Rättvisare taxa för nätavgiften för el

För kännedom, primärt för Pitebor, men även för andra, om nättaxorna för el.

Här presenterar jag den motion som lades redan i januari i år, av Skol och Landsbygdspartiet i Piteå. Den gör avstamp i den under senhösten livliga debatten om de höjda avgifterna för el i kyrkstugorna i kommunen, inte bara i Öjebyn utan även i övrigt - ett kulturarv, som innehavarna av stugorna själva helt förvaltar, och bekostar.  Intill nu, och sedan många år har energibolaget Pite Energi (PE, kommunägt) debiterat en årlig paketavgift som inkluderar såväl nätavgift som (schabloniserad) förbrukning.
Eftersom ny lagstiftning säger att debiteringen skall utgå efter mätning av faktisk förbrukning enl separat mätare för varje kund, så så  beslöt PE att nätavgiften/abonnemangsavgiften skulle fr o m 1 jan 2019 dels höjas kraftigt (enl  schblon för lägenhetstaxa), dels förbrukningen enl mätare.
De flesta kyrkstugeägare förbrukar väldigt lite el, främst för belysning (en glödlampa), och för att koka kaffe, sommartid, några fåtal gånger per år. Möjligen ha igång ett kylskåp någon veckor, och om det var dåligt väder vid något besök ha igång ett element någon timme (i stället för att elda i öppna spisen). Naturligvis finns (fanns) det några som var i stugan mera frekvent och kanske använde el i något större utsträckning, men de var ett fåtal, och inte heller deras nyttjande stod i nivå som den man har i en fullt utrustad lägenhet året om.

Förslaget konstaterade detta, som ett exempel på att nätavgiften inte på något sätt står i relation till förbrukningen och nyttjande av nätet, den är orättvis och stimulerar inte heller till att spara på energi. Motionen har därför en generell inriktning som syftar på rättvisare taxesättning och stimulans till att spara el.

Yrkandet lyder: "Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift."

Här motionen i sin helhet. 

"Bakgrund:

Elförsörjningen till kyrkstugorna i Öjebyn, Norrfjärden och Hortlax ska förändras. Elskåp ska monteras upp och elmätare installeras. Ny lag är orsaken. Den fasta avgiften närapå tredubblas.

När förändringen träder i kraft den 1 januari 2019 kommer den fasta avgiften att hamna på 1 890 kronor per fastighet och år. Till det läggs kostnaden för elförbrukningen.

Denna konstruktion av ett monopolföretags prissättning visar hur absurd prissättningen är. I viss kyrkstugor kan förbrukningskostnaden vara några tjugor under året.

Vi har redan nått den maximala besparingen som hushåll kan utföra. Vi har led-lampor och bytt ut vitvarorna till snåla förbrukare av el, PiteEnergi,liksom andra nätbolag, vill få in lika mycket pengar som man fått in tidigare till underhållskostnader och även höga löner för vissa. För konsumenten finns inte en chans att spara in mera på el.

Med dagens datorprogram är det ingen större svårighet att få in lika mycket mycket pengar som nu de fasta nätavgifterna tar in genom att lägga om så att den som förbrukar mycket el betalar även abonnemangsavgiften efter hur mycket man förbrukar. Genom att ha olika tariffer för säkringsstorleken har man i grunden infört detta. Men det slår orättvist.

På samma sätt som el-konsumtionsavgiften varierar varje månad beroende på hur mycket el man förbrukar så kommer abonnemangsavgiften göra likaså.

PiteEnergi-nät har cirka 22.000 abonnenter. Dessa betalar nu en fast avgift per månad. Det är den summa som bolaget behöver för att betala underhåll av nätet, nyinvesteringar, löner osv. Med lite vilja kan man ändra så att abonnenter betalar nätkostnaden efter hur mycket el man förbrukar.

Vi får ett rättvisare system. Den  som förbrukar mycket el kräver grövre kablar osv. Och kyrkstugor och andra som har en minimal eller liten förbrukning kommer därför kunna betala rättvist efter sin förbrukning.

Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift.

