Visst kan man bli trött på att skriva. Både av tidsbrist och någon enstaka gång beroende på att man tycker att andra skriver så bra och mycket att ens egna tankar känns små. Alternativt att det som händer är för stort. Men våra liv består av både stort och smått. Att skriva och reflektera över vad andra tycker eller resonerar runt är en del av detta. Något som ofta slår mig när jag läser FarmorGuns betraktelser.
Såg i en kommentar hos Mark Klamberg att han ibland blir trött på det han skriver och raderar det. Det kan jag förstå, men ändå ... I det aktuella fallet hade han raderat sin tanke om att han saknade reaktioner betr integritetsaspekten när det gäller frågan om timvis el-mätning.
Erkänner att jag inte genast tänkte till på det sättet, men att det är något man borde grunna över också. Så, även om Mark (eller vem som helst) inte orkar utreda en frågeställning djupare, eller att argumentera kring den, så kanske det kan vara något som får andra att tänka till. Vilket ju sällan kan vara fel.
För att ta just detta exempel. Kan det vara vettigt att skapa - eller godkänna - instrument för att kartlägga våra liv genom att mäta vår el-konsumtion timme för timme? Även om det angivna ändamålet givetvis inte formuleras så, utan för att ge oss en chans att styra vår el-konsumtion - med syftet att spara.
En annan reflektion kring detta är denna. Tror Maud Olofsson, som uttalade sig om timvis elmätning, eller andra ledande politiker, eller vissa bloggare för den delen, att normala konsumenter av el, med normala inkomster, inte redan sökt spara mesta möjligt även genom att styra el-förbrukningen???
Jag blir faktiskt lite trött på råden som kommer om hur vi ska spara el. De tycks utgå från att vi slösar på el idag. Kanske de som ger råden slösar, men de flesta av oss andra har redan sänkt temperaturen till ett snäpp under den behagliga. Vi har släckt lamporna, dragit ut sladdarna för att undvika stand-bye. Vi vill dock gärna ha någon plusgrad i sovrummet under natten. I övriga rum så är det kyligare. Men ska vi diska och köra tvättmaskinerna under nattetid så måste vi skruva upp värmen en aning utanför sovrummet också.
Fastän, det är klart, denna vinter skulle man strängt taget inte behövt ha frysen igång. Det räcker ju med att lägga maten ute på balkongen eller altanen. Och kylen är onödig den med, när man inte har råd att ha fler plusgrader i köket än det är i ett kylskåp.
Nej, de som inte fryser (även inomhus) denna vinter och som inte klagar över el-räkningarna, det har antingen lite för höga inkomster så de inte behöver spara på värmen. Eller så har de inte sett räkningarna än. (OK, någon kanske har fjärrvärme, bergvärme el likn vilket dock förutsätter en börs som tillåter de investeringarna.)
Väldigt många sparar på elvärme till övermått redan idag, och får ändå skyhöga el-räkningar.
För miljöns skull vore det självfallet bra om även (de välbeställda) slösarna sparade in på sin el-konsumtion.
För oss andra är det el-priserna som är det intressanta. Att vi ska kunna hålla både en hyfsad "värme" och slippa få el-räkningar som är flera tusenlappar högre per månad än normalt denna vinter.
Och slippa att ge politiker och myndigheter möjligheten att kolla precis varje timme också hur vi använder den el vi behöver.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
28 februari 2010
26 februari 2010
Elbolag - gör om, gör rätt, betala tillbaka!
Den här vintern har varit ovanlig på två sätt. Det har snöat ovanligt mycket och det har varit kallare än på flera decennier.
Det har inneburit problem med snöröjningen, med kommunikationerna – och med skenande energipriser, speciellt för elen.
Tåg och bussar har försenats eller ställts in. Värst drabbade är tågen, både lokaltrafiken och distanstågen. Företagens anställda sliter och jobbar för att få det att fungera. Inte går det riktigt som vi resenärer önskar, men reseföretagen inser ganska snart att de måste bjuda till. Att de självfallet inte kan kräva resenärerna/kunderna på högre priser när det inte funkar, när inte tågtrafikens kapacitet räcker på grund av snö och kyla. Tvärtom, kunderna ska kompenseras på olika sätt, genom priskompensation eller annat.
Men elbolagen då? Nej, har någon hört att de tänker kompensera kunderna? Icket, de tänker tvärtom emot hur trafikbolagen resonerar. Energibolagen tänker inte alls på att de borde hålla sig väl med kunderna! I kylan kan de inte leverera el till oss konsumenter i den utsträckning som vi efterfrågar i kylan. Att de då måste skaffa fram extrakapacitet, det är ju självklart. Lika självklart är det att de ska göra det utan att belasta konsumenterna för det!!!
Men de gör tvärtom. El-bolagen, de höjer priserna när de inte kan leverera! Samtidigt som de stänger flera kraftverk under den kallaste årstiden. Hur kan de göra det? Jo, eftersom de låter kunderna betala, och betala mera för levererad kvantitet. Därigenom ökar deras vinster dels genom ”taktisk produktionsplanering”, dels genom en kall vinter.
Nej, lär av trafikbolagen och andra företag som inser hur man ska behandla kunderna även i extrema situationer! Vårda kundrelationerna!
Jag kräver inte, och nog ingen annan heller, att de ska låta bli att ta betalt för den extra-el som de levererar. Men, de ska inte ta högre priser bara på grund av kylan och att de måste ta fram extrakapacitet! Sänk, betala tillbaka de överpriser ni tagit och tänker ta av oss el-konsumenter. Det måste gå att räkna fram ett normalpris. Ge oss tillbaka mellanskillnaden. Gärna med lite råge! Ni har stora marginaler att ta av.
Nuvarande system att ta betalt för all el utifrån priset för den dyrast producerade sista kilowatten är osunt och måste ändras. Att i detta läge tillämpa det är dessutom skamligt. Gör om, gör rätt, betala tillbaka!
Det har inneburit problem med snöröjningen, med kommunikationerna – och med skenande energipriser, speciellt för elen.
Tåg och bussar har försenats eller ställts in. Värst drabbade är tågen, både lokaltrafiken och distanstågen. Företagens anställda sliter och jobbar för att få det att fungera. Inte går det riktigt som vi resenärer önskar, men reseföretagen inser ganska snart att de måste bjuda till. Att de självfallet inte kan kräva resenärerna/kunderna på högre priser när det inte funkar, när inte tågtrafikens kapacitet räcker på grund av snö och kyla. Tvärtom, kunderna ska kompenseras på olika sätt, genom priskompensation eller annat.
Men elbolagen då? Nej, har någon hört att de tänker kompensera kunderna? Icket, de tänker tvärtom emot hur trafikbolagen resonerar. Energibolagen tänker inte alls på att de borde hålla sig väl med kunderna! I kylan kan de inte leverera el till oss konsumenter i den utsträckning som vi efterfrågar i kylan. Att de då måste skaffa fram extrakapacitet, det är ju självklart. Lika självklart är det att de ska göra det utan att belasta konsumenterna för det!!!
Men de gör tvärtom. El-bolagen, de höjer priserna när de inte kan leverera! Samtidigt som de stänger flera kraftverk under den kallaste årstiden. Hur kan de göra det? Jo, eftersom de låter kunderna betala, och betala mera för levererad kvantitet. Därigenom ökar deras vinster dels genom ”taktisk produktionsplanering”, dels genom en kall vinter.
Nej, lär av trafikbolagen och andra företag som inser hur man ska behandla kunderna även i extrema situationer! Vårda kundrelationerna!
Jag kräver inte, och nog ingen annan heller, att de ska låta bli att ta betalt för den extra-el som de levererar. Men, de ska inte ta högre priser bara på grund av kylan och att de måste ta fram extrakapacitet! Sänk, betala tillbaka de överpriser ni tagit och tänker ta av oss el-konsumenter. Det måste gå att räkna fram ett normalpris. Ge oss tillbaka mellanskillnaden. Gärna med lite råge! Ni har stora marginaler att ta av.
Nuvarande system att ta betalt för all el utifrån priset för den dyrast producerade sista kilowatten är osunt och måste ändras. Att i detta läge tillämpa det är dessutom skamligt. Gör om, gör rätt, betala tillbaka!
23 februari 2010
Debatt, diskussion, cirkus eller inflytande?
Är den politiska debatten konstruktiv och till någon ledning för väljarna? Jag är tveksam.
Efter ett liv, som inte bara politiskt intresserad utan intill för några år sedan även aktiv, så blir jag alltmer frustrerad över hur debatten förs. Politiskt aktiva för sin debatt, där partianknytningen är hård, och debatten blir mycket polemisk. Det blir mera försök att tvåla till "motståndaren" än att diskutera sakligt. De som inte är aktiva ser debatten från åskådarplats, ibland som god cirkusunderhållning men ofta som tråkig eller som om den rör frågor som inte intresserar.
Partiaktivister tenderar att bara se i svart eller vitt (rött eller blått), och kallar motsättningarna ideologiska när de ofta bara är marginella eller relativa. OK, visst finns undantag, som kan bli närmast underhållande när en person som Helena Rivière (m) avslöjar sin primtiva människosyn. Alternativt blir man förbittrad.
Problemet är alltså att det i för hög grad är partiaktivister som styr debatten och sätter agendan. Liksom att de även ser till att traditionella media för debatten som politikerna vill ha den. Det finns en risk att även bloggdebatten hamnar i samma spår. Inte kan jag se att en sådan sak som avdragsrätten för hushållsnära tjänster är en så intressant fråga som en del vill göra den till. (Min kommentar: visst är det bra att folk kan få jobb genom detta bidrag, men samtidigt är det ytterst få ändå som har råd att använda avdraget på grund av för låg egen inkomst.)
På något sätt verkar politikerna ha valet att gälla regeringsfrågan som det övergripande temat.
Med den relativa ideologilöshet som partierna visar är det nog inte det mest intressanta.
Det intressanta är sakfrågorna och i vilken mån de verkar överensstämma med den påstådda linje partierna (blocken) har.
Då är vi där. De olika partierna försvinner in i blockpolitik. Deras skillnader suddas ut och enskilda profileringsförsök blir tämligen tafatta eller marginella. Och trollas snabbt bort i debatten.
Ändå är folk politiskt intresserade. Trots att partierna lyckats ta död på viljan att engagera sig i partierna. Det visar sig i att när ickeaktiva skriver insändare eller debattartiklar i pressen så tar de ofta upp andra frågor än de partiaktiva. I de politiska bloggarna är det extra tydligt.
I bloggvärlden debatteras nya partier. Det vill inte de gamla partierna veta av. På bloggarna diskuteras integritet - konkret. Ofta med stark kritik till hur riksdagspartierna hanterar denna grundläggande mänskliga rättighet. På bloggarna diskuteras rättssäkerhet och människovärde, de gamla partierna förutsätter att vi har det. Det gäller då både FRA-lagen, IPRED, ACTA, datalagringsdirektiv och mycket annat. Politikerna negligerar i stort problemen med de höga energipriserna denna kalla vinter. I gammelmedia släpps en och annan kritisk röst fram. Men på bloggarna är det glödhett (!). Jodå, det diskuteras invandringspolitik också, och visst poppar det upp diverse sverigedemokrater men det förekommer även intressanta diskussioner utan rasistiska förtecken, positivt ifrågasättande av dagens (de senaste decenniernas) invandringspolitik.
Jag kan fortsätta exemplifierandet i det oändliga. Det intressanta är att ämnena är många och att de svenska väljarna inte vill vara åskådare. Vi vill vara med och forma vårt samhälle. Vi är individer som har många åsikter och prioriteringar om vad som är viktigt. Vi inser att vi har (måste ha) en representativ demokrati. Men vi vill inte att de vi väljer ska bestämma om varje detalj om våra liv. Vi vill bli respekterade och att bli lyssnade på.
Blir vi inte respekterade och lyssnade på kommer klyftan mellan väljare och valda att bli än djupare. Det är farligt för demokratin.
Efter ett liv, som inte bara politiskt intresserad utan intill för några år sedan även aktiv, så blir jag alltmer frustrerad över hur debatten förs. Politiskt aktiva för sin debatt, där partianknytningen är hård, och debatten blir mycket polemisk. Det blir mera försök att tvåla till "motståndaren" än att diskutera sakligt. De som inte är aktiva ser debatten från åskådarplats, ibland som god cirkusunderhållning men ofta som tråkig eller som om den rör frågor som inte intresserar.
Partiaktivister tenderar att bara se i svart eller vitt (rött eller blått), och kallar motsättningarna ideologiska när de ofta bara är marginella eller relativa. OK, visst finns undantag, som kan bli närmast underhållande när en person som Helena Rivière (m) avslöjar sin primtiva människosyn. Alternativt blir man förbittrad.
