Tre böcker ur min bokhylla (en av dem). Fr Onkel Toms stuga till "the grand Theory"

Ibland hamnar man, dvs jag, framför mina bokhyllor. Blir då stående, lite för länge, och glömmer vad jag egentligen letade efter.  Det finns ju barnböcker förstås, från... länge sedan. Mängder av politik, statsvetenskap, historiska romaner och en myckenhet skönlitteratur, dock inte i den bokhylla jag hamnat i idag.  

Till saken; Onkel Toms Stuga finns där, faktiskt relativt nyköpt (och till min son),  tidigt detta sekel. Som "alla" vet så är det den klassiska berättelsen om slaveriet i USA, och inkluderar  några tecknade bilder. En fascinerande berättelse - och utförlig, och man frestas tänka att det som skildras är "länge sedan", men förtryckandet har tagit lång tid att arbeta bort.  Och vi påminns om det senast häromkvällen, när SVT visades "12 years a slave" (stark), byggd på en bok från 1840-talet. Nå, läs gärna Onkel Tom".

Andra boken jag vill nämna handlar också om den amerikanska historien. En tjock, tung bok, som jag fick redan som 13-åring av en vuxen kusin, lärare (och hennes man).  "Slödder i vapen " heter den, skriven av Kenneth Roberts, och är på över 720 sidor!!! Också något att ge en ung pojke.... kan man tänka. Men de visste nog att jag läste mycket, så jag kunde få något att bita i. :) Amerikanska inbördeskriget och general Burogyones.  Det är en roman, men fast förankrad i historien. 
Jag är fortfarande intresserad av historia....

Dvs historia, och samhällsvetenskap (politics), såväl i teori som praktik. Teoretiskt studerad i flera omgångar (liksom praktisk tillämpad). Så min bokhylla är rik på sådan litteratur, i skiftande former, svensk, utländsk, både Erlander och Ohlin (och FB-vännen Anders Johnson bland många andra). 

Därtill en bok om “The Return of Grand Theory In the Humans sciences”, av Quentin Skinner. Det ni! Boken är mycket väl instuderad, och är full av understrykningar och behandlar sådana som M Foucault, Th Kuhn och John Rawls (rättviseteorin).  (Och ingår i någon av de  olika kurser i statsvetenskap) jag studerat vid vuxen ålder. (Vilket dock var ett bra tag sedan.)

Kolla gärna upp, inte bara Onkel Tom utan även “Slödder i vapen” Roberts och Den stora Teorin (Skinner).   Lycka till!

Skriva bör man, annars dör man.

 Jag har inte skrivit en massa böcker. Men LÄST. Oxå ryssar, mest gamla ryssar, förstås. Och har dragit på mig mycket böcker. Köpt. Men periodvis också lånat, på bibliotek. Jag begriper inte hur folk kan leva utan att läsa böcker. Tryckta, med pärmar, hårda eller mjuka. 

Visst, idag sitter jag, liksom så många andra, vid en skärm. Datorskärm. Mobilen gillar jag inte! Men jag njuter att se mina bokhyllor, alltför överfulla .... men helllre det än glesa hyllor. Älskar att bläddra bland böckerna, och hittar mycket gamla böcker, biblar, predikosamlingar. Och tunga böcker som min far köpte i USA, eller Canada när han var där i sin ungdom - under första världskriget. 

Och Karl Rune Nordkvist ... ja, han fanns där när jag växte upp i Hälsingland. Med tidningen Ljusnan, som trycktes på förmiddagen och delades ut på eftermiddagen.

Leve boken - och ö h t det tryckta ordet.
Ljusnan, frisinnad tidning för Hälsingland. Debatterade så smått med dess kulturredaktör P W Häger. Någon ggn. 
Och Norran,  dvs tidningen Norra Västerbotten, också den med frisinnade förtecken. K H Wikström var väl redaktören.  
Jag växte upp i Vallsta, där jag var flitig kund, gick de hundra meterna från mitt hem, till IOGT-NTO-lokalen, där biblioteket låg en trappa upp. En vägg med barn. och ungdomslitteratur, en vägg med blandad facklitteratur och en lång vägg för skönlitteratur. Plus en vägg med fönster. Bibliotekarien, som till vardags var stins, satt vid kortändan av det stora bordet som fyllde rummet och var fyllt med böcker som lämnats tillbaka - eller som var nyinköpta och skulle registreras.  Biblioteket kallades folkbibliotek, och var öppet  några kvällstimmar varje onsdag. 
Och jag var där varje onsdag, när vi bodde i Vallsta. 
Det var viktigt att läsa. Fick också mycket böcker av mina föräldrar. Så det inte bara skulle vara läxböder...  Ja, jag vann också ett korsord för barn, och fick som pris  "Kaparkaptenen", en stor och tjock bok.  
Den har jag förstås kvar ännu. 
Hemma hade vi också "Svensk Uppslagsbok" i bortåt 40 band inkl tilläggsband. Och jag läste och läste. Och köpte fler böcker. 

