Sahlin avväpnar Björklund?

Hör att Mona Sahlin vill ändra sossarnas skolpolitik. Bort med flummet, sluta att gnälla om tidigare betyg och säga ok till ordning och reda och kunskap. Lärlingsutbildning är OK. Ja, hon signalerar till och med att det är dumt att säga nej till friskolor. Det är insyn och kontroll som är det viktiga, inte hur skolor drivs. Låter som fp under Bengt Westerberg.

Får Mona Sahlin med sig sitt parti, så avväpnar hon Jan Björklund (fp). Idag har han ju inget annat än skolpolitiken att komma med. I stort densamma som nu Sahlin verkar vilja acceptera. Det kan öppna för en återgång till det samförstånd kring skolpolitiken som en gång rådde mellan sossar och liberaler. Om än det verkar länge sedan nu.

Nu är knappast Jan Björklund den som vill samarbeta med sossarna. Hittills har han dock inte visat intresse för andra frågor...

Det positiva, förutom för skolan, är att en omsvängning hos sossarna i detta, är att det kan framtvinga en omorientering även hos fp i socialliberal riktning. Det finns ju ingen anledning för fp att ändra skolpolitik (annat än framtoningen av den), men när en paradgren försvinner som konfliktområde, då är dels inte Jan Björklund på hemmaplan längre. Dels måste fp bredda sig, ta upp och betona det sociala området bättre. Liksom återgå till försvaret för den enskildes integritet, för en liberalare invandringspolitik etc, vilket ju vacklat betänkligt under batongliberalernas tid.

Då kan inte fp agera som stödparti för moderaterna längre. Däremot återfår fp sitt existensberättigande. Något som många gamla sympatisörer känt tveksamhet inför under senare år.

Leijonborg ut - och sedan?

Så ska han gå då, Lars Leijonborg, redan vid höstens landsmöte. “Redan” skriver jag eftersom det verkade som att en del ville göra fallet mjukare genom att låta honom sitta ett år till.

Beskedet gör att det faller en tung sten från mitt bröst. Partiets inriktning sedan några år har gjort mig mycket bedrövad, och till slut har jag känt att jag inte kan stödja dess politik. OK, fortfarande är det det mest socialliberala. Men det räcker inte i den omgivning som finns. Centerns utveckling,t ex, har inte varit tillräckligt tydlig.

När Jan Björklund utmanade honom för några år sedan, så försvarade jag Lars ivrigt. Han föreföll då vara en garant för att socialliberalismen skulle förbli folkpartiets ideologi. Och Jan Björklunds framtoning var för mörkblå, som moderat light och en av batongliberalerna. Utvecklingen visar att jag hade fel betr Leijonborg som socialliberalismens försvarare, men rätt betr Björklund. Det kanske var så att Lars gick åt höger för att blidka Jans anhängare.

Det som gör mig bekymrad nu är att Jan Björklund återigen av många förs fram som kandidat till partiledarposten. Visserligen har Jan som skolpolitiker uppenbara förtjänster, i sak. Däremot för han ofta fram sina förslag som om han vore en moderat “lag-och-ordning”-förespråkare. Ingen vet med säkerhet hur han skulle profilera fp som ledare. Kanske kan en ny partistyrelse med kraftig socialliberal inriktning balansera och se till att han inte gick till överdrifter? I vart fall om dessutom de vice partiledarna blir tunga socialliberaler.

Bättre vore dock om Cecilia Malmström valdes. För den breda allmänheten är hon inte så känd, annat än som Marit Paulsens parhäst i EU-parlamentet. Och numera som Europaminister. Men med tre år till nästa val så borde det kunna avhjälpas. Det viktiga är att hon är den som visat mest av socialliberal profil av tänkbara kandidater. Så t ex tror jag mig veta att hon t ex inte var förtjust vare sig i fps ståndpunkt betr övergångsreglerna eller i den överdrivna buggningshysterin.

Folkpartiets framtid beror således inte bara på Leijonborgs avgång utan på vem som blir hans efterträdare. Och dennes närmaste omgivning.

För både Leijonborg själv och utbildningspolitiken så vore det däremot bra om han sitter kvar som utbildningsminister.

Är delad VAB katastrofen för fp?