Problemet är alltså att det i för hög grad är partiaktivister som styr debatten och sätter agendan. Liksom att de även ser till att traditionella media för debatten som politikerna vill ha den. Det finns en risk att även bloggdebatten hamnar i samma spår. Inte kan jag se att en sådan sak som avdragsrätten för hushållsnära tjänster är en så intressant fråga som en del vill göra den till. (Min kommentar: visst är det bra att folk kan få jobb genom detta bidrag, men samtidigt är det ytterst få ändå som har råd att använda avdraget på grund av för låg egen inkomst.)
På något sätt verkar politikerna ha valet att gälla regeringsfrågan som det övergripande temat.
Med den relativa ideologilöshet som partierna visar är det nog inte det mest intressanta.
Det intressanta är sakfrågorna och i vilken mån de verkar överensstämma med den påstådda linje partierna (blocken) har.
Då är vi där. De olika partierna försvinner in i blockpolitik. Deras skillnader suddas ut och enskilda profileringsförsök blir tämligen tafatta eller marginella. Och trollas snabbt bort i debatten.
Ändå är folk politiskt intresserade. Trots att partierna lyckats ta död på viljan att engagera sig i partierna. Det visar sig i att när ickeaktiva skriver insändare eller debattartiklar i pressen så tar de ofta upp andra frågor än de partiaktiva. I de politiska bloggarna är det extra tydligt.
I bloggvärlden debatteras nya partier. Det vill inte de gamla partierna veta av. På bloggarna diskuteras integritet - konkret. Ofta med stark kritik till hur riksdagspartierna hanterar denna grundläggande mänskliga rättighet. På bloggarna diskuteras rättssäkerhet och människovärde, de gamla partierna förutsätter att vi har det. Det gäller då både FRA-lagen, IPRED, ACTA, datalagringsdirektiv och mycket annat. Politikerna negligerar i stort problemen med de höga energipriserna denna kalla vinter. I gammelmedia släpps en och annan kritisk röst fram. Men på bloggarna är det glödhett (!). Jodå, det diskuteras invandringspolitik också, och visst poppar det upp diverse sverigedemokrater men det förekommer även intressanta diskussioner utan rasistiska förtecken, positivt ifrågasättande av dagens (de senaste decenniernas) invandringspolitik.
Jag kan fortsätta exemplifierandet i det oändliga. Det intressanta är att ämnena är många och att de svenska väljarna inte vill vara åskådare. Vi vill vara med och forma vårt samhälle. Vi är individer som har många åsikter och prioriteringar om vad som är viktigt. Vi inser att vi har (måste ha) en representativ demokrati. Men vi vill inte att de vi väljer ska bestämma om varje detalj om våra liv. Vi vill bli respekterade och att bli lyssnade på.
Blir vi inte respekterade och lyssnade på kommer klyftan mellan väljare och valda att bli än djupare. Det är farligt för demokratin.
Libyen, regeringen och Telub
Jag tidigare skrivit om den nya Libyenaffär som regeringen med handelsminister Ewa Björling är ansvarig för och hur den kan ses mot bakgrunden av tidigare svenska affärer med Libyen. Se t ex denna länk.
Den kanske främste kritikern av Telubaffären för ca 30 år sedan var Olle Wästberg, då fp-riksdagsman, senare bl a chefred för Expressen mm. Han har nu i sitt månadsbrev skrivit följande kommentar av den nuvarande regeringens Libyenaffär.
Hans rubrik är: En ny Telub-affär?
"Svenska statliga rymdbolaget kommer att exportera övervakningssystem till Libyen. Många har skrivit både i medier och direkt till mig och frågat om det är en parallell till Telubaffären 1981, där jag som riksdagsledamot spelade en viss roll. Tillsammans med Expressens Ingvar Hedlund skrev jag en bok om affären. Hedlund fick stora journalistpriset för sina avslöjanden.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Telubaffären> http://christiandahlgren.wordpress.com/2010/02/05/ska-sverige-utrusta-gangsterregimer/http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article6544689.ab#abArticleLike
Det statliga företaget Telub utbildade libyska kadetter i ett läge där Libyen deklarerade att man ville förgöra Israel med militärt våld. Debatten gjorde att affären avbröts, libyerna sändes hem och den ansvarige ministern blev prickad.
Den nu aktuella affären stärker kanske inte Libyens miltär, men ger landet större möjligheter att övervaka de egna medborgarna och hindra dem att fly diktaturen. Det är, som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson sagt, ”oerhört problematiskt”.
Thomas Hammarberg, som är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har deklarerat att han anser det fel av Sverige att sälja övervakningsutrustning som syftar till att stoppa båtflyktingar.
Förhoppningsvis påverkas Rymdbolaget och dess ägare av debatten."
Jag vill bara tillägga att debatten om den nya affären har varit, med få undantag, väldigt lågmäld denna gång.
Den kanske främste kritikern av Telubaffären för ca 30 år sedan var Olle Wästberg, då fp-riksdagsman, senare bl a chefred för Expressen mm. Han har nu i sitt månadsbrev skrivit följande kommentar av den nuvarande regeringens Libyenaffär.
Hans rubrik är: En ny Telub-affär?
"Svenska statliga rymdbolaget kommer att exportera övervakningssystem till Libyen. Många har skrivit både i medier och direkt till mig och frågat om det är en parallell till Telubaffären 1981, där jag som riksdagsledamot spelade en viss roll. Tillsammans med Expressens Ingvar Hedlund skrev jag en bok om affären. Hedlund fick stora journalistpriset för sina avslöjanden.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Telubaffären> http://christiandahlgren.wordpress.com/2010/02/05/ska-sverige-utrusta-gangsterregimer/http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article6544689.ab#abArticleLike
Det statliga företaget Telub utbildade libyska kadetter i ett läge där Libyen deklarerade att man ville förgöra Israel med militärt våld. Debatten gjorde att affären avbröts, libyerna sändes hem och den ansvarige ministern blev prickad.
Den nu aktuella affären stärker kanske inte Libyens miltär, men ger landet större möjligheter att övervaka de egna medborgarna och hindra dem att fly diktaturen. Det är, som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson sagt, ”oerhört problematiskt”.
Thomas Hammarberg, som är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har deklarerat att han anser det fel av Sverige att sälja övervakningsutrustning som syftar till att stoppa båtflyktingar.
Förhoppningsvis påverkas Rymdbolaget och dess ägare av debatten."
Jag vill bara tillägga att debatten om den nya affären har varit, med få undantag, väldigt lågmäld denna gång.
22 februari 2010
Om Mediaplanet och ansvaret för dess opinionsbildning
Detta är en uppföljning av min bloggpost om köpta röster etc, se denna länk. Jag diskuterade där bl a "fenomenet" Mediaplanet, som megafon för opinionsbildning och vem som är ansvarig utgivare för denna annonstidning, vilken bl a går som bilaga till SvD.
Jag fick från Mediaplanet först uppgiften att de var ansvariga, men nu kom en något förändrad version, som jag vill delge er:
"Ansvarig utgivare är distributionskanalen, alltså i detta fall SVD. Därför måste vi alltid säkerställa att ämnet vi vill skriva om är okej för SVD. Tematidningen måste också godkännas av SVD innan den går i tryck. ... Vi har inte fått uppgifter om att vi uttryckligen måste ange SVD i redaktionsrutan som ansvarig utgivare, det räcker med distributionskanal och tryckeriet. "
Detta är intressant. SvD och dess ansvarige utgivare Lena K Samuelsson, är alltså ansvarig för hela annonsbilagan, producerad av Mediaplanet, inklusive den textreklam som dess "artiklar" utgör. Därigenom blir indirekt (?) SvD ansvarigt för artiklar som de facto är skattebetald opinionsbildning för, i detta fall, myndigheter. För artiklar som bekostas av myndighetens annonser.
Jag menar att detta därmed är ett trovärdighetsproblem för Svd.
Jag fick från Mediaplanet först uppgiften att de var ansvariga, men nu kom en något förändrad version, som jag vill delge er:
"Ansvarig utgivare är distributionskanalen, alltså i detta fall SVD. Därför måste vi alltid säkerställa att ämnet vi vill skriva om är okej för SVD. Tematidningen måste också godkännas av SVD innan den går i tryck. ... Vi har inte fått uppgifter om att vi uttryckligen måste ange SVD i redaktionsrutan som ansvarig utgivare, det räcker med distributionskanal och tryckeriet. "
Detta är intressant. SvD och dess ansvarige utgivare Lena K Samuelsson, är alltså ansvarig för hela annonsbilagan, producerad av Mediaplanet, inklusive den textreklam som dess "artiklar" utgör. Därigenom blir indirekt (?) SvD ansvarigt för artiklar som de facto är skattebetald opinionsbildning för, i detta fall, myndigheter. För artiklar som bekostas av myndighetens annonser.
Jag menar att detta därmed är ett trovärdighetsproblem för Svd.
Personval, ja tack - enmansvalkretsar, nej tack.
Populisten har på sin blogg ett intressant inlägg där han menar att enmansvalkretsar är demokratins grund. Detta med hänvisning till både de gamla grekerna och våra egna förfäder som samlades för att på tinget utöva direktdemokrati. Sedan, när behovet påkallade att någon utsågs till att sköta rulljansen så valde man "den man hade förtroende för". Men "pop" gillar inte att ideologierna sedan kom med i bilden, när proportionella val genomfördes.
OK, "pops" resonemang kan verka bestickande, med sitt förespråkande av personval i dess yttersta form. Men där finns många hakar.
Vi kan kanske vara överens om att man inte kan ha förtroende för en organisation i sig. Om man inte är gammal betongsosse förstås, en sån där som tycker att personval är helt vansinningt eftersom det är PARTIET som är det viktiga. Därför ser s (och v) med misstro på personval. Det kan ju göra den valde oberoende av PARTIET. Enmansvalkretsar skulle inte per automatik ge oss ett personval - däremot skulle det leda till att vi fick bara två partier i riksdagen. Vilken valfrihet ger det? Det känns som att välja mellan pest eller kolera. Det är illa nog idag.
Ytterligare några invändningar mot förslaget. Ideologier är onödiga, det borde räcka att den vi röstar på är en bra karl/kvinna, menar "pop". Hur ska vi veta det då?
Jag skulle tro att vår eventuella tillit, eller misstro, till en kandidat i vart fall delvis beror på att vi känner till kandidatens allmänna livssyn, "dvs ideologi". Självfallet kan denna ideologi vara mer eller mindre uttalad eller preciserad, men ändå.
Idag har vi i vart fall chansen att ta del av vad de olika aktuella kandidaterna står för. Det är långt ifrån det ideala läget, och ett mera accentuerat personval skull troligen förbättra läget. Kandidaterna och partierna skulle tvingas att tala om vilka de är.
Med val i enmansvalkretsar skulle vi inte ha en chans att lära känna kandidaterna!!! Inte nog mycket och inte nog många av dem. Många kandidater kan inte själva föra ut vilka de är till väljarna - inte med egen börs. Jag har, som mina läsare nog sett, som en av mina teser att ett fel med dagens riksdagspartier är att de saknar ideologi! Kanske inte till namnet, men i praktiken. Problemet med det är att vi inte vet vad de vill!
Mycket av det som riksdagen ska besluta om kan inte utläsas direkt av något partiprogram. Med en ideologi skulle vi i vart fall i grova drag kunna gissa oss till vad partiet tycker - och personval kan användas för "fingranskning" av de enskilda kandidaterna. För att kolla hur "rena i ve´n" de är, betr både ideologi och deras eventuella erfarenhet att hantera frågor av mindre ideologisk vikt.
Idag har vi ca 25 valkretsar, med enmansvalkretsar skulle det bli 349. De skulle alltså bli väldigt små. Jag tror inte att det skulle underlätta kunskapen om kandidaterna, tvärtom. Om jag tänker mig in i hur en valkrets på ca 15000 väljare skulle se ut där jag bor... oj, finns ingen chans... Det kan säkert finnas både 5, 10 och 25 villiga kandidater, eller mer. Men jag skulle då kanske känna 1-2 av dem, och de skulle jag troligen inte vilja ha i riksdagen. De andra skulle aldrig nå ut med sitt budskap till mig. Eftersom det skulle kräva mängder av SMÅ och mycket lokala tidningar, fungerande närradio och när-TV. Samt att det ginge att snabbt hitta alla lokala kandidaters hemsidor och bloggar på internet. Om de använder datorer... Och varje kandidat kan inte göra ca 10 000 hembesök... Jag vet! Valarbetare? Icket, dels finns de inte i sådan mängd och dessutom vill jag inte träffa en underhuggare i så fall, jag vill lära känna kandidaten.
Hur skulle f.ö. Stockholmarna kunna reda ut vilka just deras kandidater är, om stan delades in i ett 25-tal valkretsar... Den man vill välja bor troligen i en annan stadsdel.
Ytterligare. Även om jag hittar en kandidat jag litar på, hur ska jag veta att han/hon ingår eller vill ingå i en samling av andra som jag kan lita på? För att ev bilda regering. Om "samlingarna" av riksdagsledamöter inte har något slags ideologisk grund.
