Hata inflationen, sköterskor

Sjuksköterskorna är besvikna över att de inte fick mera än 0,5% mera pga strejken än de annars skulle fått. Varför det? Strejker brukar inte löna sig, speciellt inte för offentliganställda.
Problemet är att fackliga ledare känner sig tvungna att elda upp medlemmarnas entusiasm för strejken genom att ställa orimliga (ogenomförbara) krav. När så kraven inte går igenom så uppstår besvikelse. Det ligger ett slags automatik i detta.
“Alla” i Sverige vill ha rättvisa löner. Frågan är bara vad som är rättvist. Och betala, det skall alltid någon annan göra. Som avtalsrörelserna fungerar kan ingen få mycket mera än någon annan. Att komma sist och kräva mera än andra fått, det funkar inte. Avvikelserna kan bara bli marginella, möjligen med undantag för mycket små grupper. Avtalsrörelserna fungerar i stort sett konserverande vad gäller olika löntagargruppers löner i förhållande till varandra.
En sak borde dock fler tänka på. I vart fall om man vill ha ett samhälle utan djupa inkomstklyftor mellan olika människor. Inflationen, den måste man hata. Höga lönelyft driver upp inflationen. Inflationen gör att köpkraften minskar för de med lägst inkomster. Däremot gör den att det blir billigare att låna. Man betalar med mindre värda pengar än de man lånat. Och en del av räntan betalar “staten”, dvs vi andra som inte har råd att låna.
Den kris i världsekonomin, som uppstått i USA och nu börjar drabba vanliga svenskar, den beror ju på att människor som inte haft råd att låna, de har lånat, lurats in i en låneekonomi. Nu kan de inte betala och det blir kris för hela samhällsekonomin.
Med inflation ökar skillnaderna i samhället. De välbeställada klarar sig eller till och med gynnas, men de sämst ställa kan inte kompensera sig. De drabbas bara av högre priser.
Därför är det viktigare att bekämpa inflationen än att ställa stora lönekrav. Även för sköterskor och andra, som anser sig vara värda rejäla lönelyft.

Varför blev vårdstrejken en sån besvikelse?

Så är den slut, "syrrornas" strejk. Vi hör och läser om hur besvikna hur sköterskor runt om i landet är. Att strejka för en halv procent, nej nu går vi ur facket!
Ändå fick de mer än de flesta andra! Inte mycket, men en aning ändå. Detta visar än en gång att strejker oftast (alltid?) blir en besvikelse för de stridslystna. Hur berättigade deras krav än kan synas, speciellt för dem själva.
Kanske eldade Vårdfackets ledning upp sina trupper för mycket, så mycket att de vanliga medlemmarna till sist trodde att en strejk skulle ge rejäla lyft. Därmed så bäddades för en besvikelse, och prat om svek.
Men svensk arbetsmarknad fungerar så att ingen, särskilt inte en stor grupp, kan få mycket mera än andra. Det kan bara bli marginella skillnader. Därför är det farligt att försöka imbilla medlemmarna annat.
I detta fall så fanns, i vart fall inledningsvis, ett ganska brett stöd från allmänheten för syrrornas krav. Men alla tröttnar på långa strejker. Och Vårdfacket fick inget direkt stöd från andra fackförbund. De andra vill inte medverka till att ett annat fack i slutet av lönerörelsen får mer än andra lyckats med.
Dessutom är det ju inflationsdrivande med stora lönelyft för andra än direktörer och toppolitiker (eller hur?). Därför var stödet från politikerna också ett diskret mummel, till intet förpliktigande. De vet ju att en skattehöjning ligger på lut om stora grupper offentliganställa tar för sig för mycket.
Detta vet de fackliga ledarna (som i vissa fall har sina partisympatier hos de/t styrande partiet/erna i landstingen). Därför vore det klyftigare att inte elda på för mycket. En strejk brukar sluta i att medlemmarna blir besvikna och vill svika facket. Eller söka andra arbetsgivare. Men den alternativa arbetsmarknaden för sjuksköterskor är inte imponerande stor.