Anders Nordin
Skol och Landsbygdspartiet"

Hallå SD-are; genetiskt svenskt finns inte!

För SD-are är detta med genuin svenskhet  mycket viktigt, ur alla aspekter verkar det. Invandring stör SD-arens självbild, en svensk ska vara en svensk.  Men vad ÄR en svensk?  Och varför är SD´s ledning och sympatisörer så rädda för det som de tror är annorlunda?

Därför menar jag att en artikel i Metro visar forskning som borde vara intressant för de som ser den "rena svenskheten" så viktig.
Rubrik: DNA-analys visar: Varannan begravd i vikingastaden Sigtuna var invandrare.
Alltså inte ens "vikingarna" var genuint svenska...  Några citat: "Lämningarna av Sigtunabor som levde på 900- och 1100-talen har analyserats med flera metoder och tekniker. Bland annat analyser av DNA och strontium i tänder, som visar var personen levt under sina första år.

Hälften av de begravda Sigtunaborna var invandrare, visar det sig.

De kom från södra Sverige, Danmark, Norge, Ukraina, Litauen, norra Tyskland och andra delar av centrala Europa." Och Sigtun var en stor handelsplats dit folk från olika håll sökte sig. "med stort internationellt utbyte .

– Den som ville göra någonting, arbeta sig upp inom kyrkan eller politiken, var först tvungen att åka till Sigtuna, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet, till TT.   Det var som ett vikingatida skandinaviskt Shanghai eller London." 

Den som hoppas att forskarna kommer fram till vad som är svenskt lär bli besviken.

– Något genetiskt svenskt finns inte, säger Anders Götherström.

– Vi har plockat på oss delar från hela världen. Och ju mer genetik vi kartlägger, desto mer ser vi att människan rört sig hela tiden. Han nämner Riga i Lettland, Kiev i Ukraina och Ribe på västra Jylland i Danmark som viktiga ”populationshubbar” likt Sigtuna."

Det som gjort oss, är en blandning av gener från många håll. Det svenska är att vara en mix av invandrare. Människor har rört sig hela tiden, folkvandringar, krig, handel, katastrofer etc. Vi ska inte vara rädda, att vi rör på oss och blandas, det är bara bra! Det blir min slutsats. 

Invandringen kostar - men skattefusket kostar ännu mer

Att invandringen kostar, det vet vi ju. Hur mycket kan man tvista om, beror på hur man räknar, kortsiktigt eller långsiktigt. Och om man blundar för de positiva effekterna den också har.
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:

"Invandringen kostar mindre än skattefusket"

DN DEBATT 21/8. Den utomeuropeiska invandringen pekas ut som främsta orsak till dagens problem. Moderaterna uppskattar kostnaden för invandringen till 40 miljarder i år. Men överklassens undangömda förmögenheter kostar samhället mer än så i förlorade skatteintäkter. I en ny bok ser vi tio viktiga förklaringar till ­dagens politiska situation, skriver Daniel Suhonen och Göran Therborn. 

I debatten målas nu de senaste årens utomeuropeiska invandring ut som den främsta orsaken till Sveriges problem. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som utkommer i dagarna menar vi att det finns andra viktigare förklaringar till dagens politiska situation.

Här sammanfattar vi de tio viktigaste:

1

Sverige vänder mot ojämlikhet 1980. Omkring 1980 skedde en historisk vändning i en lång svensk samhällsutveckling som började på 1860-talet med ståndssamhällets avskaffande. Den fortsatte med folkrörelsernas genombrott, den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan och med reformpolitiken från 1930-tal till 1970-tal. Riktningen var under cirka hundratjugo år minskat fåvälde, minskad ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter. Från 1980-talet, med tilltagande hastighet från 1990-talet till i dag, har samhället styrts i motsatt riktning. Mellan 1930–1980 skedde en utjämning av inkomsterna. Sedan vänder kurvan, för att under 2000-talet vara tillbaka på det tidiga 1940-talets nivå. Ett halvt sekels inkomstutjämning var utplånad.