Nej, jag tror att dels måste partierna skaffa sig klarare ideologier, dels att personvalen förstärks för att tvinga kandidaterna att presentera sig bättre och kunna visa självständighet gentemot sitt parti, om så skulle behövas.
Stärkt personval vore bra för demokratin, ge bättre chanser att verkligen välja en kandidat vi vill ha. Men enmansvalkretsar skulle bara göra situationen värre. Och försämra möjligheten att den vi vill välja faktiskt kan bli invald.
OK, "pops" resonemang kan verka bestickande, med sitt förespråkande av personval i dess yttersta form. Men där finns många hakar.
Vi kan kanske vara överens om att man inte kan ha förtroende för en organisation i sig. Om man inte är gammal betongsosse förstås, en sån där som tycker att personval är helt vansinningt eftersom det är PARTIET som är det viktiga. Därför ser s (och v) med misstro på personval. Det kan ju göra den valde oberoende av PARTIET. Enmansvalkretsar skulle inte per automatik ge oss ett personval - däremot skulle det leda till att vi fick bara två partier i riksdagen. Vilken valfrihet ger det? Det känns som att välja mellan pest eller kolera. Det är illa nog idag.
Ytterligare några invändningar mot förslaget. Ideologier är onödiga, det borde räcka att den vi röstar på är en bra karl/kvinna, menar "pop". Hur ska vi veta det då?
Jag skulle tro att vår eventuella tillit, eller misstro, till en kandidat i vart fall delvis beror på att vi känner till kandidatens allmänna livssyn, "dvs ideologi". Självfallet kan denna ideologi vara mer eller mindre uttalad eller preciserad, men ändå.
Idag har vi i vart fall chansen att ta del av vad de olika aktuella kandidaterna står för. Det är långt ifrån det ideala läget, och ett mera accentuerat personval skull troligen förbättra läget. Kandidaterna och partierna skulle tvingas att tala om vilka de är.
Med val i enmansvalkretsar skulle vi inte ha en chans att lära känna kandidaterna!!! Inte nog mycket och inte nog många av dem. Många kandidater kan inte själva föra ut vilka de är till väljarna - inte med egen börs. Jag har, som mina läsare nog sett, som en av mina teser att ett fel med dagens riksdagspartier är att de saknar ideologi! Kanske inte till namnet, men i praktiken. Problemet med det är att vi inte vet vad de vill!
Mycket av det som riksdagen ska besluta om kan inte utläsas direkt av något partiprogram. Med en ideologi skulle vi i vart fall i grova drag kunna gissa oss till vad partiet tycker - och personval kan användas för "fingranskning" av de enskilda kandidaterna. För att kolla hur "rena i ve´n" de är, betr både ideologi och deras eventuella erfarenhet att hantera frågor av mindre ideologisk vikt.
Idag har vi ca 25 valkretsar, med enmansvalkretsar skulle det bli 349. De skulle alltså bli väldigt små. Jag tror inte att det skulle underlätta kunskapen om kandidaterna, tvärtom. Om jag tänker mig in i hur en valkrets på ca 15000 väljare skulle se ut där jag bor... oj, finns ingen chans... Det kan säkert finnas både 5, 10 och 25 villiga kandidater, eller mer. Men jag skulle då kanske känna 1-2 av dem, och de skulle jag troligen inte vilja ha i riksdagen. De andra skulle aldrig nå ut med sitt budskap till mig. Eftersom det skulle kräva mängder av SMÅ och mycket lokala tidningar, fungerande närradio och när-TV. Samt att det ginge att snabbt hitta alla lokala kandidaters hemsidor och bloggar på internet. Om de använder datorer... Och varje kandidat kan inte göra ca 10 000 hembesök... Jag vet! Valarbetare? Icket, dels finns de inte i sådan mängd och dessutom vill jag inte träffa en underhuggare i så fall, jag vill lära känna kandidaten.
Hur skulle f.ö. Stockholmarna kunna reda ut vilka just deras kandidater är, om stan delades in i ett 25-tal valkretsar... Den man vill välja bor troligen i en annan stadsdel.
Ytterligare. Även om jag hittar en kandidat jag litar på, hur ska jag veta att han/hon ingår eller vill ingå i en samling av andra som jag kan lita på? För att ev bilda regering. Om "samlingarna" av riksdagsledamöter inte har något slags ideologisk grund.
Nej, jag tror att dels måste partierna skaffa sig klarare ideologier, dels att personvalen förstärks för att tvinga kandidaterna att presentera sig bättre och kunna visa självständighet gentemot sitt parti, om så skulle behövas.
Stärkt personval vore bra för demokratin, ge bättre chanser att verkligen välja en kandidat vi vill ha. Men enmansvalkretsar skulle bara göra situationen värre. Och försämra möjligheten att den vi vill välja faktiskt kan bli invald.
21 februari 2010
Ett nytt parti... men vad vill det?
Det var några veckor sedan jag först stötte på nyheten att det bildats ett parti vid namn Landsbygdsdemokraterna. Lite senare såg jag också en snutt om detta i en nyhetssändning i teve. Snällt och beskedligt, verkade det, kryddat med lite landsbygdsnostalgi.
Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.
Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.
Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.
Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.
Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.
Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.
Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.
Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.
Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.
Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.
Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!
Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.
Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.
Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.
Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.
Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.
Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.
Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.
Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.
Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.
Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.
Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!
20 februari 2010
Opinion genom köpta röster - eller FRA i luften igen.
I mitt senaste inlägg ställde jag frågan om vilka som är opinionsskapare. Jag noterade där avslutningsvis att myndigheter i allt högre grad ägnar sig åt ett slags informationsutbud som är avsett att vara opinionsbildande. Detta mot bakgrund av att jag observerat att
myndigheter propagerar för en skärpt och utvidgad FRA-lag. Så har det multinationella företaget Mediaplanet i annonsbetalda artiklar skrivit att Säpo, Tullen och ISP beklagar sig över att de känner sig överkörda av politikerna! Kontentan är att de vill ha möjlighet att använda FRA även efter sina önskemål. "Öppna FRA-shoppen".
Mediaplanet är ett företag som uppenbarligen har som affärsidé att vara megafon för myndigheter, intresseorganisationer och andra lobbyliknande företeelser. De gör "tidningar" på olika teman, ex-vis säkerhet, och låter myndigheter etc köpa annonsplats i det som i sig är en enda stor annonspublikation. Annonserna är oftast tämligen menlösa och intetsägande i sig. Det intressanta är den text som kallas redaktionell, där myndighetsföreträdare etc uttalar sig och snällt refereras utan att något ifrågasätts. Som jag ser det är det textreklam, och den egentliga anledningen till att annonsörerna betalar genom att köpa tillräckligt med annonsutrymme för att finansiera distributionen av vad myndigheterna vill föra ut som sitt budskap.
Denna trycksak distribueras sedan som annonsbilaga till stora tidningar. Den är förvillande lik en av dessa bilagor som dagspressen idag delar upp sin text i. Visst, det står helt korrekt att "Hela denna tematidning är en annons från Mediaplanet". Dessutom finns något som liknar en redaktionsruta med några namn och e-mailadresser. Dock ingen webb-adress, den kan ni dock få här! Där kan man även i pdf-format läsa den artikel jag refererar till betr Säpos med fleras uttalanden om FRA. Den återfinns på sid 8 av annonsbilagans 20 sidor.
Någon ansvarig utgivare finns inte angiven i redaktionsrutan, men på min förfrågan uppger Mediaplanet att företaget är ansvarig utgivare. Jag som trodde att det kan bara en namngiven person vara... Mediaplanet säger att, ja, de tar hänsyn till annonsörernas intresse. Självfallet belyser de ämnen och frågor som ligger i deras annonsörers intresse, men inte på beställning av dessa.
Trots den något krystade förklaringen är det för mig uppenbart att detta innebär att det redaktionella materialet är textreklam. Det vill säga att Mediaplanet är en megafon för sina annonsörer. Någon normal journalistisk granskning och nyhetsvärdering förekommer inte. Tyvärr är inte detta någon helt ny företeelse, men blir allt vanligare. Tendenser i denna riktning har också funnits i dagspressen. Dvs att de skriver texter som anknyter till de annonser som de tar in och där texten kan befinna sig i ett gränsland till att vara textreklam.
Mediaplanet går ett steg längre. Mediaplanet är ett sätt för myndigheter och lobbyorganisationer att få ut sitt budskap i något som vill se ut som en tidning, men som är en förtäckt propagandakanal, som kan köpas för pengar. Därigenom behöver inte myndigheten skylta med att det är en reklambroschyr för dem själva, denna kanal är en mera raffinerad metod.
Jag menar att detta är ett sätt att, med skattemedel dessutom när det gäller myndigheter, smyga på oss åsikter. I sig är det inte fel att få ta del av åsikter. Dock menar jag att det inte är myndigheter som ska vara opinionsbildare och delta i den allmänna debatten. Det är vi vanliga medborgare, det är granskande media och det är politiker som ska väcka frågor och driva debatt - med öppna kort. Hur diskuterar man med en myndighet på ett meningsfullt sätt?
Att myndigheter känner sig överkörda av politikerna, som i "artikeln" om FRA, det är ett tecken på att myndigheterna anser att det är de som ska sitta i förarsätet, de ska bestämma, inte våra folkvalda politiker.
Det är en åsikt som jag är starkt emot.
Även SvD har lånat sig till att sprida FRA-åsikter, vilket bloggaren Calandrella uppmärksammat och kritiskt granskat. SvD är dock en i stort sett "normal" tidning, där frågor analyseras utifrån olika aspekter, om än politiskt tidningen står moderaterna nära. På nätet går det också ofta att kommentera och diskutera tidningens artiklar.
Dessutom har vi ju ännu möjligheten att i bloggar själva diskutera och nagelfara det som behöver granskas. Just betr reklam, spec då förtäckt sådan kräver det dock extra uppmärksamhet.
Skulle däremot internet förvandlas till en enda reklamkanal, vilket en del politiker och många näringsidkare vill, då är vi helt sålda.
myndigheter propagerar för en skärpt och utvidgad FRA-lag. Så har det multinationella företaget Mediaplanet i annonsbetalda artiklar skrivit att Säpo, Tullen och ISP beklagar sig över att de känner sig överkörda av politikerna! Kontentan är att de vill ha möjlighet att använda FRA även efter sina önskemål. "Öppna FRA-shoppen".
Mediaplanet är ett företag som uppenbarligen har som affärsidé att vara megafon för myndigheter, intresseorganisationer och andra lobbyliknande företeelser. De gör "tidningar" på olika teman, ex-vis säkerhet, och låter myndigheter etc köpa annonsplats i det som i sig är en enda stor annonspublikation. Annonserna är oftast tämligen menlösa och intetsägande i sig. Det intressanta är den text som kallas redaktionell, där myndighetsföreträdare etc uttalar sig och snällt refereras utan att något ifrågasätts. Som jag ser det är det textreklam, och den egentliga anledningen till att annonsörerna betalar genom att köpa tillräckligt med annonsutrymme för att finansiera distributionen av vad myndigheterna vill föra ut som sitt budskap.
Denna trycksak distribueras sedan som annonsbilaga till stora tidningar. Den är förvillande lik en av dessa bilagor som dagspressen idag delar upp sin text i. Visst, det står helt korrekt att "Hela denna tematidning är en annons från Mediaplanet". Dessutom finns något som liknar en redaktionsruta med några namn och e-mailadresser. Dock ingen webb-adress, den kan ni dock få här! Där kan man även i pdf-format läsa den artikel jag refererar till betr Säpos med fleras uttalanden om FRA. Den återfinns på sid 8 av annonsbilagans 20 sidor.
Någon ansvarig utgivare finns inte angiven i redaktionsrutan, men på min förfrågan uppger Mediaplanet att företaget är ansvarig utgivare. Jag som trodde att det kan bara en namngiven person vara... Mediaplanet säger att, ja, de tar hänsyn till annonsörernas intresse. Självfallet belyser de ämnen och frågor som ligger i deras annonsörers intresse, men inte på beställning av dessa.
Trots den något krystade förklaringen är det för mig uppenbart att detta innebär att det redaktionella materialet är textreklam. Det vill säga att Mediaplanet är en megafon för sina annonsörer. Någon normal journalistisk granskning och nyhetsvärdering förekommer inte. Tyvärr är inte detta någon helt ny företeelse, men blir allt vanligare. Tendenser i denna riktning har också funnits i dagspressen. Dvs att de skriver texter som anknyter till de annonser som de tar in och där texten kan befinna sig i ett gränsland till att vara textreklam.
Mediaplanet går ett steg längre. Mediaplanet är ett sätt för myndigheter och lobbyorganisationer att få ut sitt budskap i något som vill se ut som en tidning, men som är en förtäckt propagandakanal, som kan köpas för pengar. Därigenom behöver inte myndigheten skylta med att det är en reklambroschyr för dem själva, denna kanal är en mera raffinerad metod.
