Den dåliga nyheten är att IT-ministern Anna-Karin Hatt vill samordna, samköra sjukjournalerna mera än som redan sker, givetvis med hänvisning till effektivitetsvinster och eventuellt räddade live. Mycket eventuellt.
För tänker man efter finns här stora risker för den personliga integriteten. (Artikeln om detta finns i pappers-DN, däremot hittar jag den inte på internet.)
Tänkt efter har Hanne Kjöller, DN, gjort. Det är den goda nyheten. För, om man uttrycker sig försiktigt så har ju DN haft ett ambivalent förhållande till integriteten versus myndigheternas krav om att kunna kontrollera och övervaka oss alla.
Hon skriver: "Tänk så finurligt om varje nyfödd kunde få sitt personnummer tatuerat på någon sällan visad del av kroppen. Då skulle polisens arbete med att identifiera förvirrade äldre, allvarligt skadade och döda reduceras till ett simpelt knapptryck. För att inte tala om hur raskt och effektivt akutmottagningar skulle kunna ta hand om medvetslösa. Tio siffror in i datorn – och så vips en massa viktig information om diabetes, allergier och annat.
Vid sidan av fördelarna finns nackdelarna. Jag skulle tro att de flesta tycker att de sistnämnda väger bra mycket tyngre. Därför är det ingen som pratar om några tatueringar.
Samtidigt pågår en omfattande verksamhet med ett slags digitala tatueringar. Det kallas sammanhållen journalföring och innebär att alla vårdkontakter samlas i en databas. Söker du hjälp för en vrickad fot kan det hända att det på läkarens skärm svischar förbi journalanteckningar om en tidigare abort, någon könssjukdom och en redogörelse från psykologsamtal på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Vill vi det? Sett till den obefintliga debatten, även i den annars så tangentalerta bloggosfären, lutar det åt ja. Eller handlar det kanske om att människor inte vet vad som pågår? Kanske är svaret både och. "
Jag noterar att hon tycker att debatten är obefintlig även på bloggarna. Annars verkar ju inte DN gilla bloggandet. Kanske har hon dock rätt att bloggarna just nu har fullt upp med att diskutera och analysera läckan betr polismetodutredningens vidare öden, som har nära koppling till vad som kan komma ut av datalagringsdirektivet - som dock är en annan sak. Problemet idag är att de för integriteten skrämmaden nyheterna och förslagen är så många att de dränker oss. Nu, när valet är över.
Men Hanne Kjöller radar upp motargumenten (läs artikeln enl länken). Och hon skriver: "Många utgår från att det i alla lägen är bra med så mycket information som möjligt, snarare än rätt information. Risken är att det fungerar omvänt: att den – för vårdtillfället – väsentliga informationen drunknar i allt inaktuellt och oväsentligt."
Hon påpekar också att regelverket, som Datainspektionen säger är bra, är fullt av brister i den praktiska tillämpningen. Hon exemplifierar hur det är i Stockholm: " Här trillar läkare och andra yrkesgrupper in i känsliga psykiatriska journalanteckningar oavsett om de vill eller inte. Någon vidare strikt styrning av behörigheten tycker jag inte heller det verkar finnas. Spärren lämnar också mer att önska. Dels för att människor inte informeras om sin rätt att spärra sina uppgifter för andra vårdgivare. Dels för att spärren ändå läcker. Systemet har bedömts som så otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt att landstingets jurister bedömt att personer med skyddad identitet helt måste lyftas ur det elektroniska journalsystemet. Deras journaler ska skrivas och arkiveras på papper.
I ett arbete vid Göteborgs universitet har Anneli Wester intervjuat 41 vårdanställda ur olika yrkeskategorier vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där framgick att läkare ofta läser journaler för patienter de själva inte vårdar i ”utbildningssyfte”. Nio av tio sa att det också var vanligt att man läste journalerna genom någon annans inloggning. Åtta av tio läkarstudenter berättade att det förekommer att anställda läser journaler som tillhör bekanta eller andra de är intresserade av.
Sammantaget vid Sahlgrenska handlar det om 18.000 anställda som kommer åt de elektroniska journalerna. (Dagens Medicin 28/3–07)
Detta är orimligt. Det finns säkert ett och annat liv att rädda på sammanhållna journaler. Precis som det finns några ytterligare att rädda på tatuerade personnummer eller på att sätta upp övervakningskameror hos alla som fyllt 80 år. Men det sker till pris av något annat. För egen del tycker jag att det priset är för högt."
Jag kan bara instämma. Integriteten är viktigare än att våra sjukjournaler ska kunna hanteras hur som helst. För det är så det är uppenbarligen. Inga regelverk i världen kan stoppa missbruk. Därför ska vi vara försiktiga och återhållsamma med registrering av känsliga personuppgifter.
Ett stort problem är som du säger okunskapen och respekten i vården kring vad som krävs för sammanhållen journalföring. Späären känner folk till. Men att ingen får öppna en tillgängliggjord journal utan att ha patientens medgivande är okänt. Och dessutom inte bara det, man måste också ha en pågående patientrelation och ett verkligt behov av att ta del av just de uppgifterna. Här har verksamhetscheferna en extremt viktig roll att spela för att få styrsel i detta.
SvaraRadera