Krypandet för diktaturens Kina

Kina president är på Sverigebesök. Kommunist-Kinas. Det demokratiska Kina (Taiwan) pratas det inte om, det är mer eller mindre satt i karantän.
Visst, kommunist-Kina är en ekonomisk stormakt numera, mycket pga den billiga arbetskraften.
Arbetmiljön är också dålig. Mänskliga rättigheter finns knappast. Men pengar luktar inte, menar tydligen många.

Det känns märkligt att Sverige ska krypa för och fjäska för denne representant för världens största kommuniststat. Kommunism är diktatur. Det var inte så länge sedan de blodiga dödsskjutnigarna på Den Himmelska fridens torg (makabert namn i detta sammanhang).
Nu invänder någon att dagens regim i Kina inte precis styr enligt kommunismens regelbok med hårt styrt planekonomi. I stället är det en kapitalistisk ekonomi.
Må så vara, men den (mycket råa och primitiva) kapitalism som Kinas ledare tillämpar, den innebär inte att det är demokrati! Tvärtom kan man tycka att den mix av diktatur, kommunistisk retorik och rå kapitalism är en sällsynt dålig mix. Den förenar de värsta sidorna av båda sidorna. I vart fall är resultatet att klyftorna mellan fattiga och rika växer i Kina. Det välstånd som skapas är koncentrerat till vissa regioner och en ny överklass. Yttrandefrihet finns inte, kritiker bestraffas och jagas. Kina är ett land som inte precis är varsamt med användande av dödsstraffet, tvärtom.

Jakten på nya marknader verkar ha gjort att regeringar och företag i väst, inkl Sverige, tiger om diktaturen och Kinas ständiga och grova brott mot mänskliga rättigheter. Jag menar att det är skamligt. Att sälja sin själ för pengar.

Nu kan man förstås hoppas att på sikt inte kommunismen kan bestå ens i Kina. Ju fler som får smak på kapitalismens goda, desto bättre. Och de kommer att kräva demokratisering.
Men, ska man tro på att Kinas ledare är så pragmatiska så borde demokratiförkämparna i Kina få stöd av den demokratiska världen. Säga att visst, vi handlar med er, men vi vill se tydliga steg i demokratisk riktning. Inte bara att en överklass blir så rik att den kan köpa både mobiler och bilar.

Kina behöver en Jeltsin!

Svart 6 juni.

6 juni - Svart nationaldag.

Det började med en tryckande värme som förtog all lust att gå iväg och på något sätt fira nationaldagen. Och hur firar man den, egentligen?

Efter några timmar kom så meddelandet: Povel Ramel är död. Inte helt oväntat, men ändå en chock. Många har redan berättat om sin chock och sina minnen.
Själv tycker jag att det är omöjligt. Han var för stor! En del av den svenska folksjälen, utan att vara på minsta sätt inskränkt nationalistisk. Tvärtom. Men en genial ordvrängare och musikant. Som var både rolig och bitande ironisk utan att vara elak. Visst, han var ett geni.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Minnena är så överväldigande.

Men nog är det konstigt att vi får meddelandet just den 6 juni. Nationaldagen.
Dock, han avled redan igår kväll.

Pengar eller skilsmässa.

En forskare vid Umeå Universitet har kommit fram till att det är fara för äktenskapet vid arbetslöshet, om man är – man. Vid mannens långtidsarbetslöshet så begär kvinnan ofta skilsmässa.
Men om kvinnan är arbetslös, då är det en annan sak. Att mannen har god ekonomi är alltså mycket viktigt för många kvinnor. Men kvinnans ekonomi har ingen betydelse för om mannen håller fast vid äktenskapet eller inte.
Det låter som en gammal fördom, att kvinnor gifter sig för pengar. Men nu har forskare bekräftat fördomen. I denna jämställda tid. Vad ska man tro?

Hoppas att jag har fel !

Allt fler partidistrikt inom fp rapporteras nu stödja Jan Björklund som ny partiledare. Jag är skeptisk till honom. Samtidigt så minns jag att när Bengt Westerberg skulle väljas så hade han en kameral högerframtoning, som gjorde mig betänksam. Skrev t.o.m ett brev till Lars Lejonborg om dessa tvivel, och det visade sig att han delade dem. Westerberg blev den bäste och klarast socialliberale fp-ledaren sedan Bertil Ohlin. Så fel man kan ha.
Nu påminns jag om detta i ett nyhetsbrev från Olle Wästberg (fd statssekr hos Ann Wibble mm). Han var också emot Bengt W den gången, liksom Peter Örn (en gång en utpräglad socialliberal partisekreterare), och Olle Wästberg menar att Jan Björklund kan överraska i positiv riktning när han får framträda i helfigur.
Jag hoppas verkligen att jag har fel och att Olle Wästberg har rätt. Dock tror jag att en postiv överraskning skulle underlättas om Björklunds omgivning, dvs vice partiledare med flera, redan från början består av goda socialliberaler. Som exempelvis Cecila Malmström och Birgitta Ohlsson. Med Erik Ullenhag kvar som partisekreterare. Och med Staffan Werme (kommunalråd i Örebro) inom räckhåll.

Skattemedel till lagbrott

Så var det detta att ett antal kvinnor i en kvinnojour frikänts trots att de skyddat en kvinna som helt emot lagen tagit barnen från umgänget från dess far, under många år dessutom. Domstolen ansåg att kvinnojouren inte är en offentlig verksamhet och därför inte behöver fråga folk om deras motiv etc för att få jourens hjälp. Någon vilja att kolla upp den andra partens åsikt fanns inte, lika lite som de kollat upp vem som enligt lagen hade rätt till barnen.
Nå, all rim och reson är väl ändå att inte så helt lita på en parts utsagor i denna typ av frågor. Här tummas friskt på sanningen.
Dessutom, kvinnojourerna arbetar oftast med skattemedel, även om de inte formellt är offentliga inrättningar. Att skattemedel ska gå till verksamheter som bedriver lagtrots och begår lagbrott, det är väl ändå helt orimligt!

