Utsatt borgerlighet??? Ideologisk förvirring!

Nog för att de svenska riksdagspartierna verkar djupt drabbade av ideologisk förvirring, av avideologisering, men dagens DN-debattartikel av näringslivslobbyns organ för att bekämpa socialdemokratin, Timbro, är ändå ett rätt ovanligt tydligt tecken på detta. I vart fall vad gäller alliansens partier.

Den som undertecknad artikeln är Markus Uvell, ny VD för Timbro, och rubriken lyder: "Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge".

Det är uppenbart att denne Uvell vill ha ett samhälle som helt präglas av "borgerliga" värderingar. Detta utan att han på något vettigt sätt definierar "borgerlig"! Och det vill han ska ske genom att alliansen ska samarbeta djupare och bredare.
Jag konstaterar att samarbetet mellan oppositionens partier ledde till valförlust för dem, och nu bryts det för att partierna ska se över sin självbild och söka finna sina identiteter.

Uvell har rätt i att "borgerligheten" lever i ett idémässigt vacuum. Vilket tydligen ska avhjälpas genom att moderaterna fortsätter sin diversehandel utan profil, medan småpartierna ska tillåtas specialisera sig - för att nå vissa tänkta målgrupper. Och därigenom trygga moderat maktinnehav i fortsättningen och även utvidga det utanför det politiska område som den representativa demokratin ger. Samtidigt medger han att moderaternas storlek, dominans är ett problem. Ett taktiskt problem?

I grunden är borgerlig en marxistisk term, som demokratiskt sinnade människor borde undvika. Ändå är det två grupper som älskar att använda begreppet; moderater och socialdemokrater (inklusive socialister av olika schatteringar).
Bertil Ohlin, som var partiledare för folkpartiet på den tid som det var ett socialliberalt parti, avskydde begreppet. Han lär till och med ha utlyst en tävling för att finna ett bättre ord, men fick inga bra förslag - eftersom "borgerlig" bara betyder en enda sak: icke-socialistisk.

För den ideologiskt starkt medvetne Ohlin räckte det inte som en politisk-ideologisk definition. Och inte för mig heller. Därför vägrar jag att acceptera "borgerlig" som ett samlingsbegrepp på ett antal partier som i vart fall borde ha olika ideologiska utgångspunkter, ex-vis (social-)liberalism, (social- eller värde-)konservatism, eller andra ideologier (miljö, medborgarrätt och dess motsats främlingsfientlighet etc).

Det Uvell indirekt menar med etiketten borgerlig, visar sig också vara en pragmatisk moderat soppa, och lika svårdefinierbar som denna. Det visar hans exemplifieringar. Jag saknar t ex klart liberala värderingar i hans exempel, sådant som integritet och rättsäkerhet (i motsats till batonger och hårda straff, som han vill ha), och en frihet i gemenskap med andra. Fri marknad är inte ett vare sig ett mål i sig eller ett heltäckande begrepp... Analysen saknar djup och precision. Vilket i och för sig är förståeligt när han använder det diffusa begreppet borgerlig!

Varför vill han då ha denna odefinierade moderat/borgerliga prägel på Sverige, även utanför näringsliv och riksdagspolitik? Jo, för att socialdemokratin präglat (präglar, anser Uvell) samhällslivet i Sverige i stort. Han noterar att ett långt maktinnehav ger en anpassning till maktens agenda. Vilket i och för sig är riktigt.

Det vill han alltså "bota" genom en anpassning till den moderata agendan in i varje skrymsle. Det har han givetvis rätt att tycka. För mig som liberal, som en person som i likhet med Lord Acton inser att makt är korrumperande, är det viktigt att inte makten blir absolut. Det är faktiskt ett liberalt-demokratiskt värde med maktskifte, med maktbalans och maktdelning. Och - inte minst i att makten ständigt kontrolleras. Att medborgarna inte sätts på åskådarplats medan makten kontrollerar oss in i minsta detalj.
Det är ett mål som ger oss väljare rätt att välja bort makthavare, att personrösta, att ha verkliga alternativ. Men det innebär också att det ska finnas en levande debatt, som stimuleras av granskande journalistik, av ett levande kulturliv som inte går vare sig den ena eller den andra sidans ärenden utan alltid förmår gissla makten. Och fri forskning givetvis.
Att ersätta socialdemokratins dominans med en diffus och oklar "borgerlig" dominans över hela fältet, det är inget framsteg för demokrati och mångfald.

Det är bara att ersätta en enfald med en annan.

Blåögda eller skumögda politiker

Idag frågar sig DN:s politiske chefred Peter Wolodarski vem som betalar moderaterna. Detta med avstamp i Sofia Arkelstens resande på Shells och andra bekostnad. Han konstaterar att
"Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Därför är uppmärksamheten kring Arkelstens kopplingar till oljebolaget Shell, biltillverkaren BMW och miljöteknikbolaget Sweco välkommen och sund, även om en del av angreppen har skjutit över målet.
Självklart måste en riksdagsledamot kunna informera sig om olika företags verksamheter utan att behöva löpa gatlopp i medierna. Det finns i debatten en orimlig förväntan på de folkvaldas integritet och självständighet, som riskerar att bana väg för en politikertyp som bara hämtar sina intryck från korridorpratet på Helgeandsholmen.
Men att ”informera sig” i verkligheten är något annat än att som miljötalesman låta sig bjudas på ett lustbetonat Shell-evenemang i Sydfrankrike, eller att acceptera ett flera dagars långt billån från BMW eller att sitta i styrelsen för ett börsbolag som är beroende av miljöpolitiken.
Problemet är inte att Sofia Arkelsten har berikat sig själv i någon större utsträckning – åtminstone inte vad vi vet – utan att hon tycks sakna de känselspröt som gör att man känner igen korrupta eller halvkorrupta situationer."

Att socialdemokratin - och journalister - inte är perfekta gör inte saken mera försvarbar när moderater visar sig ha dåligt omdöme!

DN skriver: "Öppenhet är grunden för att motverka maktmissbruket. Om partisekreterare Arkelsten vill vara trovärdig i dessa frågor, varför inte börja med att städa framför egen dörr?" Och uppmanar moderaterna att redovisa vem som betalar dem. Hur de får 30 milj i anonyma bidrag av bidragsgivare som ger mer än 20.000 kr vardera.
Jag instämmer.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är inne på samma problematik när hon, i likhet med DN igår, talar om blåögda svenskar, som inte tror att mutor och korruption förekommer i Sverige. Hon skriver om naivitet och att: "Vår förra statsminister är Sveriges främste vapenlobbyist. Vår nuvarande ser inga problem med att ta emot hemliga partibidrag. Sverige har problem."
"Löjligt", avfärdade utrikesminister Carl Bildt saken med sedvanlig arrogans. Statsminister Reinfeldt å sin sida lindade in sig i så luddiga resonemang att det enda som kom fram var att frågan är värd att diskutera.Arkelsten själv ser inga skäl att ångra sina bjudresor. Det enda som är beklagligt är att omgivningen kan få fel intryck.Så ser den moderata "Ni kan lita på oss"-doktrinen ut. "

Anna Dahlberg menar att svenskarna är naiva som tror på detta. Jag är inte så säker på att det är hos svenskarna i allmänhet som naivismen ligger. Vi har nog lärt oss att det inte alltid är så "rent i ven" som makthavarna vill få oss att tro. Naivismen sitter nog i hög grad hos maktetablissemanget, som vill fortsätta att slå blå dunster i ögonen på oss. Vi vill inte vara så blåögda som de tror att vi är. Vi vill ha öppenhet. Vi vill veta vem som finansierar partierna, politikerna och vem som bekostar deras resor. Och vi vill inte att det föreligger risk för korruption och otillbörliga bindningar. Vi vill inte rösta i blindo på folk som kan ha andra lojaliteter än de som de säger sig ha.

Jag måste erkänna att jag blivit mycket besviken när många av alliansens företrädare blivit så upprörda av den kritik och debatt som uppkommit kring Arkelstens förehavanden. Som Sofia själv har de lätt att se grandet i oppositionens öga men inte bjälken i det egna. Och de tappar helt bort de principer om öppenhet och vaksamhet emot otillbörlig påverkan som de talat för när de själva satt i opposition. Det framgår förhoppningsvis av mina tidigare kommentarer till detta.

Tyvärr gissar (=vet) jag att många av alliansens företrädare, och andra som anser sig som liberaler, nu skär tänder och anser att DN och Expressen är förrädare, som inte ställer upp till Arkelstens och politikeretablissemangets försvar, utan faktiskt granskar och ställer frågor.

