Wikileaks, vad säger man? Uppdat.

Att Wikileaks "släppt" oerhörda mängder av dokument betr främst USA:s (men även andras) diplomatiska spel, det har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna.

Att Wikileaks inte är någon favorit hos makthavare världen runt, det är ingen nyhet. Makten vill inte granskas. Inte ens i demokratier. Ändå känns det i princip mycket bra med största möjliga offentlighet och insyn i hur makten fungerar.

Tidigare har vi, genom Wikileaks, fått veta hur tveksamt (lindrigt uttryckt) som bankväsendet agerat när det gäller att tvätta svarta pengar. Vi har fått insyn i hur Guantanamo-fångarna behandlas och hur omfattande USA-truppernas dödande av civila i Irak varit. Det gäller alltså tunga fakta i hur det fungerar i demokratier. Vilket Wikileaks angrips för... Att det står illa till i diktaturer, det vet vi ju redan.

Dessa tidigare avslöjanden som bl a delvis innehåller militära "hemligheter" (som i vart fall delvis lär finnas tillgängliga på NATO-sajter) orsakade viss oro hos myndigheterna, men inte alls i den omfattning som maktetablissemanget nu stormar mot de diplomatiska läckorna. Varför?

Jag blir inte speciellt upprörd av den senaste publiceringen. Dels är det egentligen inte så farliga nyheter. Dels knappast så stora heller. Det är en del pikanta detaljer om ledande politiker. So what? Det unika är mängden dokument.

Det märkliga är att det finns så mycket att avslöja. Speciellt som det rimligen måste finnas oerhört mycket mera, som inte avslöjats. Att säkerhetstänkandet vad gäller verkliga hemligheter skulle vara så bristfälligt att de skrivs i klartext och inte alla har ens en hemligstämpel av dignitet, det vägrar jag att tro.

Därför är det oerhört intressant just denna massiva upprördhet hos "Carl Bildtar" världen runt. Att det på så många håll ropas på lagliga åtgärder och censur emot den fria informationen - till och med om dessa förhållandevis triviala fakta.
Att diplomater meddelar hem om iakttagelser (och rent skvaller) det är väl ingen hemlighet? Det vet alla, på alla sidor. Är det något som är känsligt får de väl se till att de hittar säkrare vägar än att använda det öppna internet...

Och har de rent mjöl i påsen, så har de väl inget att frukta. (Det är ju så som makten själv resonerar när de bevakar oss!)

Faran nu på kort sikt är att maktens alla potentater söker begränsa insynen betr sig själva och att övervaka oss medborgare.
Men i längden kommer det aldrig att gå. Inte i demokratiska länder! Demokrati innebär integritet och frihet för medborgarna inklusive ett fritt informationsflöde. Det är makthavarna som ska övervakas och kontrolleras. Så vi kan sparka de som inte sköter sig. Inte tvärtom.

Mitt i denna flod av överhetens fördömanden hittar jag en sansad och upplysande artikel som ger perspektiv. Det är i SvD som Roger Fjellström, docent i filosofi, skriver om hur svenska medier är megafoner för makten, och hur dokumenten faktiskt är granskade innan de publicerats. Till och med av amerikanska UD!

Jag citerar slutklämmen:
"Det är således fem världsledande tidningar och tidskrifter – deras journalister och ansvariga utgivare – som har ansvaret för exakt vad som publiceras, och det i samarbete med ett som det förefaller ansvarsfullt Wikileaks. Även den amerikanska regeringen har del i publiceringsansvaret, som bland annat framgår av Wikileaks brev och dess svar."

Bäva månde bankerna, Wikileaks signalerar ju nu att nästa avslöjanden rör storbankerna. De som ställt till finanskrisen, som nu går som en löpeld även i vissa EU-länder med dåligt skött ekonomi.

Wikileaks lever farligt. Liksom demokratin. Men visst vill vi ha demokrati?

Uppdatering. Läser i DN att Jan Eliasson har en betydligt öppnare attityd till Wikileaks än t ex Carl Bildt och Hillary Clinton. Visserligen ser han risker om förtroliga samtal läcker ut, men i det stora hela är han mera balanserad och betonar att diplomati inte ska bygga på skvaller. Riktigt. Men att de mäktiga inte gillar Wikileaks visar att just nu utsätts Wikileaks för en massiv it-attack, vilket bl a rapporteras av AB. En attack som är betydligt större än någonsin tidigare. Som sagt, det finns de som ser demokratisk insyn som farligt.

Liberal.se ej att förknippa med fp

En gång i tiden hade jag en liberal.se-mailadress. Det var medan jag var folkpartist, och det var en helt naturlig adress.
Då.
Eftersom fp övergav liberalismen så lämnade jag fp, men behöll liberalismen.
Nu överger fp även sin mail-adress liberal.se
Nog känns det som ett tecken i tiden.

Folkpartiet är numera, även officiellt, bara fp. Inte ett liberalt parti. Det har vi andra dock vetat om länge. Deras nya mail-adresser ska kosta 500 kr och dessutom bara vara förbehållna för "vissa".
Jag förstår, det skulle ju vara hemskt om någon liberal använde en fp-adress.

Men nu funderar jag på om jag inte kunde "få" använda liberal.se
Mig skulle det passa bättre nu, när det inte förknippas med fp.

Vårdhjälte - civilkuragehjälte

Tidningen Tara har utsett ett antal civilkuragehjältar. I samtliga fall är det kvinnor som vågat säga ifrån, vågat vara smarta och modiga.

Undersköterskan Elisabeth Marklund från Piteå har utsetts till ÅRETS VÅRDHJÄLTE. Anledningen är givetvis att hon drog fram underbemanningen inom demensvården nattetid. Vilket ledde till en stor "razzia" av socialstyrelsen, som fann brister hos ca 60% av de kollade äldreboendena runt om i landet. Nu får politikerna tänka om och plocka fram pengar och/eller omprioritera.

Ett par andra av hjältarna är Viviane Reading, EU, som skällde ut Frankrikes president efter noter pga landets behandling av romerna och Karin Törnqvist som korruptionsavslöjare i Göteborg.

Heders, civilkurage behövs i dessa tider.

Tobaksdebatt, uppdat.

Det har blåst upp en tobaksdebatt. Igen. Tyvärr alltför hårt vinklad på förbud. Och rökarna poppar upp som om de stuckits av getingar.
Nja, jag älskar inte förbud. Men tobaksrökning ÄR faktiskt farligt, för både rökaren och dennes omgivning.

Tobaksrökare är ytterst sällan så toleranta och hänsynsfulla som de rökare som i debatten säger att de frågar omgivningen innan de tänder en cigarett.
Jag mår illa av tobaksrök och -lukt. Den skadar min livsmiljö och utsätter min hälsa för oönskade risker. Att utsättas för indirekt, s.k. passiv rökning genom att tvingas vistas nära rökare är ungefär lika farligt som att röka själv. Det ska ingen behöva utsättas för!
Rökare måste ta större ansvar för sin omgivning, de lever faktiskt inte på en öde ö. Visst, om någon väljer att röka och utsätta sin kropp för rökningens alla risker, var så god. Men utsätt INGEN annan för det.

Och frågan är vem som ska betala sjukhusräkningen för den som fullt medvetet dragit på sig de stora hälsorisker som rökningen innebär. Ingen ska behöva vara okunnig om tobakens skadeverkningar och börja röka av okunnighet. Därför bör man, anser jag, förhindra att folk och då speciellt unga, att börja röka.

Liberalism innebär frihet - så långt den inte skadar andra. När den gränsen överskrids så innebär den ofrihet för andra.

Frågan är vad man ska göra när många rökare helt struntar inte bara i sin egen hälsa utan även i omgivningens hälsa och välbefinnande?

Uppdatering. Så visar en stor forskarrapport att 600 000 människor dör årligen pga passiv rökning. Dvs pga andras rökning. Därav 165 000 barn! Hur många rökare frågar om barnen vill att de röker? Förklarar de riskerna med att barnen utsätts för passiv rökning?

Jan Rosén vill samla in pengar åt porrindustrin

Först blir jag arg, sedan börjar jag tänka. Vad har en del inflytelserika människor för dolda agendor?

Radions morgonnyheter meddelar att den som "expert" utsedde Jan Rosén, mannen som puffade fram IPRED-lagen, har ett nytt förslag. Eller beställning kanske är den rätta benämningen?

Han vill att internetleverantörerna ska "hjälpa" internetbrukare (= snart sagt alla under 90 år) att vara "lagliga". Laglig, det är den som enligt Jan Rosén betalar till upphovsrättsmaffian vad den begär, vare sig man tagit någon liten del av deras "produkter" eller inte. DN har också en blänkare om detta på internet. Internetleverantörerna ska "erbjuda" kunderna att betala mera fvb till upphovsrättsinnehavarna.

Bloggaren Scaber Nestor har också noterat detta. Samt anmärker att eftersom det mesta som fildelas är porr (hur man nu vet det?) så är det en PORRSKATT som Jan Rosén beställer. Tydligen svälter producenterna av pornografiskt material, eller i vart fall de som distribuerar porr.

Nu vet vi alltså varför Ipred kom till, och varför det är så angeläget att plocka pengar av folk. Vi ska betala till porrindustrin, vare sig vi nyttjar den eller inte. Faktiskt så tror jag att det finns mängder av internetbrukare som använder internet "bara" för e-mail, för sina internetbanker och att betala räkningar, för att kolla bloggar och Facebook, googla, kolla Blocket och liknande. Visst, trots det är det lätt att av misstag bli länkad till en sajt som säljer porr. Men ofrivilliga besök på en "till-salu" sida som man inte använder, ska det kosta pengar? Man borde i stället få skadestånd från de som har sådana svårdeletade sidor.

Nu kan man fundera över hur dessa extra uttaxerade medel ska fördelas. En ytterst rimlig "förmodan" är att FRA skulle kunna få i uppdrag att fördela porrpengarna! Det visar även hur snabbt ett ändamål kan förändras. Från skydd av rikets säkerhet, via terroristbekämpning och kolla av mail till fördelning av mer el mindre tvångsindrivna intäkter till den mäktiga porrindustrin!

Folkkära författare vanhelgas av sverigedemokraterna

I våras, var det väl, åberopade sverigedemokraterna allas vår Astrid Lindgren som ett slags stöd för deras svenskhetspolitik. Jag satte morgontéet i strupen när jag hörde det. En sådan fräckhet! Visserligen finns det mycken idyll och nostalgi i en del av hennes böcker. Ivart fall kan det uppfattas så, när vi läser om Bullerbyn och Emil flera decennier efter den tid som skildras. Men Astrid Lindgrens budskap var och är så långt ifrån sd:s som tänkas kan. Hon kämpade för tolerans och emot fördomar, för öppenhet, för godhet, kamp emot ondskan.