Att skydda utsatta kvinnor från misshandel är en helt annan sak än att ta lagen i egna händer. Mot lagen.

Fredagen den 11 maj.

Vår lille son blir idag 1 år och 8 månader. Hör att studenter i Sverige (men studien gjordes visst i Lund) dricker för mycket. Alldeles för många som dricker för mycket. 85 % av tjejerna och 72 % av killarna är i riskzonen, dvs konsumerar för mycket för ofta. Helt osannolika siffror, men har man sagt det i radion så...
Är det därför som det också uppges att en mängd ungdomar exponerar sina sexuella aktiviteter på internet. “Vi var berusade”, säger de som “ursäkt”.
Betr gruvstrejken så uppmärksammas nu alltmer att gruvarbetarnas grundlön ligger högre än många akademikers lön. Med tillägg blir skillnaden ännu större. Men alla jämför sig ju med de som har det bättre. T ex med ministrar, eller direktörer. Och direktörerna jämför sig med USA-direktörer. Samtidigt ser vi att inflationen tar fart igen. Kejdereaktion.
Som ett nytt bevis på att “Sverige-är-bäst” kan man se att försvarsministern (m) anser att svenska splitterbomber inte är farliga för civila. Det gör dem unika... Därmed går han emot den överenskommelse som gjorts, framdriven av Birgitta Ohlsson (fp) , om att Sverige ska motarbeta användningen av splitterbomber. Dubbelmoral, modell (m).
Dubbelmoral, modell Göran Persson, är ingen nytt. Men nu gäller det hans nya knäck som konsult, som han lagt upp så att han ska kunna ha lön både som konsult och statsrådspension utan avdrag på den senare. Dubbel ersättning alltså. Men mer än halverat anseende, ifall han skulle ha något kvar.

Gruvstrejken slut, men...

Så slutade den olagliga gruvstrejken på onsdag em. Det var bra det. För vilda strejker är olagliga. Så är det faktiskt.
Sedan kan man i och för sig ha olika åsikter om det finns något skäl till dem som man kan känna sympati för.
Jag känner ingen sympati för denna vilda strejk. Däremot så har jag förståelse för den frustration som många kan känna när höjdarna i samhället, inbegripet dirketörerna i de större bolagen (och en och annan politiker) skor sig utan tanke på samhällsansvar eller solidaritet. Men det försvarar inte en vild strejk.
Oavsett om nu denna strejk ger något påtagligt resultat för de strejkande, vilket är tveksamt, så gav det fel signal till de lågavlönade, vilket gruvarbetarna inte är. Arbetarna visade inte heller solidaritet.

Som man sår får man skörda.

Gruvstrejken är de giriga direktörernas fel.

Gruvarbetarna i Kiruna är sannerligen inte lågavlönade. När de nu strejkar vilt, trots avtal, är det inte för att de precis svälter.
Nej, anledningen är att LKAB går väldigt bra just nu, pga av världskonjunkturen och malmpriserna. Faktorer som ofta svänger rejält såväl upp som ned. Men gruvarbetarna vill vara med och få en större del av kakan, och hänvisar till direktörernas kraftiga och oblyga lönelyft.
De giriga direktörerna har därmed bäddat för dessa bekymmer. Sår man vind får man skörda storm.

Och inte lär ett extra lyft för gruvarbetarna gynna jämställdheten och de traditionellt lågavlönade kvinnojobben. Några fyra tusen extra i månaden lär de aldrig få se, i stället ökar klyftan mellan mansjobb och kvinnojobb.

PR-Persson

Så gick Göran Persson över till en moderat PR-byrå för att få ihop pengar till sin herrgård. I och för sig begripligt, eftersom han vill leva godsherreliv.
Dock, ytterst pinsamt för socialdemokratin, att allt fler av deras fd toppolitiker så lätt byter sida. Det är en stor belastning för dem, sänker trovärdigheten. Tyvärr ökar det även politikerföraktet i allmänhet. Att ledande politiker som hoppar av blir PR-män och lobbyister för verksamheter som de tidigare haft att sköta som politiker, många upplever det som jäv. Naturligtvis är det just Perssons kontakter som politiker som PR-byrån vill utnyttja.
Frågan är om det verkligen ger dem den PR de vill ha.
Viktigare är det principiellt tveksamma när denna typ av avhopp, sidbyten sker. Att Carl Bildt gratulerar Persson till dennes nya knäck får ses som ganska så grym ironi...

Vill m höja bensinskatten?

Nu signalerar Anders Borg, finansminister (m) att bensinskatten kan höjas pga klimathotet. Visst är utsläppen från bensin farliga för miljön. Men skall därför vanligt folks nyttjande av bilen stoppas?
Borg tror mycket mera på ekonomiska styrmedel (höjda skatter) är på stimulanser och ändrade attityder.
Det är möjligt att han har rätt. Men blir det därför rättvist - eller effektivt? Höjda skatter på bensin innebär att de som har en god inkomst (eller mer) kan fortsätta köra sina bensinslukande bilar. Eller som riksdagsledamöter och ministrar, åka taxi på skattepengar. Eller, som Stockholmare nyttja väl utbyggd och subventionerad kollektivtrafik.
För oss andra, som inte bor i Stockholm och som har låga eller normala inkomster innebär det våldsamma ingrepp i vår vardag. Vi måste ställa, eller sälja, den helt nödvändiga bilen. Vi tar oss inte till jobbet och fritiden utarmas eftersom det blir alltför kostsamt att skjutsa barn eller oss själva till olika aktiviteter, till sport- eller kultur.