Jag menar att detta är ett sätt att, med skattemedel dessutom när det gäller myndigheter, smyga på oss åsikter. I sig är det inte fel att få ta del av åsikter. Dock menar jag att det inte är myndigheter som ska vara opinionsbildare och delta i den allmänna debatten. Det är vi vanliga medborgare, det är granskande media och det är politiker som ska väcka frågor och driva debatt - med öppna kort. Hur diskuterar man med en myndighet på ett meningsfullt sätt?
Att myndigheter känner sig överkörda av politikerna, som i "artikeln" om FRA, det är ett tecken på att myndigheterna anser att det är de som ska sitta i förarsätet, de ska bestämma, inte våra folkvalda politiker.
Det är en åsikt som jag är starkt emot.
Även SvD har lånat sig till att sprida FRA-åsikter, vilket bloggaren Calandrella uppmärksammat och kritiskt granskat. SvD är dock en i stort sett "normal" tidning, där frågor analyseras utifrån olika aspekter, om än politiskt tidningen står moderaterna nära. På nätet går det också ofta att kommentera och diskutera tidningens artiklar.
Dessutom har vi ju ännu möjligheten att i bloggar själva diskutera och nagelfara det som behöver granskas. Just betr reklam, spec då förtäckt sådan kräver det dock extra uppmärksamhet.
Skulle däremot internet förvandlas till en enda reklamkanal, vilket en del politiker och många näringsidkare vill, då är vi helt sålda.
18 februari 2010
Opinionsskapare, vilka är de? Vilka ska de vara?
En av dagens debatter handlar om hur (gammel-)media alltför lätt blir lydiga förmedlare av vad de stora partierna vill ska föras ut till väljarna. Det handlar då om blockpolitik i en förenklad form. De mindre partierna kommer bort och det blir de stora partiernas intresse av att fokusera på plånboksfrågor som dominerar mediarapporteringen. Även i bloggarvärlden riskerar debatten att hamna i samma spår. I vart fall i den mån det handlar om bloggare som förespråkar ett riksdagsparti. Nya partier och de frågeställningar de vill föra fram, de definieras bort. Likaså mer eller mindre oberoende samhällsdebattörer och opinionsbildare.
De som hittills bloggat med inspiration från m-bloggaren Kent Perssons initiativ har dock ett bredare perspektiv. Möjligen kan man se som ett problem att de som deltar i den debatten endast är de bloggare som länkar till Kent Perssons blogg. Det ska bli spännande att se om de traditionella media, med sina kommentatorer, orkar notera att det finns en debatt utanför dem själva.
Bloggen Second Opinion tillhör inte gammelmedia, utan lever givetvis på internet. Där diskuteras också fenomenet att (riksdags)partierna tycks leva i en symbios med gammelmedia.
Att riksdagspartiernas liv ligger vid sidan av väljarnas är rätt tydligt. Förutom att de lyckas styra gammelmediadebatten så lever de på statsbidrag, som gör dem oberoende av till och med sina egna medlemmar och de kan tränga undan frågor och nya partier. Hittills. Frågan är om nya media som internet kan lösa upp de gamla mönstren.
Ytterligare en aspekt på detta är vem som egentligen bildar opinion, och vem som ska bilda opinion. Fick just i min hand Mediaplanet, som skickas med som annonsbilaga till SvD. En annons som ser ut som en 20-sidors tidning. Dock med något oklar avsändare och uppdragsgivare. Uppenbart är det dock fråga om opinionsbildningsförsök från myndigheter inom "säkerhetssektorn".
Idag är det alltfler myndigheter som har som främsta eller delvis uppgift att syssla med opinionsbildning, inte att verkställa praktiska uppgifter. Jag känner viss olust inför detta. Jag anser att det är vanliga opinionsbildare, politiker och kritiskt granskande media som ska bilda opinion. Inte att ombud i form av myndigheter med skattemedel ska pressa på oss åsikter.
Vi har kommit långt från Socialstyrelsens 6-8 brödskivor om dagen. Det var fel, men ändå rätt så oförargerligt. Nog är det värre att myndigheter ska propagera för en skärpt och utvidgad FRA-lag...
--- Uppdat. Denna text finns också på Second Opinion.
De som hittills bloggat med inspiration från m-bloggaren Kent Perssons initiativ har dock ett bredare perspektiv. Möjligen kan man se som ett problem att de som deltar i den debatten endast är de bloggare som länkar till Kent Perssons blogg. Det ska bli spännande att se om de traditionella media, med sina kommentatorer, orkar notera att det finns en debatt utanför dem själva.
Bloggen Second Opinion tillhör inte gammelmedia, utan lever givetvis på internet. Där diskuteras också fenomenet att (riksdags)partierna tycks leva i en symbios med gammelmedia.
Att riksdagspartiernas liv ligger vid sidan av väljarnas är rätt tydligt. Förutom att de lyckas styra gammelmediadebatten så lever de på statsbidrag, som gör dem oberoende av till och med sina egna medlemmar och de kan tränga undan frågor och nya partier. Hittills. Frågan är om nya media som internet kan lösa upp de gamla mönstren.
Ytterligare en aspekt på detta är vem som egentligen bildar opinion, och vem som ska bilda opinion. Fick just i min hand Mediaplanet, som skickas med som annonsbilaga till SvD. En annons som ser ut som en 20-sidors tidning. Dock med något oklar avsändare och uppdragsgivare. Uppenbart är det dock fråga om opinionsbildningsförsök från myndigheter inom "säkerhetssektorn".
Idag är det alltfler myndigheter som har som främsta eller delvis uppgift att syssla med opinionsbildning, inte att verkställa praktiska uppgifter. Jag känner viss olust inför detta. Jag anser att det är vanliga opinionsbildare, politiker och kritiskt granskande media som ska bilda opinion. Inte att ombud i form av myndigheter med skattemedel ska pressa på oss åsikter.
Vi har kommit långt från Socialstyrelsens 6-8 brödskivor om dagen. Det var fel, men ändå rätt så oförargerligt. Nog är det värre att myndigheter ska propagera för en skärpt och utvidgad FRA-lag...
--- Uppdat. Denna text finns också på Second Opinion.
16 februari 2010
Provval, fusk och väljarinflytande
Provvalsfusk inom både moderaterna och inom piratpartiet, om än av olika art. Och nu känner sig aktiva medlemsvärvare inom m förföljda... Piratpartiet slår ifrån sig om att kollen av röstandet skulle vara integritetskränkande. Jag är inte övertygad av försvaret. Och jag tror nog att något slags "fusk" förekommer inom de flesta partier. En del partier, sossar och vänster, de vågar ju inte ens ha provval. Deras skadeglada kommentarer över t ex problemen inom m faller därmed platt till marken, enl mitt sätt att se.
Visst är det dock problem. Att som de röda inte ha provval och bara nominera, vilket ger partinomenklaturan finfina möjligheter att styra, det ger inget väljarinflytande. De är ju inte heller glada i personval...
För de partier som har provval är de krympande medlemstalen i kombination med ytterst lågt deltagande i provvalen de stora problemet. Provvalen blir inte representativa ens för medlemmarna. Samtidigt som medlemmarna inte är representativa för väljarna.
Att låta nomineringsmöten bestämma helt, det är inte heller bra. De kan ju innebära ett par-tre personers närvaro eller oväntade närvaro styr ett resultat.
Det rimliga syns i stället vara att låta väljarna styra, att personrösterna helt styra, inte partiernas rangordning. Något slags, varlig, sortering av hugade kandidater måste kanske ske. Dock endast "varligt" och för att eliminera uppenbara tokstollar. Eller folk som kanske är medlemmar även i något annat parti. Visst finns risker även med detta system, men nog vore det ett steg i rätt riktning - för väljarnas rätt att välja sina representanter.
Visst är det dock problem. Att som de röda inte ha provval och bara nominera, vilket ger partinomenklaturan finfina möjligheter att styra, det ger inget väljarinflytande. De är ju inte heller glada i personval...
För de partier som har provval är de krympande medlemstalen i kombination med ytterst lågt deltagande i provvalen de stora problemet. Provvalen blir inte representativa ens för medlemmarna. Samtidigt som medlemmarna inte är representativa för väljarna.
Att låta nomineringsmöten bestämma helt, det är inte heller bra. De kan ju innebära ett par-tre personers närvaro eller oväntade närvaro styr ett resultat.
Det rimliga syns i stället vara att låta väljarna styra, att personrösterna helt styra, inte partiernas rangordning. Något slags, varlig, sortering av hugade kandidater måste kanske ske. Dock endast "varligt" och för att eliminera uppenbara tokstollar. Eller folk som kanske är medlemmar även i något annat parti. Visst finns risker även med detta system, men nog vore det ett steg i rätt riktning - för väljarnas rätt att välja sina representanter.
15 februari 2010
Hans Lindblad om t-banepolisen och om att fotografera poliser.
Händelsen, där poliser i t-banan gick till attack mot en som filmade dem, har verkligen väckt en debatt, främst i bloggarvärlden, men även något i gammelmedia. Ett intressant faktum är att denna sak läggs till en mängd redan känd kritik emot polisen och dess arbetssätt i Sverige.
Jag har i ett par bloggposter, se nedan här och här, kommenterat det hela.
Jag har fått en reaktion från Hans Lindblad om hur han ser bl a på detta aktuella fall också. Principiella synpunkter. För nya läsare av denna blogg kan jag nämna att Hans Lindblad är f.d. riksdagsman (fp), som redan när han satt i riksdagen hade stark kritik emot polisens arbetssätt och bristande effektivitet.
Hans har kollat på min blogg och skriver:
"Jag reagerade också på tidningsuppgiften om att poliser ingripit mot en person för att han tagit bilder, och att de beordrade honom att tömma kameran.
Det finns ställen med fotoförbud, utfärdade av länsstyrelsen. Det har i allmänhet rört sig om militära områden eller annat som varit viktigt av totalförsvarshänsyn.
På andra platser är det tillåtet att fotografera, och polisen kan knappast ha lagstöd för sitt försök att stoppa en fotograf.
Det står ingenstans i lagen att man inte får ta bilder om en polisbil eller polis kommer med på bilden.
Vad jag skrev för några år sedan var att det är tacknämligt om många fler kan videofilma vad de ser, för utan videoinspelning är det i praktiken omöjligt att få en polis fälld för t ex misshandel. För när det är två poliser, som det alltid är i bilar, så intygar alltid den ene polisen att den andre absolut inte gjort något fel. Att ljuga är satt i system, efter det finns en kåranda i polisen som helt tar över i sådana fall."
Det är ord och inga visor!
Hans L kommenterar också torrt, att om den för sexbrott misstänkte länspolismästaren berättat allt om sina brott, så skulle polisen besparas att ägna enorma utredningsresurser åt detta. Det finns ju mycket anant att utreda. Denne polischef är alltså bara lojal emot sig själv, inte mot polisen och mot rättsstaten.
Mot bakgrund av Hans Lindblads kommentar frågar jag mig: Var finns dagens aktiva politiker? Vad gör de för vår rättssäkerhet?
Jag har i ett par bloggposter, se nedan här och här, kommenterat det hela.
Jag har fått en reaktion från Hans Lindblad om hur han ser bl a på detta aktuella fall också. Principiella synpunkter. För nya läsare av denna blogg kan jag nämna att Hans Lindblad är f.d. riksdagsman (fp), som redan när han satt i riksdagen hade stark kritik emot polisens arbetssätt och bristande effektivitet.
Hans har kollat på min blogg och skriver:
"Jag reagerade också på tidningsuppgiften om att poliser ingripit mot en person för att han tagit bilder, och att de beordrade honom att tömma kameran.
Det finns ställen med fotoförbud, utfärdade av länsstyrelsen. Det har i allmänhet rört sig om militära områden eller annat som varit viktigt av totalförsvarshänsyn.
På andra platser är det tillåtet att fotografera, och polisen kan knappast ha lagstöd för sitt försök att stoppa en fotograf.
Det står ingenstans i lagen att man inte får ta bilder om en polisbil eller polis kommer med på bilden.
Vad jag skrev för några år sedan var att det är tacknämligt om många fler kan videofilma vad de ser, för utan videoinspelning är det i praktiken omöjligt att få en polis fälld för t ex misshandel. För när det är två poliser, som det alltid är i bilar, så intygar alltid den ene polisen att den andre absolut inte gjort något fel. Att ljuga är satt i system, efter det finns en kåranda i polisen som helt tar över i sådana fall."
Det är ord och inga visor!
Hans L kommenterar också torrt, att om den för sexbrott misstänkte länspolismästaren berättat allt om sina brott, så skulle polisen besparas att ägna enorma utredningsresurser åt detta. Det finns ju mycket anant att utreda. Denne polischef är alltså bara lojal emot sig själv, inte mot polisen och mot rättsstaten.
