Med kepsen på

Fick för mig att ha kepsen på, inne. Som en annan tonåring.
Det brukar jag verkligen inte ha. Jag är ju inte precis en tonåring...


Men detta är Jeffersonkepsen, varav kan förstås att jag gillar blues. Och bluestidskriften Jefferson.
Som i sin början, för mer än 50 år sedan hette Jefferson Blues Magazine. Efter bluesveteranen Blind Lemon Jefferson.

Jefferson är en mycket bra musiktidning. Med fokus på blues, nu som då.
Och är dessutom världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift.

Håll till godo.

PS. Jefferson har också en facebooksida.  https://www.facebook.com/Jeffersonblues/?hc_location=ufi

Jesse Fuller, ett minne dök upp

Dagens frågor kommer då och då i bakgrunden numera. Mitt musikintresse gjorde idag at jag, något irriterad över att det är så svårt att hitta t ex bluesmusik på skiva numera. Ginza, som levererat skivor sedan 1968, hade inte många "rätt" när jag häromdagen sökte efter nyutgiven (och återutgiven) blues och närliggande. Gjorde ett nytt försök, och hamnade i nostalgiträsket. För viss har de mängder av blues, om än ej just de skivor jag vill ha - t ex efter att ha kollat igenom Jefferson (världens äldsta bluestidskrift, som ännu utges).
 Ser så, nära nog scrollar förbi, en bild av en gammal bluesgubbe, som jag köpte flera LPn med för drygt femtio år sedan.
Jesse Fuller heter mannen, och gammal bluesgubbe är väl en lätt överdrift att kalla honom, även om han var en bit över 60 då, och det han sjöng - och spelade var en blandning av äldre, lite lantlig blues, folkmusik och negro spirituals. S.k.  gospel kom inte riktigt in i hans repertoar.
Jesse Fuller levde mellan 1896 och 1976. Växte upp under väldigt fattiga förhållanden i Georgia (?? , kom till Kalifornien tidigt 1920-tal (f.ö. ungefär då min far lämnade Kalifornien och USA för att återvända till Sverige).
Jag hörde talas om och läste i OJ om honom tidigt 60-tal, då han varit på besök, framträtt i Sverige och gjort ett slags succé i liten skala. Jag skaffade i raskt takt de två LP som gick att få i Sverige.
Och såg nu att omslagen till dessa skivor avbildades i Ginza, på en av två CD  (den  andre artisten är mera kände  Josh White).

Jag  blev väldigt fascinerad av Jesse Fuller och hans musik. En vänlig, timid man, med stor musikalitet, sjöng bra - och spelade en massa instrument. Mulitinstrumentalist, med till en del hemgjorda instrument. Munspel och kazoo i en ställning runt halsen, gitarr förstås, en liten cymbal och ett slags kontrabas som manövrerades via en fotpedal som anslog  klubbor mot strängarna (som i ett piano strängarna slås an med små klubbor). Och ibland kunde han steppa medan han sjöng till gitarr och munspel.

Jag fingranskade noga skivkonvolutets baksida, och hittade Jesse Fullers adress. Och jag dristade mig till att skriva ett litet  brev till honom på den adressen - jag en yngling på runt 20 år, i Sverige på knagglig skolengelska till en  livserfaren blues- och folksångare i Kalifornien, Oakland, USA.
Och än märkligare, han svarade. Adressen stämde. Och han hade blivit glad för mitt enkla brev, av uppskattning och berättade lite om sitt liv i Oakland, att han hade tre döttrar etc.
Jesse Fuller hade haft ett hårt, strävsamt och fattigt liv, men efter  WW2 fått lite inkomster av spelandet, Han lär också haft någon statist eller biroll i Tjuven från Bagdad och East of Suez och till slut fick han någon spelning i Liverpool, Manchester och London, i Sverige. Hans första inspelning sålde inte så bra, men ett framträdande på en  musikfestival i Berkerly gav en skjuts. Några stora inkomster  gav det knappast, men ändå överlevnadsmöjligheter. Och han hamnade på Newport, folk
 musikfestivalen där.

Jag gissar att inte så många idag i Sverige känner till eller kommer ihåg Jesse Fuller,  men för mig är han något speciellt. Och vi brevväxlade en aning, över ålders- och geografiska avstånd.

Hans skivor, jag fick till slut ihop fem LP med honom, finns tydligen att idag köpa och höra på CD, kanske även på Youtube, jag har inte kollat det än. Han är väl värd att höra! Gör gärna det!