Och nu har något liknande hänt igen. Jimmie Åkesson lyfte fram Vilhelm Moberg som en SVENSK författare, och läste ett litet textcitat av Moberg i radion i morse, som bevis för detta. Vilket fruktansvärt missbruk!!! Visserligen är Moberg en svensk författare, en fruktansvärt bra sådan, men han roterar säkert i sin grav av att användas i sd-propaganda!
I sina utvandrar-invandrarromaner visade han inte bara de småländska småböndernas överlevnadsförmåga i USA, han visade också vilken problematik det innebär för folk att mer eller mindre tvingas flytta från sitt land till ett annat. Detta till och med när de kommer till ett öppet och tolerant land som USA.
Dagens flyktingar - och ofta även frivilliga utvandrare - har en mycket tuffare situation!

Vilhelm Moberg var LIBERAL med en stark frihetskänsla, tolerans, rättspatos och socialt ansvar!!!!

Om han levat idag skulle han, bildlikt talat, ha slitit Åkesson i stycken.

Är dödsstraffet för alltid borta i Sverige?

Igår var det 100 år sedan någon avrättades i Sverige efter en dom om dödsstraff. Jag vill verkligen inte ha tillbaka dödsstraffet i Sverige, men faktum är att det finns i många länder, bl a i USA och Kina. Två stater med mycket olika rättssystem. En av de som uppmärksammat detta är Andreas Holmberg i Andraget.
Andreas söker hitta ett argument som skulle hålla gentemot dödsstaffsanhängarna. Han tror inte på Amnestys argument att "det är fel att döda för att visa att det är fel att döda". Det argumentet stjälper hela rättsordningen, för i så fall är det ju också fel att ta pengar av någon (böter) för att visa att det är fel att ta pengar av någon (stjäla), och fel att beröva någon friheten (fängelse) för att visa att det är fel att beröva någon friheten (olaga frihetsberövande). Rättssamhället har helt enkelt rätt att som straff tillämpa metoder som vore straffbara om vi som enskilda ägnade oss åt dem.

Ett annat skäl är att det inte går att ändra eller kompensera en avrättad om det sedan visar sig att denne är oskyldig. Men Andreas vill betona en "andlig dimension" - läs förklaring på hans blogg.

Jag tror tyvärr det lär vara svårt att få acceptans för argumentet "den andliga dimensionen". Försöka duger, men de som förspråkar dödsstraff är nog inte mottagliga för sådant, vad de än kallar sig. Däremot bör aspekten av ev felaktigt domslut betonas mera. Det går ju inte att ändra en verkställd dödsdom. Att domstolar inte är perfekta blir ju allt tydligare. Jag tror att vi alla måste använda alla argument som vilar på både humanism och respekten för rättssäkerhet.

Den svenska horisonten då? Jag är inte så säker att dödsstraffet är borta för gott. Detta med tanke på de groteska åtgärder som idag tas till i "terroristbekämpande" syfte, men med ändamålsglidning ända ner till bötesbrott. Med lagstiftare som Beatrice Ask och Johan Batong-Pehrson känner jag mig inte säker. Deras mentalitet och ridande på fördomsfulla opinioner är livsfarlig för allt vad gäller rättssäkerhet och vanlig eftertänksamhet. Detta ständiga tjat om hårdare straff gör att alla vettiga utgångspunkter för en konstruktiv kriminalpolitik sopas undan. Det är som om hämnd vore det enda som gäller. Blodshämnd, öga-för-öga, tand-för-tand. Nu har vi ju också sd i riksdagen.

Jag skulle inte bli förvånad om det väldigt snart kommer att föras upp på dagordningen att hårdare straff också borde innebära att dödsstraff ska in i den svenska straffskalan! Och detta av företrädare för partier som vi till rätt nyligen betraktat som anständiga.

Barndop, filippinian style

Det här är ingen bildblogg, men när jag letade lämpliga bilder till blogghuvudet fastnade jag i en drös bilder från ett barndop i Filippinerna för snart två år sedan. Så, varför inte bjuda på några av bilderna i stället för kommentera svensk politik denna gång.

En bänk per familj. Barnet med föräldrar närmast mittgången, sedan faddrar (gudmödrar och gudfäder) därefter övrig närvarande släkt, vänner, grannar. Efter dopet, samling för fotografering. Inne...

... och utanför kyrkan. Ooops, Erik, då tre år, var lite sen att komma in i bilden.

På väg till dopfesten. Några av oss i skakig jeepney på gropig väg. Här har vi ju lämnat stora vägen.

Framme. I väntan på maten. Maten ska förstås ätas ute. Grannar strömmar också till. Är det fest så kommer man bara... Massor av mat, och faktiskt lite sång och gitarrspelande också. Kanske var det tuba de hade i glasen... vad vet jag. Till maten dock Pop-cola, lokal variant av coca-cola.

Det var väldigt varmt, så här fläktas jag med ett palmblad.

Post festum. På väg ner till stora vägen fvb åt olika håll.

Den som vill läsa lite mera text kring detta kan kolla in denna länk:

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/12/juldag-och-filippinskt-barndop.html

Fp´s eventuella framtid, med el utan liberalism?

I Liberal Debatt analyserar den fd bitr partisekreteraren Lennart Nordfors folkpartiets skadade varumärke. I långa stycken har han rätt, om än han uttrycker sig väldigt hovsamt i sin kritik av vad som förevarit. Jag rekommenderar dock artikeln till läsning.

Samtidigt vill jag skicka med min åsikt att partiledningen sannerligen har ett ansvar för det skadade varumärket. Det är partiledningen som ger signalerna... både till partiets företrädare och till den större allmänheten.

Dessutom glömmer (?) Nordfors den största fadäsen som fp gjort under mandatperioden 2006-10. Dvs fp´s katastrofala handläggning av och inställning till frågorna om personlig integritet, rättssäkerhet och närliggande medborgeliga rättigheter. Symboliserat av t ex FRA-lagen, Ipred, kisstesterna av barn, hur datalagringsdirektivet blir en övervakningslag och annat i samma stil. Förbuden, batongerna och överhetsperspektivet i st för att stå på den lilla människans sida.

Ytterligare missgrepp, sett ur ett socialliberalt perspektiv, har dessutom förekommit både före 2006 och därefter utäver detta.

Folkpartiet högerpopulisterna

"Medmänsklighet och värme är trots allt inte så dumt", skriver Christian Dahlgren som en kommentar till att hårdhet och batonger ersatt socialliberalismen som folkpartiets ledstjärna. Christian Dahlgren har varit aktiv inom liberala ungdomsförbundet, och varit ledarskribent mm med liberalt förtecken. Numera är han, som så många andra, före detta folkpartist. En vandring som även jag vandrat.

Jag vet inte hur många gånger som jag försökt förklara att liberal = vänster, med hänvisning till franska nationalförsamlingen. Liberalerna, dvs de radikala och progressiva, de satt till vänster och de konservativa satt till höger. Det har brukat gå bra - tidigare. Venstre har också många gånger varit partibeteckningen för liberala partier.

Numera är det kärvare. Speciellt svårt är det att förklara för (vissa) folkpartister!

Det är verkligen ett tecken i tiden att de som, trots allt, kallar sig för liberaler inom fp inte kan positionsbestämma sig som vänster utan till och med anser att liberal är = höger! Att de anser att vänster = socialdemokrat = socialist. Att den som inte är sosse, den är höger!

Det är en beklämmande enögdhet, något som i sig inte hör hemma hos liberaler...

Bertil Ohlin, Waldemar Svensson, Sven Wedén och Gunnar Helén torde vända sig i sina gravar.

Till råga på allt. Socialliberal var närmast ett hedersbegrepp både inom fp och i viss mån även utanför. Med ett undantag; nyliberaler (= neokonservativa) inom och utanför moderatera såg på socialliberaler som något som katten släpat in, som ett hatobjekt. Numera tycks den synen breda ut sig även inom fp.

Folkpartiet har uppenbarligen inte bara tappat väljare och medlemmar i katastrofal grad. Dessutom tycks partiet i hög grad bytt ut både medlemmar och väljare. Det kan givetvis partiet göra, men då får det sluta att kalla sig liberalt.

Folkpartiet högerpopulisterna, som idag är ett mera rättvisande namn, borde dessutom söka sig en annan partiblomma än den stiliserade blåklint som var rösträttsrörelsens symbol.

För, på vilket sätt skulle ett parti som förespråkar förbud, hårda tag, batonger och kränkningar av integritet och rättssäkerhet, vilket fp i dag i allt snabbare takt gör, kunna sägas ge röst år medborgarna? Fp-blåklinten är idag mycket frusen, och sloknar.

Kanske skulle en köttätande växt vara en bättre partisymbol?

Tillägg. Hittade just en blogg som diskuterar fp´s framtid. Har inte kunnat låta bli att kommentera även där. Trots (!) att det är en partiblogg, hittar jag viss oro över partiets ut/avveckling.

Framtidscenarios

P J Anders Linder har en rätt trist krönika i dagens SvD om det nya borgerliga uppdraget. Jag ifrågasätter starkt behovet av att använda begrepper "borgerlig" i tid och otid. Det betyder ju endast och allenast "icke-socialistisk". Och då vi idag har en koalitionsregering bestående av fyra partier som tagit sig namnet Alliansen, då räcker det begreppet.

Nu tycker Linder att Alliansens vision är ytterst begränsad. Egentligen bara till Anders Borgs kamerala budgetsyn. Det har Linder rätt i. Strängt taget kan det inte bli mycket mera, eftersom det är fyra partier med olika ideologi. Dvs det borde vara olika ideologier hos partierna, annars är de ju onödiga. Vilket Linder inte säger att de är, tvärtom menar han att de mindre allianspartierna inte fått det utrymme de borde ha.

Tja, då borde ju fp, c och kd säga ifrån då!? Deras enda syfte kan ju ändå inte bara vara att stödja ett moderat styre? Den gemensamma grunden är ju att skapa ett maktskifte, ett gott demokratiskt argument. Ett parti ska inte ha maktmonopol. Inget parti/block ska ha monopol! Ska nu småpartierna ha något berättigande så måste de back to basics, tillbaka till sina ideologiska rötter. När (om) de återfinner dem får de analysera vilka som är de bästa samarbetsparterna i aktuella frågeställningar.

Det som ger oss väljare inflytande är om partierna har klara ideologier. PJ Anders Linders stora felsyn är alltså att han utgår ifrån att de politiska frågorna och därmed blocken är statiska, oföränderliga. Han utgår de facto från ett tvåpartisystem, som reducerar politiken till ett torftigt maktspel för en elit utan ideologisk spänst.