Mot bakgrund av Hans Lindblads kommentar frågar jag mig: Var finns dagens aktiva politiker? Vad gör de för vår rättssäkerhet?
13 februari 2010
Är poliser verksamma, och med vad?
Givetvis har rubriken en koppling till det som jag skrev om i föregående inlägg. Men jag vill förstärka, vidga det hela genom några påpekanden.
Dessutom vill jag rekommendera Tindras inlägg, som hon rubricerar: Den förbisedda ändamålsprincipen, till läsning.
Det de personer, som brukade ett språk och en attityd som ville de visa att de var poliser, som angrep Jesper Nilsson när han fotograferade deras förehavanden i t-banan, var knappast sysselsatta med något kvalificerat polisarbete. Det är osäkert vad de "egentligen" gjorde, men intrycket var att de höll på med något slags kontroll av en resenärs biljettinnehav.
* Ska poliser hålla på med det?
* Gjorde de det i tjänsten?
* Var det ett extraknäck? I så fall, är det lämpligt eller ens lagligt att i detta knäck åberopa sin myndighetsstållning som polis?
Jag menar att biljettkontroll inte är något som poliser ska syssla med, de ska bekämpa, förebygga och utreda brott på något högre nivå.
I detta fall gjorde de ju saker som förefaller som rent maktmissbruk, förstörande av bevis etc.
Det ska poliser definitvt inte syssla med. Inte heller att, vare sig i tjänsten eller privat, trakassera medborgare som fotograferar dem, inte att förolämpa eller förödmjuka eller hota en person som inte gjort annat än att passera en händelse som "poliserna" var inblandade i, men inte personen ifråga var.
Poliser ska givetvis hålla rent i den egna kåren. Inte ständigt, i kårandans namn, förringa eller tysta ner händelser där poliser är inblandade. Hur kan en person, som nu är misstänkt för flera grova sexualbrott, ha varit polisens främste expert på att bekämpa just sådant och för att arbeta för jämställdhet? Det borde leda till intern eftertanke.
Ett annat exempel, som visar polisens märkliga ineffektivitet.
Det har ända sedan mordet på Engla varit klar att hon förlorade livet till följd av att polisen inte gripit Anders Eklund efter det första mordet. Man hade ju DNA, och det är ofattbart att det inte jämfördes med sexualbrottslingar i åtminstone närområdet. Det är väl bland det första man borde göra. I det här fallet hade Eklund då snabbt åkt fast. Om polisen använt hjärnan.
Jag stoppar här, för denna gång. Vill bara betona att inte är det konstigt att alltfler anser att en orsak till rättsosäkerheten idag är polisens ineffektivitet och underliga agerande i flera avseenden. Kanske behövs fler poliser. Men än viktigare är att poliserna blir effektiva, att de kan skilja agnarna från vetet, att de inser vad polisens uppgift är. Att de inte får tro att de p g a sitt jobb får bära sig åt hur som helst emot medborgarna. Innan dessa brister rättats till finns det ingen anledning att skaffa fler poliser.
Polisen ska ju stå i allmänhetens tjänst.
Dessutom vill jag rekommendera Tindras inlägg, som hon rubricerar: Den förbisedda ändamålsprincipen, till läsning.
Det de personer, som brukade ett språk och en attityd som ville de visa att de var poliser, som angrep Jesper Nilsson när han fotograferade deras förehavanden i t-banan, var knappast sysselsatta med något kvalificerat polisarbete. Det är osäkert vad de "egentligen" gjorde, men intrycket var att de höll på med något slags kontroll av en resenärs biljettinnehav.
* Ska poliser hålla på med det?
* Gjorde de det i tjänsten?
* Var det ett extraknäck? I så fall, är det lämpligt eller ens lagligt att i detta knäck åberopa sin myndighetsstållning som polis?
Jag menar att biljettkontroll inte är något som poliser ska syssla med, de ska bekämpa, förebygga och utreda brott på något högre nivå.
I detta fall gjorde de ju saker som förefaller som rent maktmissbruk, förstörande av bevis etc.
Det ska poliser definitvt inte syssla med. Inte heller att, vare sig i tjänsten eller privat, trakassera medborgare som fotograferar dem, inte att förolämpa eller förödmjuka eller hota en person som inte gjort annat än att passera en händelse som "poliserna" var inblandade i, men inte personen ifråga var.
Poliser ska givetvis hålla rent i den egna kåren. Inte ständigt, i kårandans namn, förringa eller tysta ner händelser där poliser är inblandade. Hur kan en person, som nu är misstänkt för flera grova sexualbrott, ha varit polisens främste expert på att bekämpa just sådant och för att arbeta för jämställdhet? Det borde leda till intern eftertanke.
Ett annat exempel, som visar polisens märkliga ineffektivitet.
Det har ända sedan mordet på Engla varit klar att hon förlorade livet till följd av att polisen inte gripit Anders Eklund efter det första mordet. Man hade ju DNA, och det är ofattbart att det inte jämfördes med sexualbrottslingar i åtminstone närområdet. Det är väl bland det första man borde göra. I det här fallet hade Eklund då snabbt åkt fast. Om polisen använt hjärnan.
Jag stoppar här, för denna gång. Vill bara betona att inte är det konstigt att alltfler anser att en orsak till rättsosäkerheten idag är polisens ineffektivitet och underliga agerande i flera avseenden. Kanske behövs fler poliser. Men än viktigare är att poliserna blir effektiva, att de kan skilja agnarna från vetet, att de inser vad polisens uppgift är. Att de inte får tro att de p g a sitt jobb får bära sig åt hur som helst emot medborgarna. Innan dessa brister rättats till finns det ingen anledning att skaffa fler poliser.
Polisen ska ju stå i allmänhetens tjänst.
12 februari 2010
Apropå polisverksamhet... (komplettering) Uppdat.
Stötte på en intressant historia om hur den grå vardagen kan se ut i vårt land. I vart fall för yngre (?) och i lite större (?) städer. Det är Mary (MMM) som har en länk, som du kan följa här.
Jag ska inte föregripa vad som där står och visas. Men det handlar om en värld som åtminstone jag knappast befinner mig i till vardags numera, pga ålder och geografisk belägenhet. Kanske dock en och annan yngre läsare kan känna igen sig, datanörd eller inte. Det handlar en person som blir vittne till hur civilklädda poliser utsätter ungdomar för något misstänkt, han fotar poliserna vilka då blir helt galna. Läs själv.
Min kommentar blir att det faktiskt kan ha varit civilklädda poliser. Vad annars? Visst, de flesta poliser blir man vänligt bemött av. Samtidigt måste jag tillstå att, i den mån man alls stöter på poliser, som inte sitter i sina bilar, så är det en och annan som man inte skulle vilja ha något otalt med, som man inte vill diskutera med. Helt enkelt eftersom de ser ut som smågangsters själva, om än med uniform. Uppblåsta muskelbyggare med tuff, obehaglig attityd. Det man hoppas är att det bara är en ytlig attityd, att de i själva verket ser sig som de allmänhetens tjänare som de skall vara.
Man vill ju inte döma hunden efter håren. Men det länkade exemplet (Marys) tycks visa att dessa poliser gör just det, dömer efter utseende. Och de blir våldsamt störda när deras beteende ifrågasätts, om så bara genom att de fotograferas.
Jag minns Osmo Vallo-fallet. Och ett liknade fall nyligen.
Minns också att Hans Lindblad, den pensionerade fp-riksdagsmannen, skrev om detta i en av sina FRA-artiklar på min blogg (hösten 2008). Han skrev att kameraövervakning kunde vara bra för att filma polisers övergrepp på oskyldiga medborgare.
Att alla poliser inte vill bli fotade är uppenbart. Problemet med övervakningskameror är ju att filmerna kan komma på avvägar. Ex-vis att de kan "komma bort" hos polisen om den visar något som de inte vill visa.
Man blir mörkrädd. Polisen ska inte se sig som en överhet som kan behandla oss hur som helst. Polisen ska faktiskt hjälpa och skydda medborgarna. Det är därför som de har laglig rätt att tillgripa våld. Inte emot oss, utan för oss. Som alla vet finns det åtskilliga exempel på att det är något som saknas hos en del poliser idag betr denna insikt.
Komplettering. Jag har, som synes, lagt in länken till den åberopade artikeln av Hans Lindblad. Läs den också.
För att ytterligare komplettera bilden, här ännu en länk från 2008, om hur svensk polis förvanskar bevis. En DN-artikel.
Uppdatering 8 tim senare. Ser nu att DN har en artikel om detta också: "Polisen trakasserar debattör". Har tidigare kollat flera ggr om AB el Expressen skulle ta upp det, men inget hittat där.
Jag ska inte föregripa vad som där står och visas. Men det handlar om en värld som åtminstone jag knappast befinner mig i till vardags numera, pga ålder och geografisk belägenhet. Kanske dock en och annan yngre läsare kan känna igen sig, datanörd eller inte. Det handlar en person som blir vittne till hur civilklädda poliser utsätter ungdomar för något misstänkt, han fotar poliserna vilka då blir helt galna. Läs själv.
Min kommentar blir att det faktiskt kan ha varit civilklädda poliser. Vad annars? Visst, de flesta poliser blir man vänligt bemött av. Samtidigt måste jag tillstå att, i den mån man alls stöter på poliser, som inte sitter i sina bilar, så är det en och annan som man inte skulle vilja ha något otalt med, som man inte vill diskutera med. Helt enkelt eftersom de ser ut som smågangsters själva, om än med uniform. Uppblåsta muskelbyggare med tuff, obehaglig attityd. Det man hoppas är att det bara är en ytlig attityd, att de i själva verket ser sig som de allmänhetens tjänare som de skall vara.
Man vill ju inte döma hunden efter håren. Men det länkade exemplet (Marys) tycks visa att dessa poliser gör just det, dömer efter utseende. Och de blir våldsamt störda när deras beteende ifrågasätts, om så bara genom att de fotograferas.
Jag minns Osmo Vallo-fallet. Och ett liknade fall nyligen.
Minns också att Hans Lindblad, den pensionerade fp-riksdagsmannen, skrev om detta i en av sina FRA-artiklar på min blogg (hösten 2008). Han skrev att kameraövervakning kunde vara bra för att filma polisers övergrepp på oskyldiga medborgare.
Att alla poliser inte vill bli fotade är uppenbart. Problemet med övervakningskameror är ju att filmerna kan komma på avvägar. Ex-vis att de kan "komma bort" hos polisen om den visar något som de inte vill visa.
Man blir mörkrädd. Polisen ska inte se sig som en överhet som kan behandla oss hur som helst. Polisen ska faktiskt hjälpa och skydda medborgarna. Det är därför som de har laglig rätt att tillgripa våld. Inte emot oss, utan för oss. Som alla vet finns det åtskilliga exempel på att det är något som saknas hos en del poliser idag betr denna insikt.
Komplettering. Jag har, som synes, lagt in länken till den åberopade artikeln av Hans Lindblad. Läs den också.
För att ytterligare komplettera bilden, här ännu en länk från 2008, om hur svensk polis förvanskar bevis. En DN-artikel.
Uppdatering 8 tim senare. Ser nu att DN har en artikel om detta också: "Polisen trakasserar debattör". Har tidigare kollat flera ggr om AB el Expressen skulle ta upp det, men inget hittat där.
Terrorism inget hot mot staten, men mot demokratin
Det här med statens säkerhet, det är intressant. Säkerhetstjänster världen över åberopar hot mot nationens säkerhet för att öka resurserna för sina revir.
Dessutom - ofta, nästa alltid numera, åberopar ledande politiker kamp mot terrorism som skäl för diverse integritetskränkande åtgärder (SWIFT, FRA-lag, nakenscanning, datalagringsdirektiv etc etc).
Därvid likställer de terrorism med hot mot rikets säkerhet.
Min fråga är, hur många stater har gått under pga terrorism??? Ingen, vad jag vet. Ordet terrorism har blivit laddat och används utan större eftertanke.
Exempelvis talibanerna i Afghanistan, de för ett inbördeskrig. Att nutida krigsföring, inte minst inbördeskrig, förs med medel som är starkt terroriserande, det är en annan sak. Men krig är vidrigt.
Terrorister ska bekämpas med polisiära medel. Terrorister kan ta död på enskilda personer. Det är illa. Men de är inget hot mot staten som sådan.
Terrorism är dock ytterst farlig i ett annat avseende. Det är när den används som orsak, som förevändning för att begränsa demokratin.
Det hotet blundar dock beslutsfattarna ofta för.
Gör de detta medvetet, då har terroristerna vunnit sitt syfte. Ja, faktiskt även om det sker omedvetet!
Nog finns det skäl att stanna upp och tänka över om det är en bra metod att skydda demokratin genom att avskaffa dess fundamenta, integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter.