"Leavin Memphis,  Frisco Bound"

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 
Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 

http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

Lisa Lystam FAMILY BAND - hör dem!

Piteå, Acusticum, Orkestersalen, lördag eftermiddag.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.

Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.


Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.

Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.

Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.

Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
 Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".

Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.

   Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.

Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.

 På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.

Sveriges Radios viktigaste bluesprogram fyller 50.

För hundra år sedan företogs ett av de värsta angreppen på den pågående demokratiseringen av Sverige när kungahuset (inte minst drottning Viktoria!) i samarbete med konservativa krafter och ett uppbåd av bönder inte bara ville "stärka" försvaret (genom dyra och långa byggen av krigsfartyg) utan även gärna att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida i första världskriget. Och orsakade regeringskris som tvang den liberala ministären under Karl Staaff att avgå.
Så ett raskt hopp 50 år framåt, till 1964. Säger jag Olle Helander så minns alla mogna - och äldre - jazz- och bluesintresserade honom som den som skötte om jazzprogrammen i SR. Därigenom blev han den som var praktiskt ansvarig för vårt första möta med jazzen. I vart fall för oss som inte hade levande jazz inpå knutarna.

Sagde Olle Helander for 1961 till USA (heders SR som kostade på jazzen detta!) och gjorde inspelningar främst med ännu kvarvarande jazzpionjärerna. Samtidigt så skaffade han sig kontakter, som skulle visa sig värdefulla också för den resa han kunde göra  våren 1964 till bluesens kvarter. Hösten 1964 sändes så hans inspelningar i en lång rad program i SR. Jag minns ännu vilka högtidsstunder det var.  Och att jag troligen inte missade ett enda program. Med rullbandspelaren redo.

Visst var jag rätt bekant med bluesens pionjärer redan dessförinnan, främst genom skivor. Men programserien "I Blueskvarter" var något extra. En grundlig genomgång och inventering på plats av Olle Helander av det tidiga sextiotalets bluesscen. Såväl kända som okända namn. En del av de då okända fick väl lite mera stjärnglans genom programmen, andra fortsatte sina sista år i skymundan vilket innebar fattigdom och elände.

Riktigt hur viktiga dessa program var insåg jag knappast då. Men de gav en rejäl skjuts åt bluesintresset i Sverige. Fler blev intresserade och fick större bredd i sina kunskaper. Fyra år senare startades bluesorganisationen SBA, Scandinavian Blues Associsation med huvudsyfte att ge ut bluesmagazinet Jefferson, som ges ut än idag!

För 10 år sedan fick så SBA/Jefferson den goda idén att ge ut musiken från "I Blueskvarter" på skiva. Sagt och gjort. Inalles producerade tre ytterst välgjorda dubbel-CD-album i samarbete med Sveriges Radio.
Skivmärke Jefferson.

Nu spelade jag igenom det tredje albumet och slås åter av kraften i musiken. Över överflödet av fantastiska musiker och bluessångare.  De tre albumen ger tillsammans faktiskt en stor del av gräddan av bluesartister, som man "behöver" känna till.  Många av dem var runt de sextio när de gjorde dessa inspelningar men ännu i full kraft, om än de levde ytterst miserabelt.  OK, här finns varken John Lee Hooker eller B B King med, och givetvis inte de absolut första pionjärerna eller de senaste decenniernas bluesartister. Men ändå, mycket av det dessemellan.  Jag ska bara nämna några, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree, Willie Mabon, Sunnyland Slim, Big Walter Horton, Little Brother Montgomery, Paul Butterfield, Washboard Sam, Blind John Davis, Johnny Young, Robert Nighthawk....  och massor andra.

Nu är det 50 år sedan dessa inspelningar gjordes, och tio år sedan skivorna gavs ut. Båda saker att minnas och hyllas. Skulle någon mot förmodan inte ha införskaffat skivorna, gör det! Leta upp Jefferson Bluesmag på internet - eller på närmsta bibliotek (om ni inte prenumererar) och beställ skivorna. Jag gissar att några ex finns kvar. Annars är det till att leta på andra vägar.

Musiken är viktig, inspelningarna är fina, med vissa "atmosfärtillägg" som bara kan ses som bonus. Och med alla tre albumen följer mycket innehållsrika häften som beskriver tillkomsten av inspelningar och programmen. Miljöbilder som visar hur bluesens kvarter såg ut.