Vi kan i stället se på vad som kan komma ut ur dagens situation, möjligen på lite sikt. Socialdemokratins problem är att den består av en koalition av grupper med olika grundsyn. Dels den traditionella fackföreningsinriktade, som har socialistiska fragment kvar och som ser makten i sig själv som en naturnödvändighet för partiet. Dessutom har vi förnyarna, som inte verkar helt samstämmiga i vad som behöver förnyas, men som ändå ser mer pragmatiskt och utan socialistisk ballast på politiken. De inser marknadsekonomins värde och att välfärd förutsätter en viss valfrihet. Frågan är vilka som vinner - om någon, eller om det blir ett osäkert kompromissande med kortsiktig enighet.

Ett scenario är då två stora, ganska jämnstarka koalitioner, dels den icke-spruckna socialdemokratiska, dels den moderata (som ju är ett hopkok av socialkonservativa, lite neokonservativa som kallar sig (ny-)liberala och så en grupp vars enda mål är makt och där vägen är pragmatisk populism utan direkt ideologisk referens). Till det på ena kanten främlings- och utvecklingsfientliga sd, och det högerinriktade fp, på andra kanten ett vänsterparti (som kan ta röster från s) och möjligen ett mp i mitten också. Och så kd och c som snubblar in och ut ur riksdagen runt 4%-spärren. Av detta ska så regeringar bildas, med olika kombinationer. För maktspelarna inom dagens m och dagens s är detta en drömsituation.

Ett annat alternativ kan vara att det blir en ideologisk skärpning. Som innebär att socialdemokratin spricker och den traditionella falangen helt tar över (s), vilket tar hem en del v-röster och gör att v kommer att balansera runt 4%. Förnyarna inom s kanske hittar "hem" i ett nytt socialliberalt parti (liberaldemokraterna el ngt annat) som förutom av dem består av mer el mindre hemlösa socialliberaler inom och utom fp och c. Det tredje partiet skulle bli den moderata mixen. Med tiden kunde dessa tre partier pendla mellan 25-30 % vardera. Troligen måste då oftast 2 av de 3 partierna samarbeta. Samarbetets riktning blir då beroende på vilka frågor som är aktuella. Vid sidan av de "tre stora" kan då finnas det extrema sd, ett kraftigt sargat fp som ligger runt 4-5% liksom centern och ett sargat v, ev kan mp kvarleva eller så gå in i det socialliberala stora partiet. Kd går ihop med m eller ligger på 3-4%.

Om det är realistiskt vet jag inte, för det förutsätter ju en ideologisk nytändning på flera håll. Folk med mera extrema åsikter (sådana finns alltid) finner sina partier, men de kommer att vara små, ibland utanför riksdagen, och utan inflytande. Den stora kampen om väljarna står då mellan de tre huvudideologierna, konservatism, liberalism och socialdemokrati. Men även andra alternativ kommer att finnas. Spännande!

Väljarna fäller avgörandet efter hur tydliga partierna är.

Vad ska en partiledare leda?

En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.

Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.

Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.

Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.

En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.

För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )

Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.

Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?

Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?

Vi måste ta inspiration från historien för att kunna se dagens händelser i rätt perspektiv

Vi måste ta inspiration från historien för att kunna se dagens händelser i rätt perspektiv, och för att kunna sätta in dagens problem i ideologiska sammanhang. För, förnyelse kräver att man vet vad det handlar om. Och inte minst, problem kräver just inspiration från de som tänkt till tidigare. Det ger en grund att stå på, att kunna se vad som format dagens samhälle och vad som därför måste antingen förbättras eller förändras i en eller annan riktning.

Jag får dessa tankar när jag läser Hans Lindblads initierade text om den liberale giganten Karl Staaff. En person som Lindblad själv menar borde vara en inspiration för dagens liberaler. Staaff är väl den största liberala portalgestalten i Sverige. Tyvärr uppmärksammades inte 150-årsminnet nyligen av hans födelse, 4 oktober 1860. Han var advokat och mycket engagerad för demokrati, mänskliga rättigheter och sociala insatser, särskilt för barn.

Lindblad vill ge sin text rubriken:
Karl Staaff - den förtalade demokraten

Svensk demokratis portalgestalter var liberalen Karl Staaff (1860-1915) och socialdemokraten Hjalmar Branting (1860-1925). Staaff kom både i sin samtid och för all framtid att personifiera och symbolisera kampen för folkstyre och parlamentarism men fick själv aldrig uppleva segern. Demokratin infördes först under hans efterträdare Nils Edén.

Ett par av de välkända gestalter som innehade nyckelpositioner i Staaffs andra regering som trädde till hösten 1911 efter det första riksdagsvalet med rösträtt för män oberoende av inkomst, var justitieministern Gustaf Sandström och civilministern Axel Schotte.
Knappast någon annan svensk regering har i breda folklager mötts av så stora förhoppningar. Valet hade lett till en andra kammare med stark majoritet för liberaler och socialdemokrater. Den indirekt valda första kammaren hade dock fortfarande högermajoritet. Kungen gjorde först misslyckade försök i annan riktning innan han gav Staaff i uppdrag att bilda regering. Som bekant fälldes regeringen 1914 genom en kunglig kupp på borggården.

Efter unionsupplösningen 1905 hade Staaff bildat sin första regering, där han själv också var justitieminister och lade fram ett rösträttsförslag. Det röstades ned i första kammaren året efter, varefter regeringen avgick. Nu blev det Sandström som skulle sköta dessa frågor, utan framgång. Schotte däremot kunde 1913 få igenom beslutet om införande av folkpension.
Gustaf Sandström (1865-1930), född i Kalmar län, var advokat i Gävle från 1894, stadsfullmäktig 1901-11 och vice ordförande i Gävle frisinnade valmansförening. En annons från hans advokatbyrå fanns längst upp på förstasidan på Gefle Dagblads första nummer 1895. Han var också bankjurist. Sandström var riksdagsman för Gävle 1909-11 och var efter avgången som statsråd advokat i Stockholm. Demokratin infördes dock först under näste liberala justitieminister, Eliel Löfgren, född i Piteå men student i Gävle 1891.

Axel Schotte (1860-1923), född i Nyköping, var civilminister i Staaffs båda regeringar och blev en av liberalernas främsta namn. Han var länsnotarie i Gävle från 1889 och var sekreterare i både landstinget och Gävle stadsfullmäktige. Också ombudsman för Gävle-Dala järnväg. Flyttade 1902 till Karlstad som landssekreterare och blev landshövding i Umeå 1916. Ansedd som mycket effektiv administratör.

Staaff är den förste av de 22 statsministrarna i Bonniers serie. Boken om Staaff är skriven av Peter Esaiasson, professor i statskunskap i Göteborg. Staaff fick en stor biografi i två band 1962-63 genom Leif Kihlberg, född i Söderhamn och i många år ledarskribent i Dagens Nyheter. Det är en av de främsta politiska biografierna någonsin i Sverige, där biografier annars sällan når upp till brittiska nivån. Det har naturligtvis inte varit lätt för Esaiasson att hitta mer än Kihlberg, men han tillför en rad beskrivningar och reflexioner kring hur politikens villkor ändrats sedan Staaffs tid. Esaiasson är en framstående forskare kring modern demokrati.

Staaff kom ur en jämtländsk prästsläkt. Hans farfars far var chef för Sala silvergruva. Farfar Per Staaff var en framträdande liberal jurist vid sidan av den legendariske Johan Gabriel Richert, båda var starkt oppositionella mot Karl XIV Johan. Karl Staaffs far var kyrkoherde i Stockholm, medan farbrodern Per var jurist, häradshövding i Hudiksvall och riksdagsman, som en tid ingått i Pehr Muréns parti, alltså den kände frihandelspolitikern och industrimannen i Gävle.

Redan som mycket ung kunde Karl läsa dokument från farfadern, bland annat rättigheter för kvinnor, och i hemmet fick han lära känna den besökande liberale farbrodern. Staaff startade 1882 studentföreningen Verdandi i Uppsala, viktig för både kulturradikalism och folkbildning. Som politiker kom Staaff också genom sin kamp för demokrati, frihet och socialt ansvar att få ett växande förtroende i väckelse- och nykterhetsrörelserna. Både som skribent och advokat blev han pionjär som försvarare av kvinnor liksom för rätten till facklig organisering.

När norska stortinget 1905 sagt upp unionen kom Staaff att ingå i den svenska regering som tillsattes för att förhandla med norrmännen. Högermannen Christian Lundeberg i Forsbacka var statsminister. Som andra liberaler har Staaff starka sympatier för det politiskt långt mer demokratiska Norge. Inför stortingets beslut att säga upp unionen hade norrmännen varit osäkra om hur de skulle formulera sig utan att riskera krig. I hemlighet bad de Staaff om råd, och han formulerade en text åt dem.

Redan kort tid efter tillkomsten av Staaffs andra regering började Gustav V och dennes om möjligt ännu mer antidemokratiska drottning, Viktoria, att söka finna vägar att avsätta regeringen. Drottningens mål var att få Sverige som krigförande lydstat under det kejserliga Tyskland, och tillsammans med tyske ambassadören intrigerade hon fullt öppet mot regeringen. Kungakuppen våren 1914, då kungen och kronprinsen talade inför ”bondetåget” tvingade fram Staaffs avgång. Den avgående regeringen hyllades av ett arbetartåg som var betydligt större än det av högern organiserade bondetåget.

Militärer spottade efter Staaff på Stockholms gator. I affärer såldes askkoppar i porslin med hans ansikte så att konservativa skulle kunna vrida sina cigarrer i hans ögon. Matematikprofessorn Mittag-Leffler spred uppgifter om att Staaff var rysk spion. När Staaff sedan som vice talman var inbjuden till kunglig middag för franske presidenten hade hovet placerat Staaff mitt emot förtalsmaskinen Mittag-Leffler. ”Den utstuderade nedrigheten känns i hjärtat ännu hundra år efteråt”, skriver Esaiasson.

Han avslutar sin bok med att man kan känna uppgiven ilska över den behandling Staaff utsattes för av den borgerliga offentligheten. ”Det är skrämmande hur tunn den civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas och grupptänkandet sätter in. Här finns det verkliga varningsordet att lyssna till också idag.”

Karl Staaff gifte sig aldrig och är den ende av de 22 statsministrarna som inte fått barn. Han hade ingen nära familj att luta sig mot. Hur tog han smutskastningskampanjen från hovet och andra överklasskretsar? Kihlberg återger några ord från Staaff till Sandström, alltså advokat- och regeringskollegan från Gävle: ”Inte så oberörd som jag förefaller.” Staaff avled efter en halsinfektion året efter, 1915. Han var 55 år och på den tiden fanns inte antibiotika. Det är omöjligt att veta hur mycket den i ondska extrema kampanjen mot honom påverkade hans hälsa.

