Räntan, dvs den av riksbanken rekommenderade styrräntan för vad "man" kan låna för, i bankerna, det är sen flera decennier en ständigt pågående debatt i media och mellan olika experter (utanför riksbanken). Och besluten nagelfars, och ifrågasätts, kontinuerligt.
Jag minns dock en helt annan tid; då det möjligen undrades lite ("halvhögt") vad det skulle komma för beslut. Eller inte komma.
Men riksbankscheferna höll tyst. Tysta som muren. Möjligen kunde "spekulanterna" få lite åthutningar; det där var riksbankens sak att beslut.
Det var inte välkommet med (offentliga) spekulationer om konjunkturer, och i vilken mån räntan kunde påverka konjunkturen.
(Sparräntan diskuterades aldrig, och ändrades ytterst sällan. )
Riksbanken (genom sin chef) sa inget i "onödan", möjligen "hysch"... När räntan skulle ändras, höjas eller sänkas, skulle det komma överraskande.
Jag minns hur Per Åsbrink, var det väl (?), sa att han inte ville veta av spekulationer; räntebesked skulle komma utan förvarning. BASTA. Även så Bengt Dennis, mycket senare, ville gärna överraska. Men när beslut verkligen kom: DÅ skulle de basuneras ut ordentligt!
Vem, som har några år på nacken, minns inte räntechocken med 500% ränta (som dock bara levde någon vecka (?) för att sänkas till 200 %... och Chockterapi.... som stegvis sänktes (de facto) till lite mer hanterbara 125 %, och ner åt 17-20%
Som sagt, det var ju chockerande. Men nu är det andra tider. Ett ideligt diskuterande av kvartprocenter hit och dit. Och "vi" har ju vant oss vid att knappt betala någon ränta alls (eller t o m haft negativ låneränta), vilket ju gjort det lönsamt att låna.
Och nu är ju låneräntan, efter några år uppe, åter nere igen på "lånestimulerande" låg nivå.
Och hela tiden diskuterad.
Frågan är vad som är bäst, plötsliga höjningar och sänkningar eller ständigt diskuterande av rätt blygsam låneränta?
Där det alltid ska "räknas in" hur konsumtion och inflation påverkas.
