Dagens gästbloggare, Hans Lindblad, skrev visserligen detta för några dagar sedan, men nog har det en aktualitet utöver detta att det har Thomas Boströms avhopp från riksdagen som avstamp. Läs och begrunda detta om politiskt ledarskap. Det handlar i grunden inte bara om socialdemokratins kris:
Eroderat ledarskap
Sedan Thomas Bodström valt att lämna riksdagen utan att ha deltagit i den nya riksdagens arbete en enda minut har många sagt att en av socialdemokraternas mest kända företrädare hoppar av.
Idag är nog ganska få aktiva socialdemokratiska politiker kända i bredare lager. Under pionjäråren fanns utöver Branting ett antal agitatorer som framträdde landet runt, dock bara män utom Kata Dalström. Flera skrev artiklar, pamfletter, småskrifter eller böcker. Det var ju före radions och TVs tid.
Av dagens socialdemokrater i riksdagen är det väl egentligen bara statsvetaren Björn von Sydow som givit ut tryckta verk av vetenskapligt eller politiskt värde.
Genom de långa regeringsåren blev rader av partiets främsta politiker statsråd med många tillfällen att visa upp sig offentligt. Inte bara statsministrarna nådde ut, även Gustav Möller och Ernst Wigforss, med inbördes konflikter som dock till stora delar doldes för allmänheten, blev legender, liksom Per Edvin Sköld och Gunnar Sträng och flera andra, dock länge ytterst få kvinnor.
De aktiva socialdemokrater som numera syns mest är nästan enbart tidigare statsråd under Ingvar Carlsson eller Göran Persson. Ett problem är rimligen att få genomslag för nya namn när partiet ser ut att vara i opposition längre än någonsin sedan rösträttens införande.
Ingen kan säga annat än att arbetarrörelsen i generationer visade stor förmåga att få fram kompetenta ledare. I stället gjorde de många oppositionsåren att de borgerliga partierna nog hade vissa problem att i riksdagen behålla högt kvalificerade personer som lockades av karriärer inom näringsliv, förvaltning, domstolar eller universitet.
Två av socialdemokratins allra största gestalter var skåningarna Fredrik Thorsson, skomakare, och Per Albin Hansson, som började som springpojke och sedan handelsbiträde. En påfallande stor del av ledande poster kom dock att innehas av akademiker, ofta med överklassbakgrund.
Efterkrigstiden har inneburit väldiga utbyggnader av skol- och högskolesystemen. Det är då något av en paradox att bortsett från Per Albin Hansson är Göran Persson och Mona Sahlin de minst utbildade av socialdemokratiska partiledare. Det är knappast i linje med det politiska budskapet om utbildningens betydelse.
Thomas Bodström var politiskt helt okänd när han utsågs till justitieminister. Numera är han en kändis, men bara delvis genom politik. Fotbollsspelare, advokat, deckarförfattare och ständigt i kvällstidningar genom omdömeslösheter eller personliga utspel. Sådant som vore helt otänkbart ifråga om gestalter som Sköld eller Wigforss.
Den tid när socialdemokratin på ett imponerande sätt drog till sig eller själv skolade stora ledargestalter är uppenbart över.
Hans Lindblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar