Om vår ideologilösa, pragmatiska politik

Före detta folkpartisten Per Pettersson skriver idag på sin blogg om hur ideologin försvunnit i folkpartiet. Han ser sitt hopp stå till (L)iberaldemokraterna, ett projekt som ska leda till en partibildning och som dragits igång av några personer som blivit besvikna på de etablerade partiernas brist på ideologi, erkannerligen på liberalism med olika prefix. Jag tycker mig förstå att delvis synligt, delvis under ytan finns ett utbrett missnöje bland samhällsintresserade människor över tillståndet i riksdagspartierna. För några år sedan så bildades både piratpartiet (pp) och feministiskt initiativ (f!), med motiveringen att vissa frågor inte fick utrymme i de gamla partiernas omvärldsbild.
Någon större framgång kan man inte påstå att dessa partier fått, hittills. Det fick däremot sverigedemokraterna i årets val. Möjligen pga de gamla partiernas oförmåga att tackla de problem som sverigedemokraterna anser att invandringen för med sig.

Men faktum kvarstår. Det finns en oro inom väljarkåren och inom partierna. På alla håll och kanter sitter man och analyserar valutgången. Det diskuteras på tidningssidor, på bloggar och i någon mån på facebook och mailinglistor.

På DN-debatt idag skriver Demoskops vd Anders Lindholm om ideologierna under rubriken "Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre". Han menar att det är en brist på ideologi och politisk identitet som ligger bakom opinionssvängningarna. Hela en tredjedel av väljarna anser sig inte omfatta någon ideologi.
Inte mindre än 27% anser sig vara liberaler, men fp, det parti som av tradition sagt sig vara liberalt, fick bara 7% av rösterna. Hur kan det hänga ihop? Bara två procent ser sig som nationalister, men sverigedemokraterna fick nära 6%.

Lindholm menar att eftersom så många väljare inte har en egen ideologisk övertygelse och att partivalet inte stämmer ens hos de som har en ideologi, så visar det att väljarna inte förknippar partier med ideologi.
Det är intressant, och stämmer med jag länge hävdat. Dvs att partierna i allt mindre grad framhäver sin ideologiska hemvist, i den mån de har någon, och i stället för fram sakfrågor i något slags pragmatisk populism för att nå makten.
Att de yngre väljarna är den största grupp som inte ser ideologierna, det är då inte så konstigt. När partierna varken kan eller vill kommunicera sina eventuella ideologier, hur ska då främst yngre väljare kunna se ideologiska kopplingar?
Till det vill jag lägga att när det gäller äldre väljare så kanske de i alltför hög grad kopplar ihop parti och ideologi på grund av hur det var förr i tiden, att de inte insett att sambandet försvagats i den grad som skett.

Denna ideologilösa partipolitik ger också en grogrund för partier som fokuserar på en eller ett fåtal frågor, som (pp). Samtidigt bäddar det för ett sug efter mer klara och ideologiskt tydliga partier. Det förklarar tillbakagången för t ex kd, c, s, v och fp. Deras gamla väljare undrar vart ideologierna tog vägen, och nya väljare ser inga större skillnader annat än i enstaka sakfrågor. De ser inte mönstret, eftersom det inte finns. Tex bara hälften av vänsterns väjare anser sig vara socialister.

Att det nu planeras ett socialliberalt (?) parti med arbetsnamnet Liberaldemokraterna är ännu ett tecken på att många vill se ideologi i politiken, och att många vill se frågor insatta i ett logiskt sammanhang. Om sedan liberaldemokraterna eller andra lyckas med det, det är en annan fråga.