2

En ny överhet. Efter det demokratiska genombrottet försvann stegvis det gamla Överhetssverige. Politiken och staten demokratiserades men den nyliberala motreformationen från 1980 som skulle närma staten till ”kunderna”, skapade i stället en ny politisk överhet. Politik förvandlades från förtroendeuppdrag till karriär vilket lett till en växande sammansmältning av politik, byråkrati och näringsliv och ett växande avstånd till vanliga medborgare. Det viktigaste målet för politiker och ämbetsmän, verkar numera vara att berika sig. I kölvattnet av denna utveckling och en rad korruptionsskandaler har förtroendet för demokratin urholkats.

3

Nya geografiska klyftor. Det skiljer 23–24 procent mellan det län som har högst respektive lägst medianinkomst, men det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger större. Skillnaderna i medellivslängd är åtta år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och sex år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som mellan Sverige och Thailand.

4

Välfärdsstaten en kassako för kapitalet. Enligt SCB var medianvärdet av avkastningen på eget kapital 2015 för företag inom skola, vård och omsorg 32 procent. Inom hela tjänstesektorn var avkastningen bara 23 procent. År 2015 levererade skattebetalarna 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet. Men ingenting tyder på att välfärden blivit bättre, medan klasskillnaderna i sjukvård, medellivslängd och skolresultat fortsätter att öka.

5

Finanskapitalets dominans. Avregleringen av bankerna i mitten av 1980-talet ledde till en enorm kreditexpansion, i fast penningvärde en fördubbling mellan 1985 och 1990. Börsvärdet steg från 12 procent av BNP 1980 till 68 procent 1989 och upp till maximinivån 181 procent före den senaste finanskraschen, för att sedan gå ner något. Det är mer än i USA och Storbritannien, som gått i spetsen för ideologin om ”aktieägarvärde”.

6Arbetsmarknaden polariseras allt mer. Såväl höglönejobben som låglönejobben blev fler till antalet, medan medelinkomstjobben blev färre eller ökade långsammare. Antalet högre tjänstemän ökade åren 2000–2015 med 122 procent och antalet lägre tjänstemän med 44 procent, medan antalet tjänstemän på mellannivå minskade med 7 procent. De tillsvidareanställda utgör 75 procent av de sysselsatta medan de tidsbegränsat anställd eller egenanställda utgör 15 procent av arbetskraften som tillsammans med de 6 procenten arbetslösa bildar ett återskapat svenskt prekariat.

7

Fördelningspolitikens borttynande. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60 procent, från 0,20 till 0,32. Sedan krisen 1991–1993 har andelen fattiga ökat från 7,3 till 14,4 procent år 2016 och andelen välbeställda från 3,5 till 6,9 procent.

Avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan i vissa avseenden mäta sig med Englands 1688. Två tredjedelar av inkomstklyftornas fördjupning har skapats av den förda politiken.

8

Europas ojämlikaste land. Finans­kapitalets kapning av folkhemmet har lett till en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal. På 2000-talet har förmögenhetsfördelningen i Sverige skilt ut sig från resten av Europa och Norden och blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade med 129 procent för de fattigaste 40 procenten av befolkningen. Dessa skuldsatte sig i stället för att hålla konsumtionen uppe. År 2012 hade de minst förmögna 60 procenten av den vuxna befolkningen tillsammans ingen nettoförmöghet alls, utan skulderna övervägde.

Sedan år 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 procent till 42 procent, och den rikaste tiondelens andel från 59 procent till 78. Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.

9

Invandringen kostar mindre än skattefusket.Integration verkar bli det viktigaste slagordet i årets val. Men integration 2018 handlar inte om solidaritet och jämlikhet utan om att få de fattigaste och mest långväga invandrarna att hitta till låglönejobben. Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen i år 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9 procent av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. I samband med den så kallade Paradisläckan beräknades att 43 miljarder kronor varje år undandras i skatt. 

10

Digitalt ståndssamhälle? Vi står bara i början av en stor teknologisk omvälvning, som hittills helt kontrolleras av kapitalet. Utan en demokratisk reglering kan vanliga löntagare vänta sig kraftigt förstärkt otrygghet, ständigt digitalt övervakade arbetsplatser och en allt mindre del av nationalinkomsten.

Kärnfrågan i valet borde vara hur vi ska förhindra att dagens extrema förmögenhetskoncentration i kombination med automatisering skapar ett nytt ännu värre klassamhälle. Ska vi fortsätta utvecklingen mot ett nytt ståndssamhälle eller styra mot jämlikhet igen?

Daniel Suhonen och Göran Therborn.
--------------  Nu har jag en del invändningar emot en del resonemang, men låt det vara. Jämförelsen är ändå intressant, hur man än analyserar motiv för och värderingar av orsakerna till klyftorna etc. 

Souldrottningen död - Aretha Franklin

Aretha Franklin död. En av de absolut största sångerskorna under vår tid. Det är svårt att överskatta hennes betydelse. Visst, det har funnits många stora sångerskor, bluesdrottningen Bessie Smith, jazzens Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Liksom andra storheter i andra genréer.
Men född 1942 blev Aretha Franklin snabbt soulens drottning, även om hon började som gospelsångerska - och förblev det vid sidan av soulen.

Nu skrivs och uttalas hyllningar i mängd, så  i st för att knåpa ihop något själv, så väljer jag att citera Nils Hanssons artikel i DN.
"Aretha Franklin hade kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva" 

Aretha Franklin var en av de allra största, en självklar stjärna från fjorton års ålder. ”Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre” skriver DN:s Nils Hansson.

Aretha Franklin 1967, 25 år gammal.

Hon var den första kvinnan att väljas in i The Rock and Roll Hall of Fame, hon har en stjärna på the Hollywood Walk of Fame och en gata i Detroit, hon har förärats status som naturresurs och alla möjliga sorters utmärkelser – utom Polarpriset (vilket gör det priset mindre, inte henne).

Räknar man grammys, försäljningssiffror eller liknande statistik hör Aretha Franklin till de stora. Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre. 

Även om Gud – jo, just – vet att det aldrig saknats briljanta sångerskor i soulgenren så går det inte att bortse från Aretha, oavsett ur vilken vinkel man studerar soulmusiken och dess historia. Eller amerikansk populärmusik i stort. Eller varför inte 1900-talskultur.

Själv vill jag gärna jämföra med Jussi Björling, en sångare jag till min förvåning kunde uppskatta så fort jag hörde honom, trots att de klassiska sångarnas skolade röster i vanliga fall lät så konstlade i mina oskolade öron.

Hos Jussi hörde jag inte tekniken, han tycktes stå över den och bara sjöng, rakt och vidöppet.

På ett liknande sätt är det med Aretha Franklin och soulmusiken. I synnerhet på senare år har den blivit alltmer ett tillhåll för hypertränade röster som inte sparar någon möda på att få in så många drillar och finesser de bara kan i varje fras. Som om wailandet vore musikens högsta mening, snarare än ett medel bland många.

Aretha Franklin sjöng inte så, det lät som att hon bara sjöng. Med kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva. Känslig, lynnig och ytterligt, påtagligt levande.

Det sägs ofta att de stora soulrösterna fostras i gospelkyrkan. För Aretha Franklin var det mer uppenbart än för de flesta. Hon växte upp som dotter till baptistpastorn CL Franklin – en karismatisk man som bland annat kallades för miljondollarrösten – och sjöng i hans kyrka i Detroit från späda år. Gospeldrottningen Mahalia Jackson var en vän till familjen och i hemmet passerade en lång rad av storheter från gospel-, soul- och den politiska världen. Inte minst Martin Luther King och Sam Cooke.

Även i detta sammanhang lyckades Aretha Franklin stråla från tidig ålder, och vid fjorton var hon en framlyft stjärna vid de turnerande predikoshower som hennes far hade börjat företa. Vid samma ålder fick hon 1956 sitt första skivkontrakt och gav ut det liveinspelade albumet ”Songs of faith”. Många gånger återutgivet, under olika titlar, fastän i alla avseenden underlägset 1972 års gospelalbum ”Amazing grace”.

