad jag minns, första gången som det behandlats mer än ytterst marginellt.  Detta som just religionen spelat och fortfarande spelar en stor roll i USA, i amerikanernas liv, söndagar som vardagar. 
Jag har sett att en del som kommenterat programmet var överdrivet, att  den viktigaste orsaken var fattigdom. 
Jag menar nog att deltagarnas reaktioner visar att religionen inte bara spelat en stor roll, utan fortfarande gör det - i USA.  (På gott och ont, kan sägas, men det får jag behandla en annan gång.)

   Så absolut, bristen på religionsfrihet var för väldigt många emigranter det största och tyngsta skälet för att lämna SVERIGE. Konventikelplakatet, som gjorde det olagligt att hålla gudstjänst annorstädes än i den statliga kyrkan!!! Visserligen avskaffades konventikelplakatet i ett par etapper 1858 och 1868, men de frikyrkliga rörelserna, läsarna, sågs ändå inte på med blida ögon av myndigheterna och statskyrkan under lång tid även därefter. 

Det var det tyngsta skälet också för min far, som ändå reste ut så sent som 1913. Sen var det även svårt att få jobb den tiden, trots hans långa, gedigna utbildning som målare. Och inte ville han göra värnplikt heller. Men i USA fick han göra militärtjänst -utbildning, och skulle precis skeppas över till Europa för att bli kanonmat i WW1, när det blev vapenstillestånd. 

Ett par år senare återvände han till Sverige, i samband med sin fars sjukdom/bortgång (min farfar, som var sågverksarbetare, flottningsförman OCH facklig förtroendeman OCH frisinnad(dvs socialliberal!), pappa fick sen sitta i burken 30 dgr som straff för att han värnpliktsvägrat, for till Amerika och  fick sedan göra värnplikt i Sverige också. Hans gick in i missionsförsamlingen i Robertsfors, flyttade efter ngt år till Boliden där guldgruvan öppnades o gruvsamhället byggdes upp.  Han målade Boliden och har berättat om hårda debatter på byggena med såväl kommunister som nazister.  Gick med i den nybildade missionsförsamlingen, blev en av de ledande i församlingen, byggde och ledde arbetet med Missionskyrkan där. Vid den tiden hade Konventikelplakatet sedan länge  avskaffats i Sverige. Men fullständig religionsfrihet blev det inte förrän under 1950-talet, om jag minns rätt.

Under lång tid så fick vi i Sverige, förutom i viss mån i "Sista brevet till Sverige" (jfr  V Mobergs sista del av hans Utvandrarserie), mest berättelser om framgångar för svenskamerikanerna i sitt nya hemland.  Men de som haft direktkontakt med sina anförvanter, eller haft återvändare i släkten har en bredare bild om hur det var. Och att det inte alltid gick så  bra, det kan man också läsa i Ola Larsmos roman "Swede Hollow", som kom härom året (2016).

PS. Min far grävde inte guld i USA (även om hans militärutbildning gjordes  i Californien, utanför San Fransisco),  se ovan om varför han återvände. Hans ankomst till Nord-Amerika började i Canada, där han arbetade på både farmer och rancher (han gillade hästar) och som målare innan han kom till British Columbia som skogsarbetare. Låg i "kojor" där björnar kunde ramla ner genom taket... Gick över gränsen (dvs tjuvåkte tåg) till USA. Och började att odla upp en bit jord, som skulle bli hans om han gjorde det under fem år , vilket gick i stöpet när han inkallades till militärutbildning, och därefter div vanliga tunga jobb, där han träffade både färgade och indianer. innan han fick brev från Sverige om hans fars sjukdom.  DS. 

Politiska karantänsbeslut

 Alla lär råka ut för Covid-19,  med få undantag. Även de som haft covid-19 och kanske även vaccinerat sig.  Dock, de som vaccinerat sig och/eller råkat ut för coronan verkar (enl dagens "spådomar") komma lindrigare undan. Icke-vaccinerade råkar värre ut.

Vi nås nu varje dag allt tätare av besked att kändisar av skilda slag, ja t o m kungahuset och nu även miljöpartiets språkrör. Och ser  att då passar en del på att ge miljöpartiet och dess språkrör en känga, och önskar dem en evig karantän. Jag måste reagera,  

Alltså, covid-19 är inget att skämta om. Ej heller att försöka dra politiska poänger av hur politiker drabbas.
Jag undgick själv med ett nödrop att fraktas till bårhuset. Och jag önskar inte mina värsta ovänner eller politiska fiender att drabbas hårt av covid-19, förr eller senare lär praktiskt taget alla ändå få en lindrigare släng av det.

Att i politiskt syfte vilja sätta Miljöpartiet, eller dess språkrör i karantän, smakar mycket beskt , anser jag.

OK, Mp har ju inte haft sina bästa dagar de senaste åren. Men vilket parti eller vilka partiledare har haft det?

Jag kan då inte ge ens ett blekt godkänt till någon. Inte någon eller något. Graderingen har snarare varit om de/det som varit  minst dåligt av ett antal dåliga och mycket dåliga partier/partiledare.

(Detta är mitt första blogg-inlägg under 2022.  )