Bensinen är redan alltför dyr för oss. Därför vore det bättre att ytterligare pressa bilfabrikanterna till att ta fram bensinsnålare bilar, att se till att motorstyrkan drogs ner (= sänker bensinförbrukningen), att ta fram mera av alternativa drivmedel. Och att de övergångsvis subventioneras.

Den nuvarande inriktningen är ju att skatta oss till döds för att minska energiförbrukningen. Att göra alternativ energi billigare, relativt sett, genom att beskatta olja och el. Men vad hjälper det den som inte har pengar nog? Den som har höga inkomster får en valfrihet, men vi andra vi får frysa och hålla oss hemma.

Är det en inriktning som räddar miljön, som skapar nya jobb och utveckling? Jag har svårt att tro att en eländigare tillvaro för vanligt folk "räddar miljön".
Nej, en sund sparsamhet, som inte framtvingas in absurdum genom skatter, kombinerad med teknikutveckling, det måste vara mera positivt på både kort och lång sikt.

1:a maj här och där

Första maj i år verkar trots allt inte ha varit mycket mera upphetsande än vanligt, trots att sossarna nu befinner sig i opposition. OK, visst försökte en och annan talare krydda sina tal lite mer än vanligt, det bjuder väl rollen som oppositionsparti. Men nog är det märkligt att ett parti som vill komma tillbaka till makten har så lite av offensivt tänkande framåt. I och för sig lär Mona Sahlin ha talat lite om behovet av omprövning och förnyelse, men det verkade tämligen blekt och tafatt. Det vanligaste inslaget i s-talarna retorik var kraven på återställare. En och annan sådan kan jag ha viss förståelse för, men inte är det mycket att bygga framtiden på att ständigt blicka bakåt. Speciellt om viljan att lära av gamla misstag inte är överväldigande.

Däremot kan man nog vara glad över att svensk politik, trots regeringsskifte och stundtals hårda ord, ändå håller sig till en verbal kamp. I Turkiet är det stora massdemonstrationer inför presidentvalet.
Och i Filippinerna t ex hålls val nu i maj. Där är det hårdare tag. Alltför hårda tag. Den nyblivne boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao, som kandiderar till kongressen, har blivit mordhotad och flera borgmästare har blivit ihjälskjutna. Det är förenat med livsfara att vara politiker där. Trots det är det vanligt att både idrottsstjärnor och populära skådespelare även försöker sig på en politisk karriär.

Sahlin avväpnar Björklund?

Hör att Mona Sahlin vill ändra sossarnas skolpolitik. Bort med flummet, sluta att gnälla om tidigare betyg och säga ok till ordning och reda och kunskap. Lärlingsutbildning är OK. Ja, hon signalerar till och med att det är dumt att säga nej till friskolor. Det är insyn och kontroll som är det viktiga, inte hur skolor drivs. Låter som fp under Bengt Westerberg.

Får Mona Sahlin med sig sitt parti, så avväpnar hon Jan Björklund (fp). Idag har han ju inget annat än skolpolitiken att komma med. I stort densamma som nu Sahlin verkar vilja acceptera. Det kan öppna för en återgång till det samförstånd kring skolpolitiken som en gång rådde mellan sossar och liberaler. Om än det verkar länge sedan nu.

Nu är knappast Jan Björklund den som vill samarbeta med sossarna. Hittills har han dock inte visat intresse för andra frågor...

Det positiva, förutom för skolan, är att en omsvängning hos sossarna i detta, är att det kan framtvinga en omorientering även hos fp i socialliberal riktning. Det finns ju ingen anledning för fp att ändra skolpolitik (annat än framtoningen av den), men när en paradgren försvinner som konfliktområde, då är dels inte Jan Björklund på hemmaplan längre. Dels måste fp bredda sig, ta upp och betona det sociala området bättre. Liksom återgå till försvaret för den enskildes integritet, för en liberalare invandringspolitik etc, vilket ju vacklat betänkligt under batongliberalernas tid.

Då kan inte fp agera som stödparti för moderaterna längre. Däremot återfår fp sitt existensberättigande. Något som många gamla sympatisörer känt tveksamhet inför under senare år.

Leijonborg ut - och sedan?

Så ska han gå då, Lars Leijonborg, redan vid höstens landsmöte. “Redan” skriver jag eftersom det verkade som att en del ville göra fallet mjukare genom att låta honom sitta ett år till.

Beskedet gör att det faller en tung sten från mitt bröst. Partiets inriktning sedan några år har gjort mig mycket bedrövad, och till slut har jag känt att jag inte kan stödja dess politik. OK, fortfarande är det det mest socialliberala. Men det räcker inte i den omgivning som finns. Centerns utveckling,t ex, har inte varit tillräckligt tydlig.

När Jan Björklund utmanade honom för några år sedan, så försvarade jag Lars ivrigt. Han föreföll då vara en garant för att socialliberalismen skulle förbli folkpartiets ideologi. Och Jan Björklunds framtoning var för mörkblå, som moderat light och en av batongliberalerna. Utvecklingen visar att jag hade fel betr Leijonborg som socialliberalismens försvarare, men rätt betr Björklund. Det kanske var så att Lars gick åt höger för att blidka Jans anhängare.

