Den nye moderaten och den gamle

Ännu ett gästspel av Hans Lindblad, denna gång recenserar han böckerna i Bonniers statsministerserie om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Den rubrik som Lindblad valt är: Den nye moderaten och den gamle.

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR.
TOMMY MÖLLER – Carl Bildt, resp BJÖRN ELMBRANT – Fredrik Reinfeldt.
Albert Bonniers förlag

Det är egentligen inte konstigt att i Bonniers serie om 22 statsministrar blir böckerna om sena regeringschefer som Bildt, Persson och Reinfeldt mer fadda än skildringarna av gestalter längre tillbaka i tiden.
Allmänheten fick inte förrän efter Per Albin Hanssons död veta att han hade dubbla familjer, och det dröjer säkert innan ví får veta mer om kärleksaffärer, psykoser och personkonflikter hos mer nutida makthavare.

Bokseriens redaktörer har nog sökt undvika val av författare som kunde misstänkas ge devota hyllningsskrifter, men i så fall har de misslyckats i tre fall: Leif Lewin (om Arvid Lindman), Mats Svegfors (om Hjalmar Hammarskjöld) och Rolf Alsing (om Tage Erlander).
Men ett misstag i motsatt riktning var att uppdraget att skriva om Fredrik Reinfeldt gick till en så uttalad politisk motståndare som Björn Elmbrant.

Denne tycker nog inte så illa om personen Reinfeldt, men politiskt är Elmbrant så fientlig att boken på många ställen blir en ren polemik mot den nuvarande regeringen.
Elmbrant är socialdemokrat av den gamla skolan som ogillar valfrihet och menar att avsteg från offentliga monopol bara leder fel. Elmbrant kunde trots detta skriva en rimlig biografi över Thorbjörn Fälldin, men boken om Reinfeldt är så partisk att läsaren måste kunna genomskåda och parera.

Ensam bland författarna hade Elmbrant att skildra en inte slutförd statsministergärning. Boken skrevs i början av året. Alliansens opinionssiffror sjönk ju ganska snart efter segervalet 2006 och den låg tidvis 20 procent under oppositionen. Den världsekonomiska krisen från hösten 2008 hanterades dock för svensk del på ett sätt som ökade förtroendet för regeringen. Elmbrant var färdig med boken ett halvår före valet i år, och då ledde åter oppositionen klart i opinionsmätningar. ”Men de rödgröna tycks sämre förberedda på ett maktskifte än vad Alliansen var på sin tid, så det är fortfarande ett tämligen öppet läge inför valet”, skrev Elmbrant och gav boken följande avslutningsmening: ”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”

Vad kan Elmbrant, som inte var född när socialdemokraternas 44-åriga maktperiod inleddes, mena med att med seger för Reinfeldt i år kommer tiden fram till 2014 bara att bli ”början till en längre stabil” regeringsperiod. Jag avstår från den typen av framtidsprognoser.

Reinfeldts ”nya moderater” innebär främst att han vill korta frontlinjen gentemot socialdemokraterna på en rad områden, typ arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I sak tycker nog många moderater som förr, men de godtar ledarens uppfattning om att valtaktiskt är frontförkortningen bra.

Detta är en stor förändring i moderat tänkande. Under Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren var det egna partiet viktigare än att vinna regeringsmakten. Från folkpartiet och centern framhölls årtionde efter årtionde att ”högerspöket” gjorde att många väljare, som i och för sig önskade mittenpolitik, ändå röstade på socialdemokraterna om moderaterna förde fram förslag som skrämde dem. När Yngve Holmberg i kontakter med de andra partierna förklarade att moderaterna visst skulle kompromissa långt om det blev ett regeringsskifte, så hjälpte det föga eftersom väljarna inte visste detta. Reinfeldts linje är ett slags erkännande i efterhand av att Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och andra hade rätt när de sade att en ny regering måste föra en politik i hela folkets intresse.

Genom den moderata omsvängningen möjliggjordes skapandet av Alliansen, som ett systematiskt och förtroendefullt samarbete. Äran tillkommer kanske Göran Persson, enligt Maud Olofssons nya bok ”Ett land av friherrinnor”. Hon avslöjar att det var Perssons nonchalans i förhållande till uppgörelser han gjort mot centerpartiet som gjorde att Maud Olofsson började tala med Reinfeldt, när båda var FN-delegater i New York, om ett förstärkt fyrpartisamarbete där alla skulle känna sig som vinnare.

Reinfeldt var själv ansvarig för rekryteringen av de moderata statsråd som i skandalartad ordning tvingas avgå innan de knappt hunnit börja. Men egentligen ganska snabbt blev han därefter allt bättre på att få regeringen att fungera som ett arbetslag.

Andra halvåret 2009 när Sverige var EU:s ordförandeland kunde Lissabonavtalet äntligen träda i kraft. Ihop med president Obama och bland andra Kinas och Indiens ledare kunde Reinfeldt företräda Europa i bredare internationella samtal än på mycket länge, kanske någonsin. En del andra EU-länder hade kanske kunnat fylla ordföranderollen lika bra, men många hade inte varit kapabla till det.

Den stora plumpen i Reinfeldts protokoll som regeringschef var naturligtvis FRA-frågan. Ett helt obegripligt agerande. Inget av allianspartierna hade gått till val på ökad övervakning av svenskars datorer. Frågan fanns inte med i regeringsförklaringen 2006. En maktberusad generaldirektör vid FRA fortsatte, som han gjort under Perssons regering, att försöka ge den egna myndigheten fler uppgifter. Statsråden övertalades, och därefter försökte regeringen tvinga alla i riksdagsgrupperna att rösta för förslaget, oavsett vad ledamöterna själva ansåg. Reinfeldt hade som ung riksdagsman utsatts för en absurd attack från Carl Bildt. Nu uppträdde han själv på samma sätt mot den unge moderat som ensam i sitt parti ville gå emot FRA-lagen. Reinfeldt jämställde det med ett attentat. ”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta på en moderat statsminister.” Frågan skulle ha kunnat avgöra årets val om regeringen inte till slut gick opponenterna till mötes och gjorde ändringar i förhållande till det med tvångsmedel fattade riksdagsbeslutet. Kritikerna borde inte åthutas utan i stället hyllas.

Elmbrant slarvar han när han skriver att den moderata partiledningen inför europavalet 2009 överraskade med en påtagligt nationalistisk framtoning. Han skriver att det berodde på rädsla för Junilistan. Knappast, det var i stället Sverigedemokraterna som oroade.

Statsministerboken om Carl Bildt är skriven av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Det borgar för hög kompetens i boken, när det gäller politiken och dess villkor.
Jag var kollega till Bildt i en försvarsutredning och en utredning rörande energipolitik, men vi förstod nog aldrig varandra och talade nästan aldrig förtroligt, och jag har ett intryck av att också Möller har svårt att greppa personen Bildt.

Att Bildt så snabbt slog igenom och utklassade alla andra i konkurrensen om att bli partiledare efter Adelsohn kunde han tacka en person för, Olof Palme. Bildts genombrott kom genom ubåtsskyddskommissionen, där hans samarbete med den förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (S) nog var avgörande för det starka utpekandet av Sovjet. Palme kände sig ställd inför fullbordat faktum. Strax efter gick han till ett besinningslöst utfall mot Bildt sedan denne besökt Washington och samtalat om ubåtsfrågor. Trots betänkligheter hos flera statsråd drev Palme igenom ett regeringsuttalande som fördömde Bildt. Det torde aldrig före eller efter ha inträffat att en svensk regering gjort ett uttalande om en enskild riksdagsman.

Bildt blev genom detta naturligt hjälte i det egna partiet. Det finns inget annat exempel där en statsminister och partiledare på detta sätt givit en katapultstart åt en ung politiker i ett annat parti. Att Palme inte själv insåg detta kan bara bero på att han handlade i affekt. Hans omdömes- och analysförmåga hade eroderat, sannolikt genom långvarig överansträngning.
Neutralitetsdoktrinen i Sverige blev en dogm där socialdemokratin i alla lägen gav sig själv tolkningsföreträde. Det som nog upprörde Palme allra mest var att Bildt helt struntade i detta. Han tog debatten med Palme, men klokt nog inte över hela det utrikespolitiska fältet utan inom sektorer där Bildts egna kunskaper var klart större än Palmes.

Jag kan från 1984 års försvarsutredning vittna om att Bildt kunde mer än alla oss andra om nordatlantiska marinstrategiska förhållanden, med Norska havet och Sovjets baser kring Murmansk.

Det finns en hel rad likheter mellan Palme och Bildt, båda från Östermalms överklassmiljö. Jag hade invändningar mot att Palme som statsminister satte socialistinternationalen före UD när det gällde utrikespolitiken. Jag tyckte också att Bildt drev tankar väl mycket i symbios med kristdemokratiska toppar i Västtyskland och några av de värsta säkerhetspolitiska hökarna i president Reagans krets, kanske mest Richard Perle, som jag också fick träffa.

Möller noterar att förmågan att bli återvald är det som kännetecknar en framgångsrik politisk ledare. Och där misslyckades Bildt. Hans statsministertid blev bara en period, 1991-94. Som huvudförklaring anger Möller det begynnande 90-talets djupa ekonomiska kris. Paradoxen, som Möller inte kunde veta före årets val, är att Reinfeldt fick sin regering återvald, enlig de flestas mening, till följd av hur den hanterade en ännu svårare ekonomisk kris. Till Bildts heder måste sägas att han själv uttryckligen erkände kronförsvarets misslyckande (med ryktbara 500 procents ränta) som just ett misslyckande. I förhandlingarna kring detta med socialdemokrater uppträdde han mycket arrogant.

Bildts egna statsministertid blev alltså kort. Men medan han haft vådliga konflikter med Palme blev han och Palmes efterträdare Ingvar Carlsson det radarpar som förde in Sverige i EU. Bildt lämnade in ansökan, medan Carlssons regering svarade för förhandlingarna med EU. Tillsammans vann de sedan folkomröstningen (nog på grund av den hjälp de fick av Marit Paulsen, fp.)

Mitt intryck var att Bildt kraftsamlade sitt tänkande på sina specialområden, sedan fick andra sköta skola, jordbruk, miljö, arbetsmarknad, kultur med mera. Men statsråden som haft honom som chef vittnar om att han ledde arbetet väl. Inte minst hade nog lärt sig att inte uppträda som den koleriske svärfadern Gösta Bohman ofta gjort.

Största överraskningen i Reinfeldts regeringsbildning 2006 var att han övertalat Bildt att bli utrikesminister. Inledningsvis kom Bildt att uttala sig också i andra frågor, men tydligen blev han så åthutad av Reinfeldt att han upphörde med detta.
Reinfeldt hade som ung riksdagsman blivit mycket illa behandlad av Bildt. Att Reinfeldt trots detta ville ha honom i regeringen är pikant. Men mest anmärkningsvärt och motsägelsefullt är naturligtvis att den statsminister som alltid talar om de ”nya”moderaterna likväl har med de gamla moderaternas portalfigur i sin regering.

Hur respekten för enskilda människor ökat kan illustreras med att Reinfeldt ensam var den som inledde nedmonteringen av partiets homofobi under Bildt och ledarna innan. Professor Möller anger i sin bok att Bildt sedan unga år haft försvarsfrågor som ett huvudintresse. Men varken Möller eller andra verkar ha insett hur snett konservatismen ledde Bildt just rörande försvaret. När strukturomvandlingen av armén efter alltför lång väntan inleddes genom 1987 års försvarsupprörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet så var Bildt frenetiskt emot. Han var den siste på skansen när det gällde att bygga försvaret på ”sega gubbar”. När ÖB efter långt motstånd gav upp tanken på att behålla de omoderna brigaderna IB 66 med materiel ända från andra världskriget så var Bildt ensam bland politiker om att slå vakt om dem. Bildt reste landet runt inför valet 1988 och lovade, också på Stortorget i Gävle, att med honom skulle inget landskapsregemente läggas ned. Det hindrade inte att han själv fyra år senare som statsminister valde ut just I 14 för nedläggning.

Jag undrade länge om Bildt av ren populism drev linjen att inget i armén fick ändras eller om han i sak verkligen var övertygad om sin farfars fars generalstabschefen Knut Bildts linje att stor volym alltid är viktigare än kvalitet. Men sedan insåg jag att Bildt kunde ha båda bevekelsegrunderna samtidigt. Carl Bildt var den absolut siste politiker som inte verkade begripa att försvaret hade mycket allvarliga obalanser.

Hans Lindblad