Officiant vid jordfästningen var Nathan Söderblom, som talade om Staaffs ”trohet mot ungdomens ideal och en uppriktig känsla för de små och tillbakasatta i samhället”. Ärkebiskopen visade ingen rädsla för hovet utan sade rakt ut att inom vårt offentliga liv ”borde det åttonde budet erhålla den plats, där det smygande eller öppna förtalet nu gör sig brett. Det kännetecknar världens dom att icke reagera mot förtal, ja att kanske icke ens tillåta sådan reaktion, när förtalets röster nått ett betryggande antal.” När Staaff dött gick Gustav V på operett, noterade Kihlberg i sin biografi.

Dagens kungapar har som bekant låtit sin äldsta dotter få samma namn som den drottning de brukar nämna utan att låtsas om hennes kamp mot demokratin och för svensk underkastelse under Tyskland. Ett led i den bernadottska konservatismen?

Formellt handlade en del av konflikten mellan kungen/högern och Staaff om försvaret, men grundfrågan var hela tiden striden kring demokrati och parlamentarism. Karl XII var denna tid statsrättsligt ideal i akademiska och militära kretsar på ett mycket påtagligt sätt, alltså en vurm för personlig kungamakt. Jag har genom årtionden märkt hur oviljan mot Staaff lever kvar i konservativ historieskrivning.

I flera av statsministerböckerna finns försvarsfrågan denna tid med, genom att tidigare eller blivande konservativa statsministrar fanns med som hemliga rådgivare åt Gustav V i dennes aktioner mot Staaff. Historieprofessorn Jarl Torbacke är den som mest ingående forskat kring försvaret 1911-14, men hans bild förtigs i samtliga statsministerböcker som rör den tiden.
Ingen av böckerna noterar att högern valen innan låg ganska lågt i försvarsfrågan, för att inte stöta bort bondeväljare som av hävd önskat sparsamhet med skattemedel. Den militära ledningen missbedömde kostnaderna för 1901 års övergång till värnpliktsförsvar.

Staaff var den första, tyvärr kanske också den ende, framträdande 1900-talspolitiker som ville skapa ett planmässigt försvar där man utgick från uppgifterna. För honom var det viktigt att försvaret ställdes under demokratisk kontroll, liksom också den civila statsförvaltningen.
Kungens borggårdstal kom att fokuseras på behovet av vinterutbildning Den linje kungen och generalerna ville ha innebar inryckning och därmed grundläggande övningar i höstrusk, mörker och kyla. Det var ett stort misstag och inverkade negativt på soldaternas syn på försvaret, vilket de senare armécheferna Douglas och Ehrensvärd sedan vittnat om i sina memoarer.
Staaff presenterade ett långtgående reformpaket för försvaret i Karlskronatalet 1913. Torbacke visade 1983 i sin bok ”Försvaret främst - Tre studier till belysning av borggårdskrisens problematik” hur man på högerhåll oroades av att inte som planerats kunna använda försvarsfrågan som led i motståndet mot parlamentarismen.

När Staaff tvingats avgå använde kungaministären Hammarskjöld det underlag Staaffs försvarskommissioner tagit fram, eftersom man på högerhåll inte hade egna genomarbetade förslag. Det är trist att flera av statsministerböckerna ger läsarna en så vilseledande bild av försvarspolitiken under denna tid.

Hans Lindblad

En påminnelse, Camilla Lindberg ville ha en integritetsbalk

Det är inte svårt att hitta vad riksdagsledamöter gör och tycker i riksdagen. Det är bara att kolla in riksdagens hemsida och leta vidare på en ledamot, ex-vis Camilla Lindberg. När jag gör så, så hittar jag flera intressanta motioner (=förslag) som hon lagt, och som regelmässigt avslagits av kammaren (dvs riksdagen).

En sak jag vill påminna om, och som jag skrivit om tidigare på denna blogg, är detta.

Hennes motion om införande av en integritetsbalk. Motionen har beteckningen 2009/10:K425. Man kan där klicka sig fram till hela motionens text .

I den kortfattade informationen om motionens öde framgår att den inlämnades 2009-10-06
och innehöll dessa förslagspunkter:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en utredning av införandet av en integritetsbalk.
Kammarens beslut blev att avslå förslaget, med acklamation, dvs utan omröstning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbud mot massövervakningssystem.
Kammarens beslut blev att avslå förslaget, utan rösträkning.

Sammalunda kan man göra på andra ledamöter, det är bara att läsa och kolla.

Camilla Lindberg lämnar fp

Så kände hon till slut att hon måste ta steget ut ur folkpartiet, Camilla Lindberg. Det högaktar jag henne för. Inte så att jag till punkt och pricka håller med Camilla i allt. Men det går inte att i längden försvara ett parti som springer ifrån sin grundideologi. Det är något jag själv kom fram till för några år sedan. Det är inte lätt, speciellt om man varit aktiv medlem (och förtroendevald) i många decennier och intill några år före utträdet inte ens behövt reflektera över skillnaden mellan ideologi och parti.
Fram till slutet av 1900-talet var fp och socialliberalismen identiska begrepp. Men runt sekelskiftet började den socialliberala grundsynen sakta vittra sönder. Och strax efter urholkades även den allmänt liberala grunden. Trots det vill man hoppas i det längsta, hoppas på att partiet går back to basics, som Birgitta Ohlsson skrev i Liberal Debatt. Birgitta håller jag inte heller med till 100%, men hon är ändå en av de alltför få riktiga socialliberaler som finns kvar i fp.

Vi är rätt många liberaler som känner oss hemlösa numera, oavsett om vi formellt gått ur fp eller inte. Och det finns hemlösa liberaler även från andra partier. Detta får jag bekräftat snart sagt varje dag.

Camilla Lindberg var den riksdagsledamot som främst symboliserade kampen för integritet och emot FRA-lagen. Hon hade också tveklöst varit en stark motståndare i riksdagen till den av Beatrice Ask föreslagna övervakningslagen, om hon blivit invald. Hon var också en av de få i riksdagen som verkade ha någon aning om vad internet är.

Heders Camilla över ditt rakryggade beslut. Jag förutsätter att du fortsätter att kämpa för dina liberala värderingar. På ett eller annat sätt. Läs gärna intervjun med Camilla i Dalarnar Tidning.

Trötta lagrådet har gett upp

Får det intrycket. Lagrådet har gett upp. Gammalt och trött, utan bett... Det har ju inte en författningsdomstols befogenheter.
De konstaterar att det redan stiftats så tokiga (nej det ordet vågar de inte använda) lagar redan i detta land att det är fritt fram med Ask:s övervakningslag som vi väl får döpa hennes uppföljare av datalagringsdirektivet till.

Att hennes lag till och med går längre än vad EU:direktivet kräver, so what? I Sverige kör "vi" ju inte med integritet och rättssäkerhet. Här gäller övervakning och övervakning och registrering och sociogram. Allt för att den batongviftande överheten ska känna sig trygg och säker för det hemska folket.

Stor suck.

Föga hopp om fp, det har ju inte krismedvetande

En sak måste man ändå erkänna. Sossarna inser nu att deras parti är i kris. Så till den grad att deras debatt går över alla breddar och översvämmar alla media. Ja, till och med centern och kristdemokraterna är bekymrade och diskuterar det dåliga valresultatet.

Men inte folkpartiet, det parti som ännu i högtidliga stunder kallar sig liberalt. Jag skummade igår igenom den valanalys som gjorts internt. Jodå, det var intressanta siffror och ett konstaterande att skolpolitiken var det som väljarna vet att fp sysslat med. I övrigt intet. Nja, en liten fundering om att fp borde ta kontakt med sitt ungdomsförbund så att ungdomarna går vidare till fp när de känner sig för gamla för LU. I övrigt är rapporten välskriven, men är rent nonsens då den missar det viktigaste!

Jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till ungliberalernas ordförande och den svidande kritik han framför i Expressen idag. Adam Cwejman sätter fingret på en del ömma punkter.

Jag vill dessutom betona att de svenskar som i så hög grad anser sig vara liberala, de känner inte igen att fp skulle vara ett liberalt parti. En stor del av väljarna har insett att fp succesivt lämnat den socialt ansvarskännande liberalism, som varit dess kännetecken i stort sett från bildandet (sammanslagningen av liberalerna och de frisinnade) 1934 och till senaste sekelskiftet. En del medlemmar tror ännu att fp är liberalt bara för att partiledningen säger så. Vilket ju är falsk marknadsföring.

Att vara ett annex till moderaterna, ja till och mer moderata än moderaterna så att till och med en del moderater gått till det mera högerbetonade folkpartiet, det är ingen bra grund för liberalism.
Att som profilfrågor lägga fram krav på medborgarna, att sätta staten/överheten före medborgarna, det är en pervers syn på liberalismen.
Att först göra ett katastrofval 2006 och sedan ett ännu sämre val iår, det är inget att vara stolt över! Det borde leda till en djup rannsakan. Det borde leda till både analys där man inser att socialliberalismen måste återvinnas - det räcker inte med att kalla sig socialliberal, hrr Björklund och Pehrsson och fru Sabuni.
Folkpartiet måste inse att om det ska vara ett liberalt parti, då räcker inte ord, då måste partiet faktiskt gå till rötterna, alla medlemmar måste ha ett hum om vad liberalismen står för. Och VARJE förtroendevald bör givetvis ha grundlig insikt i socialliberalismens innehåll. Idag hör man underliga uttalanden som lika gärna kunde höras hos moderaternas högerflygel, hos sd eller s.

Sist men inte minst, rättssäkerhet och integritet är liberala grundvärden. Båda dessa har fp bidragit till att urholka å de skändligaste. De liberala ungdomarna i LU inser det, hur kan då fp tro att dessa liberaler vill gå vidare till folkpartiet?

Ett parti som inte har krismedvetande och sjukdomsinsikt, efter ett sådant val och en sådan utveckling som folkpartiets, dess framtid ser inte ljus ut.

I vart fall torde det inte attrahera de 27% väljare som anser sig vara liberaler.

Debattartikel publicerad i PT

Idag publicerade Piteå-Tidningen som debattartikel den text jag hade här på bloggen den 12 november vari jag diskuterade konsekvenserna av Beatrice Asks förslag till övervakningslag.

W C Handy

W C (William Christopher) Handy, föddes 16 november 1873, dvs för idag 137 år sedan, i Florence, Alabama, USA. Han avled i mars 1958.

Handy kallades bluesens fader. Något överdrdivet kanske, men han står som kompositiör för många av de mest klassiska bluesmelodierna, som Saint Louis Blues, Memphis Blues, Yellow Dog Blues, Beale Street Blues, Long gone, Aunt Hagars Blues och många fler.

Handy spelade bland annat kornett (en liten trumpet) men blev mera känd som just kompositör och musikförläggare. Det är möjligt att flera av hans kompositioner är uppteckningar eller omarbetningar av traditionella melodier, men det är genom honom som de blivit kända och spridda över världen. Han hade också ett skivbolag, Black Swan.

Han blev blind redan på 20-talet och råkade ett par decennier senare ut för en olycka som gjorde honom invalidiserad.

Louis Armstrong gjorde i början av 50-talet en hel LP-skiva med Handy-melodier, som en hyllning till honom. Den inspelningen, med hans All-stars räknas som en av de bättre som Armstrong gjorde på 50-talet.

Ska Slösa efterträdas av Spara?

På min tid var serien Spara och Slösa det tunga inslaget i Sparbankernas Lyckoslanten. Spara verkade visserligen tråkig och präktig, men hennes sparsamhet visade ändå på ett slags trygghet i tillvaron. Slösa hade ju alltid så slarviga och trasiga kläder och ont i magen av allt godisätande. Spara kunde däremot alltid köpa det hon verkligen ville ha.

Trots det så har ändå Slösa varit den som de senaste decennierna vunnit matchen. Svenska folket har lånat som bara den. Enligt DN (ekonomibilagan i fredags) så har hushållens skulder ökat från ofattbara 800 miljarder kr för tio år sedan, till 2 400 miljarder nu - ännu mera ofattbart. Experter och Riksbank varnar för en lånebubbla. Lånen ökar oerhört mycket snabbare än folks inkomster. Visst känns det som att det som hände i USA kan hända även här när man ser de siffrorna.

Jag har nog alltid varit en Spara, inte bara pga serien i Lyckoslanten utan på grund av att det var en tvingande nödvändighet att vara sparsam i mitt föräldrahem. Ja, även därefter förstås. Jag skulle dessutom nog hellre svälta än ta SMS-lån.

Sten Dunér, vd för Länsförsäkringar, hade i lördagens DN-debatt ett intressant förslag för att få folk att börja spara innan de köper. Vilket ju var det vanliga tidigare, dock ej de senaste decennierna. Hans förslag är givetvis föranlett av risken för att lånebubblan spricker även i Sverige, med ödesdigra konsekvenser. Hans förslag är att den som sparar skulle få ett avdrag på skatten, grundat på sparandet.

Självfallet kan man diskutera den precisa utformningen, nivåer etc, men det är en intressant tanke, som skulle återknyta till hur staten tidigare såg på detta med sparandets välståndskapande kraft. Jag påminner också om att det inte var så förfärligt länge sedan som den som sparade fick en del av räntan, dvs upp till ett visst belopp, skattefritt.
Kanske är det också en åtgärd som kunde prövas igen som sparstimulans. Möjligen i kombination med ett mera preciserat förslag a la Länsförsäkringar.

Den som är satt i skuld är inte fri, är nog det bästa uttalande som Göran Persson gjort. Och vem vill uppleva en svensk låne- och bankkris av den omfattning som man haft (och har) i USA?

Monas avgång, plötsligt men väntat

Det första som jag ser när jag öppnar datorn idag, sent och utan att ha lyssnat på nyheter sista timmarna, är beskedet om Mona Sahlins avgång.

Jag tyckte nog att Mona kunnat bli en bra partiledare för sossarna i stället för Göran Persson. Men hon trasslade till det för sig och partiet tog då Göran Persson. Så här i efterhand verkar det som att bara fanns de två att välja på. Så Sahlins tobleroneaffär (som ju var mycket mera än så) krattade manegen för Persson. Att ta över efter Persson sådär nästan halvannat decennium senare, det gick inte så bra. Tvärtom. Den lyskraft hon haft hade falnat och hon förmådde inte leda partiet till förnyelse, även om hon nog ville det. Den oklara kursen och de inre slitningarna inom (s) bäddade för valförlust, trots eller kanske tack vare de inledningsvis höga opinionssiffrorna.

Därför kändes det oundvikligt att hon fick avgå. Jag trodde att antingen skulle hon göra det bara någon vecka efter valet, eller så krångla sig kvar säg minst ett år. Den senaste veckans turbulens inom (s) utlöstes ju av att hon signalerade att hela partistyrelsen borde avgå. Vilket kunde ses som ett tecken på att hon ville bli av med sina motståndare för att kunna kämpa vidare. Att hon signalerar sin avgång just nu kom därför lite överraskande, för mig i vart fall.

Nu kommer hon att administrera partiet runt fyra månader medan det måste både hitta sin linje och en ny partiledare. Vilket nog känns som en lite snopen avslutning på Sahlins karriär.

Någon given efterträdare finns inte heller. Bodström har väl gjort bort sig tillräckligt och Margot Wallström börjar kännas, tja... lite sent påtänkt med henne också.

En spröd kvinna som är starkare än diktaturens vapen

Så släpptes hon fri igår, äntligen! Aung San Suu Kyi. Den person som för tjugo år sedan borde ha blivit Burmas ledare, efter jordskredssegern i valet då. Den person som personifierade det burmesiska folket längtan efter frihet och demokrati. Militären sökte tysta henne. Men de frön hon redan sått hos det förtryckta folket växte.

Inte ens en hård militärdiktatur har kunnat knäcka henne. Känslan för demokratin hos denna spröda kvinna var starkare. Yttrandefrihet är oerhört viktigt. Ord kan vara effektivare än vapen. Därför finns en risk att militären åter fängslar henne om hon säger "för mycket".

De första som blir diktaturens offer är de som förespråkar yttrandefrihet, journalister, författare - och numera, bloggare. Även om det ser mörkt ut många gånger, så får vi som vill ha ett fritt och öppet samhälle inte tystna. Militär, vapen eller lagar som söker tysta demokratins och folkens krav räcker inte i längden.

Läs gärna även Cecilia Wikströms blogg.

Vi kräver en lag om lagring av privat kommunikation! Vilka partier sa det inför valet?

Jag för en diskussion med Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman) om sådant som rör polisens effektivitet och pålitlighet, om vi kan ha förtroende för den. Men även om vad man kan förvänta sig av politiska partier. En del av vad han anser har jag helt nyligt publicerat på denna blogg.

Som apropå till justitieminister Beatrice Asks förslag om datalagringslag/övervakningslag (med tillhörande övervakningsskatt) betonar han bl a följande.

Det krävs förtroende för myndigheter innan man ger dem stora befogenheter.
Vad gäller telefonavlyssning sades att rättssäkerheten låg i att det krävdes domstolsbeslut för varje person som telefonavlyssnades.
Men det visade sig inte stämma när den telefon som avlyssnades t ex fanns hos en hyresgästförening med många som använder telefonen i fråga.

Senare framkom också att domstolar i praktiken aldrig sade nej till ansökan, och att avlyssningen kunde fortsätta mot personer trots att de avlyssnats i 7-8 år utan att polisen funnit något olagligt.

Vad gäller Asks nya övervakningslag så tycker Hans att man borde ha lärt sig något av historien kring FRA-lagen. Där bestämde sig stats- och försvarsministrarna, på uppmaning av FRA:s generaldirektör som rimligen var jävig i frågan.

Dessa två övertygade sedan övriga statsråd som fick i uppdrag tvinga riksdagsgrupperna. Vanliga partimedlemmar tillfrågades inte. Nu bör man göra tvärtom, alltså diskutera ute i partierna, som underlag för riksdagsgrupperna, som i sin tur lämnar förslag till regeringen.

Intgegritetskränkningen är i sig allvarlig, men integritetskränkning i kombination med toppstyrning vore ju att helt i onödan dra på sig en ny skandal liknande den med FRA-lagen. Hans säger att han kan ha missat något, men var det något av allianspartierna som i sina valmanifest lovade att införa lagring av enskildas SMS och e-post?
Det parti som lovat sådan lagringt bör väl stå kvar vid löftet, men i varje fall har inte Ask sagt att allianspartier utlovade något sådant. (Så långt Hans L.)

Just det. Jag kan inte heller erinra mig att något alliansparti i sitt valmanifest krävt en övervakningslag, i stil med vad Ask nu föreslår. Tvärtom så gömde och mörkade Ask och allianspartierna detta förslag. De ville inte ha upp det i valrörelsen!

Därför är det djupt ohederligt att nu föreslå detta, som på intet sätt är förankrat och inte heller utlovades före valet.

Däremot så vet jag ju att Thomas Bodström bl a i en radiodebatt med piratpartiets Anna Troberg starkt förespråkade lagen. Men det kändes inte som ett tungt krav från sossepartiet som sådant. Dock känns det logiskt att nu andra mer el mindre framstående sossar gillar Asks förslag men vill ha skärpningar av det.

Man kan verkligen, som FarmorGun, fråga sig vad regeringen har för motiv för denna övervakningslag. Och "nödd och tvungen" att gå längre än EU kräver, och det utan att fört fram det i valrörelsen??? Visst undrar man över hur regeringen ser på sina väljare, ja på demokratin.

Dagens motto: dela inte med dig. Stäng in dig.

Dela inte med dig! Tänk inte, i vart fall inte högt! Skriv inget! Prata inte med andra, och om du inte kan låta bli, säg bara menlösa saker. Sköt dig själv och skit i andra! Lås in dig. Släng mobilen och kapa av alla kablar för fast telefon och internet! Mobilt internet? Glöm det! Social varelse? Glöm det också. Du inbillar dig bara.

Nej, stäng in dig, lås om dig, bygg murar, kommunicera inte med andra. Bli en glad eremit. Om du kan. Det verkar vara dagens motto för de som anser sig vara vår överhet, dvs riksdag och regering. Ett motto som blir alltmer påtagligt för varje dag.

På vilket annat sätt kan man annars tolka den utveckling vi haft under senare tid? Det började så sakteliga dagen efter Sept 11, 2001. Men har ökat takten och omfattningen eftersom.
Vi kollas in på bara kroppen när vi ska flyga, får bara ta med några ynka gram tandkräm genom de otaliga säkerhetskontrollerna.
FRA-lagen registrerar oss och används för att lägga puzzel om våra liv. Nu får vi inte vara ensamma på toan heller, i vart fall inte i offentliga sammanhang. Kameror överallt. Finns säkert några säkerhetsdårar som anser det viktigt att installera kameror i våra sängkammare också. Vem vet, du sover kanske med någon som har "explosiv huvudvärk".
IPRED tog av oss rättssäkerheten för vad som kan hända om någon kapar vår dator. Att polisen inte är så bra på att få tag på verkliga brottslingar, det vet vi ju. Så nu ska de bli bättre.
För cirka två veckor sedan läckte det ut en del planer om hur "polisutredandet" skulle bli bättre.
Ja, de är verkligen inte bra. Men när de inte klarar de verktyg de har, då undrar man hur de ska kunna använda nya verktyg på ett rättssäkert sätt!!!

Såg häromdagen att FRA-lagen ska få sällskap av en FRÖ-lag. Det räcker inte med att vi inte får dela filer, vilket ju är grunden för internet, nu ska vi inte få dela fröer heller! Sverker Lenas på DN formulerar det ungefär såhär: att dela med sig av fröer blir brottsligt, något som förekommit allt sedan jordbrukscivilationens uppkomst. Men ur byråkratisk synvinkel är friheten i trädgårdslandet lika förtretlig som friheten på internet. Först när alla fröer kommer från Monsanto och alla filer från Microsoft är lagen färdig.

Det kan ju ses som en något humoristisk formulering, men har en besk bismak som påminner om hur vi ses som konsumenter, inte som fria tänkande individer. Och det på alltfler områden!

Nu har ju i allas vår omvalda fru Gredelin, Beatrice Ask också tagit fram den datalagringslag som hon tjuvhöll på över valet, för att inte oroa och komplicera frågan om hur vi skulle välja. Lagen kommer att kosta, och det får vi som konsumenter (igen!) betala, en övervakningsskatt. Med både initial och årlig kostnad. Vill vi det? Än värre dock, det är "inte bara" fråga om gammal "hederlig" buggning och telefonavlyssning, som kanske en och annan kan godta i extrema fall och om vi hade en hederlig polis. Nej, det handlar om allt som har med telefoni och internet att göra, mobiler, e-mail, SMS, vem vi kommunicerar med, på vilket sätt, varifrån, hur länge etc.

Men det är inte slut med detta. Det pågår ett EU-projekt som kallas Indect. Projektet går bland annat ut på att koppla ihop olika register och övervakningskameror i realtid. Så att staten kan hålla koll på allt den vet om oss medborgarna och samtidigt följa och övervaka oss när vi rör oss i samhället. På Indects hemsida kan man se hur det skissas på kopplingar till fysisk övervakning – till exempel med modern, datoriserad kameraövervakning som kan identifiera och följa enskilda individer och analysera deras beteende.

Från Wikipedia: En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär.

Integritet, adjö.

Ytterligare ett par länkar:
Agneta Berliner: http://agnetaberliner.blogspot.com/2010/11/overvakning-ar-sakerhet-forlorad.html
Gun Svensson, FarmorGun: http://farmorgun.blogspot.com/2010/11/regeringen-skiter-i-vad-det-kostar.html

Börjar dagen med "curling"

Hittade ett litet men tänkvärt citat igår kväll i DN-kultur som jag vill dela med mig av. Detta som apropå "Ung och bortskämd" (i SVT 1).

"Man ska inte låta sig luras av gråa hår eller kostymer, vissa är och förblir blöjbarn mentalt."

Citatet kommer ursprungligen från Elaine Bergqvist i AB, som menar att bortskämda människor utgör ett folkslag snarare än en generation.

Nu tycker jag att uttalandet i och för sig är lite orättvist mot blöjbarnen. Men OK, nog är det riktigt att vi idag ser och upplever människor i alla åldrar som visar alltför tydligt hur bortskämda de är. Själviska, egoistiska. Hur alla ska ställa upp för dem, att det är självklart för dem att just de ska ha service och förmåner som inte andra har. Och att det ska de ha utan att ge något tillbaka.

När "vuxna" i mogen ålder beter sig så, då är det kanske inte så märkligt att även yngre "vuxna" ser på omvärlden på samma avskärmade sätt.

Lindblad om vår "eminenta" polis

Hans Lindblad skräder inte orden när han i detta inlägg "tar itu med" den svenska polisen. Detta med anledning av aktuella fall och några andra kända fall. Läs och njut. Eller förfäras.
------

Sveriges djupt undermåliga polis

Det spelar ingen roll vad poliser eller åklagare gör för fel. De frias alltid, eftersom det finns en grundläggande tanke i hela rättssystemet att rättsväsendet i sig ska stå över lagen. Osmo Vallo-fallet visade hur polismyndighet, åklagarmyndighet och rättsmedicinalverket kunde fördröja ärendet så länge att brottet preskriberades.

Engla i Stjärnsund skulle leva idag om polisen i Dalarna inte mycket gravt misskötte utredningen av gärningsmannens föregående mord i Falun. Trots att man hade DNA struntade polisen att jämföra detta med dömda sexualförbrytare i grannkommunerna, Eklund var dömd för flera brott och bodde omkring 3 mil från Falun. Rikspoliskommissionen gav Dalapolisen en lista på namn som borde kollas. Men när ett annat polisdistrikt senare fick uppgiften att gå igenom Dalapolisenjs agerande hade Eklunds namn tagits bort. Vem som manipulerat materialet har polisen ännu inte angivit, trots att brottet begåtts inne i polishuset.

Ett tips om just Eklund blev liggande ett år. Polisen friades, eftersom tips brukar lämnas obearbetade eller får vänta mycket lång tid. Med en uppklarningsprocent kring 5 spelar det kanske inte någon roll vad man gör eller inte gör kan poliser tycka. Men sexualmördare har i många fall fortsatt att mörda, men Dalapolisen tyckte inte att det fanns anledning att prioritera utredningen av det föregående mordet, d v s att bearbeta tips.

I Göteborg greps helt nyligen tydligen ett par personer som bara skulle förhöras utan att själva vara misstänkta för brott. Det är naturligtvis ännu ett tecken på grava kvalitetsbrister hos polisen. Det har vi massor av exempel på varje år.

Men värst tycker jag det är när poliser riktar vapen mot barns huvuden. Det är lika absurt vare sig deras föräldrar är misstänkta eller inte.

Det finns enskilda duktiga poliser, men det är trots organisationen, inte tack vare den. Duktiga poliser uppmuntras inte, tvärtom ser kollegor ofta med olust på personer som visar att de kan sköta jobbet bättre än genomsnittspoliser gör.

Hans Lindblad
------
Min kommentar är en fråga. Är det fel på polisutbildningen? Eller på rekryteringen? Eller på organisationen och hur den mal ner polisen till en ineffektiv byråkrati.
Blir det verkligen bättre om polisen får tillgång till en hisklig mängd data, som Ask vill de ska kunna få genom datalagringsdirektivet? När de redan idag har uppenbara svårigheter att ens kommunicera med varandra och använda egna data?

Ung, bortskämd - och förstörd

Var inte så säker på om jag ville se SVT:s första (av åtta) program under rubriken "Ung och bortskämd". Men jag är glad att jag gjorde det. Eller glad, det är inte rätt ord. Upprörd, är kanske bättre. En komplicerad känsla i alla fall.

Att det finns bortskämda ungar, det är ju ingen nyhet. Och snart sagt varje tonåring har en besvärlig period, som ger föräldrarna bekymmer. Men detta visade något annat. Curlingföräldrar har man ju hört talats om, men...

Detta program visade i och för sig unga, men ändå vuxna personer. Personer som bar sig åt värre än trotsiga tonåringar! Som tillbringar dagen med att sova, sminka sig och shoppa - på mammas eller pappas kreditkort. Det var inte barn, vilkas föräldrar kärleksfullt ville underlätta anpassningen till vuxenlivet.

Undrar hur dessa föräldrar tänker, och hur deras uppväxt sett ut? Att älska sina barn är inte att sätta dem i en kuvös. Eller att sopa banan så att "barnen" inte behöver anstränga sig det minsta. Det var så man undrade om de bortskämda 20-åringarna inte bara skulle få maten serverad i tevesoffan (som pappa köpt) utan att de skulle matas med (silver-)sked också.

Jag undrar över några andra saker också.
* Varför visades, såvitt jag uppfattade det, bara en förälder per bortskämd "unge? Var alla föräldrar verkligen skilda? Borde det inte finnas några av dessa "ungar" som har två föräldrar som fortfarande bor ihop?

* Varför lägga upp programserien som en utslagstävling med ett superfint/dyrt pris, en jorden-runt-resa? Sådana pris bygger ju bara på deras omogna tro att det finns hur mycket pengar som helst. Att få chansen att lära sig något om vuxenlivet och dess villkor borde väl vara belöning nog! Något de faktiskt borde betala för! Själva...

* Det verkade av första programmet att döma som om föräldrarna (föräldern?) vältrar sig i pengar (möjligen med ett undantag). Annars kan de ju inte både använda all sin tid för att vara betjänt åt den vuxna odågan från frukost vid lunchtid till tvätt och städning, och dessutom försörja dem med ALLT, med köpt lägenhet, mat, och pengar för allt de pekar på utan limit. Tillhör verkligen alla medverkande den rika överklassen eller i vart fall det översta inkomstskiktet av medelklassen???

Att älska sina barn innebär faktiskt att lära dem att klara sig själva, att kunna laga mat, städa efter sig, att arbeta, att planera sin tillvaro, förtjäna sitt levebröd - själv. Att inte kräva uppassning av sin omgivning utan att visa respekt för andra, inklusive sina föräldrar, att visa kärlek och omtanke, att inte bara ta emot allt som en självklarhet - utan att ge själva!

Denna typ av curlingföräldrar riskerar faktiskt att deras "barn" blir totalt oförmögna att leva ett normalt liv. De blir sjuka av all felriktad "omsorg". De kan inte arbeta och behöver dynget-runt-service, blir odrägliga i umgänget med andra människor. Hur ska det gå när de tvingas komma ut ur den kuvös som föräldrarna satt dem i?

Gästbloggare: Hans Lindblad om eroderat ledarskap

Dagens gästbloggare, Hans Lindblad, skrev visserligen detta för några dagar sedan, men nog har det en aktualitet utöver detta att det har Thomas Boströms avhopp från riksdagen som avstamp. Läs och begrunda detta om politiskt ledarskap. Det handlar i grunden inte bara om socialdemokratins kris:


Eroderat ledarskap
Sedan Thomas Bodström valt att lämna riksdagen utan att ha deltagit i den nya riksdagens arbete en enda minut har många sagt att en av socialdemokraternas mest kända företrädare hoppar av.

Idag är nog ganska få aktiva socialdemokratiska politiker kända i bredare lager. Under pionjäråren fanns utöver Branting ett antal agitatorer som framträdde landet runt, dock bara män utom Kata Dalström. Flera skrev artiklar, pamfletter, småskrifter eller böcker. Det var ju före radions och TVs tid.
Av dagens socialdemokrater i riksdagen är det väl egentligen bara statsvetaren Björn von Sydow som givit ut tryckta verk av vetenskapligt eller politiskt värde.

Genom de långa regeringsåren blev rader av partiets främsta politiker statsråd med många tillfällen att visa upp sig offentligt. Inte bara statsministrarna nådde ut, även Gustav Möller och Ernst Wigforss, med inbördes konflikter som dock till stora delar doldes för allmänheten, blev legender, liksom Per Edvin Sköld och Gunnar Sträng och flera andra, dock länge ytterst få kvinnor.

De aktiva socialdemokrater som numera syns mest är nästan enbart tidigare statsråd under Ingvar Carlsson eller Göran Persson. Ett problem är rimligen att få genomslag för nya namn när partiet ser ut att vara i opposition längre än någonsin sedan rösträttens införande.
Ingen kan säga annat än att arbetarrörelsen i generationer visade stor förmåga att få fram kompetenta ledare. I stället gjorde de många oppositionsåren att de borgerliga partierna nog hade vissa problem att i riksdagen behålla högt kvalificerade personer som lockades av karriärer inom näringsliv, förvaltning, domstolar eller universitet.

Två av socialdemokratins allra största gestalter var skåningarna Fredrik Thorsson, skomakare, och Per Albin Hansson, som började som springpojke och sedan handelsbiträde. En påfallande stor del av ledande poster kom dock att innehas av akademiker, ofta med överklassbakgrund.
Efterkrigstiden har inneburit väldiga utbyggnader av skol- och högskolesystemen. Det är då något av en paradox att bortsett från Per Albin Hansson är Göran Persson och Mona Sahlin de minst utbildade av socialdemokratiska partiledare. Det är knappast i linje med det politiska budskapet om utbildningens betydelse.

Thomas Bodström var politiskt helt okänd när han utsågs till justitieminister. Numera är han en kändis, men bara delvis genom politik. Fotbollsspelare, advokat, deckarförfattare och ständigt i kvällstidningar genom omdömeslösheter eller personliga utspel. Sådant som vore helt otänkbart ifråga om gestalter som Sköld eller Wigforss.

Den tid när socialdemokratin på ett imponerande sätt drog till sig eller själv skolade stora ledargestalter är uppenbart över.

Hans Lindblad

Något om demokratins dödgrävare

När man ser på dagens situation med socialdemokratins kris, hur Ask förnekar att regeringen känt till USA:s kolla av misstänkta svenska terrorister, hur poliser stormar in hos oskyldiga människor, även barn, i en förmodad jakt på terrorister, då kan man undra över det politiska ledarskapet idag. Om det finns något ledarskap - och vad det i så fall grundar sig på. Vad innebär demokrati? Kan demokratin överleva när allt går ut på kontroll, genom lagar och polisingripanden som de facto avskaffar det demokratiska samhället?

Jag har, i likhet med K-G Bergström i Expressen, svårt att tro att inte svenska myndigheter haft kännedom om, och godkänt, USA-ambassadens spanande på eventuella faror för ambassanden i Stockholm och andra amerikanska intressen. Svenska regeringars förnekande av samarbete med inte minst USA har en lång historia. Att Beatrice Ask också förnekar det är lite pikant, vem skulle tycka det var fel, om det skedde med svensk medgivande. Men hon kanske inte informerats om vad tidigare regeringar (inkl Göran Perssons, med Boström som justitieminister) gjort och sagt. Eller är det bara så att hon inte förstått...

Om mot förmodan inte det hela skett med regeringens medgivande, så är det väl ett häpnadsväckande bevis på både SÄPO:s och FRA:s inkompetens att de inte avslöjat det och i sin tur informerat regeringen (-arna). Vad visar detta om politiskt ledarskap och om förmågan om att försvara demokratiskt beslutsfattande?

Självaste Jan Guillou skriver, på sin gamla skrivmaskin, om denna terrornoja. Detta med anledning av hur polisen i Göteborg blev så förfärad av ett förmodat bombhot där, att de stormade in hos en väl integrerad ex-palestinier och tvingade ner honom på golvet och vägrade svara varför, och drog iväg honom till polisstationen. Guillou beskriver det sålunda: "De ringer inte på hos den som skall gripas. De slår omedelbart in dörren med särskilda forceringsverktyg och stormar in, sliter den misstänkte ur hans säng, tvingar ner honom på golvet, bänder upp hans armar på ryggen, handbojar honom och hotar hans skräckslagna familj med sina kulsprutepistoler som är försedda med lasersikten och stjäl därefter barnens mobiltelefoner. Poliserna är alla svartklädda och maskerade." Och i och med detta märkliga gripande så försvann tydligen bombhotet helt...

Den de haffade på detta brutala sätt var inte ens misstänkt, skulle bara höras. Men de svenska terroristlagar som infördes efter Sept 11, ger tydligen utrymme för "missförstånd" av detta slag. Var finns känslan för rättvisa och rättssäkerhet när sådana lagar införs, och när polisen ser sådant beteende som naturligt och försvarligt?

Guillou är inte det förste som kritiserat att svenska "demokratibeskyddare" på ett märkligt sätt vill skydda demokratin genom att avskaffa den. Men visst är det bra att en sådan känd skribent som han ryter ifrån. Han påminner ju om detta såhär: "Och mitt i denna hysteri visar det sig att USA bedriver ett spioneri i Sverige som riktar sig mot sådana svenskar som heter Muhammed i förnamn och är, eller kan misstänkas vara, muslimer. Eller åtminstone känner folk som är det.
Eller, som sannolikt är fallet med de fyra svenskpalestinierna i Göteborg, har skämtat olämpligt i telefon. Bodström införde ju också lagar som tillåter avlyssning av alla som heter Muhammed utan att de ens behöver vara misstänkta för brott, så kallad förebyggande avlyssning." Fastän jag vet inte om Guillou hajat att det är än värre, med FRA-lagen. Internet verkar han ju ha rätt dåligt begrepp om vad det är.

Om nu demokrati och rättssäkerhet ska vara värt namnet, då har dagens beslutande politiker och deras hantlangare uppenbarligen mycket att lära. Demokrati och rättssäkerhet kan inte försvaras genom att de avskaffas. Det känns faktiskt som stora delar av det politiska ledarskiktet idag ser demokrati som något av ringa värde, och att de välkomnar terroristhot av varierande slag som en god förevändning för ökad kontroll och övervakning av medborgarna.

Var finns de politiker som inte bara tänker på hårda tag och att fylla medelklassens plånböcker utan även har den djupa respekt och lidelse för demokratiska grundvärden som många av deras föregångare hade?

Jag anser att den text av Hans Lindblad som jag nyss publicerade har viss bäring även på denna problematik. Vi, svenska folket, behöver politiker med rättspatos och demokratisk lidelse, en art som är rätt sällsynt idag.

Befria kungafamiljen!

Kungen verkar inte trivas med att vara kung, i vart fall inte med att hans liv och leverne kollas upp och skrivs om. Och familjen kollas också hela tiden. Deras ansiktslyftningar, förälskelser, brutna relationer, resor etc. De får inte leva ett vanligt liv. Och många svenskar tycker att de borde få leva som människor, inte behöva jagas. Jag håller med. Därför har jag ett förslag.

Jag föreslår att de befrias från denna tillvaro i ett av arvet påtvingat fängelse, om än i gyllne inramning!

Enklast är att de tar initiativet själva. Kungen abdikerar och Viktoria förklarar att hon inte vill bli hans efterträdare. Att de gemensamt deklarerar att de vill vara vanliga svenska medborgare, med vanliga människors rättigheter och skyldigheter. Att de frånsäger sig alla anspråk på tronen och föreslår att i stället får Sverige ett republikanskt styre.

OK, det skulle bli lite jobbigare med ekonomin för dem. Men dels är de inte barskrapade direkt, dels så kan de ju främja arbetslinjen genom att skaffa sig vanliga jobb. Därmed slipper de skylta med att vara landets främsta bidragstagare, för det är ju skämmigt...
Vilken befrielse för dem alla! Vilken frihetskänsla det borde vara!

De kunde ju jobba med PR för Sverige på konsultbasis. Bara som ett förslag.

Varför fokuserar media och politiker på "fusk" och hårda tag emot "brottslingar"?

Mitt korta inlägg nyligen om att det faktiska bidragsfusket bara är försumliga 0,4% av utbetalningarna föranledde ett par kommentarer, som jag i min tur vill kommentera som följer.

De två som kommenterat inlägget (hittills) antyder med olika kraft och klarhet att känslan av, upplevelsen av hur det är, det är viktigare för oss än de faktiska förhållandena, när vi tänker på och tycker till om saker som bidragsfusk och brottslighet.

Det faktiska förhållandet är t ex att reellt, medvetet fusk med sjukpeng är försumbart och betydligt mindre än svinn pga dåliga regler och bristfällig handläggning. Likaså, att våld mot t ex äldre är av mycket ringa omfattning. Våld begås huvudsakligen av unga mot unga (främst yngre män) och mellan kriminella.

Det finns även studier som visar att brottsfrekvens inte hänger ihop med antalet poliser. Fler poliser ger inte per automatik färre brott. I hög grad beror det i stället på hur polisen organiserar sig, vad den gör, och allmänhetens inställning till polis och brott. (Jag läste för x antal år sedan -troligen i Liberal Debatt - om jämförelser mellan någon storstad i USA och en svensk storstad.)

Ändå "tror" vi, bibringas vi uppfattningen att bidragsfusk är något omfattande.
Varför? Är det ett politiskt syfte att sprida den uppfattningen? Och i så fall, vad är hönan och vad är ägget? Följer media upp en politisk uppfattning, eller hakar populistiska politiker på den uppfattning som media skapat?

Och vi bibringas tron att fler poliser och hårdare straff minskar brottsligheten.
Varför? Är det för att polisen vill ha större anslag? För att polisen inte vill effektivisera sitt arbete? Är det ett politiskt syfte att spärra in fler personer under längre tid? Var finns beviset på att långa fängelsestraff minskar brottslighet och gör brottslingar hederliga?
Är det media eller politiker som går före i opinionsbildningen? Orsaken till detta?

Är det inte förebyggande åtgärder och rehabilitering av brottslingar som är viktigare? Kanske det till och med skulle bli lägre brottslighet om fler hade arbete? Om inte konsumismen var det som predikades hela tiden i media? Kanske till och med en eller annan lag är onödig och mest ger polisen siffermaterial för sin statistik? Kanske även en del poliser skulle patrullera till fots i städerna på kvällstid i st för att sitta vid skrivborden? Skulle inte det både förebygga brott och öka trygghetskänslan?

Om media och det politiska etablissemanget i st för att blåsa under otrygghetskänslorna skulle dels tala om fakta med mera kraft - och dels vidta andra åtgärder av mera förebyggande art. Skulle då inte folks trygghetsupplevelse öka? Och göra det på saklig grund.

Anständiga jobb - och andra.

Olika är livets villkor. En del, som kungen, har bekymmer med sin image och sitt leverne. Men inga problem med försörjning, trots minimalt med verkliga arbetsinsatser. En del ärver pengar eller behöver inte göra annat än fara runt och visa sig, klippa lite band och äta dyra middagar och se märkvärdiga ut. Eller "vaska champagne".