Dessutom - ofta, nästa alltid numera, åberopar ledande politiker kamp mot terrorism som skäl för diverse integritetskränkande åtgärder (SWIFT, FRA-lag, nakenscanning, datalagringsdirektiv etc etc).
Därvid likställer de terrorism med hot mot rikets säkerhet.
Min fråga är, hur många stater har gått under pga terrorism??? Ingen, vad jag vet. Ordet terrorism har blivit laddat och används utan större eftertanke.
Exempelvis talibanerna i Afghanistan, de för ett inbördeskrig. Att nutida krigsföring, inte minst inbördeskrig, förs med medel som är starkt terroriserande, det är en annan sak. Men krig är vidrigt.
Terrorister ska bekämpas med polisiära medel. Terrorister kan ta död på enskilda personer. Det är illa. Men de är inget hot mot staten som sådan.
Terrorism är dock ytterst farlig i ett annat avseende. Det är när den används som orsak, som förevändning för att begränsa demokratin.
Det hotet blundar dock beslutsfattarna ofta för.
Gör de detta medvetet, då har terroristerna vunnit sitt syfte. Ja, faktiskt även om det sker omedvetet!
Nog finns det skäl att stanna upp och tänka över om det är en bra metod att skydda demokratin genom att avskaffa dess fundamenta, integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter.
11 februari 2010
Pengarna styr, kortkommentarer om ditt och datt
Visst vill man ibland kommentera snart sagt allt i nyhetsflödet. Tiden räcker ju inte dock, och strängt taget känns det ofta onödigt. Här dock några korta kommentarer till ett litet plock ur nyheterna de senaste dagarna.
* Grateful Dead älskar illegala konsertskivor. Det står att läsa i Svd´s understreckare igår, den 10 febr. De slutade spela för 15 år sedan, men ser bootlegs och publiceringar på internet som ren marknadsföring för deras skivor. Och vill bolagen sälja mera, så måste de bjuda till, rensa bort div oljud från konsertupptagningarna, lägga till texthäften etc. Se detta gärna som en indirekt replik i debatten om "illegal" fildelning.
* Mats Odell har inga invändningar till Telias märkliga Uzbekistan-affär. Att 1,6 miljarder torde hamna i diktatorpresidentens fickor bekommer honom inte. Fy skäms, herr kristdemokraten Odell! Är det det faktum att staten äger en stor andel i Telia och därför får cirka miljarden i aktieutdelning som styr hans agerande? Ska en kristdemokrat styras av Gud eller Mammon?
* Svenskarna säger nej till OS-belöningar. Två tredjedelar säger nej till att skattepengar ska gå till att eventuella svenska OS-medaljörer får ex-vis 100 000 kr av staten när de tagit en medalj.
Jag instämmer. Om inte äran skulle vara nog, så kommer OS-vinnare snabbt att få fina extrainkomster genom div sponsoravtal. Det borde räcka.
* SEB får banta bonusar. Ja, fattas bara annat! Att ändå de bonusar som betalas ut är nära nog motsvarande hela årsvinsten är illa nog. Ännu märkligare är att (delvis statliga!) Nordea ökar sina bonusutbetalningar med 20% till att bli hela 2,8 miljarder. Det visar hur bankerna tycker sig leva i en värld för sig. Att de ingenting lärt, och allra minst Nordea! Skäms, fyrfalt skäms!
* Lågstadieläraren kommer tillbaka. Det verkar bra. Det borde vara självklart att alla de som ska lära våra barn att läsa, skriva och räkna ska kunna det - ordentligt. Och kunna lära ut det. Att utbildningen förlängs till fyra år känns också bra. Läraren borde vara bäst i klassen, även om han/hon inte är specialist i alla ämnen. Men de grundläggande måste han kunna - med råge.
Viktig då är att lärarutbildningarna håller måttet. Oron där verkar vara stor. Inte att undra på, då många av dem inte klarade sig speciellt bra senast de kollades...
* Receptfritt i butik. Ja, det går bra, verkar det, trots att det funkat bara i två månader. Elva procent av marknaden, på kort tid. Det torde kunna öka lite till när vi blivit vana. Mest uppskattas det förstås i glesbygd, där det är långt till apoteket i stan. Sedan får vi se hur det går när de privata aktörerna börja starta riktiga apotek också. Var de placeras och hur de klarar sig.
* Grateful Dead älskar illegala konsertskivor. Det står att läsa i Svd´s understreckare igår, den 10 febr. De slutade spela för 15 år sedan, men ser bootlegs och publiceringar på internet som ren marknadsföring för deras skivor. Och vill bolagen sälja mera, så måste de bjuda till, rensa bort div oljud från konsertupptagningarna, lägga till texthäften etc. Se detta gärna som en indirekt replik i debatten om "illegal" fildelning.
* Mats Odell har inga invändningar till Telias märkliga Uzbekistan-affär. Att 1,6 miljarder torde hamna i diktatorpresidentens fickor bekommer honom inte. Fy skäms, herr kristdemokraten Odell! Är det det faktum att staten äger en stor andel i Telia och därför får cirka miljarden i aktieutdelning som styr hans agerande? Ska en kristdemokrat styras av Gud eller Mammon?
* Svenskarna säger nej till OS-belöningar. Två tredjedelar säger nej till att skattepengar ska gå till att eventuella svenska OS-medaljörer får ex-vis 100 000 kr av staten när de tagit en medalj.
Jag instämmer. Om inte äran skulle vara nog, så kommer OS-vinnare snabbt att få fina extrainkomster genom div sponsoravtal. Det borde räcka.
* SEB får banta bonusar. Ja, fattas bara annat! Att ändå de bonusar som betalas ut är nära nog motsvarande hela årsvinsten är illa nog. Ännu märkligare är att (delvis statliga!) Nordea ökar sina bonusutbetalningar med 20% till att bli hela 2,8 miljarder. Det visar hur bankerna tycker sig leva i en värld för sig. Att de ingenting lärt, och allra minst Nordea! Skäms, fyrfalt skäms!
* Lågstadieläraren kommer tillbaka. Det verkar bra. Det borde vara självklart att alla de som ska lära våra barn att läsa, skriva och räkna ska kunna det - ordentligt. Och kunna lära ut det. Att utbildningen förlängs till fyra år känns också bra. Läraren borde vara bäst i klassen, även om han/hon inte är specialist i alla ämnen. Men de grundläggande måste han kunna - med råge.
Viktig då är att lärarutbildningarna håller måttet. Oron där verkar vara stor. Inte att undra på, då många av dem inte klarade sig speciellt bra senast de kollades...
* Receptfritt i butik. Ja, det går bra, verkar det, trots att det funkat bara i två månader. Elva procent av marknaden, på kort tid. Det torde kunna öka lite till när vi blivit vana. Mest uppskattas det förstås i glesbygd, där det är långt till apoteket i stan. Sedan får vi se hur det går när de privata aktörerna börja starta riktiga apotek också. Var de placeras och hur de klarar sig.
Swift away
Kommissionens förslag att tillmötesgå USA betr Swift-avtalet röstades bort med kraft av europaparlamentet. Det tycker jag är bra.
Inte för att jag orkat följa frågan, men min magkänsla säger mig att det var feltänkt. Fel ur integritetssynpunkt alltså. Verkar ha varit samma upplägg som FRA-lagen. Generell scanning av allt och i efterhand inlagda lite "integritetsgarantier", som ingen trodde på.
Piratpartiet jublar, givetvis. Men det var en stor samverkan med liberaler och sossar också, samt diverse avhoppade konservativa. Kolla gärna hur den svenska liberala partigruppen reagerar:
http://ceciliawikstrom.blogspot.com/2010/02/jordskredsseger-for-liberalerna-i-ep.html
Än en gång kan jag konstatera att i mångt och mycket är de svenska liberalerna i EU är mycket mera liberala än de "liberaler" som verkar under namnet folkpartiet i Sverige.
Men frågan har ju inte helt fallit ändå, tyvärr. Så håll er vakna, ni som redan läst in er på frågan.
Inte för att jag orkat följa frågan, men min magkänsla säger mig att det var feltänkt. Fel ur integritetssynpunkt alltså. Verkar ha varit samma upplägg som FRA-lagen. Generell scanning av allt och i efterhand inlagda lite "integritetsgarantier", som ingen trodde på.
Piratpartiet jublar, givetvis. Men det var en stor samverkan med liberaler och sossar också, samt diverse avhoppade konservativa. Kolla gärna hur den svenska liberala partigruppen reagerar:
http://ceciliawikstrom.blogspot.com/2010/02/jordskredsseger-for-liberalerna-i-ep.html
Än en gång kan jag konstatera att i mångt och mycket är de svenska liberalerna i EU är mycket mera liberala än de "liberaler" som verkar under namnet folkpartiet i Sverige.
Men frågan har ju inte helt fallit ändå, tyvärr. Så håll er vakna, ni som redan läst in er på frågan.
Afghanistan
Jag tror inte jag skrivit om Afghanistan tidigare. Detta då ämnet i sig är så stort att det skulle kräva ett flertal, långa inlägg.
Idag ska jag ändå skriva något, och dessutom kort.
Dagens svenska diskussion handlar mest om de svenska soldater som skjutits till döds. Och Sveriges engagemang ifrågasätts i vanlig ordning av Lars Ohlys parti.
Nu ska vi inte glömma att Afghanistan snart sagt alltid varit oroligt och utsatt för både utländska makters försök att dominera liksom inhemska krigsherrars ständiga kamp om makten. Detta även före det att Sovjet invaderade Afghanistan för 30 år sedan. På senare år har bl a tillkommit opiumhandelns växande betydelse för landet, liksom talibanernas kamp för att föra landet tillbaka till medeltiden.
För att göra det lätt för mig ska jag, som en kommentar till dagens situation, hänvisa till en debattartikel i Svd den 10 febr av Torbjörn Pettersson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.
Pettersson förnekar inte att det behövs en militär insats i landet. Utan den skulle det bli totalt kaos och att talibanernas terrorvälde helt skulle ta över efter en kamp mellan krigsherrar som gör stora pengar på opiumhandeln.
Men, han påpekar att först måste afghanistanerna övertygas om att vi är där för att vinna deras fred, inte vårt krig.
Sedan måste de militära insatserna tonas ner till förmån för civil återuppbyggnad, att få till en legitim stat.
Dessutom bör inte biståndet kanaliseras via militära strukturer. De militära fredsfrämjande insatserna måste hållas isär från det humanitära arbetet.
Pettersson betonar att hela problematiken förvärras av korruption som råder i landet. Därför måste en hederlig och demokratisk struktur byggas upp. Det är inte gjort i en handvändning.
Detta vill jag stryka under med dubbla streck.
Läs artikeln.
Idag ska jag ändå skriva något, och dessutom kort.
Dagens svenska diskussion handlar mest om de svenska soldater som skjutits till döds. Och Sveriges engagemang ifrågasätts i vanlig ordning av Lars Ohlys parti.
Nu ska vi inte glömma att Afghanistan snart sagt alltid varit oroligt och utsatt för både utländska makters försök att dominera liksom inhemska krigsherrars ständiga kamp om makten. Detta även före det att Sovjet invaderade Afghanistan för 30 år sedan. På senare år har bl a tillkommit opiumhandelns växande betydelse för landet, liksom talibanernas kamp för att föra landet tillbaka till medeltiden.
För att göra det lätt för mig ska jag, som en kommentar till dagens situation, hänvisa till en debattartikel i Svd den 10 febr av Torbjörn Pettersson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.
Pettersson förnekar inte att det behövs en militär insats i landet. Utan den skulle det bli totalt kaos och att talibanernas terrorvälde helt skulle ta över efter en kamp mellan krigsherrar som gör stora pengar på opiumhandeln.
Men, han påpekar att först måste afghanistanerna övertygas om att vi är där för att vinna deras fred, inte vårt krig.
Sedan måste de militära insatserna tonas ner till förmån för civil återuppbyggnad, att få till en legitim stat.
Dessutom bör inte biståndet kanaliseras via militära strukturer. De militära fredsfrämjande insatserna måste hållas isär från det humanitära arbetet.
Pettersson betonar att hela problematiken förvärras av korruption som råder i landet. Därför måste en hederlig och demokratisk struktur byggas upp. Det är inte gjort i en handvändning.
Detta vill jag stryka under med dubbla streck.
Läs artikeln.
10 februari 2010
Fler konstiga affärer
Jag har tidigare skrivit om den skandalösa nya Libyenaffären. Vår tids Telubaffär.
Farmor Gun t ex skrev då i AB om detta bl a att "regeringen redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan. Detta måste få ett slut."
Men de märkliga affärerna fortsätter. Nu är det Telia-Sonera som är ute på svagisen igen. SvD skriver att Telia i en affär med Uzbekistan "köper ut" ett anonymt bolag för 1,6 miljarder. Bolaget är registrerat i skatteparadiset Gibraltar. Och bolaget hävdas vara en täckmantel för att Uzbekistans diktator Karimov ska kunna lägga beslag på pengarna. Och Telia kan inte garantera var pengarna hamnar.
Än en gång en affär mellan Sverige och ett brutalt diktaturland. Human Rights Watch protesterar, men Mats Odell och regeringen ställer upp... Han menar att den bidrar till demokratiutveckling.
Vilken aningslös, alternativt cynisk, motivering.
Svenska staten äger 37 % av Telia. Svenska staten gör därigenom affärer med en brutal och korrumperad diktatur.
Skam!
Har inte regeringen hört talas om mänskliga rättigheter, demokrati?
Farmor Gun t ex skrev då i AB om detta bl a att "regeringen redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan. Detta måste få ett slut."
Men de märkliga affärerna fortsätter. Nu är det Telia-Sonera som är ute på svagisen igen. SvD skriver att Telia i en affär med Uzbekistan "köper ut" ett anonymt bolag för 1,6 miljarder. Bolaget är registrerat i skatteparadiset Gibraltar. Och bolaget hävdas vara en täckmantel för att Uzbekistans diktator Karimov ska kunna lägga beslag på pengarna. Och Telia kan inte garantera var pengarna hamnar.
Än en gång en affär mellan Sverige och ett brutalt diktaturland. Human Rights Watch protesterar, men Mats Odell och regeringen ställer upp... Han menar att den bidrar till demokratiutveckling.
Vilken aningslös, alternativt cynisk, motivering.
Svenska staten äger 37 % av Telia. Svenska staten gör därigenom affärer med en brutal och korrumperad diktatur.
Skam!
Har inte regeringen hört talas om mänskliga rättigheter, demokrati?
Köttklister?
Nej, om köttklister tycker jag inte.
Inte för att hopklistrat kött är sämre än annat. Men ändå. Hopklistrat kött klistras för att ge intryck av att vara något annat än det är, t ex filé.
Det är skoj och lurendrejeri. Oavsett om man skriver på prislappen en obegriplig beteckning som ska förklara det hela.
Inte för att hopklistrat kött är sämre än annat. Men ändå. Hopklistrat kött klistras för att ge intryck av att vara något annat än det är, t ex filé.
Det är skoj och lurendrejeri. Oavsett om man skriver på prislappen en obegriplig beteckning som ska förklara det hela.
Bertil Sundin
Det är inte så trevligt att läsa dödsnotiser. Häromdagen råkade jag läsa att Bertil Sundin är död. I nekrologen stod mest att läsa om hans gärning som musikpedagog. Och det är väl OK. Face to face har jag bara mött honom en gång. Det var när jag för snart en mansålder sedan blev intervjuad för radion av honom när jag valts till ordförande för Svenska JazzRiksförbundet, SJR.
Däremot har jag sett honom nu och då vid jazzkonserter och framför allt som skribent i Orkester-Journalen. Bertil gjorde några bandprogram för SJR. Man sysslade med sådant på den tiden. Det var folkbildning i ett ämne som inte var speciellt känt bland en större allmänhet. Inte gavs det ut många jazzskivor heller och i radion var det, då som nu, mest ytterst lättviktig musik som spelades.
I förteckningen till bandprogrammen, som medlemmarna kunde låna, presenterade vi honom som fil lic. Det gillade han inte. Fina titlar var inte något för honom. Dock blev han sedermera professor också.
Redan 1956 började han skriva om jazz i Orkester-Journalen, världens äldsta jazztidskrift, och det höll han på med intill i fjol. Med tiden lärde man sig att det Bertil Sundin skrev, det kunde man lita på. Han kunskap var enorm och han omdöme var osvikligt riktigt. Och han var flitig, i varje nummer var det alltid några av hans skivrecensioner, ofta även större artiklar. Under 40 år gjorde han också en mängd utomordentligt värdefulla jazzprogram i radion.
Bertil Sundin blev 85 år gammal.
Däremot har jag sett honom nu och då vid jazzkonserter och framför allt som skribent i Orkester-Journalen. Bertil gjorde några bandprogram för SJR. Man sysslade med sådant på den tiden. Det var folkbildning i ett ämne som inte var speciellt känt bland en större allmänhet. Inte gavs det ut många jazzskivor heller och i radion var det, då som nu, mest ytterst lättviktig musik som spelades.
I förteckningen till bandprogrammen, som medlemmarna kunde låna, presenterade vi honom som fil lic. Det gillade han inte. Fina titlar var inte något för honom. Dock blev han sedermera professor också.
Redan 1956 började han skriva om jazz i Orkester-Journalen, världens äldsta jazztidskrift, och det höll han på med intill i fjol. Med tiden lärde man sig att det Bertil Sundin skrev, det kunde man lita på. Han kunskap var enorm och han omdöme var osvikligt riktigt. Och han var flitig, i varje nummer var det alltid några av hans skivrecensioner, ofta även större artiklar. Under 40 år gjorde han också en mängd utomordentligt värdefulla jazzprogram i radion.
Bertil Sundin blev 85 år gammal.
09 februari 2010
Betr Cecilia Malmström och Libyen.
Jag har kollat upp vad eu-kommissionären (det var idag de "installerades") Cecilia Malmström sagt betr det som behandlades i föregående inlägg (se nedan) i denna fråga. Och hur hon anser det ska tolkas.
Via hennes medhjälpare inkom nyss detta svar:
"Under förhören har Cecilia Malmström inte sagt att hon ska göra allt för att hjälpa Libyen att hålla tillbaka flyktingströmmarna in i EU, utan betonade att kommissionen måste säkerställa att Libyen följer internationella konventioner. För den intresserade finns hela hearingen att läsa på http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf
Vill man ha fram vad hon sa om Libyen kan man alltid söka på Libya i texten."
Jag har också fått ett besked mera direkt från hennes mun, om än förmedlat via en svensk EU-parlamentariker.
"Det stämmer inte att hon sa så(dvs att hon skulle hjälpa Libyen). Cecilia svarade på frågan om avtalet om illegal invandring som Italien och Libyen har enats om, att det är nödvändigt att föra samtal med Libyen, även om det "inte är lätt". Hon bekräftade att hon fortfarande stödjer den så kallade non-refoulement-principen (som ska skydda flyktingar mot att återsändas till en stat där de riskerar förföljelse, ett s.k. politiskt verkställighetshinder).
Du kan hitta referat från utfrågningen och själv tolka det hon sa här:
http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf"
Som synes hänvisas i båda fallen till samma länk, med förhöret. Det kan givetvis spekuleras i hur det hon sa ska tolkas. Men jag menar att hennes egen tolking är den som gäller. Hon borde rimligen veta vad hon menade. Jag är nöjd med svaret.
Att inte hennes uppdrag blir lätt, det kan nog alla inse. Hon har ett uppdrag att föra samtal med Libyen, men hon avser inte att "hjälpa" Libyen. Tvärtom, hon kommer att pressa Libyen att följa internationella konventioner och arbeta för att flyktingar ska skyddas.
Via hennes medhjälpare inkom nyss detta svar:
"Under förhören har Cecilia Malmström inte sagt att hon ska göra allt för att hjälpa Libyen att hålla tillbaka flyktingströmmarna in i EU, utan betonade att kommissionen måste säkerställa att Libyen följer internationella konventioner. För den intresserade finns hela hearingen att läsa på http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf
Vill man ha fram vad hon sa om Libyen kan man alltid söka på Libya i texten."
Jag har också fått ett besked mera direkt från hennes mun, om än förmedlat via en svensk EU-parlamentariker.
"Det stämmer inte att hon sa så(dvs att hon skulle hjälpa Libyen). Cecilia svarade på frågan om avtalet om illegal invandring som Italien och Libyen har enats om, att det är nödvändigt att föra samtal med Libyen, även om det "inte är lätt". Hon bekräftade att hon fortfarande stödjer den så kallade non-refoulement-principen (som ska skydda flyktingar mot att återsändas till en stat där de riskerar förföljelse, ett s.k. politiskt verkställighetshinder).
Du kan hitta referat från utfrågningen och själv tolka det hon sa här:
http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf"
Som synes hänvisas i båda fallen till samma länk, med förhöret. Det kan givetvis spekuleras i hur det hon sa ska tolkas. Men jag menar att hennes egen tolking är den som gäller. Hon borde rimligen veta vad hon menade. Jag är nöjd med svaret.
Att inte hennes uppdrag blir lätt, det kan nog alla inse. Hon har ett uppdrag att föra samtal med Libyen, men hon avser inte att "hjälpa" Libyen. Tvärtom, hon kommer att pressa Libyen att följa internationella konventioner och arbeta för att flyktingar ska skyddas.
08 februari 2010
Röda korset och arvoden
Ja, arvodet som ordförande i Röda korset är för högt. Nu ska medlemmarna tycka till om detta till maj. Bengt Westerberg tar inte ut något arvode fram till dess, och medlemmarnas beslut styr om det ska vara något arvode och dess storlek. Det verkar ju demokratiskt och bra. Men jag menar nog att Bengt kunde ha sagt att om han ska vara arbetande ordförande så räcker 15-20 000 kr/månad. Om han inte ska vara s.k. arbetande borde det räcka med ett symboliskt arvode på säg 10 000 kr per år. Högst.
Nu är höga arvoden inte unika för dessa hjälporganisationer, även om jag inte sett någon heltäckande kartläggning. Jag menar att flera av de andra borde sänka arvodena de också.
Ett annat stort trovärdighetsproblem är att deras chefstjänstemän även de ofta har mycket höga löner, vilket sticker i ögonen när det gäller denna typ av organisationer. Anställda ska givetvis ha lön, men det verkar inte rimligt att de flesta av de mera kända organisationernas chefer har strax under en miljon i årslön. Ungefär hälften så mycket borde räcka gott och väl, anser jag.
Nu är höga arvoden inte unika för dessa hjälporganisationer, även om jag inte sett någon heltäckande kartläggning. Jag menar att flera av de andra borde sänka arvodena de också.
Ett annat stort trovärdighetsproblem är att deras chefstjänstemän även de ofta har mycket höga löner, vilket sticker i ögonen när det gäller denna typ av organisationer. Anställda ska givetvis ha lön, men det verkar inte rimligt att de flesta av de mera kända organisationernas chefer har strax under en miljon i årslön. Ungefär hälften så mycket borde räcka gott och väl, anser jag.
07 februari 2010
Hjälpa Libyen - eller hjälpa och skydda flyktingar?
I min senaste bloggpost om Björling-Libyenaffären kopplade jag till FarmorGuns och Mikael Nilssons debattartikel i ämnet i AB. När jag nu kollar upp Mikaels egen bloggpost i ämnet, så hittar jag en i mina ögon, märklig kommentar. Där skriver sign Nemokrati att blivande EU-kommissionären Cecilia Malmström ska ha betygat att hon och EU skulle göra allt för att hjälpa Libyen hålla tillbaka 'flyktingströmmarna' in till EU.
Jag vet inte om Nemokrati har ett horn i sidan till Cecilia Malmström, men vad jag kan utläsa av hennes anförande vid utfrågningen, så är hennes åsikter långt ifrån den tolkning som Nemokrati gör.
Jag citerar några stycken:
"I hela mitt arbete med EU:s inrikespolitik vill jag att solidaritet ska vara ett nyckelord.
Det handlar om solidaritet mellan EU-institutionerna: kommissionen,
medlemsländerna och Europaparlamentet, när vi tar oss an den enorma uppgiften
att skapa ett asyl- och migrationssystem som bygger på humanism och effektivitet.
...
För det första avser jag att fortsätta utveckla en gemensam politik för invandring och asyl. Jag tror på ett globalt angreppssätt där vi arbetar i partnerskap med tredjeländer för att erbjuda skydd till dem som behöver, främja legal invandring och stötta utveckling i vår omvärld, men även för att kontrollera den olagliga invandringen.
Asylpolitiken är vår möjlighet att på ett konkret sätt visa och stå upp för de värden som unionen är satt att försvara, nämligen mänsklig värdighet och solidaritet. Jag vill därför utveckla EU till ett enda gemensamt skyddsområde för dem som flyr undan förtryck och förföljelse. Vi behöver utveckla en gemensam politik för tillfälligt skydd och asyl som baseras på solidaritet, förutsägbarhet och delat ansvar. Europa måste kunna erbjuda skydd för de mest behövande, med full respekt för Genèvekonventionen och principen om non-refoulement.
Men en sådan politik kan bara vara trovärdig och legitim om vi också hanterar irreguljär migration på ett effektivt sätt. En av EU:s största framgångar är den inre marknaden och de fyra friheterna. Genom att avskaffa gränskontrollerna mellan våra länder har vi kommit närmare varandra, vilket gör livet enklare för både privatpersoner och företag. Men avsaknaden av inre gränser innebär också att vi måste ha en effektiv övervakning av de yttre gränserna. Här ingår en återvändandepolitik som är human och som fungerar i praktiken. En sådan politik måste utvecklas och genomföras i samarbete med tredjeländer.