Det som gör mig bekymrad nu är att Jan Björklund återigen av många förs fram som kandidat till partiledarposten. Visserligen har Jan som skolpolitiker uppenbara förtjänster, i sak. Däremot för han ofta fram sina förslag som om han vore en moderat “lag-och-ordning”-förespråkare. Ingen vet med säkerhet hur han skulle profilera fp som ledare. Kanske kan en ny partistyrelse med kraftig socialliberal inriktning balansera och se till att han inte gick till överdrifter? I vart fall om dessutom de vice partiledarna blir tunga socialliberaler.

Bättre vore dock om Cecilia Malmström valdes. För den breda allmänheten är hon inte så känd, annat än som Marit Paulsens parhäst i EU-parlamentet. Och numera som Europaminister. Men med tre år till nästa val så borde det kunna avhjälpas. Det viktiga är att hon är den som visat mest av socialliberal profil av tänkbara kandidater. Så t ex tror jag mig veta att hon t ex inte var förtjust vare sig i fps ståndpunkt betr övergångsreglerna eller i den överdrivna buggningshysterin.

Folkpartiets framtid beror således inte bara på Leijonborgs avgång utan på vem som blir hans efterträdare. Och dennes närmaste omgivning.

För både Leijonborg själv och utbildningspolitiken så vore det däremot bra om han sitter kvar som utbildningsminister.

Är delad VAB katastrofen för fp?

Jag kan förstå dem som tar sig för pannan när "fp föreslår" att vård av sjukt barn ska delas 50-50 mellan makarna. OK, jämställdhet är viktigt, men någon gräns för klåfingriga beslut, som lägger sig i hur folk ordnar sin vardag, måste finnas.

Förslaget är dumt, och visar bara att förslagsställarna lever för långt från människors vardag, eller helt snöat in på jämställdhet in absurdum.

Men förslaget är inte taget av fp, så med ett minimun av förnuft så blir det avvisat. Och faller i glömska...

Från tjuvarna i toppen till stackarna på botten.

Skrev tidigare om Jan Guillous “Tjuvarnas marknad” (se nedan). Strax efter den så läste jag “Svinalängorna” av Susanna Alakoski. Vilka kontraster! Tjuvarnas marknad handlar ju om de firade samhällstoppar som visar sig vara simpla gangsters, och ändå i stort sett klarar sig undan straff även om de ertappas. På nytt aktuellt genom den senaste insiderskandalen med inblandade från Nordea och Cevian.

Svinalängorna däremot handlar om de som mer eller mindre oförskyllt hamnat på samhällets botten. Här exemplifierade som invandrare, företrädesvis från Finland, låginkomsttagare och ofta alkoholiserade. Det ses ur barnets synvinkel. Börjar i grått, men på något sätt ändå idylliskt, om än mycket luggslitet. Gradvis förvärras det hela, flickans föräldrar och grannar sjunker allt djupare in i alkoholism. Mot slutet är det ett riktigt inferno, och man (dvs jag, som lyckligtvis sluppit att växa upp bland alkoholister, om än det var fattigt) undrar hur barnen över huvud taget orkar överleva. Ja, t.o.m känna kärlek till sina trasiga föräldrar.
Livet är märkligt. Och kontrasterna är skarpa mellan de som anses som samhällets toppar och de som lever på samhällets botten.

Fps riksmöte

Det är kanske inte så kul om media fokuserar på ett parti precis när det diskuterar partiledarfrågan. Så det troliga kanske är att Leijonborg trots allt får sitta kvar ett år till, trots de stora betänkligheterna emot honom. Lite av "lam anka" blir han nog ändå. Frågan om vem som ska efterträda känns sannerligen inte löst.

Så bedömer jag stämningen inför helgens riksmöte i Örebro, där några hundra "ledande folkpartister", mest kommunalpolitiskt verksamma, samlas för gemensam uppbyggelse. Men med en med rätta ifrågasatt partiledare är det frågan om det blir någon större kick för de närvarande.

Och landsmötet i september kan bli en nervös tillställning.

Fp-ledare?

Det spekuleras alltmer om när Leijonborg ska avgå. Han vill inte själv, men det vill många andra.
Själv tycker jag verkligen att han ska ta chansen att gå nu vid landsmötet i höst. Han har gjort sitt som partiledare. En del bra, men på senare tid har det varit övervikt åt det dåliga, dvs han har lett fp bort från socialliberalismen. Vart fp har gått är mera otydligt.
Däremot kan han stanna som utbildningsminister.
Det som är bekymret är efterträdarfrågan. Några av de som ofta nämns kan jag svårligen tänka mig, de skulle leda än mera bort på fel väg. Jan Björklund eller Johan Pehrsson är inga socialliberaler precis. Inget fel på lag och ordning, men det kan bli FÖR mycket. Batongliberalism är inget för mig. Knappast för andra liberala människor heller.
Jag kan tänka mig Cecilia Malmström, om hon pallar för jobbet. Nyamko Sabuni ger ett lite blandat intryck ideologiskt, och hon verkar hon nog alltför intellektuell för att attrahera större väljarskaror. Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson kanske är aningen för unga än, annars förefaller de vara goda och stridbara socialliberaler, som nog kunde återföra fp till den rätta vägen. Om de fick chansen för de batongliberaler och andra spridda odefinierade grupper av opportunistiskt slag som idag tagit alltför stort utrymme.
Men den enda som folk känner till utom Leijonborg är väl Jan Björklund, så det blir en lång och tuff uppgift för en ny ledare att göra sig känd. Och uppskattad.

Varför rösta efter samvetet?