Andra har det värre. Flyr från förföljelse till Sverige - och hamnar i byråkratiska kvarnar och ifrågasättanden. Åter andra har kanske inte precis så tunga skäl, men vill få en chans att arbeta, få lön och överleva. Men i de flesta fall är det, oavsett skälen, stora svårigheter att få anständiga jobb i Sverige.

Har man etablerat sig i landet så råkar man ofta ut för fördomar, ja rent av förföljelse. Och/eller hamnar i områden som betraktas mindre lämpliga, och till och med kan vara farliga. Ser nu en liten text med förslag att ändra på detta. Låt invandrarna bo i Täby, Danderyd eller på Lidingö. Där finns jobb, trygghet och en uppsjö av folk som pratar svenska.

Men innan man kan få jobb behövs arbetstillstånd. I vart fall för vita jobb. Om detta hörde vi i radion och DN skriver om det, liksom flera bloggare, ex-vis Kulturbloggen. Lagen om arbetskraftsinvandring har blivit en lönsam affärsidé för samvetslösa företagare. Från 30.000 kronor och uppåt tar de betalt för ett svenskt arbetstillstånd. Då är det inte garanterat att där ens finns ett jobb. Skrupelfria människor mer eller mindre tvingar folk att arbeta för knappt symboliska löner för tveksamma löften om att "hjälpa till" med att fixa arbetstillstånd. Eller så vill de ha sexuella tjänster för sin "hjälpsamhet". Så ruttet!

Och detta gäller inte "bara" bärplockarna, som ändå fått viss uppmärksamhet. Facken hinner inte med att kolla allt, och MIV gör bara stickprov. I bästa fall.

Funnes bara viljan så borde det vara möjligt att skapa regler som inte ställer till det på detta sätt. Myndigheterna har ju känt till det en tid.

Det kan ju inte vara meningen att reglerna ska skapa möjligheter till fiffel och för skumraskpersoners utnyttjande av andra. De borde ju i stället underlätta för folk att kunna arbeta under trygga och hyfsade, anständiga förhållanden.

Är kungen en vanlig människa?

Det kan inte hjälpas, kungen har ersatt Sofia Arkelsten som rubrikernas man. Hans liv och leverna har granskats i en bok, "Den motvilligen monarken". Boken har fått mycket reklam i media, som tidigare inte vågat gå ut direkt med de uppgifter de haft om kungen. Boken säljer och pressen säljer lösnummer. Det spekuleras i om kungen-hovet ska åtala boken för förtal, och bland s.k. vanligt folk pratas om boken och vad som står i den.

Nu verkar det som att hovet låter saken om åtal bero, förmodligen för att de vill att stormen ska blåsa över. Och kungen gjorde igår eftermiddag ett slags uttalande som kan tolkas som ett (möjligen indirekt) medgivande, men att det som hänt, hände för "så länge sedan"... Mot detta står då de principiella invändningarna i första hand om behovet av öppenhet om hur samhällets toppar beter sig i olika avseenden. Men även om ett statsöverhuvud, som kungen formellt är, ska utsätta sig för säkerhetsrisker genom att vistas i miljöer som misstänks vara mer eller mindre kriminella och även om hans leverne och umgänge i övrigt stämmer med lagar och regler för hur man ska uppföra sig. I vart fall om man är en makthavare.

Samtidigt anser många att denna granskning är tjafs, lite kul ska en kung få ha, ingen är ofelbar och han är bara en vanlig människa med rätt till privatliv.

Men är kungen en vanlig människa? I vanliga fall anser inte rojalisterna detta. De ser honom som stående över vanliga människor. Som en symbol, om än maktlös, för Sverige. En fin tradition och fin symbol, en PR-man för Sverige - och dess näringsliv. En person som inte får eller skall ifrågasättas och som ger glans åt Sverige och över vanliga människors tråkiga liv. Kungafamiljen har därför också gullats med inte minst i delar av veckopressen - och tidvis av kvällspressen. Men egentligen aldrig egentligen granskats. Man har "rapporterat" det som är trevligt och ansetts säljande på ett oförargerligt sätt.

Oavsett om man gillar monarki eller republik så är, som jag ser det, det viktigaste att man i en demokrati förespråkar öppenhet och granskning av all offentlig makt och makthavare. I dagens Sverige står formellt kungen över alla andra.
Han har ingen formell makt, men han är kung 24 timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, året runt. Hans egentliga uppgift är att göra PR för och symbolisera Sverige.

Om det då förekommer misstankar, eller rykten, att han snurrar runt på obskyra krogar i tvivelaktigt sällskap så är det inte bra PR för Sverige. Möjligen skulle det vara det i Frankrike. Kungen kan inte avsättas i val om vi är missnöjda med hur han sköter sitt "jobb".
Hans "jobb" kan knappast skiljas från hans privatliv. Om kungligheter beter sig som svin ska det inte mörkläggas. Deras privata sfär är ytterligt liten eftersom de dessutom föds in i sina roller, de väljs inte. Trivs kungen inte med att vara kung kan han ju abdikera.

De politiska makthavarna däremot kan faktiskt avsättas vid allmänna val. T ex om vi väljare anser att de har fel åsikter, låter sig korruperas eller beter sig på ett sätt som inte är bra för det uppdrag vi valt dem till. Därigenom kan deras privata sfär bli något begränsad, om än betydligt större än kungens.

Utrymmet för personlig integritet blir större ju mindre makt vi har att bestämma över andra. Och tvärtom. I vart fall bör det vara så, eftersom all makt alltid är farlig, och skall kontrolleras.
Eftersom privatliv/integritet inte ska kunna åberopas av makthavare för att göra sådant som inkräktar på medborgarnas privatliv och integritet.

Så, nej, kungen är ingen vanlig människa.

Och så bra att vi får ha olika åsikter i detta land, och får uttrycka dem, att vi har pressfrihet och yttrandefrihet.
Även om vi kan få sota för det genom FRA-lagen och div annat otyg på gång.

Inget bidragsfusk

Hittar en text som visar att fusket med sjukskrivningar är minst sagt försumbart.
0,o4% av utbetalningarna.
Givetvis är fusk fel. Men nån måtta ska det ändå vara när man bekämpar det. Bekämpa mygg med kanoner.
Och hela 60% jobbar fastän de är sjuka.
Jag har skrivit om detta tidigare, men nu finns uppenbarligen nya fakta och undersökningar som stöder detta.

Ni kan själva läsa mera här.

Lästips: Back to basics, uppmaning till fp

Snubblade inte på denna artikel förrän nu. Det är en artikel av Birgitta Ohlsson ,(fp) och EU-minister, i Liberal Debatts senaste nummer. Jag är smått förvånad över att Birgitta står ut med att kämpa för sin i grunden socialliberala grundsyn i det folkparti som mixat sin högeranpassning med en allmänt principlös pragmatism. Men det är ju skönt att hon ändå gör det.

Artikeln har rubriken Back to basics, folkpartiet. Hon inleder sin analys med att säga att liberalismen antingen är sönderkramad, feltolkad och lite solkad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.

Hon beskriver valrörelsen och ger i förbifarten en känga åt de som talar om "borgerlighetens" behov av en berättelse om framtiden.
"Liberalismen (däremot) saknar inte alls någon berättelse, utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism."

Och hon påpekar "Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom."

Det är inte utan att jag ser likheter med det jag skrev häromdagen, om behovet av att tvätta rent det liberala begreppet.

Back to basics, liberaler!

Var valet en framgång eller förlust för liberalismen? (Uppdat.)

I min lokaltidning, Piteå-Tidningen (PT) infördes idag en debattartikel av Jens Sundström, fp-bas i länet, som beskrev valet som en liberal framgång.
Jag kunde inte avhålla mig från att polemisera emot detta i ett svar, som jag hoppas få infört.
För er kännedom så publicerar jag mitt manus även här. Trogna läsare av denna blogg känner möjligen igen en del av mina tankegångar... Såhär lyder min artikel.

Valresultatet var en förlust för liberalismen!
Jag blir ytterligt förvånad när Jens Sundström (fp) beskriver valet som en seger för liberalismen (PT 2 nov). För det första, alliansen är inte en liberal allians. För det andra, om Jens anser att folkpartiet är liberalt, så gjorde fp nu ett än sämre resultat än i bottenvalet 2006.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det blev de genuint liberala värdena som förlorade.
Liberalismen finns nog i svenska folket, som framgår av DN-artikeln som Jens hänvisar till. Problemet är att de inte hittar ett liberalt parti. Då ska vi komma ihåg att för de svenskar som har någon bild av liberalismen så är det den socialliberalism som fp stått för under i vart fall den senare hälften av 1900-talet och till senaste sekelskiftet. Enstaka liberaler finns i fp, främst på lokalplanet, liksom de funnits i andra partier. Men inget klart socialliberalt parti längre.

Man kan kanske glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism, men är som helhet inte liberalt.
Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning, för sin medverkan till brutala försämringar av sjukförsäkringen, batongfasoner och det som uppfattades som en flört med sd-väljare. Ett fp som stödparti åt moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

”Nya” moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populistisk tappning. Det lockade väljare, som är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, men många blundade uppenbarligen för prioriteringarna som legat i detta. Jag undrar hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med nya moderaternas konservatism? Jag menar att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Att Reinfeldts moderater lyckats framställa sig som ”arbetarvänliga” är en bedrift, eftersom de har den syn som den gamle brukspatronen hade. Han som inte ville att hans arbetare skulle svälta ihjäl, men bara så länge de gjorde som han ville. Det är en attityd som länge även varit socialdemokratins. Ett överhetsperspektiv. Den som ser detta som liberalism har nog inte insett skillnaden mellan konservatism och liberalism.

Centerns liberalism har också flagnat av helt, vilket straffade sig. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centern besvikna av energikompromissen i regeringen. Man kan undra vilka som blev kvar!

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Vart kd nu ska gå känns inte avgjort. Är det de gamla kristna värdena eller en mera utslätad värdekonservativ grund. De kompromisser som kd fått göra har inte precis liberal prägel.

Den förnyelse i liberal riktning som skulle behövts för att rädda socialdemokratin kom av sig genom samarbetet med Ohlys parti. Piratpartiet hade liberala profilfrågor som integritet och rättssäkerhet men förmådde inte ge bredd åt programmet – och nonchalerades helt i mediadebatten, som i st gav sverigedemokraterna utrymme.

Nej, jag har svårt att se någon liberal framgång i detta val. I stället gick det stora konservativa partiet gått framåt på småpartiernas bekostnad, sverigedemokraterna kom in och socialdemokraternas förnyelse avstannade.

Ska liberalismen få väljarframgångar i nivå med hur många som anser sig vara liberala, då måste vi få åtminstone ett klart och konsekvent socialliberat parti. Inte ett eller flera lydpartier till moderaterna eller folk som hyllar batonger och övervakning.

Uppdatering. Ovanstående debattartikel publicerades i PT den 5 nov. Utan strykningar.