Det var under 50-talet som gospelmusiken på allvar började omvandlas till världslig populärmusik. Två av de främsta arkitekterna var just Sam Cooke och Ray Charles, som i vissa fall helt sonika satte en ny kärlekstext till en redan känd gospellåt.

Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic.

Aretha hade turnerat med Sam Cooke redan när denne ännu sjöng gospel och efter hans framgångar ville även hon försöka sig på samma bana. Storasyster Erma Franklin hade redan kontrakt med Detroits stora soulbolag Tamla Motown, som dock var litet och oetablerat vid den tiden. 

Efter att ha inhämtat pappas tillstånd hamnade hon i stället på stora Columbia i New York, signad av den redan då legendariske John Hammond – upptäckare av såväl Billie Holiday som Count Basie, samt senare Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Det var dock inte där hon hände, hennes profil förblev otydlig trots sex år, nio album och en växande frustration där bolaget till slut valde att inte förlänga hennes kontrakt när det gick ut.

Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic, USA:s största och viktigaste soulbolag (i stark konkurrens med Tamla Motown).

Skivbolagschefen Jerry Wexler visste exakt vad hon behövde, och en inspelning ordnades snabbt med de på sydstatssoul specialiserade studiomusikerna i Muscle Shoals på vischan i Alabama. Resultatet blev albumet ”I never loved a man the way I love you” 1967 med hittar som titellåten, ”Do right woman – do right man” och en frustande ”Respect” som fick Otis Reddings två år gamla originalversion att förläget krympa ihop.

Aretha Franklin 2009.

Succén var omedelbar, ”Respect" toppade listor överallt och under de närmaste åren producerade Aretha Franklin en katalog som vore nog för att göra ett helt stall av artister legendariska. Två album per år och hittar som ”(You make me feel like) A natural woman”, ”Chain of fools”, ”Think”, ”I say a little prayer”, ”Call me” och ”Spanish Harlem”.

Dock var det bara det första albumet som spelades in nere i Södern, efter det ville Aretha inte resa dit. Varför samma musiker i stället flögs till New York, ett tecken på både hennes starka vilja och redan då stora tyngd.

Med tiden blev riktningen mindre självklar och 70-talets disco var aldrig en naturlig fortsättning för henne. Privatlivet var också komplicerat mellan varven, inklusive problem med kärleken, vikten och alkoholen. 

I mitten av 80-talet fick Aretha Franklin dock en ny karriärskjuts, med tidstypiskt syntstinna hittar som ”Freeway of love”, Eurythmics-samarbetet ”Sisters are doin’ it for themselves” och den överraskande kärleksduetten ”I knew you were waiting (for me)” med den tjugoett år yngre George Michael. I samma veva gav hon ut karriärens tredje gospelalbum, ”One Lord, one faith, one baptism”, inspelat i hennes nyss bortgångne fars kyrka.

En ytterligare liten karriärtopp kom mot slutet av 90-talet, med ”A rose is still a rose” i produktion av en hel hord yngre samtidsnamn, däribland Lauryn Hill, Dallas Austin, Sean ”Puffy” Combs, Babyface och Jermaine Dupri .

På senare år handlade det mer om att hålla liv i arvet. Skivorna blev färre, hälsoproblemen fler och beslutet att sjunga opera var inte helt välgrundat. Hennes aura var samtidigt sådan att framträdandet vid president Obamas installation 2009 skänkte glans åt båda håll. Och så sent som 2014 gjorde hennes tolkning av Adeles ”Rolling in the deep” att hon fick in sin etthundrade låt på Billboards R&B-lista.

Hon blev sjuttiosex år."
---
Vill bara tillägga en sak.  2015 sjunger Aretha  ”Amazing Grace” i samband med påve Franciskus besök i Philadelphia. Framträder i tv-showen ”American idol”. Framför en magnifik version av ”(You make me feel like) a natural woman” när kollegan Carole King, som skrivit låten, får ta emot Kennedy Center Honor-priset i Washington D.C. President Barack Obama på läktaren gråter öppet. Han säger efteråt att ”Amerikas hela historia väller fram när hon sjunger. Ingen förkroppsligar så fullkomligt banden mellan spirituals, bluesen, R&B och rock'n'roll och hur sorgen och umbäranden förvandlades till någonting fullt av skönhet, vitalitet och hopp”, säger han."
Amen.