utkast Clark O tiden

    utkas inledn  

År 1980-81 hade jag (Christian Palm ?) ett kortvarigt gig som assistent på journalisthögskolan i Sthlm, där jag själv hade gått några år tidigare. Jag jobbade med sistaterminskursen, i en grupp där Clark Olofsson, då drygt 30, hade gått tills han inte särskilt förvånande hade åkt i spjället igen något år tidigare.

I maj kom så kursens avslutning, med fest på en hyrd båt. Minuten innan båten skulle avgå från stadshuskajen körde plötsligt en svart bil upp på kajen i rasande fart. Ut klev en mörhårig ung man tillsammans med två axelbreda män, som alla äntrade båten. Det var alltså Clark själv, tillsammans med två "plitar" från kriminalvården, på ledsagad permis från sluten anstalt.

Clark tillbringade resten av båtfärden omcirklad av kursens snyggaste tjejer, som närmast slickade hans fötter. Själv, fullt medveten om hans brottsregister, mådde jag mindre bra.

Hans död berör mig inte särskilt mycket. Han var en livsfarlig, obotlig brottsling som orsakat stor skada för många människor. Han var en av de första brottslingar i Sverige som blivit föremål för massmedial glorifiering och var därmed möjligen en föregångare till den statliga tvångsradions dyrkan av "gangsterrap". --- min kommentar :

Tja, jag har inga direkta minne av Clark. Men sakta kommer ett minne fram. Från en kurs jag gick en ggn. En akademisk kurs, minns inte precis vilken det var. (information, juridik, ekonomi eller slikt). Men en av de andra deltagarna i kursen var Clarka flickvän (sambo?... eller nått, han satt ju inne).

En riktig snygging, som höll sig för sig själv. Och deltog ordentligt i undervisningen, vill jag minnas.

Det var det.

Det bör ha varit runt 1980.
 kan jag göra ngt om/av dett,,, 
om mina akademiska studier, Röda Lena ... etc 

Vad sägs om detta ? En samegube plus en tennmugg!

 Jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer och tankar till bilden här.  Det är ett par gamla föremål, kanske bortåt eller cirka 100 år sedan.  Samegubben är snidad i trä. Tennmuggen (vasen) från Luleåutställnning 1921. 
Kommentera gärna! 
    Tilläg, egen kommentar. På undersidan av trägubben står : Olof Söderling. 
Ger det någon tråd? Ledtråd? 
 Please: ge ngn kommentar! 

Årets andra bloggpost, m a dagens Postnordsändning, vännen Anders W och ngt annat. En slags dagsrutin. Privat.

Läste just Anders Widéns blogg-post. Präglat av en återhållen vrede över  psykiatrins  medicineringar... och deras verkningar, biverkningar etc. 
Tog också nyss  in dagens post från Postnord, Som kräver någon kommentar,  möjligen av mera privat natur, men ändå. 
Och kanske lite Trump, men jag hade något annat i huvudet när jag lovade något annat. 
Dagens post då. Denna vecka så bör den alltså delas ut tre ggr, av Postnord,  Bör ha varit ngt i måndags, men jag minns inte vad. Plus ngt på fredag. 
Dagens skörd var i o f sig inte till mig. Den var adresserad till min kära hustru, som är på jobbet. Även sonen är på  jobbet, sommarjobb, liksom frugan har sonen idag vad som kan kallas heldag, i timmar räknat.  Arbetstiden förläggning varierar dock, allra mest för sonen. Som inte fick någon post.
Nå, frugan fick ett paket. Ett Varubrev.  Och jag avslöjar väl inga statshemligheter  om jag anger att den lilla kartongen anges komma från  Switch Nails, i Borås. Jag får se om jag får veta något, när hon omsider kommer hem. 
Jo, en sak, på paketet anges också frugans "Portkod".  Haha. 
Den andra "posten"  då? Jo, den består av en tidning, som heter Meet, och utges som företagsinformation  från Sandvik-koncernen. Som chefredaktör anges ett namn, som  ger mig huvudbry, då det påminner om en person som jag kände (hade en del kontakter med) för sådär 4-5 decennier sedan, eller mer.  Jag borde kolla det på något sätt.
Samtidigt så irriteras jag av att jag inte fått ett ex också av företags-tidningen idag. Jag  har ju också en liten post aktier i Sandvik, liksom frugan (som fick dem av mig för X antal år sedan)