Jag kan förstå dem som tar sig för pannan när "fp föreslår" att vård av sjukt barn ska delas 50-50 mellan makarna. OK, jämställdhet är viktigt, men någon gräns för klåfingriga beslut, som lägger sig i hur folk ordnar sin vardag, måste finnas.

Förslaget är dumt, och visar bara att förslagsställarna lever för långt från människors vardag, eller helt snöat in på jämställdhet in absurdum.

Men förslaget är inte taget av fp, så med ett minimun av förnuft så blir det avvisat. Och faller i glömska...

Från tjuvarna i toppen till stackarna på botten.

Skrev tidigare om Jan Guillous “Tjuvarnas marknad” (se nedan). Strax efter den så läste jag “Svinalängorna” av Susanna Alakoski. Vilka kontraster! Tjuvarnas marknad handlar ju om de firade samhällstoppar som visar sig vara simpla gangsters, och ändå i stort sett klarar sig undan straff även om de ertappas. På nytt aktuellt genom den senaste insiderskandalen med inblandade från Nordea och Cevian.

Svinalängorna däremot handlar om de som mer eller mindre oförskyllt hamnat på samhällets botten. Här exemplifierade som invandrare, företrädesvis från Finland, låginkomsttagare och ofta alkoholiserade. Det ses ur barnets synvinkel. Börjar i grått, men på något sätt ändå idylliskt, om än mycket luggslitet. Gradvis förvärras det hela, flickans föräldrar och grannar sjunker allt djupare in i alkoholism. Mot slutet är det ett riktigt inferno, och man (dvs jag, som lyckligtvis sluppit att växa upp bland alkoholister, om än det var fattigt) undrar hur barnen över huvud taget orkar överleva. Ja, t.o.m känna kärlek till sina trasiga föräldrar.
Livet är märkligt. Och kontrasterna är skarpa mellan de som anses som samhällets toppar och de som lever på samhällets botten.

Fps riksmöte

Det är kanske inte så kul om media fokuserar på ett parti precis när det diskuterar partiledarfrågan. Så det troliga kanske är att Leijonborg trots allt får sitta kvar ett år till, trots de stora betänkligheterna emot honom. Lite av "lam anka" blir han nog ändå. Frågan om vem som ska efterträda känns sannerligen inte löst.

Så bedömer jag stämningen inför helgens riksmöte i Örebro, där några hundra "ledande folkpartister", mest kommunalpolitiskt verksamma, samlas för gemensam uppbyggelse. Men med en med rätta ifrågasatt partiledare är det frågan om det blir någon större kick för de närvarande.

Och landsmötet i september kan bli en nervös tillställning.

Fp-ledare?

Det spekuleras alltmer om när Leijonborg ska avgå. Han vill inte själv, men det vill många andra.
Själv tycker jag verkligen att han ska ta chansen att gå nu vid landsmötet i höst. Han har gjort sitt som partiledare. En del bra, men på senare tid har det varit övervikt åt det dåliga, dvs han har lett fp bort från socialliberalismen. Vart fp har gått är mera otydligt.
Däremot kan han stanna som utbildningsminister.
Det som är bekymret är efterträdarfrågan. Några av de som ofta nämns kan jag svårligen tänka mig, de skulle leda än mera bort på fel väg. Jan Björklund eller Johan Pehrsson är inga socialliberaler precis. Inget fel på lag och ordning, men det kan bli FÖR mycket. Batongliberalism är inget för mig. Knappast för andra liberala människor heller.
Jag kan tänka mig Cecilia Malmström, om hon pallar för jobbet. Nyamko Sabuni ger ett lite blandat intryck ideologiskt, och hon verkar hon nog alltför intellektuell för att attrahera större väljarskaror. Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson kanske är aningen för unga än, annars förefaller de vara goda och stridbara socialliberaler, som nog kunde återföra fp till den rätta vägen. Om de fick chansen för de batongliberaler och andra spridda odefinierade grupper av opportunistiskt slag som idag tagit alltför stort utrymme.
Men den enda som folk känner till utom Leijonborg är väl Jan Björklund, så det blir en lång och tuff uppgift för en ny ledare att göra sig känd. Och uppskattad.

Varför rösta efter samvetet?

I LibNet, det fria alternativ som uppstod när fp stängde sitt debattforum på internet, har diskuterats fråga om samvetsröstning. Däri har en skibent uttryckt tvivel om det riktiga att tillåta röstning efter samvete och åsikt. Detta med hänvisning till att det förekommer ett antal åsikter som han anser felaktiva, ex-vis om alkoholpolitik mm.

Först: principen om samvetsröstning ser jag som en fundamental liberal princip för hur riksdagsledamöter får (och ska) uppträda. Likvärdigt med fria och allmänna val för oss andra. Och i princip inte avhängig av vilka åsikter de har och om vi gillar dem eller inte.

För det andra: vanliga riksdagsledamöter ingår inte i regeringen. Det gör bara ministrarna. För riksdagsledamöter är frågan om de ska vara röstboskap eller om de ska stå för de idéer och principer, vilka de gått till val på. OBS, idag har vi personval, om än alltför svagt markerat pga partiernas vilja att ha just lydiga nickedockor.

För det tredje: De exempel, som de socialliberala ledamöterna Barbro och Birgitta gav är frågor där möjligen vissa delar av fp-gruppen kan ha en lite konservativ syn, vilken dock är betydligt större i de andra allianspartierna! Men man kan omöjligen påstå att dessa två kvinnor skulle vara socialkonservativa! Tvärtom!
De står för goda radikala (social-)liberala värden såsom respekten för den enskilde, frihet, omsorg, bistånd och religionsfrihet etc.

För det fjärde: Om ett parti svängt i sin uppfattning, t.o.m. vacklar betr sin tidigare idéologi så har rimligen dess enskilda medlemmar och företrädare full rätt att kämpa för sin uppfattning så länge de orkar, även om partiet svängt, utan att de ska tvingas ut.

För det femte: Att riksdagsgruppen inte skulle återspegla sina väljares värderingar i de nämnda frågorna verkar vara ett något våghalsigt uttalande. Det brukar dock vara så att ledande politiker (kanske ska vi räkna riksdagsledamöter dit) som mera radikala än sina väljare. På gott och ont. Det kan man tycka vad man vill om, men enl min mening ska inte någon tvingas att rösta emot sin absoluta övertygelse eller sitt samvete i någon för denne viktig fråga. (Och det finns ju mängder av mindre frågor och sådant som inte är speciellt ideologskt tydligt.)
Sedan får väljarna fälla sin dom i sinom tid. Även det på gott och ont.
Och det förefaller rimligt att ideologiskt medvetna politiker försöker gå före opinionen. Det ser jag som radikalt liberalt.
Att bara sätta upp fingret i luften och se vartåt det blåser känns mera konservativt och opportunistiskt. Inte liberalt.

Ska samvete och ideologi styra, eller ska riksdagsledamöter vara röstboskap.

De socialliberala riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson (fp!) har givetvis rätt när de i det liberala veckomagasinet NU nr 15/07 kräver att det ska tillåtas fri röstning i frågor av samvetskaraktär. Det är så självklart att det inte borde behövt påpekas och krävas. Att det ändå måste sägas visar hur illa det är ställt. Det visar att det finns en överkänslighet i Alliansledningen. Det visar att liberalismen sitter trångt, liksom självfallet hur illa samvetena plågas hos de som fortfarande håller sig med sådana.

Ett av mina första minnen av politik var när jag som ung pojke i När-Var-Hurs årskrönikor över riksdagsarbetet kunde läsa hur länets fp-riksdagsman, Gottfr. Fröderberg från Arbrå, i ett flertal frågor gått emot partilinjen. Då kände jag att han var en sann liberal!

Om man vill påstå att fp fortfarande är ett liberalt parti (en del påstår att det finns vissa fragment av socialliberalism kvar också, vilket dock i så fall är just bara fragment) så borde samvetsröstning vara ett självklart ställningstagande. Annars är ju risken uppenbar att högerkantringen blir fullständig. För ett liberalt parti är det en överlevnadsfråga - och samvetsfråga – att inte lägga sig platt för högerpolitik, vare sig den är socialkonservativ eller s.k. nyliberal, oavsett partibeteckning. Och inte ens i ett regeringssamarbete!

Sjukt om intyg

Än en gång, ett sjukt regeringsförslag. Denna gång om krav på läkarintyg från första dagen.
Vilken anstormning det kommer att bli hos vårdcentralerna. En överlastad sjukvård kommer att kapsejsa pga pappersarbete.

Ett grundkrav borde förstås vara att intyget/besöket betalas av arbetsgivaren.

F.ö. är det lätt att tänka sig vilka möjligheter till godtycke och trakasserier detta öppnar upp för.