Aretha Frankling, Gospeldrottning.

Några bilder av valkandidaten

Kanske läge att visa några bilder. Det är ju valkampanj och man ska visa upp sig ;)  Kandidat på en fullmäktigelista.
Dessa är inte några urgamla foton, och klart  fräschare än den bild av mig som PT har använt.  Vi får se om de vill visa något nyare bilder.

Den  med mig i helfigur är äldst av dessa. När jag var hemma för lunch en valdag då jag var valförrättare.

Testar en moped

 Och en blandning porträttbilder, en från 2013 och någon aningen tidigare och de flesta flera år senare.

Denna bild från Singapore, i väntan på att byta flyget för att komma hem .

Maktpartierna (s+v) gillar inte en aktiv opposition

I lördags (4 aug 2018) hade Brith Fäldt, vänsterpartiets ledare i Piteå kommun, en insändare i PT, där hon skrev att "vänsterpartiet har gjort skillnad".  Det kan man ju i någon mån hålla med om. Men den väsentliga skillnaden är numera så gnäller vänstern alltmer över att den opposition hon inte längre tillhör (ens formellt), att den  är så besvärlig och inte "samarbetar" (dvs lägger sig platt för makten), utan kritiserar, begär återremisser, lägger egna förslag etc  Just denna inställning från v-ledaren blir det bestående intrycket av hennes insändare. Därför har jag tillställt PT en insändare som en replik, enligt nedan, underskriven av mig och Anders Nordin, SLP, som klargör vad som är oppositionens uppgift i en demokrati.

"Maktpartierna (s+v) i Piteå gillar inte en aktiv opposition.

Att socialdemokraterna inte gillar en aktiv opposition har bekräftats flera gånger på senare tid – i insändare och på andra sätt. Kritik och egna förslag kallas gnäll. En bra opposition ska snällt hålla med (s) – då är det samarbete. Sedan valet 2014 ingår även vänstern i maktkoalitionen och har anammat (s) syn på att oppositionen inte ska granska, opponera eller ha egna förslag, de ska bara ansluta sig till maktkoalitionens göranden och låtanden.

Nu verkar det ändå svårt för Brith Fäldt/vänstern att bestämma sig för vad de vill. Före 2014 års val var (v) formellt i opposition, men var ofta väldigt undergivna (s), med smärre undantag. Nu skriver ändå v-ledaren Fäldt att koalitionssamarbetet med (s) varit svårt, dvs att (s) varit ovana att ta hänsyn till samverkanspartierna. Samma (s) som hon tidigare berömt för samarbetsvilja, när (v) formellt var i opposition... Men hon vill ändå att (v) och (s) ska fortsätta tillsammans (underförstått: regera ihop). Varför det då? Ja, (v) vill förstås ha den makt som deltagande i en majoritetskoalition ändå innebär.

Det som bekymrar henne, och därmed (v), är att det finns en opposition som granskar och opponerar. De gör det svårt och så besvärligt med återremisser och egna förslag och synpunkter. Trist, tycker hon, när inte alla snällt ”samarbetar” och säger ja till allt som kommer från maktpartierna.

Nu är det faktiskt, i en demokrati, en oppositions uppgift att just granska makten och att ha egna förslag. Att kalla det trist eller besvärligt, det gör att man inte förstår oppositionens roll – eller majoritetens. Och, faktiskt, samarbete förutsätter att makten också ger något. MEN, inte heller ett verkligt samarbete mellan majoritet och opposition fritar oppositionen från att granska makten eller att lägga egna förslag (motförslag eller motioner etc).

Vi tror att (s) skulle kunna fungera bra (om än till en början med viss ovana) som oppositionsparti. Men skulle (v) göra det, oavsett hur majoriteten ser ut?

Lars-Erick Forsgren, (SLP), Anders Nordin (SLP)"