I LibNet, det fria alternativ som uppstod när fp stängde sitt debattforum på internet, har diskuterats fråga om samvetsröstning. Däri har en skibent uttryckt tvivel om det riktiga att tillåta röstning efter samvete och åsikt. Detta med hänvisning till att det förekommer ett antal åsikter som han anser felaktiva, ex-vis om alkoholpolitik mm.

Först: principen om samvetsröstning ser jag som en fundamental liberal princip för hur riksdagsledamöter får (och ska) uppträda. Likvärdigt med fria och allmänna val för oss andra. Och i princip inte avhängig av vilka åsikter de har och om vi gillar dem eller inte.

För det andra: vanliga riksdagsledamöter ingår inte i regeringen. Det gör bara ministrarna. För riksdagsledamöter är frågan om de ska vara röstboskap eller om de ska stå för de idéer och principer, vilka de gått till val på. OBS, idag har vi personval, om än alltför svagt markerat pga partiernas vilja att ha just lydiga nickedockor.

För det tredje: De exempel, som de socialliberala ledamöterna Barbro och Birgitta gav är frågor där möjligen vissa delar av fp-gruppen kan ha en lite konservativ syn, vilken dock är betydligt större i de andra allianspartierna! Men man kan omöjligen påstå att dessa två kvinnor skulle vara socialkonservativa! Tvärtom!
De står för goda radikala (social-)liberala värden såsom respekten för den enskilde, frihet, omsorg, bistånd och religionsfrihet etc.

För det fjärde: Om ett parti svängt i sin uppfattning, t.o.m. vacklar betr sin tidigare idéologi så har rimligen dess enskilda medlemmar och företrädare full rätt att kämpa för sin uppfattning så länge de orkar, även om partiet svängt, utan att de ska tvingas ut.

För det femte: Att riksdagsgruppen inte skulle återspegla sina väljares värderingar i de nämnda frågorna verkar vara ett något våghalsigt uttalande. Det brukar dock vara så att ledande politiker (kanske ska vi räkna riksdagsledamöter dit) som mera radikala än sina väljare. På gott och ont. Det kan man tycka vad man vill om, men enl min mening ska inte någon tvingas att rösta emot sin absoluta övertygelse eller sitt samvete i någon för denne viktig fråga. (Och det finns ju mängder av mindre frågor och sådant som inte är speciellt ideologskt tydligt.)
Sedan får väljarna fälla sin dom i sinom tid. Även det på gott och ont.
Och det förefaller rimligt att ideologiskt medvetna politiker försöker gå före opinionen. Det ser jag som radikalt liberalt.
Att bara sätta upp fingret i luften och se vartåt det blåser känns mera konservativt och opportunistiskt. Inte liberalt.

Ska samvete och ideologi styra, eller ska riksdagsledamöter vara röstboskap.

De socialliberala riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson (fp!) har givetvis rätt när de i det liberala veckomagasinet NU nr 15/07 kräver att det ska tillåtas fri röstning i frågor av samvetskaraktär. Det är så självklart att det inte borde behövt påpekas och krävas. Att det ändå måste sägas visar hur illa det är ställt. Det visar att det finns en överkänslighet i Alliansledningen. Det visar att liberalismen sitter trångt, liksom självfallet hur illa samvetena plågas hos de som fortfarande håller sig med sådana.

Ett av mina första minnen av politik var när jag som ung pojke i När-Var-Hurs årskrönikor över riksdagsarbetet kunde läsa hur länets fp-riksdagsman, Gottfr. Fröderberg från Arbrå, i ett flertal frågor gått emot partilinjen. Då kände jag att han var en sann liberal!

Om man vill påstå att fp fortfarande är ett liberalt parti (en del påstår att det finns vissa fragment av socialliberalism kvar också, vilket dock i så fall är just bara fragment) så borde samvetsröstning vara ett självklart ställningstagande. Annars är ju risken uppenbar att högerkantringen blir fullständig. För ett liberalt parti är det en överlevnadsfråga - och samvetsfråga – att inte lägga sig platt för högerpolitik, vare sig den är socialkonservativ eller s.k. nyliberal, oavsett partibeteckning. Och inte ens i ett regeringssamarbete!

Sjukt om intyg

Än en gång, ett sjukt regeringsförslag. Denna gång om krav på läkarintyg från första dagen.
Vilken anstormning det kommer att bli hos vårdcentralerna. En överlastad sjukvård kommer att kapsejsa pga pappersarbete.

Ett grundkrav borde förstås vara att intyget/besöket betalas av arbetsgivaren.

F.ö. är det lätt att tänka sig vilka möjligheter till godtycke och trakasserier detta öppnar upp för.

Regeringsförslag utan trumpetstötar

Det var stort PR-pådrag när regeringen offentliggjorde sina förslag om förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. De tänkte att det skulle ge plus i opinionen kantänka. Trots inte bara skönhetsfläckar i förslagen, utan stora revor främst betr fastighetsskatten (t ex retroaktiv höjning av reavinst och ingen sänkning för bortåt hälften av villaägarna).

Det var däremot påfallande tyst när de i onsdags la förslag om ny skatt på trafikförsäkringen. En skatt, som dels innebär en ny princip, dels drabbar normalbilisten med sådär sjuhundra mera i försäkringskostnad om år. På topp av allt annat alltså.

Tanken är att trafikskador ska drabba bilförsäkringen. Men i konsekvensen borde då rökare betala via någon obligatorisk rökarförsäkring för de skador rökningen åsamkar. Likaså bör de som dricker sprit obligatoriskt betala en försäkring för de skador alkoholen medför för samhället.

Det är intressanta perspektiv som öppnar sig. Och gigantiska obligatoriska försäkringsavgifter för ditten och datten. Om man drar ut konsekvenserna.
Frågan är bara vad som skulle motivera de skatter vi också betalar.

Fastighetsskatten byter namn. Och alt förslag av mig.

Så ska Alliansregeringen infria ytterligare ett vallöfte, det om fastighetsskatten. I vanlig ordning blir det tydligen inte riktigt som det var tänkt eller uppfattats i valrörelsen.
Av de uppgifter som hittills kommit ut verkar det bästa vara att en reell sänkning sker för de som bor i hyresrätt. Att de rika gynnas är en naturnödvändighet, i vart fall för de rika som skaffat sig dyra och flotta hus med högt taxeringsvärde. De har självfallet haft hög fastighetsskatt. Tar man bort en skatt så gynnas de som tidigare betalt den. (Betr förmögenhetsskatten så betalades den dock inte av de riktigt rika, utan mest av en medelklass, som lyckats amortera av sina huslån.)

Det som verkar märkligt är att vanligt folk åter kommer sämst ut. Vanligt folk med enkla kåkar, och låga eller normala inkomster. De ska i st för fastighetsskatt drabbas av en kommunal avgift upp till 4.500 kr . Kommer någon kommun att ta ut mindre? Det innebär ungefär vad de flesta, utanför de överhettade stortstadsområdena, betalar idag. Att sätta ett “tak” på att avgiften inte ska överstiga 1 % av taxeringsvärdet visar att det blir en oförändrad skatt för många, om än med nytt namn. Fastighetsskatten är ju idag 1 % av taxeringsvärdet. Ska alla få en sänkt kostnad borde taket ha satts vid säg 0,6 % av taxeringsvärdet.

Som förslaget redovisats hittills så är det bara ett nytt namn på den gamla skatten för väldigt många människor med normala hus utanför storstäderna. Plus att de ska betala en reavinstskatt på 30 % i st f idag 20 %. En faktisk försämring alltså. I princip är det vettigare att betala en reavinstsskatt när man säljer, och alltså får in pengar, än att betala för ett innehav. Men den höjningen var våldsamt stor.
En del kantigheter med det gamla systemet där taxeringsvärdena för hus i attraktiva lägen plötsligt stigit bara för att grannarna sålt sina hus med stor vinst, det försvinner nu, tack och lov.
Men en oformlighet som kvarstår, förutom att förslaget gynnar välbeställda i storstäderna, är att det innebär att skattebyråkratin för att åsätta villor taxeringsvärden måste behållas.

Detta är ju ett kostnadskrävande bevis för att skatten de facto inte avskaffas, bara byter namn.

Jag har tidigare förespråkat ett avskaffande av fastighetsskatten. Inte att den skulle döpas om. Nu uppstår en "hädisk" tanke. Behåll skatten, men sänk den till 0,5 % av taxeringsvärdet, och undanta de första 400.000 av värdet från beskattning! Då skulle folk i vanliga villor slippa skatten eller i vart fall få den kraftigt sänkt. Medan de med verkligt dyra hus (som bara folk med höga inkomster och förmögenheter har råd med) visserligen också får sänkt fastighetsskatt, men de får ändå betala en del för sitt lyxboende. Och höj reavinstskatten till omkring 25 %, inte till 30 %.

Guillou, en ny Strindberg?

Är det någon som inte läst Agust Strindbergs Röda rummet? Den svidande vidräkningen med den tidens ekomomiska överklass, fifflare och byråkrater. Samtidigt skriven med en dräpande humor.
Av någon anledning kom jag att tänka på Strindberg och Röda rummet flera gånger när jag i dagarna läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad. (På bokrea, trots att den kom ut “nyss”.)
Guillou skriver där, ytterst nödtorftig maskerat, om de senaste årent finansiella skandaler, främst om hur Skandia plundrades av giriga direktörer. Och han kryddar det med interiörer som visar hur långt ifrån vanlig moral denna nya “överklass” lever och tänker. Ja, beskrivningen av hur roffardirektörernas ätteläggar lever får mig att kvälja eftersom det är dessa som i stor utsträckning omskrivs i tabloidpressens kändisreportage.
Guillou har ju tjänat stora pengar på sina Hamiltonböcker, men har ändå onekligen gjort sig mest känd och respekterad som en granskare av makten och dess profitörer. Det ska han ha all heder av. Jag tror faktiskt att Guillou hade ganska roligt när han skrev denna bok, men att han också drevs av sitt rätts-och rättvisepatos.
Nej, inte är Jan Guillou en ny Strindberg. Men det får ändå ses som beröm när jag får Strindberg i tankarna vid läsningen av Tjuvarnas marknad. Vår tids Röda rummet får vi vänta på. Flera har dock försökt. Det är gott nog, ger hopp om framtiden, att inte samhällskritiken dött.

Tänkvärt.

Hörde imorse ett citat av Winston Churchill, som jag tycker är tänkvärt. En mening som borde vara ledstjärna för även dagens politiker.
Någon hade ifrågasatt om man inte kunde spara in på kulturen för att få pengar till försvaret. Churchills svar: Vad ska vi då försvara?
Ett citat att minnas.

