Först ska jag nämna att jag just läst Mats Gustafssons krönika i senaste OJ 1/14. Den tog upp detta med den vanligen mycket välvilliga bedömningen som recensenter gör av svensk jazz. Men också att det faktiskt finns/fanns både en hög kvalitet och bredd i svensk jazz.
Sålunda. Visst kan man sägs att SJO, Stockholm Jazz Orchestra består av gräddan av dagens svenska jazzmusiker. Men betyder det också att det är ett storband i toppklass?
Nej. De flesta storband har en klar inriktning på swing, i en mer eller mindre Basiefärgad stil. Men också med mer eller mindre modernare influenser. SJO tillhör den senare gruppen, som spelar modern jazz på storband.
Men nej, jag blev inte så entusiastisk för SJO som orkester. En stor del av de stycken de spelade var trixiga låtar som presenterades i överarbetade arrangemang, som kändes lite obekväma för musikerna. Det var mycket muskler i musiken, men den hade inte avspända swing som även moderna storbandjazz bör ha. Om den ska tilltala mig.
Det som imponerade däremot var en lång räcka fina soloinsatser. Praktiskt alla solister gjorde mycket väl ifrån sig. Intressant att även barytonsaxofonisten fick spela solo i sista stycket. Livligt och spänstigt.
Som orkester, nja sådär bara. Men härliga solister.
.JPG)
Som förband till SJO spelade "Jazzkandidaterna". En grupp som jag antar bestod av musikstudenter från
Musikhögskolan. Piano, el-bas, trummor samt trumpet och inte minst sång. Det var inte alls så tokigt. Tre nummer där en blå tolking av Black Coffee inledde och en ovanligt personlig tolkning av Billie Holidays Strange Fruit avslutade. Sångerskan (bild) hade en mörk, skönt jazzig röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar