Vi måste ta inspiration från historien för att kunna se dagens händelser i rätt perspektiv

Vi måste ta inspiration från historien för att kunna se dagens händelser i rätt perspektiv, och för att kunna sätta in dagens problem i ideologiska sammanhang. För, förnyelse kräver att man vet vad det handlar om. Och inte minst, problem kräver just inspiration från de som tänkt till tidigare. Det ger en grund att stå på, att kunna se vad som format dagens samhälle och vad som därför måste antingen förbättras eller förändras i en eller annan riktning.

Jag får dessa tankar när jag läser Hans Lindblads initierade text om den liberale giganten Karl Staaff. En person som Lindblad själv menar borde vara en inspiration för dagens liberaler. Staaff är väl den största liberala portalgestalten i Sverige. Tyvärr uppmärksammades inte 150-årsminnet nyligen av hans födelse, 4 oktober 1860. Han var advokat och mycket engagerad för demokrati, mänskliga rättigheter och sociala insatser, särskilt för barn.

Lindblad vill ge sin text rubriken:
Karl Staaff - den förtalade demokraten

Svensk demokratis portalgestalter var liberalen Karl Staaff (1860-1915) och socialdemokraten Hjalmar Branting (1860-1925). Staaff kom både i sin samtid och för all framtid att personifiera och symbolisera kampen för folkstyre och parlamentarism men fick själv aldrig uppleva segern. Demokratin infördes först under hans efterträdare Nils Edén.

Ett par av de välkända gestalter som innehade nyckelpositioner i Staaffs andra regering som trädde till hösten 1911 efter det första riksdagsvalet med rösträtt för män oberoende av inkomst, var justitieministern Gustaf Sandström och civilministern Axel Schotte.
Knappast någon annan svensk regering har i breda folklager mötts av så stora förhoppningar. Valet hade lett till en andra kammare med stark majoritet för liberaler och socialdemokrater. Den indirekt valda första kammaren hade dock fortfarande högermajoritet. Kungen gjorde först misslyckade försök i annan riktning innan han gav Staaff i uppdrag att bilda regering. Som bekant fälldes regeringen 1914 genom en kunglig kupp på borggården.

Efter unionsupplösningen 1905 hade Staaff bildat sin första regering, där han själv också var justitieminister och lade fram ett rösträttsförslag. Det röstades ned i första kammaren året efter, varefter regeringen avgick. Nu blev det Sandström som skulle sköta dessa frågor, utan framgång. Schotte däremot kunde 1913 få igenom beslutet om införande av folkpension.
Gustaf Sandström (1865-1930), född i Kalmar län, var advokat i Gävle från 1894, stadsfullmäktig 1901-11 och vice ordförande i Gävle frisinnade valmansförening. En annons från hans advokatbyrå fanns längst upp på förstasidan på Gefle Dagblads första nummer 1895. Han var också bankjurist. Sandström var riksdagsman för Gävle 1909-11 och var efter avgången som statsråd advokat i Stockholm. Demokratin infördes dock först under näste liberala justitieminister, Eliel Löfgren, född i Piteå men student i Gävle 1891.

Axel Schotte (1860-1923), född i Nyköping, var civilminister i Staaffs båda regeringar och blev en av liberalernas främsta namn. Han var länsnotarie i Gävle från 1889 och var sekreterare i både landstinget och Gävle stadsfullmäktige. Också ombudsman för Gävle-Dala järnväg. Flyttade 1902 till Karlstad som landssekreterare och blev landshövding i Umeå 1916. Ansedd som mycket effektiv administratör.

Staaff är den förste av de 22 statsministrarna i Bonniers serie. Boken om Staaff är skriven av Peter Esaiasson, professor i statskunskap i Göteborg. Staaff fick en stor biografi i två band 1962-63 genom Leif Kihlberg, född i Söderhamn och i många år ledarskribent i Dagens Nyheter. Det är en av de främsta politiska biografierna någonsin i Sverige, där biografier annars sällan når upp till brittiska nivån. Det har naturligtvis inte varit lätt för Esaiasson att hitta mer än Kihlberg, men han tillför en rad beskrivningar och reflexioner kring hur politikens villkor ändrats sedan Staaffs tid. Esaiasson är en framstående forskare kring modern demokrati.

Staaff kom ur en jämtländsk prästsläkt. Hans farfars far var chef för Sala silvergruva. Farfar Per Staaff var en framträdande liberal jurist vid sidan av den legendariske Johan Gabriel Richert, båda var starkt oppositionella mot Karl XIV Johan. Karl Staaffs far var kyrkoherde i Stockholm, medan farbrodern Per var jurist, häradshövding i Hudiksvall och riksdagsman, som en tid ingått i Pehr Muréns parti, alltså den kände frihandelspolitikern och industrimannen i Gävle.

Redan som mycket ung kunde Karl läsa dokument från farfadern, bland annat rättigheter för kvinnor, och i hemmet fick han lära känna den besökande liberale farbrodern. Staaff startade 1882 studentföreningen Verdandi i Uppsala, viktig för både kulturradikalism och folkbildning. Som politiker kom Staaff också genom sin kamp för demokrati, frihet och socialt ansvar att få ett växande förtroende i väckelse- och nykterhetsrörelserna. Både som skribent och advokat blev han pionjär som försvarare av kvinnor liksom för rätten till facklig organisering.

När norska stortinget 1905 sagt upp unionen kom Staaff att ingå i den svenska regering som tillsattes för att förhandla med norrmännen. Högermannen Christian Lundeberg i Forsbacka var statsminister. Som andra liberaler har Staaff starka sympatier för det politiskt långt mer demokratiska Norge. Inför stortingets beslut att säga upp unionen hade norrmännen varit osäkra om hur de skulle formulera sig utan att riskera krig. I hemlighet bad de Staaff om råd, och han formulerade en text åt dem.

Redan kort tid efter tillkomsten av Staaffs andra regering började Gustav V och dennes om möjligt ännu mer antidemokratiska drottning, Viktoria, att söka finna vägar att avsätta regeringen. Drottningens mål var att få Sverige som krigförande lydstat under det kejserliga Tyskland, och tillsammans med tyske ambassadören intrigerade hon fullt öppet mot regeringen. Kungakuppen våren 1914, då kungen och kronprinsen talade inför ”bondetåget” tvingade fram Staaffs avgång. Den avgående regeringen hyllades av ett arbetartåg som var betydligt större än det av högern organiserade bondetåget.

Militärer spottade efter Staaff på Stockholms gator. I affärer såldes askkoppar i porslin med hans ansikte så att konservativa skulle kunna vrida sina cigarrer i hans ögon. Matematikprofessorn Mittag-Leffler spred uppgifter om att Staaff var rysk spion. När Staaff sedan som vice talman var inbjuden till kunglig middag för franske presidenten hade hovet placerat Staaff mitt emot förtalsmaskinen Mittag-Leffler. ”Den utstuderade nedrigheten känns i hjärtat ännu hundra år efteråt”, skriver Esaiasson.

Han avslutar sin bok med att man kan känna uppgiven ilska över den behandling Staaff utsattes för av den borgerliga offentligheten. ”Det är skrämmande hur tunn den civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas och grupptänkandet sätter in. Här finns det verkliga varningsordet att lyssna till också idag.”

Karl Staaff gifte sig aldrig och är den ende av de 22 statsministrarna som inte fått barn. Han hade ingen nära familj att luta sig mot. Hur tog han smutskastningskampanjen från hovet och andra överklasskretsar? Kihlberg återger några ord från Staaff till Sandström, alltså advokat- och regeringskollegan från Gävle: ”Inte så oberörd som jag förefaller.” Staaff avled efter en halsinfektion året efter, 1915. Han var 55 år och på den tiden fanns inte antibiotika. Det är omöjligt att veta hur mycket den i ondska extrema kampanjen mot honom påverkade hans hälsa.

Officiant vid jordfästningen var Nathan Söderblom, som talade om Staaffs ”trohet mot ungdomens ideal och en uppriktig känsla för de små och tillbakasatta i samhället”. Ärkebiskopen visade ingen rädsla för hovet utan sade rakt ut att inom vårt offentliga liv ”borde det åttonde budet erhålla den plats, där det smygande eller öppna förtalet nu gör sig brett. Det kännetecknar världens dom att icke reagera mot förtal, ja att kanske icke ens tillåta sådan reaktion, när förtalets röster nått ett betryggande antal.” När Staaff dött gick Gustav V på operett, noterade Kihlberg i sin biografi.

Dagens kungapar har som bekant låtit sin äldsta dotter få samma namn som den drottning de brukar nämna utan att låtsas om hennes kamp mot demokratin och för svensk underkastelse under Tyskland. Ett led i den bernadottska konservatismen?

Formellt handlade en del av konflikten mellan kungen/högern och Staaff om försvaret, men grundfrågan var hela tiden striden kring demokrati och parlamentarism. Karl XII var denna tid statsrättsligt ideal i akademiska och militära kretsar på ett mycket påtagligt sätt, alltså en vurm för personlig kungamakt. Jag har genom årtionden märkt hur oviljan mot Staaff lever kvar i konservativ historieskrivning.

I flera av statsministerböckerna finns försvarsfrågan denna tid med, genom att tidigare eller blivande konservativa statsministrar fanns med som hemliga rådgivare åt Gustav V i dennes aktioner mot Staaff. Historieprofessorn Jarl Torbacke är den som mest ingående forskat kring försvaret 1911-14, men hans bild förtigs i samtliga statsministerböcker som rör den tiden.
Ingen av böckerna noterar att högern valen innan låg ganska lågt i försvarsfrågan, för att inte stöta bort bondeväljare som av hävd önskat sparsamhet med skattemedel. Den militära ledningen missbedömde kostnaderna för 1901 års övergång till värnpliktsförsvar.

Staaff var den första, tyvärr kanske också den ende, framträdande 1900-talspolitiker som ville skapa ett planmässigt försvar där man utgick från uppgifterna. För honom var det viktigt att försvaret ställdes under demokratisk kontroll, liksom också den civila statsförvaltningen.
Kungens borggårdstal kom att fokuseras på behovet av vinterutbildning Den linje kungen och generalerna ville ha innebar inryckning och därmed grundläggande övningar i höstrusk, mörker och kyla. Det var ett stort misstag och inverkade negativt på soldaternas syn på försvaret, vilket de senare armécheferna Douglas och Ehrensvärd sedan vittnat om i sina memoarer.
Staaff presenterade ett långtgående reformpaket för försvaret i Karlskronatalet 1913. Torbacke visade 1983 i sin bok ”Försvaret främst - Tre studier till belysning av borggårdskrisens problematik” hur man på högerhåll oroades av att inte som planerats kunna använda försvarsfrågan som led i motståndet mot parlamentarismen.

När Staaff tvingats avgå använde kungaministären Hammarskjöld det underlag Staaffs försvarskommissioner tagit fram, eftersom man på högerhåll inte hade egna genomarbetade förslag. Det är trist att flera av statsministerböckerna ger läsarna en så vilseledande bild av försvarspolitiken under denna tid.

Hans Lindblad