P J Anders Linder har en rätt trist krönika i dagens SvD om det nya borgerliga uppdraget. Jag ifrågasätter starkt behovet av att använda begrepper "borgerlig" i tid och otid. Det betyder ju endast och allenast "icke-socialistisk". Och då vi idag har en koalitionsregering bestående av fyra partier som tagit sig namnet Alliansen, då räcker det begreppet.
Nu tycker Linder att Alliansens vision är ytterst begränsad. Egentligen bara till Anders Borgs kamerala budgetsyn. Det har Linder rätt i. Strängt taget kan det inte bli mycket mera, eftersom det är fyra partier med olika ideologi. Dvs det borde vara olika ideologier hos partierna, annars är de ju onödiga. Vilket Linder inte säger att de är, tvärtom menar han att de mindre allianspartierna inte fått det utrymme de borde ha.
Tja, då borde ju fp, c och kd säga ifrån då!? Deras enda syfte kan ju ändå inte bara vara att stödja ett moderat styre? Den gemensamma grunden är ju att skapa ett maktskifte, ett gott demokratiskt argument. Ett parti ska inte ha maktmonopol. Inget parti/block ska ha monopol! Ska nu småpartierna ha något berättigande så måste de back to basics, tillbaka till sina ideologiska rötter. När (om) de återfinner dem får de analysera vilka som är de bästa samarbetsparterna i aktuella frågeställningar.
Det som ger oss väljare inflytande är om partierna har klara ideologier. PJ Anders Linders stora felsyn är alltså att han utgår ifrån att de politiska frågorna och därmed blocken är statiska, oföränderliga. Han utgår de facto från ett tvåpartisystem, som reducerar politiken till ett torftigt maktspel för en elit utan ideologisk spänst.
Vi kan i stället se på vad som kan komma ut ur dagens situation, möjligen på lite sikt. Socialdemokratins problem är att den består av en koalition av grupper med olika grundsyn. Dels den traditionella fackföreningsinriktade, som har socialistiska fragment kvar och som ser makten i sig själv som en naturnödvändighet för partiet. Dessutom har vi förnyarna, som inte verkar helt samstämmiga i vad som behöver förnyas, men som ändå ser mer pragmatiskt och utan socialistisk ballast på politiken. De inser marknadsekonomins värde och att välfärd förutsätter en viss valfrihet. Frågan är vilka som vinner - om någon, eller om det blir ett osäkert kompromissande med kortsiktig enighet.
Ett scenario är då två stora, ganska jämnstarka koalitioner, dels den icke-spruckna socialdemokratiska, dels den moderata (som ju är ett hopkok av socialkonservativa, lite neokonservativa som kallar sig (ny-)liberala och så en grupp vars enda mål är makt och där vägen är pragmatisk populism utan direkt ideologisk referens). Till det på ena kanten främlings- och utvecklingsfientliga sd, och det högerinriktade fp, på andra kanten ett vänsterparti (som kan ta röster från s) och möjligen ett mp i mitten också. Och så kd och c som snubblar in och ut ur riksdagen runt 4%-spärren. Av detta ska så regeringar bildas, med olika kombinationer. För maktspelarna inom dagens m och dagens s är detta en drömsituation.
Ett annat alternativ kan vara att det blir en ideologisk skärpning. Som innebär att socialdemokratin spricker och den traditionella falangen helt tar över (s), vilket tar hem en del v-röster och gör att v kommer att balansera runt 4%. Förnyarna inom s kanske hittar "hem" i ett nytt socialliberalt parti (liberaldemokraterna el ngt annat) som förutom av dem består av mer el mindre hemlösa socialliberaler inom och utom fp och c. Det tredje partiet skulle bli den moderata mixen. Med tiden kunde dessa tre partier pendla mellan 25-30 % vardera. Troligen måste då oftast 2 av de 3 partierna samarbeta. Samarbetets riktning blir då beroende på vilka frågor som är aktuella. Vid sidan av de "tre stora" kan då finnas det extrema sd, ett kraftigt sargat fp som ligger runt 4-5% liksom centern och ett sargat v, ev kan mp kvarleva eller så gå in i det socialliberala stora partiet. Kd går ihop med m eller ligger på 3-4%.
Om det är realistiskt vet jag inte, för det förutsätter ju en ideologisk nytändning på flera håll. Folk med mera extrema åsikter (sådana finns alltid) finner sina partier, men de kommer att vara små, ibland utanför riksdagen, och utan inflytande. Den stora kampen om väljarna står då mellan de tre huvudideologierna, konservatism, liberalism och socialdemokrati. Men även andra alternativ kommer att finnas. Spännande!
Väljarna fäller avgörandet efter hur tydliga partierna är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar