Den politiska verkligheten skiftar fokus och karaktär.
På 50-talet var det lätt. Högern var tveklöst överklassens, de rikas och konservativas part, bondeförbundet (stor)böndernas landsbygdskonservativa parti, SAP var arbetarnas socialistiska pragmatiska part, kommunisterna en rätt liten Moskvatrogen sekt under Hilding Hagberg, butter men ofarlig, Och folkpartiet det fräscha alternativet av frisinnat småfolk som hantverkare, folkskollärare, lägre tjänstemän - det utvecklingsvänliga socialliberala partiet.
Man talade inte så mycket om höger eller vänster, utan mera om vad varje parti stod för. Något nazistparti fanns inte, man hade andra världskriget i minnet. De som hade (haft) nazi-sympatier låg lågt, ville inte kännas vid det. Stalin var ju skrämmande, men hans eftersägare i Sverige hade föga framgång, och hölls kort av SAP (och LO). Men det fanns tre alternativ; sossarnas vänster, folkpartiets socialliberala och högerns konservativa. Oppositionen var de icke-socialistiska partierna, av olika ideologi.
Erlanders sosseparti lyckades hålla sig kvar vid makten, val efter val, ofta med hjälp av andra kammarens eftersläpning.
Men tiden går. Med det sena 60-talets vänstervåg (68, och flummiga hippievågor) så utvecklades partierna mera till vänster än sinaväljare. Men idag är det tvärtom, i den mån det går att riktigt lokalisera bl a därför vänster-höger inte är så entydigt idag och många frågor inte låter sig definieras som vänster eller höger.
Idag ses L,och ser sig självt (ledningen) som ett högerparti
Jag menar nog att L:s högervridning började lite lätt redan i och med att Bohmans moderater började säga sig var "liberala" och "nyliberalismens" insteg (fr f a betr ekonomisk politik) (men jag ser nyliberalismen de facto vara neo-conservativ, inte ngn slag utvecklad liberalism. ) Men i fp vann de mer o mer inflytande strax före sekelskiftet (f ö så även inom socialdemokratin , förnyarna). Rent allmänt gjorde nog löntagarfondstriderna dessförinnan tidigare att en del "allmänborgerliga" stärkte sin högerprofil, och tappade den socialliberala biten.
Nå, fp höll stilen och i och med valet 1976 så tappade Soss sin makt , om än bara för 8 år, utan att M fick ngt spec inflytande. Men i och med att soss tappade makten i början av 2000-talet fick de knäcken psykologiskt. De ville förstås ha makten , men började inse att de kunde inte regera helt själva, och inte vinna på en socialistisk politik. Tyvärr fortsatte dock fp´s högerglidning, liksom moderaternas. Jag tror att detta gjorde det lättare för SD att vinna terräng - många kände inte igen sig i det politiska landskapet. "alla" partier gled åt höger, samtidigt de tonade ned sin ideologiska bakgrund. I detta osäkerhetens landskap växte oxå fram en rädsla för det nya, det främmande, som SD effektivt blåste under. Moderaterna bröt sin partiella modernisering efter Reinfeldt avgång och härmade SDs strategi, liksom KD under Busch sprang åt en sd-liknande extremism oxå. Folk är förvirrade, en del har tappat kompassen, liksom historien. Många kommer ihåg, och längtar efter, den tid då sossarna var det trygga arbetarpartiet, som kunde regera med kommunisternas hjälp - utan att skp,vpk eller v därför fick ngt inflytande. Och många andra minns hur SAP var det givna hatobjektet pga att de inte släppte fram ickesocialistiska oppositionen.
Några (få) minns när fp var ett sansat socialliberalt och framstegsvänligt part för frihet i gemenskap oc för välfärdsuppbyggnad.
Och dagens fåtaliga (?) socialliberaler vill inte behöva välja mellan pest och kolera. Och förundras över att dagens L-ledning vill fjäska för pesten (SD), i st f att visa på den kloka medelväg som socialliberalismen utgör (borde utgöra).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar