Gästbloggare: Hans Lindblad: Och alla sjöng

Till min, och jag vet även andras glädje, kan jag nu bjuda på en krönika skriven av Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En folkpartist av det slag där man aldrig behövde tveka om hans ideologiska hemvist: gedigen och genuin ocialliberal.
Denna text startar med jublet kring räddandet av gruvarbetarna i Chile. Övergår snabbt i en beskrivning av läget i Chile vid tiden för Pinochettidens upphörande. Hur viktig demokrati när och hur demokratins återkomst väcker jubel bland folket.
---
Och alla sjöng

Ett enat och stärkt Chile beundras nu världen över för de lyckade ansträngningarna att rädda de 33 instängda gruvarbetarna.
När den siste nått ytan och togs emot av familj och president utbröt glädjescener. Räddningspersonal och de räddades anhöriga förenades i sång. Det grep mig extra, för just från Chile minns jag den största glädjefest jag varit med om.

I oktober 1988 var jag en av riksdagens två valobservatörer när diktatorn Pinochet, ond general och massmördare, ordnat folkomröstning i syfte att få internationell legitimitet. Ingen motkandidat fick sättas upp, men 16 partier gick ut nejkampanj.

Främst de ungas oerhörda engagemang var gripande. Massiv TV-propaganda för Pinochet. I huvudstaden Santiago fick bara hans anhängare framträda, men ute i landet hölls jättemanifestationer för frihet. Bilar med diktatorns bild möttes i Santiagos centrum av unga som i klungor gjorde tummen ned. Jag följde några gånger med när de sedan började springa, innan militärpolisens bilar med vattenkanoner och tårgas skulle hinna fram, men ibland blev vi ändå våta. Konstig valtaktik att spruta vatten på väljarkåren.

Långa köer till vallokalerna, män och kvinnor i skilda köer, övervakade av soldater med automatkarbin. Var med vid räkningen i en lokal, 231 röster mot, 90 för Pinochet. Till nejsidans högkvarter ringdes rapporter in om lokala vinster, men timme efter timme rapporterade radion bara segersiffror för Pinochet. Hans fru framträdde i TV, sedan stängdes all ström i Santiago av.

Man bad oss vara kvar i högkvarteret (med reservkraftaggregat på gården).
”Det är svårare för militären att storma om ni utländska parlamentariker finns här som vittnen.”. Vi anade att juntans generaler satt i möte om de skulle slå till med våld och utlysa undantagstillstånd eller erkänna sig besegrade. Senare framkom att Pinochet skällde ut rådgivare som lovat honom seger, men sent på natten beordrade han radio och TV att sända de riktiga siffrorna.

Hos nejsidans högkvarter utbröt jubel, och mängder av folk sprang till en större lokal. Jag har aldrig varit i ett rum så packat med människor, kändes som man inte kunde röra en arm. Alla chilenare i lokalen sjöng frihetssånger som använts alla de femton åren under diktatur. Nejsidans främste, Patricio Aylwin, själv konservativ och vald till president året efter, steg upp på ett bord och utropade att Chile åter skulle bli demokrati. Jubel, glädjetårar och mer sång.

Jag älskar sedan dess detta folk, och kunde natten till torsdagen i TV se de nya glädjescenerna.

Hans Lindblad
---
Jag lägger en länk till detta på min speciella Hans Lindblad-sida, där jag även gjort en del smärre kompletteringar i inledningen.