Femtioåringen

För ett par dagar sedan firade EU femtio år. Nåja, firandet var väl tämligen avslaget, inte minst i Sverige där det enligt uppgift endast hölls ett seminarium (!) på födelsedagen. Dessutom kan man ju diskutera när EU föddes, men Romfördraget för femtio år sedan är väl så gott som något. Trots att Kol- och Stålunionen var dess föregångare och att det officiella namnet på europasamarbetet skiftat från tid till annan.
I Sverige så är det fortfarande opportunt att, så fort EU kommer på tal, uttrycka negativitet och dra fram ett antal brister. OK, visst har EU brister. Det man ändå bör komma ihåg är det grundläggande syftet och målet: fred mellan Europas stater. Fred, frihet och demokrati. Där har samarbetet lyckats. Spåren från andra världskriget förskräckte och tidigt insåg man att en god väg för fred var handel. Att handla, göra affärer, det är ju faktiskt bättre än att kriga.
Därför är det bra att antalet stater i EU succesivt ökat. Även om man kan ha invändningar och farhågor vid utvidgningar så är det ändå bra ju fler det blir, eftersom medlemsskap endast beviljas demokratiska stater, som respekterar mänskliga rättigheter och som är villiga att samarbeta. Att det finns en kö av stater som vill leva upp till det kan ju inte vara fel.

Exit (?) Persson

Börjar det inte bli för mycket av Persson nu? Jag har svårt att tänka mig att Göran Persson är speciellt lycklig över de reaktioner som TV-dokumentären om honom väckt. Hans (och Fichtelius?) avsikt var givetvis att resa ett äreminne över epoken Göran Persson (HSB). Detta nödtorftigt dolt av dokumentärformatet.
OK, jag har faktiskt inte sett programmen, men reaktionerna tyder på att det hela är en katastof, ur flera aspekter.
Uppenbarligen avslöjas att GP är en man helt utan visioner, utan ideologi. Det som styr honom är makten, egot. Nu är det i och för sig ingen nyhet, men det tänkta äreminnet förstärker och fördjupar de även tidigare uppenbara bristerna i hans personlighet.

GP kan vara en lysande talare, men ofta har jag efteråt undrat vad det var han sa. Ett bländande skal kring floskler och tomhet.
Nu avslöjar han sig själv som en grining gubbe, så självupptagen att han alltid ser omgivningens reaktioner som bevis på lojalitet eller mera ofta som illojalitet emot honom. Saken, iden är oviktig, PERSSON är det viktiga. Han har en fallenhet att endast och allenast se brister hos andra, inte bjälken i sitt eget öga. T.o.m. hans närmaste medarbetare och partivänner tycks tröttna på honom nu.

Och nu får han 700.000 i bidrag för att på några månader (absurt, sa Torgny Lindgren, GP borde ägna resten av sitt liv till detta) skriva sina memoarer. På något sätt kan det finnas en motivering att bidra till att en framträdande politiker får skriva om sina år i maktens centrum.
Men med tanke på TV-dokumentärens innehåll, så blir jag ytterst tveksam. Det blir nog inte nutidshistoria, utan mera av elakt förtal av andra, som Persson kommer med. Plus försök att putsa upp sin självtagna helgongloria.

och Nuder kommer inte att återställa A-kassan.

Det sossarna, med all rätt, mest angrep Alliansen för i senaste valrörelsen - och därefter - har varit sänkningen och övriga försämringar av A-kassan. Men nu visar det sig att en av de tyngsta sossarna, Per Nuder, säger att sossarna inte kommer med någon återställare om de vinner nästa val.
Så mycket var det alltså värt.
I sak hade de rätt, men det var tydligen bara valfläsk. Inte ökar denna omsvängning respekten för politiker precis.

LO för kärnkraft

Så kom det då framkrypande, att LO är positivt till utbyggd kärnkraft. Det brukar betyda att s-partiet svänger också. LO inser att vi behöver el-energi, och att idag är elen både knapp och dyr.
För jobbens del behövs kärnkraft. Och för att kunna ha värme inomhus på vintern.
Självklart måste säkerheten höjas. Men elen behövs.

Hushållsnära tjänster - vi väntar på halva reapriset

Enligt SIFO vill bara en liten del (13%)av svenskarna köpa "hushållsnära tjänster" med ett skatteavdrag på 50%. Jag har faktiskt inte funderat på hur stor efterfrågan skulle bli. Dock blir jag kanske inte helt överraskad. För visserligen är det en reform i rätt riktning, men för vanliga inkomsttagare är det även i fortsättningen alltför dyrt.
Det är ungefär som med rea. Visst låter det bra med 50% rabatt, men när utgångspriset ändå är för högt har man inte råd. Det är först när det blir halva reapriset som det är något som plånboken orkar med.
Eventuellt.
Sverige har blivit för dyrt för vanliga inkomsttagare, och speciellt då för den tredjedel av oss som inte ens har vanliga inkomster.

Tandförslag utan bett

Så ska tandvårdskostnaderna sänkas. Igen. Hittills har det i slutändan bara betytt högre kostnader för både den enskilde och via skatten.
OK, en check på 300 vartannat år är alltid något, täcker kanske hälften av en undersökning... Men en lagning eller något annat, av "normalstorlek", det kostar fortfarande så mycket att många avstår.

"Rabatterna" på åtgärder över 15.000 då? Tja, nog är det en ribba som är satt utifrån föreställningen att vanligt folk har löner på riksdagsmannanivå.

Min reflektion är att det grundläggande problemet är den höga totala kostnadsnivån. En nivå som är svår att kompensera bara med tillskott av skattemedel. Det borde det tittas på ordentligt. Är det för höga löner? Är det för höga lokalkostnader eller för dyr utrustning? Dyr byråkrati? Eller vad är det?

Det finns faktiskt länder där tänder kostar mindre att laga, utan statliga subventioner. Och där det inte kostar skjortan att putsa tandsten heller. Utan att därför tandläkarna är underbetalda.

Teflon-Carl?

Det börjar bli trist med alla dessa dumheter som Carl Bildt begått. OK, alla är kanske inte formellt fel, men desto fler är moraliskt betänkliga. Man behöver inte vara emot aktieägande för det. En utrikesminister ska helt enkelt inte syssla med tveksamheter. Inte heller lobba för krig.
Det är möjligt att Bildt trots allt får sitta kvar, hans ställning hos moderaterna är nog alltför stark. Är en teflonpolitiker. Men det gör inte saken bättre.

