Monas avgång, plötsligt men väntat

Det första som jag ser när jag öppnar datorn idag, sent och utan att ha lyssnat på nyheter sista timmarna, är beskedet om Mona Sahlins avgång.

Jag tyckte nog att Mona kunnat bli en bra partiledare för sossarna i stället för Göran Persson. Men hon trasslade till det för sig och partiet tog då Göran Persson. Så här i efterhand verkar det som att bara fanns de två att välja på. Så Sahlins tobleroneaffär (som ju var mycket mera än så) krattade manegen för Persson. Att ta över efter Persson sådär nästan halvannat decennium senare, det gick inte så bra. Tvärtom. Den lyskraft hon haft hade falnat och hon förmådde inte leda partiet till förnyelse, även om hon nog ville det. Den oklara kursen och de inre slitningarna inom (s) bäddade för valförlust, trots eller kanske tack vare de inledningsvis höga opinionssiffrorna.

Därför kändes det oundvikligt att hon fick avgå. Jag trodde att antingen skulle hon göra det bara någon vecka efter valet, eller så krångla sig kvar säg minst ett år. Den senaste veckans turbulens inom (s) utlöstes ju av att hon signalerade att hela partistyrelsen borde avgå. Vilket kunde ses som ett tecken på att hon ville bli av med sina motståndare för att kunna kämpa vidare. Att hon signalerar sin avgång just nu kom därför lite överraskande, för mig i vart fall.

Nu kommer hon att administrera partiet runt fyra månader medan det måste både hitta sin linje och en ny partiledare. Vilket nog känns som en lite snopen avslutning på Sahlins karriär.

Någon given efterträdare finns inte heller. Bodström har väl gjort bort sig tillräckligt och Margot Wallström börjar kännas, tja... lite sent påtänkt med henne också.