Arkelsten och blinda fläckar

Debatten, den delvis mycket upprörda från båda håll, om m:s partisekreterare Sofia Arkelstens deltagande i bjudresor etc har väl börjat lägga sig nu. Dock tycket jag att det finns en del lärdomar att dra av mera principiell art, och det verkar DN:s ledarskribent anse också. Rubriken på ledaren lyder: Blind för korruption. Med ingressen:
"I Sverige har vi länge trott att korruption är något som finns utomlands. Sofia Arkelsten framstår inte som en typisk mutkolv – däremot som en representant för denna naivitet."

DN menar att Arkelsten inte är någon mutkolv, men att hennes naivitet visar att hon inte insett att det är ett moraliskt problem och ändå valt att överträda gränsen. Det som gör hennes agerande djupt problematiskt är blindheten, att hon entusiastiskt stegat in i en av korruptionens gråzoner utan att ens reflektera över att det är där hon hamnat.

Jag menar att DN här har en riktig analys, att även där det inte föreligger mutor i strikt juridiskt betydelse så finns stora risker för politikens och politikerns trovärdighet om man inte inser att den som bjuder på en resa el andra förmåner har avsikter med detta. Och DN avslutar med:
"riksdagsledamöter som tackar ja måste vara medvetna om korruptionsaspekterna. Även seriösa resor kan ha inslag eller delar som kommer korruptionen nära.
Att inte se de riskerna är naivt – och i de politiska roller som Sofia Arkelsten haft närmast att beteckna som tjänstefel."

Som sagt, jag instämmer.

Humor och galenskap i riksdagen.

Från numera fd riksdagsledamoten Agneta Berliners blogg hämtar jag en länk som jag rekommenderar den som känner behov av att skratt åt eländet i vårt samhälle.
Länken är: http://motionsfloden.se/
Det verkar vara i samma stil som de parodiska valaffischerna vi såg för valet.

Nå, "motionsfloden" visar att det inte bara är trista tråkmånsar i riksdagen. Däremot är jag inte helt säker på att alla motionsskrivarna är medvetna om humorgraden i sina motionsmödor.
Dessutom förekommer rena galenskaperna. Vilket också kan leda till ett och annat skratt. Om inte annat för de illustrationer som bloggen har försett dem med.

Kolla in och njut. För vi kan ju ändå utgå ifrån (?) att de värsta galenskaperna inte kommer att gå igenom i riksdagen.

Men säker kan man ju inte vara...

Varför så upprörda känslor om Arkelsten?

Det verkar som Sofia Arkelstens uppdagade resor betalda av andra är de senaste dagarnas huvudnyhet. Det tycker inte jag, det finns viktigare saker. Se ex-vis föregående bloggpost. Men eftersom "alla" tycker till om det vill jag göra några principiella ställningstaganden.

Inte minst på facebook rasar debatten. Nu verkar det som att de som gillar granskningen är oppositionspolitiker och deras eftersägare. Däremot så försvaras hon av allianspolitiker och sympatisörer. Det är beklämmande förutsägbart. Var finns principerna? Är det bara fråga om vilket block man sympatiserar med?

Jag menar att det hon gjort är betänkligt, eftersom det reser tvivel om hennes objektivitet när hon ska ta ställning som politiker. Det behöver inte vara en muta, och det behöver inte göra henne "köpt" av Shell eller oljelobbyn. Men det kan misstänkas. Det är illa nog.
Självfallet ska politiker ta till sig information, resa, bilda sig, utbilda sig. Men de ska vara noga med vem som betalar. Och om de låter ett bolag eller en organisation, en förening betala, då ska de redovisa det öppet och ha en bra förklaring till varför så skett.

Därför är det bra med granskningen av Sofia Arkelsten, hon är riksdagsledamot och som partisekreterare för moderaterna en av Sveriges mäktigaste politiker. Naturligtvis ska hon granskas.

Självfallet ska alla makthavare granskas, varför ska ledande politiker glida fram i gräddfil?
Ju högre upp de sitter, desto hårdare ska de granskas. Jag vill som medborgare och väljare veta hur makten sköter sig.
”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” (Lord Acton). Det är en gammal liberal sanning. Och gäller såväl män som kvinnor. Därför ska makten granskas.

Privatlivets integritet bör skyddas, men maktutövningen, hur de sköter sig, det ska fram. Självfallet. Om det de gör är förlåtligt eller mänskligt, de ska vi som väljare avgöra sedan vi vet fakta. Det ska inte censureras av press eller andra makthavare, som är rädda att själva granskas.

Mer om detta har jag skrivit under rubriken integritet.

En dålig och en bra nyhet. Om integritet och DN.

Den dåliga nyheten är att IT-ministern Anna-Karin Hatt vill samordna, samköra sjukjournalerna mera än som redan sker, givetvis med hänvisning till effektivitetsvinster och eventuellt räddade live. Mycket eventuellt.
För tänker man efter finns här stora risker för den personliga integriteten. (Artikeln om detta finns i pappers-DN, däremot hittar jag den inte på internet.)

Tänkt efter har Hanne Kjöller, DN, gjort. Det är den goda nyheten. För, om man uttrycker sig försiktigt så har ju DN haft ett ambivalent förhållande till integriteten versus myndigheternas krav om att kunna kontrollera och övervaka oss alla.
Hon skriver: "Tänk så finurligt om varje nyfödd kunde få sitt personnummer tatuerat på någon sällan visad del av kroppen. Då skulle polisens arbete med att identifiera förvirrade äldre, allvarligt skadade och döda reduceras till ett simpelt knapptryck. För att inte tala om hur raskt och effektivt akutmottagningar skulle kunna ta hand om medvetslösa. Tio siffror in i datorn – och så vips en massa viktig information om diabetes, allergier och annat.
Vid sidan av fördelarna finns nackdelarna. Jag skulle tro att de flesta tycker att de sistnämnda väger bra mycket tyngre. Därför är det ingen som pratar om några tatueringar.
Samtidigt pågår en omfattande verksamhet med ett slags digitala tatueringar. Det kallas sammanhållen journalföring och innebär att alla vårdkontakter samlas i en databas. Söker du hjälp för en vrickad fot kan det hända att det på läkarens skärm svischar förbi journalanteckningar om en tidigare abort, någon könssjukdom och en redogörelse från psykologsamtal på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Vill vi det? Sett till den obefintliga debatten, även i den annars så tangentalerta bloggosfären, lutar det åt ja. Eller handlar det kanske om att människor inte vet vad som pågår? Kanske är svaret både och. "

Jag noterar att hon tycker att debatten är obefintlig även på bloggarna. Annars verkar ju inte DN gilla bloggandet. Kanske har hon dock rätt att bloggarna just nu har fullt upp med att diskutera och analysera läckan betr polismetodutredningens vidare öden, som har nära koppling till vad som kan komma ut av datalagringsdirektivet - som dock är en annan sak. Problemet idag är att de för integriteten skrämmaden nyheterna och förslagen är så många att de dränker oss. Nu, när valet är över.
Men Hanne Kjöller radar upp motargumenten (läs artikeln enl länken). Och hon skriver: "Många utgår från att det i alla lägen är bra med så mycket information som möjligt, snarare än rätt information. Risken är att det fungerar omvänt: att den – för vårdtillfället – väsentliga informationen drunknar i allt inaktuellt och oväsentligt."

Hon påpekar också att regelverket, som Datainspektionen säger är bra, är fullt av brister i den praktiska tillämpningen. Hon exemplifierar hur det är i Stockholm: " Här trillar läkare och andra yrkesgrupper in i känsliga psykiatriska journalanteckningar oavsett om de vill eller inte. Någon vidare strikt styrning av behörigheten tycker jag inte heller det verkar finnas. Spärren lämnar också mer att önska. Dels för att människor inte informeras om sin rätt att spärra sina uppgifter för andra vårdgivare. Dels för att spärren ändå läcker. Systemet har bedömts som så otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt att landstingets jurister bedömt att personer med skyddad identitet helt måste lyftas ur det elektroniska journalsystemet. Deras journaler ska skrivas och arkiveras på papper.
I ett arbete vid Göteborgs universitet har Anneli Wester intervjuat 41 vårdanställda ur olika yrkeskategorier vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där framgick att läkare ofta läser journaler för patienter de själva inte vårdar i ”utbildningssyfte”. Nio av tio sa att det också var vanligt att man läste journalerna genom någon annans inloggning. Åtta av tio läkarstudenter berättade att det förekommer att anställda läser journaler som tillhör bekanta eller andra de är intresserade av.
Sammantaget vid Sahlgrenska handlar det om 18.000 anställda som kommer åt de elektroniska journalerna. (Dagens Medicin 28/3–07)

Detta är orimligt. Det finns säkert ett och annat liv att rädda på sammanhållna journaler. Precis som det finns några ytterligare att rädda på tatuerade personnummer eller på att sätta upp övervakningskameror hos alla som fyllt 80 år. Men det sker till pris av något annat. För egen del tycker jag att det priset är för högt."