Regeringsförslag utan trumpetstötar

Det var stort PR-pådrag när regeringen offentliggjorde sina förslag om förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. De tänkte att det skulle ge plus i opinionen kantänka. Trots inte bara skönhetsfläckar i förslagen, utan stora revor främst betr fastighetsskatten (t ex retroaktiv höjning av reavinst och ingen sänkning för bortåt hälften av villaägarna).

Det var däremot påfallande tyst när de i onsdags la förslag om ny skatt på trafikförsäkringen. En skatt, som dels innebär en ny princip, dels drabbar normalbilisten med sådär sjuhundra mera i försäkringskostnad om år. På topp av allt annat alltså.

Tanken är att trafikskador ska drabba bilförsäkringen. Men i konsekvensen borde då rökare betala via någon obligatorisk rökarförsäkring för de skador rökningen åsamkar. Likaså bör de som dricker sprit obligatoriskt betala en försäkring för de skador alkoholen medför för samhället.

Det är intressanta perspektiv som öppnar sig. Och gigantiska obligatoriska försäkringsavgifter för ditten och datten. Om man drar ut konsekvenserna.
Frågan är bara vad som skulle motivera de skatter vi också betalar.

Fastighetsskatten byter namn. Och alt förslag av mig.

Så ska Alliansregeringen infria ytterligare ett vallöfte, det om fastighetsskatten. I vanlig ordning blir det tydligen inte riktigt som det var tänkt eller uppfattats i valrörelsen.
Av de uppgifter som hittills kommit ut verkar det bästa vara att en reell sänkning sker för de som bor i hyresrätt. Att de rika gynnas är en naturnödvändighet, i vart fall för de rika som skaffat sig dyra och flotta hus med högt taxeringsvärde. De har självfallet haft hög fastighetsskatt. Tar man bort en skatt så gynnas de som tidigare betalt den. (Betr förmögenhetsskatten så betalades den dock inte av de riktigt rika, utan mest av en medelklass, som lyckats amortera av sina huslån.)

Det som verkar märkligt är att vanligt folk åter kommer sämst ut. Vanligt folk med enkla kåkar, och låga eller normala inkomster. De ska i st för fastighetsskatt drabbas av en kommunal avgift upp till 4.500 kr . Kommer någon kommun att ta ut mindre? Det innebär ungefär vad de flesta, utanför de överhettade stortstadsområdena, betalar idag. Att sätta ett “tak” på att avgiften inte ska överstiga 1 % av taxeringsvärdet visar att det blir en oförändrad skatt för många, om än med nytt namn. Fastighetsskatten är ju idag 1 % av taxeringsvärdet. Ska alla få en sänkt kostnad borde taket ha satts vid säg 0,6 % av taxeringsvärdet.

Som förslaget redovisats hittills så är det bara ett nytt namn på den gamla skatten för väldigt många människor med normala hus utanför storstäderna. Plus att de ska betala en reavinstskatt på 30 % i st f idag 20 %. En faktisk försämring alltså. I princip är det vettigare att betala en reavinstsskatt när man säljer, och alltså får in pengar, än att betala för ett innehav. Men den höjningen var våldsamt stor.
En del kantigheter med det gamla systemet där taxeringsvärdena för hus i attraktiva lägen plötsligt stigit bara för att grannarna sålt sina hus med stor vinst, det försvinner nu, tack och lov.
Men en oformlighet som kvarstår, förutom att förslaget gynnar välbeställda i storstäderna, är att det innebär att skattebyråkratin för att åsätta villor taxeringsvärden måste behållas.

Detta är ju ett kostnadskrävande bevis för att skatten de facto inte avskaffas, bara byter namn.

Jag har tidigare förespråkat ett avskaffande av fastighetsskatten. Inte att den skulle döpas om. Nu uppstår en "hädisk" tanke. Behåll skatten, men sänk den till 0,5 % av taxeringsvärdet, och undanta de första 400.000 av värdet från beskattning! Då skulle folk i vanliga villor slippa skatten eller i vart fall få den kraftigt sänkt. Medan de med verkligt dyra hus (som bara folk med höga inkomster och förmögenheter har råd med) visserligen också får sänkt fastighetsskatt, men de får ändå betala en del för sitt lyxboende. Och höj reavinstskatten till omkring 25 %, inte till 30 %.