En av liberaldemokraternas initiativtagare är Jan Rejdnell, avhoppad folkpartist som säger sig vilja se ett nytt socialliberalt parti som är visionärt och talar ideologi och framtid. Detta givetvis mot bakgrunden att folkpartiet lämnat sin socialliberala ideologi.
I en lång artikel beskriver han hur socialliberalismen inom folkpartiet "förändrats", men med bibehållen etikett, och han polemiserar emot detta och åberopar en del liberala tänkare, inklusive en (tämligen nyliberalt präglad) webb-sida om liberalism. Menar att 1900-talet blev ett förlorat århundrade för liberalismen - under 2000-talet är det tvärtom.
Även om jag i det mesta instämmer i analysen av fp:s förfall så har jag ett par anmärkningar och kommentarer i övrigt till Jans resonemang.
Helt förlorat var inte 1900-talet för liberalismen, i vart fall inte i Sverige. Den genomförde ju de liberala/demokratiska reformer som innebar lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Och stoppade socialiseringen, som (s) ville genomdriva. Två exempel på liberala framgångar, det första tillsammans med (s)och det andra emot (s). ATP-beslutet blev ett partiellt bakslag, liksom löntagarfonderna, som dock i någon mån rättats till genom löntagarfondernas avskaffande senare och en mera liberal konstruktion av pensionssparandet. Dock så mattades liberalismens inflytande mot slutet av seklet. Vad som sker detta århundrade är för tidigt att bedöma efter bara tio år.
Det Jan Rejdnell ändå belyser, det är att begreppet socialliberalism i Sverige idag ges olika tolkningar. Och, som jag skrivit så många ggr, det hänger ihop med folkpartiets förändring. Fram till för sådär tio år sedan var det ingen större tvekan, fp var liberalt, dvs socialliberalt.
Idag kallar sig fp, i vart fall i högtidliga sammanhang, fortfarande för liberalt, ja till och med socialliberalt. Självklart förvirrar det till begreppen. Jag känner mig faktiskt djupt kränkt, eftersom jag gick ur fp pga att fp övergivit socialliberalismen. Numera är den, inom fp, bara ett ord som kan ges vilket innehåll som helst.
Jag vill dock mena att begreppet i sig innehåller en kärna som är mycket klar, liberalism med socialt ansvar, och kan sammanfattas som "frihet i gemenskap", "frihet och rättvisa", "individens frihet så långt den inte skadar andra".
Därmed är den skarpt avgränsad emot socialismen, liksom mot konservatismen och mot nyliberalismen som denna tolkas idag.
Och - ruckar man på detta är det inte socialliberalism. Talar man bara om frihet, en frihet som inte tar hänsyn till omgivningen, en egoistisk frihet som skiter i andra, då har man tappat det sociala ansvaret. Förespråkar man bara staten och statliga ingrepp i individens privatliv och helgd, om kollektivet, om kontroll och regleringar, då har man tappat bort frihetsbegreppet.
Inser man inte att den fullständigt fria marknaden har en inbyggd förstörelsemekanism som leder till monopol och avsaknad av konkurrens, då missar man att konkurrensen är det viktiga för en marknad som skapar välfärd. Likaså, om man reglerar sönder marknaden så försvinner konkurrensen.
Den fria marknaden är inte ett mål i sig, den är ett medel för att uppnå mångfald, valfrihet och välfärd. Den måste alltså skyddas emot angrepp från både marknadsfundamentalister och socialister.
Slutsatsen av detta är att socialliberalismen inte kan se ut hur som helst!
Visst är det förståeligt att en del konservativa och en del socialister stundtals vill snylta på liberalismens positiva innebörd. Det visar att deras idégrund inte känns riktigt bra för dem själva. Och att de partier som (i ngn mån) bygger på dessa ideologier är osäkra om sin identitet.
Tecken på det är att moderaterna kallar sig "nya" (men de facto går tillbaka ideologiskt) i sin pragmatism och att socialdemokratin numera inte är socialistiskt, de kallar sig inte ens demokratiska socialister. Utan den blandar friskt gammalt och nytt utan att bestämma sig, allt i en pragmatisk strävan efter makt.
Socialiberalism är inte något som passar ihop med konservatism. Och socialliberalism är inte förenligt med socialism.
För den som vill fördjupa sig en aning i begreppen liberalism och socialliberalism har jag ett par sidor på denna blogg, se ovan i blogghuvudet. För ett steg ytterligare rekommenderar jag libweb.net. Det kan ge en ytterligare bakgrund till varför så många idag saknar verkliga liberala/socialliberala alternativ i svensk politik idag, till varför man söker nya vägar att föra fram liberala idéer.
Avgörande i beskrivningen av socialliberlismen är att vissa liberaler inte räds att bestämma över individen i hur man skall ta hand om sina barn och annat av vad individer själv är i stånd att kunna bestämma. Det är ingen hejd på vad lagstiftare och Staten skall ställa till rätta eftersom vi annars som individer inte förstår vårt eget bästa. Värst av allt är väl ändå alla morallagar som inte har några brottsoffer. Här talar Staten om hur vi skall uppträda och förhålla oss. Om ditt barn bråkar i skolan så måste du ta ledigt från jobbet och sitta med i klassrummet för att hålla koll på ditt barn. Det är ingen hejd på det som nu kallas socialliberalism. Jag menar att dessa liberala politiker mer hör hemma i den socialdemokratiska skolan.
SvaraRaderaJan. Ja det är ju så att det som fp idag står för är en "pragmatisk socialliberalism". Dvs en socialliberalism som förlorat sin egentliga innebörd. Om det i st ska kallas socialism är mera tveksamt. Det är en underlig mix av socialdemokratisk social ingenjörskonst och socialkonservativ överhetsaspekt på människan. Något som finns både hos sossar (som i o f sig inte behöver vara socialister) och olika slags moderater.
SvaraRaderaDet är en orsak till att jag är skeptisk till att (L)iberaldemokraterna använder både ordet pragmatisk och socialliberal när de ska beskriva sin politik. Det ger kalla kårar på ryggen för mig. För det kan bli vad som helst.
Sen förtjänar det en särskild diskussion om det som du/ni kallar morallagar alltid är lagar utan brottsoffer. Det kräver först några rejäla definitioner.
Jag tror att Folkpartiet idag snarare karaktäriseras av pragmatisk liberalism än *någonting* socialliberalism. (Måhända var det också det du Lars-Erik menade i svaret till Jans kommentar, där det står "pragmatisk _social_liberalism".
SvaraRaderaExakt vad socialliberalism är, är dock svårare att precisera. Jag skulle inte hålla med om att FP under hela sin tid präglats av det - dock i hög utsträckning sedan mitten på 1970-talet och framåt. Däremot kan man samtidigt se, att under Bengt Westerbergs tidiga år som partiledare (då han ännu sågs som väldigt marknadsliberal) ökade FP starkt bland väljare och utmanade Moderaterna om att vara det starkaste borgerliga partiet under flera år, för att åter minska när BW gick åt vänster politiskt.
Det, menar jag, pekar på att tyngdpunkten bland Sveriges liberala väljare snarare är i den pragmatiska mittfåran, än utåt "flankerna", social- eller marknadsliberalism. Därför bör det också vara det naturliga för ett liberalt parti (utan prefix) att placera sig där - medan man samtidigt har enskilda företrädare som står för bredden i olika värderingar.
Ulf. Det som fp karaktäriseras av idag är pragmatism. Inte någon som helst ideologi, inte som parti. Man söker sig fram till det som man tror för dagen är det som vinner väljare, oavsett ideologisk innebörd. Det ger utrymme för maktspelare av alla slag att föra fram de mest underliga förslag och ståndpunkter. Ofta dessutom med huvudsyfte att anpassa sig till moderaterna.
SvaraRaderaJag sticker inte under stol med att begreppet socialliberal under senare tid blivit diffust, där den främsta orsaken är fp´s avideologisering där både partiet och en del företrädare envisas med att kalla sig socialliberaler trots att de helt tydligt sprungit ifrån partiets gamla socialliberala linje.
Vad jag menar med socialliberalism torde klart framgå av mina tidigare blogginlägg. Det är en absolut ickesocialism, men en förening av frihet och social ansvarskänsla. Läs sidan "socialiberalism", räcker inte det handlar nog ca 500 av mina inlägg om detta.
Min uppfattning är nog, som partimedlem under 50 år men icke längre, att fp var klart socialliberalt från slutet av 50-talet till slutet av 90-talet, då en långsam förändring började ske, vilken accellererade och fullbordades en bit in på 2000-talet. Socialliberala inslag fanns, utan att de benämndes så, hos både fp och dess föregångare även långt tidigare än slutet av 50-talet.
B Westerberg ansågs som marknadsliberal när han var statssekreterare på finansen, och jag (liksom L Leijonborg!) var lite bekymrad över detta. Men som partiledare visade han att han var en god socialliberal, från början och hela tiden. Han tog inga steg åt vare sig höger eller "vänster".
Däremot ansåg han, liksom jag, att man bör kunna samarbeta med andra om man därmed kan uppnå framgång för sin socialliberala politik. Det är något helt annat än att själv ändra riktning.
Det är det faktiska sakläget betr aktuella frågor som visar om det finns samarbetspartners.
Rättelse. Jag ser ett skrivfel betr tiden för socialliberalismen som fp´s ideologi.
SvaraRaderaSkall stå från slutet av 40-talet...
En kompletterande kommentar. Fp som parti var, och benämnde sig också allt oftare när preciseringar behövdes, som socialliberalt från i vart fall slutet av 40-talet. Men det betyder inte att det var först då som det vi idag kallar socialliberala idéer var det som drev partiet. Det frisinnade partiet förde i mycket det som kan definieras som socialliberal politik. Och socialpolitiska idéer var socialliberal politik redan på Adolf Hedins tid (runt år 1900) och andra i samma anda under 1900-talets första decennier.
SvaraRadera