Den svenska modellen, muren mot "de andra".

Svenskar med utländsk bakgrund, s.k. invandrare, har jobb i mindre utsträckning än "gamla svenskar". De får inte jobb. Men ingen erkänner att de diskrimineras...

Då uppmanas de att starta eget, att bli egna företagare. I stor utsträckning blir de det också. Inte bara i pizzabranchen.

Så läser jag att invandrarföretagare tjänar mycket mindre än inhemska dito. Kunderna går nämligen bara till en invandrarföretagare om det är billigare där. Och det är det ofta, de tar ut lägre ersättning för sitt jobb.

Men så får facket, den svenska modellens bevarare, nys på att där borde de ingripa och begära kollektivavtal. Inte för att där alltid finns någon anställd. Men för principens skull. Och tänk om det går så bra för denne företagsamme invandrare att han måste anställa någon, då bara måste ju facket vara berett. För att bevara den svenska modellen!
Kosta vad det kosta vill i stridsåtgärder!

Men det finns fler som bevarar den svenska modellen. Det svenska utbildningsväsendet. Vi har läst hur absurt svårt det är för utbildade lärare som inte fötts i Sverige att få jobb i Luleås skolor. Inte ens den som gått ut med högsta betyg duger, andra går före, bara de är gediget "svenska".
Utländska examina, nej de duger inte. Först ska de "anpassas" in absurdum, folk ska i princip läsa om sina utbildningar en gång till. Så tolkas antagningsreglerna. Även här med resultatet att invandraren stängs ute från svensk arbetsmarknad.

Det gäller ju att bevara den svenska modellen. Svenska fackliga regler och svensk utbildning är självfallet helt överlägset allt annat i denna värld! (OBS. ironi!)

Så byggs murar upp kring den svenska självgodheten, med täcknamnet Den Svenska Modellen. Och hundratusentals invandrare ställs utanför.

Rätt igen, Birgitta!

Hon har gjort det igen, Birgitta Ohlsson (fp), kommit rätt, när hon gått ut och kritiserat Lundin Oils verksamhet i Sudan. Hon är inte den förste som gör det, men hittills är det främst Amnesty och en mängd utländska organisationer för mänskliga rättigheter som påtalat kopplingen Lundin Oil, Sudans regerings beroende av oljeinkomster och dess deltagande i folkmordet i Darfur (i Sudan).
Bland politiker har det varit tyst, hittills, med ett undantag Carl Bildt, med nära koppling till just Lundin Oil.
Det Birgitta Ohlson nu sagt, det borde Sveriges utrikesminister ha sagt för länge sedan.
Varför har det inte skett? Beror det på vem som är utrikesminister i Sverige idag?

Storebror Mikael Odenberg

Det är med stigande förvåning jag noterar de alltför tama reaktionerna på hur försvarsminister Mikael Odenbergs förslag till utvidgad avlyssning av oss medborgare mötts.
I sedvanlig ordning motiveras förslaget med rädslan för terrorism och hot mot rikets säkerhet. Som om det kan ursäkta allt.
Min uppfattning är att avlyssnandet redan gått alltför långt, till förfång för den personliga integriteten. Det kan inte vara vettigt att myndighetspersoner och deras underlydande snokar ska leta i varje skrymsle. Í mångt och mycket lever vi redan i ett övervakningssamhälle som ger obehag om man stannar upp och tänker efter.
Det ges alltför många chanser till godtycke och översitteri - och missbruk.

Samtidigt som debatt likriktas i allt större utsträckning.

Hela förslaget verkar luddigt och som gjort för missbruk. Man får ju i och för sig hoppas att dagens makthavare inte tänker missbruka det. MEN, underhuggarna då?
Och det är illa om det finns lagar som underlättar för demokratins fiender om de skulle komma närmare makten. Historien visar ju att totalitära ideologier kan komma till makten via demokratiska val.

Det vi behöver är en klart liberalt inriktad debatt, där demokratiska värden förklaras och försvaras så att de blir en del av vår vardag. Inte att vi alltmer hamnar i ett förbudssamhälle som snärjer in oss och bakbinder både våra tankar och vårt vardagliga handlande.

Tolerans, demokrati, yttrandefrihet - utan avlyssning!

Demokrati? - Äsch då...

När Fps utrikespolitiske talesman, Birgitta Ohlsson, gick emot regeringen häromdagen när det gällde vapenaffärer med Förenade arabemiraten (UAE), hade hon helt rätt.
Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Därom är de flesta överens. I princip.

Det intressanta är att reaktionerna snabbt gick över. Och var så bleka. Statsminister Reinfeldt (m) var närmast irriterad och skyllde på förra regeringen. Vilket ynkligt svar! Självfallet skulle han ha instämt kraftfullt i kritiken och sagt att regeringen ska stoppa allt liknade. För demokratins skull.
EU-ministern Cecilia Malmström (fp) var lite mera positiv till Ohlssons utspel, men det kändes ändå ganska tamt.

Så meddelar media att Sveriges affärer med diktaturens Vitryssland ökat dramatiskt det sista året. Speciellt gäller det oljeimport. Affärer som diktatorn själv tjänar på. Det lär t.o.m. förekommit vapenaffärer. Lite prat blev det en dag om detta, sedan tyst.

Vart har ansvarstagandet för demokrati tagit vägen? Anses inte längre demokrati som något viktigt?

Demokrati?
- Äsch då, vi bryr oss inte.