Anders Widén. En hyperintelligent person, som varit min FB-vän länge, men även tidigare då just bloggandet var det som skapade intressanta diskussioner, och intensiva. Av ett slag som är rätt sällsynt idag.  Och, när det gäller Anders Widén, skriver han ofta som han gjorde sina blogginlägg.  Att han orkar!  Men han är ju också författare, och  har utgett ett antal böcker.  Lite "egensinnig", eller kanske rättare sagt  djupsinnig. 
Men har också psykiska problem. Och  nu skrev han idag en FB-post sin beskriver det helvete som en speciell medicin ger honom, Eller kanske rättare sagt, gett honom  när han satte ut den (SNRI).  
Min första spontana reaktion är, jag vill inte ta mediciner i "i onödan". 
Men självklart så förstår jag att Anders W tagit och tar mediciner på grund av sina psykiatriska problem. 
Han är en lysande författare, och även analytiker av "vanliga politiska" och mänskliga  frågor. Han har varit gift, har ett  par döttrar, och en hund.  Han har också haft några politiska uppdrag (s).  Där han dock haft svårt att acceptera partidisciplinen. 
Men, idag är det väl ingen, som har ngn mera genomtänkt ideologi,  som kan svälja ett partiprogram med hull och  hår,  ett program som saknar egentlig  förankring ideologiskt.  
Nå, det sista var ett sidospår (?). Som ändå blir en avslutning, där jag hoppas att Anders W hittar en medicinering, som inte tar död på honom, utan ger honom kraft att fortsätta att analysera och skriva. 
Själv ska jag ta ögondroppar och hostmedicin. Och klicka iväg denna långa post. Utan för många feltryck på tangenter. 

Ska styrränte-ändringar ske plötsligt eller resoneras fram helt öppet? (Årets första blogg)

Räntan, dvs den av riksbanken  rekommenderade styrräntan för vad "man" kan låna för, i bankerna, det är sen flera decennier en ständigt pågående debatt i media och mellan olika experter (utanför riksbanken).  Och besluten nagelfars, och ifrågasätts, kontinuerligt. 

Jag minns dock en helt annan tid; då det möjligen  undrades lite ("halvhögt") vad det  skulle komma för beslut. Eller inte komma.  
Men riksbankscheferna höll tyst. Tysta som  muren. Möjligen kunde "spekulanterna" få lite åthutningar; det där var riksbankens sak att beslut. 
Det var inte välkommet med (offentliga) spekulationer om konjunkturer, och i vilken mån räntan kunde påverka konjunkturen.   
(Sparräntan diskuterades aldrig, och ändrades ytterst sällan. ) 

Riksbanken (genom sin chef) sa inget i "onödan", möjligen "hysch"... När räntan skulle ändras, höjas eller sänkas, skulle det komma överraskande. 
Jag minns hur Per Åsbrink, var det väl (?), sa att han inte ville veta av spekulationer; räntebesked skulle komma utan förvarning. BASTA. Även så Bengt Dennis, mycket senare, ville gärna överraska. Men när beslut verkligen kom: DÅ skulle de basuneras ut ordentligt! 
Vem, som har några år på nacken, minns inte räntechocken med 500% ränta (som dock bara levde någon vecka (?) för att sänkas till 200 %... och Chockterapi.... som stegvis sänktes (de facto) till lite mer hanterbara 125 %, och ner åt 17-20%

Som sagt, det var ju chockerande.  Men nu är det andra tider.  Ett ideligt diskuterande av kvartprocenter hit och dit.  Och "vi" har ju vant oss vid att knappt betala någon ränta alls (eller t o m haft negativ låneränta), vilket ju gjort det lönsamt att låna.   
Och nu är ju låneräntan, efter några år uppe, åter nere igen på "lånestimulerande" låg nivå. 
Och hela tiden diskuterad.  

Frågan är vad som är bäst, plötsliga höjningar och sänkningar  eller ständigt diskuterande av rätt blygsam låneränta? 
Där det alltid ska "räknas in" hur konsumtion och inflation påverkas.