Jag kan bara instämma. Integriteten är viktigare än att våra sjukjournaler ska kunna hanteras hur som helst. För det är så det är uppenbarligen. Inga regelverk i världen kan stoppa missbruk. Därför ska vi vara försiktiga och återhållsamma med registrering av känsliga personuppgifter.

Värre än FRA-lagen, är det möjligt?

Jag var lite sen i starten idag. Det är sådana dagar som viktiga saker brukar hända. Så också idag. Läser på en mängd ställen att det läckt ut ett PM från justitiedepartementet med häpnadsväckande uppgifter.
Nåja, visst har vi vetat om att något skulle komma. Varningarna var flitiga från främst piratpartiet och från enstaka andra (läs: Camilla Lindberg, fp).
Jag länkar till SvD och citerar.
"Regeringen vill att polis och åklagare ska kunna få personuppgifter från nätleverantörer också när det gäller misstänkta brott som har böter i straffskalan - inte bara fängelse."
"Syftet är att underlätta utredningar av exempelvis fildelning, förtal och grooming på nätet, men Jon Karlung, styrelseordförande och storägare i bredbandsföretaget Bahnhof är kritisk till förslaget.
– DDR-samhället rycker allt närmare. Det här kan heller inte reduceras till bara fildelning. Nästan alla brott har ju böter i straffskalan. Jag skulle säga att det här på många sätt är värre än FRA-lagen. Det här är ett allvarligt demokratiskt hot mot hela samhället, säger han.
TT har läst promemorian, där det står:
"Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, det vill säga kravet på att fängelse ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår".
Dessutom föreslås utökade möjligheter för polisen att få tillgång till mobiloperatörers uppgifter om var en försvunnen person befinner sig, om det kan befaras att det är fara för deras liv eller hälsa."

Läckan refereras och kommenteras av många, här bara några exempel. Och här, och här, och här.
OK, några till: här och så Camilla Lindberg och Anna Troberg. Samt slutligen Mark Klamberg.

Vad jag tycker? Inte oväntat i sak, men ändå värre än man kunde tro. Skamligt av traditionella media att de smög förbi denna sak i valrörelsen. Varningsrösterna togs inte på allvar! Och idag så verkar nyheten ändå serveras rätt undanskymd. Det är bloggares och integritetsförkämpar som lyfter fram den på Facebook och bloggar.
Men jag förstår att regeringen inte vågade ta fram förslaget före valet. För då hade valet gått annorlunda. Piratpartiet hade med stor sannolikhet kommit in. Kanske sverigedemokraterna fått stanna hemma. Men så ville alliansen OCH socialdemokraterna inte ha det.
Nu blir det "krig", men ett krig som inte leder någonstans.
Om inte en mängd riksdagsledamöter plötsligt reser sig upp och visar självständighet och integritet, och inte böjer sig för partipiskorna.
Vågar vi tro det?

Marx och klass-skillnaderna

Läser att Karl Marx alltid tog första klass när han åkte tåg.
Samtidigt som fru och barn fick nöja sig med tredje klass...
Visst är det pikant. Marxismens teoretiker. Allt tal om klassamhället.

Snacka om klass-skillnader. Om bristen på jämlikhet och jämställdhet.

Tea-party-rörelsens grundteser och svenska partier

Missnöjet gror både här och där över politikerna och dels deras vilja att lägga sig i allt möjligt och omöjligt, dels deras "pragmatiska" och avideologiserade syn på politiken. Se exempelvis här och här. I Sverige har det bl a lett till att Sverigedemokraterna nådde riksdagen och att det finns planer på att söka samla liberala krafter i ett nytt parti, kallat (L)iberaldemokraterna.

I USA går det dåligt för Obama och hans demokratiska parti. Först verkade republikanerna lamslagna efter att ha förlorat presidentvalet, men nu repar de mod och det framför allt genom den s.k. tea-party-rörelsen. Det utmärkande för denna rörelse är att den är ultrahöger, ultrakonservativ på ett populistiskt sätt. Tea-partyrörelsen handlar om att vara mot staten, vara mot Obama/demokraterna, vara mot skatter. De har också starka inslag av främlingsfientlighet och isolationistiskt tänkande som liknar de svenska Sverigedemokraternas.

Olle Wästberg skriver om detta i sitt senaste månadsbrev.
"Bland det som gör att Tea-party-rörelsen förändrar det republikanska partiet är att den inte domineras av ”abortion, guns and gays” – den är inte på samma sätt socialkonservativ som den kristna högern inom republikanerna. Tea-partyrörelsen handlar om att vara mot staten, vara mot Obama, vara mot skatter. Väldigt mycket mot och med inslag när det gäller främlingsfientlighet och isolationistiskt tänkande som liknar de svenska Sverigedemokraterna.
De har också det gemensamt med Sverigedemokraterna att aktivisterna inte så sällan lever på ”welfare”, som de tycker att andra missbrukar. Allt detta skildras roligt i ett reportage i Rollings Stone Magazine. At root, the Tea Party is nothing more than a them-versus-us thing:<http://www.rollingstone.com/politics/news/17390/210904> Det kommer att sannolikt gå bra för Tea Party i valet om några dagar. De är aktivister och mobiliserade i ett val där valdeltagandet sannolikt ligger strax över 40 procent."

Dom mot oss, alltså. Även DN skrev om detta häromdagen, och det visar att republikanerna av det mera klassiska slaget inte är helt glada åt tea-partyfolkets extrema åsikter. Framför allt gillar de inte homofobin och det rasistiska inslaget.
Av DN-artikeln framgår att när tea-partyfolket presenterar sig så sker det genom att ställa fem frågor till väljaren. Frågor som visar var de står.
• Tror du på låga skatter?
• Tror du på kapitalismen?
• Tror du på mindre regering = mer frihet?
• Tror du att äktenskapet är mellan en man och en kvinna?
• Tror du på att livet är heligt och att det skyddas vid befruktningen?

Omsätter man detta till svensk politik så stämmer de två första frågorna/påståendena i viss eller hög grad på samtliga allianspartier samt (L). Fråga tre stämmer nog bara på (L) medan fråga 4 och fem definitivt inte stämmer med vad jag uppfattat vara (L):s tankegångar. Däremot så stämmer de i viss mån med vad kd anser och jag gissar att sd ställer upp på fyran. Samtidigt så verkar tea-party inte vara fullt så extrema som den kristna högern i USA vad gäller abort och homosexualitet.

Det dominerande intrycket blir ändå att även om inslag av samma tänkande som teapartyrörelsen har finns hos flera svenska partier, dock ej hos de röd-gröna, så är de svenska partierna mera mainstream och på ett par punkter helt emot det som tea-party-rörelsen står för. Frånsett då det främlingsfientliga och nationalistiska draget som de delar med sverigedemokraterna.

Moralisk nedgång... korruption och girighet hotar demokratin

Sverige tappar i välståndståndsligan, det rapporterar Dagens Industri. Detta betr en mätning som inte bara mäter ekonomi utan även lycka.

På DN-debatt och i radions nyhetssändningar signaleras att den svenska korruptionen breder ut sig.

I båda dessa avseenden har vi tidigare legat bra till, dvs högt välstånd och frånvaro av korruption. Nu är det andra tider, vi halkar ned i välstånd - ekonomi och lycka, och korruptionen breder ut sig. OK, den kanske funnits tidigare, men den har ökat och blivit uppenbar.

Samtidigt kan vi, också det i DN, läsa hur Göran Rosenberg beskriver hur rikedomen nått ofantliga mått. Hur enskilda personer inte bara kan köpa slott utan kan köpa hela nationer. Samtidigt som en del stater blivit allt fattigare. Om de rikas nya sköna värld.

I teve såg vi igår hur socialdemokratiska (!) politiker gjort sig rika genom att starta privata friskolor och utnyttja kryphål i reglerna. Visst, det är bättre att företag går med vinst än förlust. Men att göra sig rik på skattemedel känns fel, ja omoraliskt, eftersom då dels är något fel på regelverket eller hanteringen, dels finns risken att vinsten uppstått genom en lägre kvalitet än som avsetts. Eller ren korruption. Det senaste uppmärksammade exemplet på omfattande korruption är händelserna i Göteborg.

Jag har inga problem med att folk kan bli rika på hårt arbete. Det vi ser idag är dock rikedom som inte alltid uppnåtts pga av hårt arbete, och som dessutom ibland nått nivåer som inte går att föreställa sig. Jag blir, i likhet med Rosenberg, bekymrad över sammanblandningen av privata pengar och offentlig makt.

Att det finns en gräns mellan privat och offentligt är en förutsättning för demokratin. Maktägare ska inte se det offentliga som en privat börs. Som Göran Rosenberg skriver: "I det sammanhanget är det inte betydelselöst att den blivande svenska statschefens bröllopsresa sponsras av en mångmiljardär eller att allt fler statliga verksamheter i Sverige gör sig beroende av privata pengar.
Plutokrati kallas ett styrelseskick där de rika har makten över staten.
Mera oklart då vad man ska kalla den sköna nya värld där de superrika skulle kunna köpa sig en stat och där en stat skulle kunna låta sig köpas.
Den nya medeltiden?"

Korruption kan uppstå där det inte finns en känsla för moral och där det inte finns en öppenhet i offentlig förvaltning som gör det möjligt med revision och medborgerlig kontroll. Det är inte en mänsklig rättighet att fritt kunna sno åt sig av offentliga medel! Det är tvärtom ett angrepp på demokratin. Det finns idag en benägenhet hos en del politiker att ha synpunkter på hur medborgarna ska uppföra sig, att lagstifta om privatlivet. Samtidigt finns en opinion emot "morallagstiftning".
Jag vill dock mena att det finns ett behov av moral, inte minst vad gäller hur partier och offentliga organ sköter eller missköter sig. Partifinansiering bör vara offentlig, det ska inte kunna misstänkas att partier kan köpas. Revisionen i offentliga sammanhang måste bli mera självständig och effektiv. Nå, även i bolagen. Jämför gärna med hur revision är något mycket inkomstbringande. Revisorer blir konsulter.
Folk ska inte kunna gå direkt från offentliga uppdrag till näringsliv utan karantän. Det ska inte kunna finnas misstanker för delikatessjäv, eller utnyttjande av information man fått som minister, riksdagsman eller generaldirektör för privat vinning. Ministrar blir konsulter och lobbyister.

Korruption och girighet är faktiskt ett hot mot demokratin.

Den nye moderaten och den gamle

Ännu ett gästspel av Hans Lindblad, denna gång recenserar han böckerna i Bonniers statsministerserie om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Den rubrik som Lindblad valt är: Den nye moderaten och den gamle.

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR.
TOMMY MÖLLER – Carl Bildt, resp BJÖRN ELMBRANT – Fredrik Reinfeldt.
Albert Bonniers förlag

Det är egentligen inte konstigt att i Bonniers serie om 22 statsministrar blir böckerna om sena regeringschefer som Bildt, Persson och Reinfeldt mer fadda än skildringarna av gestalter längre tillbaka i tiden.
Allmänheten fick inte förrän efter Per Albin Hanssons död veta att han hade dubbla familjer, och det dröjer säkert innan ví får veta mer om kärleksaffärer, psykoser och personkonflikter hos mer nutida makthavare.

Bokseriens redaktörer har nog sökt undvika val av författare som kunde misstänkas ge devota hyllningsskrifter, men i så fall har de misslyckats i tre fall: Leif Lewin (om Arvid Lindman), Mats Svegfors (om Hjalmar Hammarskjöld) och Rolf Alsing (om Tage Erlander).
Men ett misstag i motsatt riktning var att uppdraget att skriva om Fredrik Reinfeldt gick till en så uttalad politisk motståndare som Björn Elmbrant.

Denne tycker nog inte så illa om personen Reinfeldt, men politiskt är Elmbrant så fientlig att boken på många ställen blir en ren polemik mot den nuvarande regeringen.
Elmbrant är socialdemokrat av den gamla skolan som ogillar valfrihet och menar att avsteg från offentliga monopol bara leder fel. Elmbrant kunde trots detta skriva en rimlig biografi över Thorbjörn Fälldin, men boken om Reinfeldt är så partisk att läsaren måste kunna genomskåda och parera.

Ensam bland författarna hade Elmbrant att skildra en inte slutförd statsministergärning. Boken skrevs i början av året. Alliansens opinionssiffror sjönk ju ganska snart efter segervalet 2006 och den låg tidvis 20 procent under oppositionen. Den världsekonomiska krisen från hösten 2008 hanterades dock för svensk del på ett sätt som ökade förtroendet för regeringen. Elmbrant var färdig med boken ett halvår före valet i år, och då ledde åter oppositionen klart i opinionsmätningar. ”Men de rödgröna tycks sämre förberedda på ett maktskifte än vad Alliansen var på sin tid, så det är fortfarande ett tämligen öppet läge inför valet”, skrev Elmbrant och gav boken följande avslutningsmening: ”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”

Vad kan Elmbrant, som inte var född när socialdemokraternas 44-åriga maktperiod inleddes, mena med att med seger för Reinfeldt i år kommer tiden fram till 2014 bara att bli ”början till en längre stabil” regeringsperiod. Jag avstår från den typen av framtidsprognoser.

Reinfeldts ”nya moderater” innebär främst att han vill korta frontlinjen gentemot socialdemokraterna på en rad områden, typ arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I sak tycker nog många moderater som förr, men de godtar ledarens uppfattning om att valtaktiskt är frontförkortningen bra.

Detta är en stor förändring i moderat tänkande. Under Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren var det egna partiet viktigare än att vinna regeringsmakten. Från folkpartiet och centern framhölls årtionde efter årtionde att ”högerspöket” gjorde att många väljare, som i och för sig önskade mittenpolitik, ändå röstade på socialdemokraterna om moderaterna förde fram förslag som skrämde dem. När Yngve Holmberg i kontakter med de andra partierna förklarade att moderaterna visst skulle kompromissa långt om det blev ett regeringsskifte, så hjälpte det föga eftersom väljarna inte visste detta. Reinfeldts linje är ett slags erkännande i efterhand av att Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och andra hade rätt när de sade att en ny regering måste föra en politik i hela folkets intresse.

Genom den moderata omsvängningen möjliggjordes skapandet av Alliansen, som ett systematiskt och förtroendefullt samarbete. Äran tillkommer kanske Göran Persson, enligt Maud Olofssons nya bok ”Ett land av friherrinnor”. Hon avslöjar att det var Perssons nonchalans i förhållande till uppgörelser han gjort mot centerpartiet som gjorde att Maud Olofsson började tala med Reinfeldt, när båda var FN-delegater i New York, om ett förstärkt fyrpartisamarbete där alla skulle känna sig som vinnare.

Reinfeldt var själv ansvarig för rekryteringen av de moderata statsråd som i skandalartad ordning tvingas avgå innan de knappt hunnit börja. Men egentligen ganska snabbt blev han därefter allt bättre på att få regeringen att fungera som ett arbetslag.

Andra halvåret 2009 när Sverige var EU:s ordförandeland kunde Lissabonavtalet äntligen träda i kraft. Ihop med president Obama och bland andra Kinas och Indiens ledare kunde Reinfeldt företräda Europa i bredare internationella samtal än på mycket länge, kanske någonsin. En del andra EU-länder hade kanske kunnat fylla ordföranderollen lika bra, men många hade inte varit kapabla till det.

Den stora plumpen i Reinfeldts protokoll som regeringschef var naturligtvis FRA-frågan. Ett helt obegripligt agerande. Inget av allianspartierna hade gått till val på ökad övervakning av svenskars datorer. Frågan fanns inte med i regeringsförklaringen 2006. En maktberusad generaldirektör vid FRA fortsatte, som han gjort under Perssons regering, att försöka ge den egna myndigheten fler uppgifter. Statsråden övertalades, och därefter försökte regeringen tvinga alla i riksdagsgrupperna att rösta för förslaget, oavsett vad ledamöterna själva ansåg. Reinfeldt hade som ung riksdagsman utsatts för en absurd attack från Carl Bildt. Nu uppträdde han själv på samma sätt mot den unge moderat som ensam i sitt parti ville gå emot FRA-lagen. Reinfeldt jämställde det med ett attentat. ”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta på en moderat statsminister.” Frågan skulle ha kunnat avgöra årets val om regeringen inte till slut gick opponenterna till mötes och gjorde ändringar i förhållande till det med tvångsmedel fattade riksdagsbeslutet. Kritikerna borde inte åthutas utan i stället hyllas.

Elmbrant slarvar han när han skriver att den moderata partiledningen inför europavalet 2009 överraskade med en påtagligt nationalistisk framtoning. Han skriver att det berodde på rädsla för Junilistan. Knappast, det var i stället Sverigedemokraterna som oroade.

Statsministerboken om Carl Bildt är skriven av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Det borgar för hög kompetens i boken, när det gäller politiken och dess villkor.
Jag var kollega till Bildt i en försvarsutredning och en utredning rörande energipolitik, men vi förstod nog aldrig varandra och talade nästan aldrig förtroligt, och jag har ett intryck av att också Möller har svårt att greppa personen Bildt.

Att Bildt så snabbt slog igenom och utklassade alla andra i konkurrensen om att bli partiledare efter Adelsohn kunde han tacka en person för, Olof Palme. Bildts genombrott kom genom ubåtsskyddskommissionen, där hans samarbete med den förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (S) nog var avgörande för det starka utpekandet av Sovjet. Palme kände sig ställd inför fullbordat faktum. Strax efter gick han till ett besinningslöst utfall mot Bildt sedan denne besökt Washington och samtalat om ubåtsfrågor. Trots betänkligheter hos flera statsråd drev Palme igenom ett regeringsuttalande som fördömde Bildt. Det torde aldrig före eller efter ha inträffat att en svensk regering gjort ett uttalande om en enskild riksdagsman.

Bildt blev genom detta naturligt hjälte i det egna partiet. Det finns inget annat exempel där en statsminister och partiledare på detta sätt givit en katapultstart åt en ung politiker i ett annat parti. Att Palme inte själv insåg detta kan bara bero på att han handlade i affekt. Hans omdömes- och analysförmåga hade eroderat, sannolikt genom långvarig överansträngning.
Neutralitetsdoktrinen i Sverige blev en dogm där socialdemokratin i alla lägen gav sig själv tolkningsföreträde. Det som nog upprörde Palme allra mest var att Bildt helt struntade i detta. Han tog debatten med Palme, men klokt nog inte över hela det utrikespolitiska fältet utan inom sektorer där Bildts egna kunskaper var klart större än Palmes.

Jag kan från 1984 års försvarsutredning vittna om att Bildt kunde mer än alla oss andra om nordatlantiska marinstrategiska förhållanden, med Norska havet och Sovjets baser kring Murmansk.

Det finns en hel rad likheter mellan Palme och Bildt, båda från Östermalms överklassmiljö. Jag hade invändningar mot att Palme som statsminister satte socialistinternationalen före UD när det gällde utrikespolitiken. Jag tyckte också att Bildt drev tankar väl mycket i symbios med kristdemokratiska toppar i Västtyskland och några av de värsta säkerhetspolitiska hökarna i president Reagans krets, kanske mest Richard Perle, som jag också fick träffa.

Möller noterar att förmågan att bli återvald är det som kännetecknar en framgångsrik politisk ledare. Och där misslyckades Bildt. Hans statsministertid blev bara en period, 1991-94. Som huvudförklaring anger Möller det begynnande 90-talets djupa ekonomiska kris. Paradoxen, som Möller inte kunde veta före årets val, är att Reinfeldt fick sin regering återvald, enlig de flestas mening, till följd av hur den hanterade en ännu svårare ekonomisk kris. Till Bildts heder måste sägas att han själv uttryckligen erkände kronförsvarets misslyckande (med ryktbara 500 procents ränta) som just ett misslyckande. I förhandlingarna kring detta med socialdemokrater uppträdde han mycket arrogant.

Bildts egna statsministertid blev alltså kort. Men medan han haft vådliga konflikter med Palme blev han och Palmes efterträdare Ingvar Carlsson det radarpar som förde in Sverige i EU. Bildt lämnade in ansökan, medan Carlssons regering svarade för förhandlingarna med EU. Tillsammans vann de sedan folkomröstningen (nog på grund av den hjälp de fick av Marit Paulsen, fp.)

Mitt intryck var att Bildt kraftsamlade sitt tänkande på sina specialområden, sedan fick andra sköta skola, jordbruk, miljö, arbetsmarknad, kultur med mera. Men statsråden som haft honom som chef vittnar om att han ledde arbetet väl. Inte minst hade nog lärt sig att inte uppträda som den koleriske svärfadern Gösta Bohman ofta gjort.

Största överraskningen i Reinfeldts regeringsbildning 2006 var att han övertalat Bildt att bli utrikesminister. Inledningsvis kom Bildt att uttala sig också i andra frågor, men tydligen blev han så åthutad av Reinfeldt att han upphörde med detta.
Reinfeldt hade som ung riksdagsman blivit mycket illa behandlad av Bildt. Att Reinfeldt trots detta ville ha honom i regeringen är pikant. Men mest anmärkningsvärt och motsägelsefullt är naturligtvis att den statsminister som alltid talar om de ”nya”moderaterna likväl har med de gamla moderaternas portalfigur i sin regering.

Hur respekten för enskilda människor ökat kan illustreras med att Reinfeldt ensam var den som inledde nedmonteringen av partiets homofobi under Bildt och ledarna innan. Professor Möller anger i sin bok att Bildt sedan unga år haft försvarsfrågor som ett huvudintresse. Men varken Möller eller andra verkar ha insett hur snett konservatismen ledde Bildt just rörande försvaret. När strukturomvandlingen av armén efter alltför lång väntan inleddes genom 1987 års försvarsupprörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet så var Bildt frenetiskt emot. Han var den siste på skansen när det gällde att bygga försvaret på ”sega gubbar”. När ÖB efter långt motstånd gav upp tanken på att behålla de omoderna brigaderna IB 66 med materiel ända från andra världskriget så var Bildt ensam bland politiker om att slå vakt om dem. Bildt reste landet runt inför valet 1988 och lovade, också på Stortorget i Gävle, att med honom skulle inget landskapsregemente läggas ned. Det hindrade inte att han själv fyra år senare som statsminister valde ut just I 14 för nedläggning.

Jag undrade länge om Bildt av ren populism drev linjen att inget i armén fick ändras eller om han i sak verkligen var övertygad om sin farfars fars generalstabschefen Knut Bildts linje att stor volym alltid är viktigare än kvalitet. Men sedan insåg jag att Bildt kunde ha båda bevekelsegrunderna samtidigt. Carl Bildt var den absolut siste politiker som inte verkade begripa att försvaret hade mycket allvarliga obalanser.

Hans Lindblad

Ideologisk eller pragmatisk

Det var väl Herbert Tingsten som en gång (för 50-60 år sedan?) sa att ideologierna var döda. Det fick han ordentligt på pälsen för. För visst levde ideologierna då, när han sa det. Ja, till och med inom de politiska partierna! Det var ingen större konst att skilja på riksdagspartierna, och deras ideologiska hemvist.

Idag är det en helt annan sak. På något sätt trängs partierna i något som de själva beskriver som "mitten", dock utan att det definieras vad det är. I praktiken verkar det vara den välmående medelklassen man menar. Vilket givetvis inte duger som ideologisk bestämning!

Om detta har jag skrivit åtskilligt på denna blogg. Det är bara att scrolla ner och botanisera själv. Jag menar att politikens förfall, som visar sig i en ökande klyfta mellan väljarna och partierna, har sin botten i att partierna avideologiserat sig, att de blivit mer pragmatiska i sin jakt efter väljarna. En pragmatism som ofta är detsamma som populism. Vilket gör att en del väljare fortsätter att ge sin röst till partierna enl deras tidigare ideologiska hemvist. Andra har upptäckt att partiernas praktiska politik inte stämmer med deras (tidigare) uttalade ideologi. Vilket ger ett sug efter ideologisk diskussion, i st för att pragmatiskt diskutera bara sakfrågor. För att möjligen i efterhand, i valrörelser slarvigt klistra på dem en ideologisk etikett...

Piratpartiet är en följd av denna brist på ideologi i politiken. Dess attityd till sina kärnfrågor om integritet, rättssäkerhet etc har en solklar liberal grund! Felet, som jag ser det, är att de inte förmått eller velat bredda detta till ett mera omfattande program. Ett annat tecken på ideologibristen är det som kallas projektet Liberaldemokraterna (L).

Statsvetaren Peter Santesson skriver i dagens SvD att frånvaron av ideologi, idéer gör den politiska debatten syrefattig. Han menar att det främst är de två stora partierna som är syndare i detta. Jag vill nog påstå att syndas betr detta i de flesta partier. Ofta så utmålas motståndaren som demagogisk ideolog, och man själv som pragmatisk och samarbetsvillig. Och väljaren ser inga klara alternativ. Att det är två block förändrar föga i detta eftersom de ligger så nära varandra i sin pragmatiska kamp om medelklassväljarna.

Nu säger sig (L) vilja vara ett klart ideologiskt alternativ på socialliberal grund. Jag hoppas att det kan bli det. Det som bekymrar mig är att att de kallar sig pragmatiskt socialliberala. Det stora felet med folkpartiet idag är ju att det är ett parti som är i hög grad pragmatiskt, och då med ett flörtande med hårda tag och statsingripanden som finns både hos socialdemokrater och "nya" moderater. Samtidigt kallar sig fp fortfarande socialliberalt. För mig stämmer inte det.

Det behövs inte ännu ett pragmatiskt pseudo-socialliberalt parti i Sverige som varken är fågel eller fisk.
Det som behövs är ett verkligt socialliberalt parti som förenar individuell frihet med socialt ansvarstagande och gemenskap. Alltså ett parti som varken är höger/nyliberalt eller konservativt eller socialistiskt. Utan just socialliberalt.

Sedan vore det välgörande om det också funnes partier som utan flummighet och populistiskt flörtande stod för t ex konservativa värden och socialistiskta värden. Meningen kan ju inte vara att alla partier ska vara lika varandra, utan utgöra alternativ.

Erik Lindegren, 100 år.

Jag vill gärna vidarebefordra denna upplysning om en hyllning till poeten Erik Lindegren.

Tid: Tisdagen den 26 oktober 2010 kl 19.00–ca 22.00

Det är Rönnells Antikvariat i samarbete med Svenska Akademien som hyllar poeten Erik Lindegren med föredrag, uppläsningar, filmvisning och musik i Stora Börssalen (ingång: Källargränd 4), Stockholm.

Kvällen till ärautkommer boken Björnungar, ett litet urval av Erik Lindegrens efterlämnade dikter med en CD där poeten läser två dikter i Lennart Hylands radioprogram Vintergatan.
Björnungar kommer att finnas till försäljning till specialpris. Lindegrens övriga böcker finns utställda, tillsammans med annat som har anknytning till hans författarskap.
Efteråt blir det mingel med förfriskningar i Ljusgården.

Medverkande: Jesper Svenbro, Anders Cullhed, Birgit Åkesson (DVD med dans), Erik Lindegren (CD), Ann Smith, Torbjörn Schmidt (konferencier), Mats Gustafsson (saxofon) och Mats Persson (piano).

Fri entré

Glädjande nyhet, trots allt

Visst är det bra att nu poliserna som hotade bloggaren Jesper Nilsson i samband med att han filmade dem på Hornstulls tunnelbanestation åtalas för övergrepp .

Det var en uppmärksammad händelse, som innebar en mängd övergrepp som integritetskräning och maktövergrepp mot en fredlig medborgare.
Jag har skrivit om den flera gånger tidigare på min blogg. Jag har inte tid att kolla upp när och var, men det finns någonstans. Även Hans Lindblad har kommenterat detta. Själv skrev Jesper Nilsson om detta på "tuggarna"

Lindblad om Olof Palme!

Denna text av Hans Lindblad har stort intresse mot bakgrund av att Lindblad var politiskt verksam, bl a som riksdagsman, under Olof Palmes tid. Texten är bl a en recension av en nyutkommen bok om Olof Palme, med intressanta utblickar.

Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----

Olof Palme – från toppen fanns bara en väg

”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”

Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.

I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Förs­ta delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)

Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.

Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.

Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”

Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.

För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.

Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Där­emot nog usel administratör med drag av bohem.

Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.

Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.

Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.

Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”

Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”

Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.

Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.

IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.

Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.

Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.

När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.

Hans Lindblad

Stjärnor och snabbmats-sex

DN hade igår (19 okt) en stort uppslagen artikel med rubriken "Stjärnor som tror de kan göra som de vill". Huvudartikeln handlar i huvudsak om hur uppburna (populära och ytterst högavlönade) idrottsmän lever i en atmosfär som gör att de anser sig kunna köpa sex, dopa sig, köra rattfulla och misshandla folk. De behöver inte följa lagar och normala regler för anständigt uppförande mot andra. Tycker de.

Detta är en attityd som växt fram under de senaste åren (10-20 år?). Det är ett moraliskt förfall som innefattar allt från divalater till sexköp. Och som beror på höga, astronomiska löner och kändisskap. Speciellt inom lagidrotterna förekommer ofta en kvinnosyn som inte skulle accepteras på andra arbetsplatser, enl DN-artikeln.

I en mindre artikel intill denna, som dock jag inte hittat på internet, finns även ett resonemang där amerikanska forskare tar ett lite bredare grepp på frågan. De menar att den "snabbmatssex-mentalitet" som finns inom proffsidrotten även finns i andra sammanhang där det är fråga om pengar, makt, kändisskap med stjärnglans, som artister, näringslivstoppar, höga politiker.

De som lever i dessa sammanhang får en förvrängd självbild, som gör att de tror de kan göra vad de vill, utan att ta konsekvenserna. "Otrohet har blivit en del av en proffskultur."

Nå, jag skriver ofta om ideologi. Så, är detta av något intresse om man ser det ideologiskt? Ja, kanske det. Åtminstone om man ser det mot bakgrund av en ideologi som förenar frihet med hänsyn till andra (socialliberalism). Frihet är fint och viktigt, men den får inte, menar jag, skada andra. Därför är det en skadlig frihet de hävdar som anser sig kunna köra bil med sprit i kroppen, som misshandlar folk, som dopar sig, tar knark som gör dem till en fara för omgivningen eller som anser sig kunna "ta för sig" av sex med tvång eller genom att utnyttja det psykologiska övertag som en rik person, en kändis, eller makthavare har.

Socialliberalism och "socialliberalism"

En av liberaldemokraternas initiativtagare är Jan Rejdnell, avhoppad folkpartist som säger sig vilja se ett nytt socialliberalt parti som är visionärt och talar ideologi och framtid. Detta givetvis mot bakgrunden att folkpartiet lämnat sin socialliberala ideologi.

I en lång artikel beskriver han hur socialliberalismen inom folkpartiet "förändrats", men med bibehållen etikett, och han polemiserar emot detta och åberopar en del liberala tänkare, inklusive en (tämligen nyliberalt präglad) webb-sida om liberalism. Menar att 1900-talet blev ett förlorat århundrade för liberalismen - under 2000-talet är det tvärtom.

Även om jag i det mesta instämmer i analysen av fp:s förfall så har jag ett par anmärkningar och kommentarer i övrigt till Jans resonemang.

Helt förlorat var inte 1900-talet för liberalismen, i vart fall inte i Sverige. Den genomförde ju de liberala/demokratiska reformer som innebar lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Och stoppade socialiseringen, som (s) ville genomdriva. Två exempel på liberala framgångar, det första tillsammans med (s)och det andra emot (s). ATP-beslutet blev ett partiellt bakslag, liksom löntagarfonderna, som dock i någon mån rättats till genom löntagarfondernas avskaffande senare och en mera liberal konstruktion av pensionssparandet. Dock så mattades liberalismens inflytande mot slutet av seklet. Vad som sker detta århundrade är för tidigt att bedöma efter bara tio år.

Det Jan Rejdnell ändå belyser, det är att begreppet socialliberalism i Sverige idag ges olika tolkningar. Och, som jag skrivit så många ggr, det hänger ihop med folkpartiets förändring. Fram till för sådär tio år sedan var det ingen större tvekan, fp var liberalt, dvs socialliberalt.
Idag kallar sig fp, i vart fall i högtidliga sammanhang, fortfarande för liberalt, ja till och med socialliberalt. Självklart förvirrar det till begreppen. Jag känner mig faktiskt djupt kränkt, eftersom jag gick ur fp pga att fp övergivit socialliberalismen. Numera är den, inom fp, bara ett ord som kan ges vilket innehåll som helst.


Jag vill dock mena att begreppet i sig innehåller en kärna som är mycket klar, liberalism med socialt ansvar, och kan sammanfattas som "frihet i gemenskap", "frihet och rättvisa", "individens frihet så långt den inte skadar andra".
Därmed är den skarpt avgränsad emot socialismen, liksom mot konservatismen och mot nyliberalismen som denna tolkas idag.

Och - ruckar man på detta är det inte socialliberalism. Talar man bara om frihet, en frihet som inte tar hänsyn till omgivningen, en egoistisk frihet som skiter i andra, då har man tappat det sociala ansvaret. Förespråkar man bara staten och statliga ingrepp i individens privatliv och helgd, om kollektivet, om kontroll och regleringar, då har man tappat bort frihetsbegreppet.
Inser man inte att den fullständigt fria marknaden har en inbyggd förstörelsemekanism som leder till monopol och avsaknad av konkurrens, då missar man att konkurrensen är det viktiga för en marknad som skapar välfärd. Likaså, om man reglerar sönder marknaden så försvinner konkurrensen.

Den fria marknaden är inte ett mål i sig, den är ett medel för att uppnå mångfald, valfrihet och välfärd. Den måste alltså skyddas emot angrepp från både marknadsfundamentalister och socialister.

Slutsatsen av detta är att socialliberalismen inte kan se ut hur som helst!

Visst är det förståeligt att en del konservativa och en del socialister stundtals vill snylta på liberalismens positiva innebörd. Det visar att deras idégrund inte känns riktigt bra för dem själva. Och att de partier som (i ngn mån) bygger på dessa ideologier är osäkra om sin identitet.
Tecken på det är att moderaterna kallar sig "nya" (men de facto går tillbaka ideologiskt) i sin pragmatism och att socialdemokratin numera inte är socialistiskt, de kallar sig inte ens demokratiska socialister. Utan den blandar friskt gammalt och nytt utan att bestämma sig, allt i en pragmatisk strävan efter makt.

Socialiberalism är inte något som passar ihop med konservatism. Och socialliberalism är inte förenligt med socialism.

För den som vill fördjupa sig en aning i begreppen liberalism och socialliberalism har jag ett par sidor på denna blogg, se ovan i blogghuvudet. För ett steg ytterligare rekommenderar jag libweb.net. Det kan ge en ytterligare bakgrund till varför så många idag saknar verkliga liberala/socialliberala alternativ i svensk politik idag, till varför man söker nya vägar att föra fram liberala idéer.

Rune Pettersson, sopransax

Visst, de första jazzpionjärerna de är alla avlidna nu, både amerikanska och svenska. Men även i generationerna efter dem så glesnar det betänkligt.
Nu nås jag av meddelandet att Rune Pettersson, rörblåsare mest känd för sitt spel på sopransaxen, detta svårspelade intrument, har avlidit efter en lång tids sjukdom. Han föddes 1936, och blev alltså 74 år.
Rune Pettersson tillhörde den grupp musiker som spelade s.k. traditionell jazz. Jag minns honom mest för hans spel med Rolf Ekelunds Storyville Creepers, en grupp som visserligen kan anses som traditionell, men ändå hade en ganska fritt förhållande till genren. Dessutom spelade de ofta egna original, vilket inte är så vanligt för traditionella band. Rune var en av de musiker i gruppen som gav den dess egen profil.

Samtidigt förekom han även tillsammans med "modernare" musiker ibland, ex-vis med Lars Werner och Bengt Ernryd, vilket man kan läsa om i denna länk, som även behandlar hur de första jazzstipendierna kom till och en del intressanta konserter under 1960-talet.

Nu måste jag plocka fram några av de inspelningar med Rune och Storyville Creepers som jag har.

(Bilden ovan är omslaget till Storyville Creepers skiva 1964, Rune P är alltså Rune Pettersson.)

Gästbloggare: Hans Lindblad: Och alla sjöng

Till min, och jag vet även andras glädje, kan jag nu bjuda på en krönika skriven av Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En folkpartist av det slag där man aldrig behövde tveka om hans ideologiska hemvist: gedigen och genuin ocialliberal.
Denna text startar med jublet kring räddandet av gruvarbetarna i Chile. Övergår snabbt i en beskrivning av läget i Chile vid tiden för Pinochettidens upphörande. Hur viktig demokrati när och hur demokratins återkomst väcker jubel bland folket.
---
Och alla sjöng

Ett enat och stärkt Chile beundras nu världen över för de lyckade ansträngningarna att rädda de 33 instängda gruvarbetarna.
När den siste nått ytan och togs emot av familj och president utbröt glädjescener. Räddningspersonal och de räddades anhöriga förenades i sång. Det grep mig extra, för just från Chile minns jag den största glädjefest jag varit med om.

I oktober 1988 var jag en av riksdagens två valobservatörer när diktatorn Pinochet, ond general och massmördare, ordnat folkomröstning i syfte att få internationell legitimitet. Ingen motkandidat fick sättas upp, men 16 partier gick ut nejkampanj.

Främst de ungas oerhörda engagemang var gripande. Massiv TV-propaganda för Pinochet. I huvudstaden Santiago fick bara hans anhängare framträda, men ute i landet hölls jättemanifestationer för frihet. Bilar med diktatorns bild möttes i Santiagos centrum av unga som i klungor gjorde tummen ned. Jag följde några gånger med när de sedan började springa, innan militärpolisens bilar med vattenkanoner och tårgas skulle hinna fram, men ibland blev vi ändå våta. Konstig valtaktik att spruta vatten på väljarkåren.

Långa köer till vallokalerna, män och kvinnor i skilda köer, övervakade av soldater med automatkarbin. Var med vid räkningen i en lokal, 231 röster mot, 90 för Pinochet. Till nejsidans högkvarter ringdes rapporter in om lokala vinster, men timme efter timme rapporterade radion bara segersiffror för Pinochet. Hans fru framträdde i TV, sedan stängdes all ström i Santiago av.

Man bad oss vara kvar i högkvarteret (med reservkraftaggregat på gården).
”Det är svårare för militären att storma om ni utländska parlamentariker finns här som vittnen.”. Vi anade att juntans generaler satt i möte om de skulle slå till med våld och utlysa undantagstillstånd eller erkänna sig besegrade. Senare framkom att Pinochet skällde ut rådgivare som lovat honom seger, men sent på natten beordrade han radio och TV att sända de riktiga siffrorna.

Hos nejsidans högkvarter utbröt jubel, och mängder av folk sprang till en större lokal. Jag har aldrig varit i ett rum så packat med människor, kändes som man inte kunde röra en arm. Alla chilenare i lokalen sjöng frihetssånger som använts alla de femton åren under diktatur. Nejsidans främste, Patricio Aylwin, själv konservativ och vald till president året efter, steg upp på ett bord och utropade att Chile åter skulle bli demokrati. Jubel, glädjetårar och mer sång.

Jag älskar sedan dess detta folk, och kunde natten till torsdagen i TV se de nya glädjescenerna.

Hans Lindblad
---
Jag lägger en länk till detta på min speciella Hans Lindblad-sida, där jag även gjort en del smärre kompletteringar i inledningen.

Om vår ideologilösa, pragmatiska politik

Före detta folkpartisten Per Pettersson skriver idag på sin blogg om hur ideologin försvunnit i folkpartiet. Han ser sitt hopp stå till (L)iberaldemokraterna, ett projekt som ska leda till en partibildning och som dragits igång av några personer som blivit besvikna på de etablerade partiernas brist på ideologi, erkannerligen på liberalism med olika prefix. Jag tycker mig förstå att delvis synligt, delvis under ytan finns ett utbrett missnöje bland samhällsintresserade människor över tillståndet i riksdagspartierna. För några år sedan så bildades både piratpartiet (pp) och feministiskt initiativ (f!), med motiveringen att vissa frågor inte fick utrymme i de gamla partiernas omvärldsbild.
Någon större framgång kan man inte påstå att dessa partier fått, hittills. Det fick däremot sverigedemokraterna i årets val. Möjligen pga de gamla partiernas oförmåga att tackla de problem som sverigedemokraterna anser att invandringen för med sig.

Men faktum kvarstår. Det finns en oro inom väljarkåren och inom partierna. På alla håll och kanter sitter man och analyserar valutgången. Det diskuteras på tidningssidor, på bloggar och i någon mån på facebook och mailinglistor.

På DN-debatt idag skriver Demoskops vd Anders Lindholm om ideologierna under rubriken "Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre". Han menar att det är en brist på ideologi och politisk identitet som ligger bakom opinionssvängningarna. Hela en tredjedel av väljarna anser sig inte omfatta någon ideologi.
Inte mindre än 27% anser sig vara liberaler, men fp, det parti som av tradition sagt sig vara liberalt, fick bara 7% av rösterna. Hur kan det hänga ihop? Bara två procent ser sig som nationalister, men sverigedemokraterna fick nära 6%.

Lindholm menar att eftersom så många väljare inte har en egen ideologisk övertygelse och att partivalet inte stämmer ens hos de som har en ideologi, så visar det att väljarna inte förknippar partier med ideologi.
Det är intressant, och stämmer med jag länge hävdat. Dvs att partierna i allt mindre grad framhäver sin ideologiska hemvist, i den mån de har någon, och i stället för fram sakfrågor i något slags pragmatisk populism för att nå makten.
Att de yngre väljarna är den största grupp som inte ser ideologierna, det är då inte så konstigt. När partierna varken kan eller vill kommunicera sina eventuella ideologier, hur ska då främst yngre väljare kunna se ideologiska kopplingar?
Till det vill jag lägga att när det gäller äldre väljare så kanske de i alltför hög grad kopplar ihop parti och ideologi på grund av hur det var förr i tiden, att de inte insett att sambandet försvagats i den grad som skett.

Denna ideologilösa partipolitik ger också en grogrund för partier som fokuserar på en eller ett fåtal frågor, som (pp). Samtidigt bäddar det för ett sug efter mer klara och ideologiskt tydliga partier. Det förklarar tillbakagången för t ex kd, c, s, v och fp. Deras gamla väljare undrar vart ideologierna tog vägen, och nya väljare ser inga större skillnader annat än i enstaka sakfrågor. De ser inte mönstret, eftersom det inte finns. Tex bara hälften av vänsterns väjare anser sig vara socialister.

Att det nu planeras ett socialliberalt (?) parti med arbetsnamnet Liberaldemokraterna är ännu ett tecken på att många vill se ideologi i politiken, och att många vill se frågor insatta i ett logiskt sammanhang. Om sedan liberaldemokraterna eller andra lyckas med det, det är en annan fråga.

Mycket att göra för Erik Ullenhag, nye integrationsministern

Trots allt är det på något sätt hoppfullt att två av fp:s fyra ministerposter befolkas av socialliberaler. Fp har ju annars alltmer fjärmat sig från den ideologi som varit riktmärke i princip sedan bildandet 1934 och intill strax efter detta sekels början. De två är Birgitta Ohlsson (EU-minister) och Erik Ullenhag (integrationsminister). Nu är det i och för sig inte helt enkelt att profilera sin ideologi i en kollektivt ansvarig ministär som dessutom består av flera partier. Birgitta har i vart fall visat det i fallet med Frankrikes behandling av romerna. Erik har som partisekreterare främst haft att expediera partiledningens direktiv. Som minister bör han ändå har större möjligheter att visa sin ideologiska hemvist inom sitt ansvarsområde.

Och Ullenhag har mycket att ta itu med. Utspelet att papperslösa flyktingar ska behandlas som människor och faktiskt ha rätt till sjukvård är ett gott initiativ. Samtidigt ett exempel på hur regeringen genom samarbete med något opinionsparti kan bilda front emot sverigedemokraternas främlingsfientlighet.

En annan sak är att se till att MIV:s byråkrater behandlar människor med mänsklighet och humanism. Och enligt alla konventioner som säger att barn inte ska skiljas från sina föräldrar. Det får inte vara såhär!
Visserligen får inte svenska ministrar bedriva ministerstyre. Däremot är det de som ger direktiv och riktlinjer för hur underställda myndigheter ska agera. Och behövs det så kan ju reglerna ändras så att de följer regeringens målsättningar tydligare.

Sedan måste ju regeringen, i detta fall bl a Ullenhag, göra klart att de problem som sverigedemokraterna vill relatera till invandringen faktiskt i stället beror på olika gruppers/individers sociala position. Exempelvis arbetslöshet, utbildning, boende etc.

Självförverkligandet kontra (?) att leva i gemenskap.

Bloggaren Klara är en intressant och självständigt tänkande person. Hon har en bakgrund "till vänster", som ultrafeminist, hade tankar på att bli präst, var broderskapare. Hon är piratpartist, men hade svårt för att vara propagandist under valrörelsen. Hon har svårt för att se i svart och vitt. Vill se och undersöka sammanhang till varför saker är och blivit vad de är. Det är en inställning som jag gillar.

Det finns en "Staffans stolle" från 70-talet (gissar jag), som uttrycker det sålunda. Även om jag inte är säker på att Klara instämmer i kategoriseringen.
"Han är en sån där som liberal tokskalle. Som måste se saken från flera håll innan han beslutar sig."

Nå, Klara skriver om kapitalism (väldigt lite), feminism, beroende, oberoende, styrka och svaghet, manligt och kvinnligt etc under den lite felaktiga rubriken "Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten".

Jag undrar om kanske feminismen skulle ha bytt plats med kapitalismen i hennes rubrik, för att bättre stämma med innehållet?

Som jag ser det handlar hennes text huvudsakligen om svagheter. Om oberoende/frihet alternativt om beroende/gemenskap. Hon polemiserar emot frihetstänkandet idag, om fokuseringen på oberoende. Ger flera fina exempel på hur vi kan vara, eller vill vara, beroende av andra. Och då inte bara om fri mjukvara och Ubuntu.

Där vill jag ändå protestera lite. För är det inte så att alla (ok, de flesta då), vill känna en stor frihet, ha ett privat rum, kunna vara oberoende i någon mening – men samtidigt känna gemenskap. Ja, till och med inser att vi är sociala varelser där gemenskapen och samarbetet är en förutsättning för våra liv. För att vi ska vara fria!

Då plötsligt blir jag ideologisk, tänker ideologi. Konservatismen handlar om kollektivet, i och för sig ett kollektiv där en elit styr. Ett samhälle där medborgarens ansvar och uppgift är att underordna sig kollektivet i överhetens, statens, kyrkans, maktens namn. Att vara en tämligen obetydlig kugge i maskineriet.
Socialismen är mycket lik detta. Kollektivet är det viktiga, överordnade. Individerna ska
underordna sig kollektivet för att kämpa för de mål som den mer el mindre självutnämnda eliten satt upp.

Liberalismen kom som en reaktion emot konservatismen. En frihetsrörelse, där människan skulle få vara med, vara medborgare, få rösträtt och delta i samhällets styrande. I st för den adliga eller på annat sätt självutnämnda makteliten. Liberalismen innebar t ex att skrå-kollektivens tvång skulle brytas – för fri konkurens som en välfärdsbringande kraft för alla i st för skråets oligopolställning för en grupps privilegier. Redan Adam Smith insåg samtidigt att (den ekonomiska) liberalismen inte fick innebära utsugning av arbetarna, utan att de hade rätt till del av vinsten i form av rimliga löner och levnadsvillkor. Detta vidareutvecklades i Sverige med kraft och konsekvens av Adolf Hedin. – Detta senare har en del ”nyliberaler” i vår tid valt att bortse ifrån.

Socialismen kom också som en reaktion både emot konservatismen, för rösträtten, och emot den ekonomiska liberalismens överdrifter. Men, som sagt med en stark betoning på kollektivet. Med följd att många kände kollektivet som ett tvång.

När Klara skriver om oberoende versus beroende så ser jag det som ett resonemang om frihet i kontrast emot gemenskap. Då tänker jag omedelbart på den definition som getts (av Gunnar Helén) på socialliberalismen. Dvs att den är ”Frihet i gemenskap”. Att den innebär en frihet så långt den inte skadar andra (och en själv!) och med fullt medvetande och insikt i att vi lever, måste leva, i gemenskap och ansvarstagande för varandra. Att vi både vill vara fria och leva i gemenskap.

Och faktiskt, jag tror att vi, samhället, blir lyckligast om vi försöker leva upp till detta. Att inte vara egotrippade frihetsegoister – och inte heller ta kollektivet som en förevändning för att förtrycka andra.
Att självförverkligandet (detta ord för som inte minst feministerna använde för att ''släppa ut" kvinnorna från köken) sker bäst i gemenskap med andra.

Vad tror du?

Ska Bodström ha betalt för att "slippa" riksdagen?

På många bloggar diskuteras om Thomas Bodström ska ha någon form av "avgångsvederlag" i och med att han nu frivilligt (!) avstår från sin riksdagsplats. Det är en i och för sig principiellt viktig debatt. Jag såg någonstans att han skulle få ett års oreducerad ersättning, när han går. Jag har inte hunnit kolla om det är så, men om så vore är det helt orimligt! Han har inte blivit avsatt av väljarna, utan har avgått av fri vilja då han inte kan vara tjänstledig eller sköta sitt uppdrag från USA.

F.ö. torde Bodström klara sig utan att använda någon fallskärm. Hans inkomster som advokat och författare mm lär med råge överstiga en i och för sig väl tilltagen riksdagsmannalön.

En annan principiellt viktig ser jag på bloggen Röda Malmö. Varför ska riksdagsledamöter ha ett bättre skyddsnät än oss andra medborgare? Borde inte - i jämlikhetens namn - samma regler gälla för alla som blir av med sitt arbete, även för (heltids) politiker som blir av med sina uppdrag?

Ja, det är en bra fråga. Ofta är de, eller kan vara, tjänstlediga från sitt ordinarie arbete, och kan återgå till detta om väljarna säger tack och adjö. I andra fall bör rimligen de vanliga A-kassereglerna gälla. Eller vanliga pensionsvillkor. En gräddfil för ex-politiker gör att klyftan mellan dem och vanliga väljare, gör det svårare för politiker att leva sig in i andras villkor. Och underblåser politikerföraktet.
Eller hur?

Bodströmsamhällets inre

Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)

Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.

Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.

Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.

Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.

Hon har humor, m:s nya partisekreterare

Jag känner inte mycket till Sofia Arkelsten, "nya" moderaternas nya partisekreterare. Hon sägs vara bra på miljöfrågor. Ur m:s synpunkt då. Men när jag läser hennes artikel idag på DN-debatt, då inser jag att hon har humor.

Här har vi alltså ett moderat parti, som under flera decennier främst hyllat nyliberalismen, men helt uppenbart i form av "nya moderaterna" nu återvänt till sin (social-)konservativa värdegrund. Med dess syn på medborgarna i ett uppifrånperspektiv. Visserligen med en påklistrad förnyelsevilja, som ska dölja att det är en återgång till tiden före Gunnar Heckscher, dvs till 50-talet och tidigare.
Ett parti med en ordförande som i somras i väldigt oförblommerade uttalanden sade att han vill att hans moderata parti ska vara statsbärande, samhällsbärande. Att det var moderaternas vilja att ta över den roll som socialdemokratin burit i decennier som statsbärande parti. Att han vill föra en pragmatisk politik, ja det är ju helt enligt konservatismens idé. För att ta och bevara makten.

Men (s) blev inte statsbärande på en mandatperiod...

Då kommer en partisekreterare och säger att det är en fara att unga uppfattar moderaterna som tillhörande etablissemanget! Känn på ordet, en fara. Och hon säger att moderaterna ska förnya sig, vända på varje sten, ifrågasätta gamla föreställningar.

Visst är det ganska saftig humor det!

Eller så är hon rädd att ungdomen ska uppfatta faran i att det är som partiledaren säger. Att moderaterna är en ny förpackning av ett i grunden konservativt, statsbärande parti. Etablissemanget.

Folkbildande bloggande?

En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?

Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.

Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.

Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)

Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…

Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.

Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.

Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.