...
För det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa.
... det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa på fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation. Arbete under rimliga villkor och förhållanden som i sin tur bidrar positivt till Europas ekonomier och samhällsutveckling.
Samtidigt behöver vi en bättre integrationspolitik som svarar mot behoven på
medlemsländernas arbetsmarknader och som tar bort hinder för nyanlända att fullt ut delta i samhällslivet. En ”invandrarstadga”, en ”immigration code”, ska antas som säkrar att legala migranter omfattas av rättigheter som motsvarar de som EUmedborgare har.
Det behövs göras mycket för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i dagens politik för migration och rörlighet. Jag avser därför att göra en översyn av den lagstiftning och policy som finns på området. " Slut citat.
Observera ex-vis uttrycket "återvändandepolitik som är human".
Givetvis kan ingen säga hur Cecilia Malmström kommer att lyckas med detta, men jag menar att hennes uttalade syfte är positivt och snarare leder till skydd och bättre villkor för flyktingar än något annat. Hon säger här inget om att "hjälpa" Libyen. Vare sig hon, med sin bakgrund, eller EU kan ha något intresse av att hjälpa en diktaturstats regim att övervaka flyktingar. Jag försöker också få fram om något hon kan ha sagt i själva utfrågningen kan (van-)tolkas i den riktningen. Om så skulle vara fallet finns all anledning att påtala det, eftersom det inte stämmer med hennes record.
Däremot anser jag att den svenska regeringen antingen är cynisk eller aningslös när den, genom Ewa Björling uppmuntrar till och PR-ar för att statliga Rymdbolaget ska förse diktaturens Libyen med övervakningsutrustning. Har inte svenska regeringar gjort bort sig nog med märkliga affärer med Libyen?
Jag vet inte om Nemokrati har ett horn i sidan till Cecilia Malmström, men vad jag kan utläsa av hennes anförande vid utfrågningen, så är hennes åsikter långt ifrån den tolkning som Nemokrati gör.
Jag citerar några stycken:
"I hela mitt arbete med EU:s inrikespolitik vill jag att solidaritet ska vara ett nyckelord.
Det handlar om solidaritet mellan EU-institutionerna: kommissionen,
medlemsländerna och Europaparlamentet, när vi tar oss an den enorma uppgiften
att skapa ett asyl- och migrationssystem som bygger på humanism och effektivitet.
...
För det första avser jag att fortsätta utveckla en gemensam politik för invandring och asyl. Jag tror på ett globalt angreppssätt där vi arbetar i partnerskap med tredjeländer för att erbjuda skydd till dem som behöver, främja legal invandring och stötta utveckling i vår omvärld, men även för att kontrollera den olagliga invandringen.
Asylpolitiken är vår möjlighet att på ett konkret sätt visa och stå upp för de värden som unionen är satt att försvara, nämligen mänsklig värdighet och solidaritet. Jag vill därför utveckla EU till ett enda gemensamt skyddsområde för dem som flyr undan förtryck och förföljelse. Vi behöver utveckla en gemensam politik för tillfälligt skydd och asyl som baseras på solidaritet, förutsägbarhet och delat ansvar. Europa måste kunna erbjuda skydd för de mest behövande, med full respekt för Genèvekonventionen och principen om non-refoulement.
Men en sådan politik kan bara vara trovärdig och legitim om vi också hanterar irreguljär migration på ett effektivt sätt. En av EU:s största framgångar är den inre marknaden och de fyra friheterna. Genom att avskaffa gränskontrollerna mellan våra länder har vi kommit närmare varandra, vilket gör livet enklare för både privatpersoner och företag. Men avsaknaden av inre gränser innebär också att vi måste ha en effektiv övervakning av de yttre gränserna. Här ingår en återvändandepolitik som är human och som fungerar i praktiken. En sådan politik måste utvecklas och genomföras i samarbete med tredjeländer.
...
För det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa.
... det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa på fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation. Arbete under rimliga villkor och förhållanden som i sin tur bidrar positivt till Europas ekonomier och samhällsutveckling.
Samtidigt behöver vi en bättre integrationspolitik som svarar mot behoven på
medlemsländernas arbetsmarknader och som tar bort hinder för nyanlända att fullt ut delta i samhällslivet. En ”invandrarstadga”, en ”immigration code”, ska antas som säkrar att legala migranter omfattas av rättigheter som motsvarar de som EUmedborgare har.
Det behövs göras mycket för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i dagens politik för migration och rörlighet. Jag avser därför att göra en översyn av den lagstiftning och policy som finns på området. " Slut citat.
Observera ex-vis uttrycket "återvändandepolitik som är human".
Givetvis kan ingen säga hur Cecilia Malmström kommer att lyckas med detta, men jag menar att hennes uttalade syfte är positivt och snarare leder till skydd och bättre villkor för flyktingar än något annat. Hon säger här inget om att "hjälpa" Libyen. Vare sig hon, med sin bakgrund, eller EU kan ha något intresse av att hjälpa en diktaturstats regim att övervaka flyktingar. Jag försöker också få fram om något hon kan ha sagt i själva utfrågningen kan (van-)tolkas i den riktningen. Om så skulle vara fallet finns all anledning att påtala det, eftersom det inte stämmer med hennes record.
Däremot anser jag att den svenska regeringen antingen är cynisk eller aningslös när den, genom Ewa Björling uppmuntrar till och PR-ar för att statliga Rymdbolaget ska förse diktaturens Libyen med övervakningsutrustning. Har inte svenska regeringar gjort bort sig nog med märkliga affärer med Libyen?
05 februari 2010
Libyen, Ewa Björling och Telub.
Gissa om jag blev glad när jag läste Gun Svenssons (= Farmor Gun (pp)) debattartikel tillsammans med Mikael Nilsson (även han piratpartist) i AB igår! Artikeln handlade om hur Sverige genom ett statligt bolag exporterar övervakningsutrustning till diktaturens Libyen, ett ämne som även jag skrev om tidigare igår.
Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.
FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.
Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.
Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!
Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!
En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.
De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!
Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.
FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.
Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.
Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!
Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!
En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.
De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!
04 februari 2010
Fattigsverige?
SvD har idag, den 4 febr, en ledare signerad Maria Eriksson med rubriken "Fortfarande Fattigsverige", något överraskande kanske för att vara i en moderat tidning.
Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.
Det låter väl bra? Eller...
Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.
Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...
"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.
Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.
Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.
Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.
Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.
Ändå. Hon koncentrerar sitt resonemang på att det finns folk som är fattiga, så fattiga att de tar SMS-lån. Att det inte bara är unga som lånar. Att under s-tiden var prioriteringen att hålla tillbaka inkomstspridningen. Att däremot förmögenhetsfördelningen är ojämlik. Och tycker att man (regeringen) ska fortsätta sänka skatterna för folk med "vanliga" inkomster.
Det låter väl bra? Eller...
Är det inte så att de med (fast heltids-) arbete har aldrig haft det så bra som idag? De har låga skatter - och borde i de flesta fall kunna spara ihop en buffert på 10 000 kr, eller mer. De behöver inga SMS-lån.
Därför brister skribentens analys. Att folk med goda inkomster med låg skatt inte har ens en liten buffert måste bero på något annat. En ovana att spara kanske (= bristande uppfostran)? En överdriven konsumism, som medför att alla tycker sig ska ha "allt". Och det genast, utan att spara ihop till det? Ett sneglande på de med riktigt höga inkomster, som gör att det inte finns en psykologisk broms emot prisstegringar. Folk, dvs de med jobbinkomst, de köper ju ändå. Bristande konkurrens gör att priserna är för höga, vilket inte slår så hårt för de som har fått sänkt skatt och även höjd lön. Men för de andra...
"De andra", det är inte bara de som pga arbetslöshet får leva på A-kassa och därför får ta till SMS-lån. De drabbas givetvis. För de har att betala högre priser utan att ha fått något jobbskatteavdrag. Men detsamma gäller pensionärerna. Likaså de sjuka, fr f a de långtidssjuka. De som skambelägges av regeringens retorik, såsom varande arbetsskygga simulanter. "De andra" är således flera, stora grupper. Att de inte kan spara och drabbas hårt av oförutsedda utgifter är givet. En tandläkarräkning t ex. Men även smärre dagliga kostnader svider illa för den som lever på eller under marginalen.
Jag har som regel inga problem med att det finns folk som tjänar bra, eller bygger upp förmögenheter. Inte om det sker genom hårt, ärligt arbete. Det som bekymrar mig är alla som trots hårt arbete, sjukdom, arbetslöshet eller ålder inte klarar sitt uppehälle. Som i vissa fall tillgriper nödlösningen SMS-lån.
Därför menar jag att det faktiskt är samhällets uppgift, genom staten-skattebetalarna, att se till att de som råkat illa ut, som inte har ett fast heltidsjobb, får en drägligare tillvaro. Därför har jag allt svårare att se det logiska och rättvisa i de fantasilöner som idag blivit vanliga både inom näringslivets toppar och bland högre politiker. Att sänka skatten för folk som redan har allt de behöver, det känns inte heller motiverat.
Inte ens för att stimulera konsumtionen under en lågkonjunktur. För det är mera effektivt att höja barnbidrag o likn, att inflationssäkra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, att sänka skatten för pensionärer. Dvs att rikta åtgärderna till de som använder pengarna, som inte har råd att spara.
Sverige är inte fattigt, många, de flesta har det fantastiskt bra. Men, många och alltfler har det minst sagt knapert. De är de fattiga. De är de som borde få skattesänkningar.
Sverige på utförsplanet
Sverige har sedan decennier berömt sig för sin demokrati - och för "den svenska modellen". För att bekämpa diktatur och förtryck. Sedan flera år finns till och med ett demokratimål inskrivet som ett viktigt kriterium för biståndet.
Nå, ibland har självgodheten varit så överdriven att jag känt kväljningar. Så bra var inte Sverige, inte så unikt. Så bra är inte Sverige. På senare år har vi ju till och med fått en FRA-lag som ser oss alla som presumtiva säkerhetsrisker och en IPRED-lag som ser oss som illegala konsumenter av storbolagens musik och litteratur.
Ändå så blir jag ytterligt beklämd när jag i SR, P1 hör om hur Sverige är berett att "hjälpa" diktaturens Vitryssland att begränsa internet. Så både hör och läser jag om hur Sverige, med beskäftig hjälp av handelsminister Eva Björling och ett statligt bolag är berett att sälja teknologi till Libyen, av alla länder, för övervakning. Detta Libyen som ex-vis samarbetar med Italien för att förhindra flyktingar från att bege sig i rangliga båtar över Medelhavet till ett liv i aningen mindre diktatorisk styrning.
Har "framgången" med att trumfa igenom FRA-lagen stigit regering och "säkerhetsbyråkrater" åt huvudet?
Finns det ingen hejd på hur långt man kan avlägsna sig från demokratiska ideal och vanlig anständighet???
Självklart protesterar Amnesty emot denna försäljning, som visar likhet med den s.k. Telubaffären för flera decennier sedan.
Jag hade tänkt skriva långt och skarpt om detta. Men ser att bl a "Svensk myndighetskontroll" redan reagerat. Läs det.
Läs också detta på SVT:s hemsida. När ni ändå är i farten, kolla in Scaber Nestor också.
Det blir tyvärr allt tydligare att Sverige befinner sig på det sluttande planet betr synen på demokrati och diktatur.
Nå, ibland har självgodheten varit så överdriven att jag känt kväljningar. Så bra var inte Sverige, inte så unikt. Så bra är inte Sverige. På senare år har vi ju till och med fått en FRA-lag som ser oss alla som presumtiva säkerhetsrisker och en IPRED-lag som ser oss som illegala konsumenter av storbolagens musik och litteratur.
Ändå så blir jag ytterligt beklämd när jag i SR, P1 hör om hur Sverige är berett att "hjälpa" diktaturens Vitryssland att begränsa internet. Så både hör och läser jag om hur Sverige, med beskäftig hjälp av handelsminister Eva Björling och ett statligt bolag är berett att sälja teknologi till Libyen, av alla länder, för övervakning. Detta Libyen som ex-vis samarbetar med Italien för att förhindra flyktingar från att bege sig i rangliga båtar över Medelhavet till ett liv i aningen mindre diktatorisk styrning.
Har "framgången" med att trumfa igenom FRA-lagen stigit regering och "säkerhetsbyråkrater" åt huvudet?
Finns det ingen hejd på hur långt man kan avlägsna sig från demokratiska ideal och vanlig anständighet???
Självklart protesterar Amnesty emot denna försäljning, som visar likhet med den s.k. Telubaffären för flera decennier sedan.
Jag hade tänkt skriva långt och skarpt om detta. Men ser att bl a "Svensk myndighetskontroll" redan reagerat. Läs det.
Läs också detta på SVT:s hemsida. När ni ändå är i farten, kolla in Scaber Nestor också.
Det blir tyvärr allt tydligare att Sverige befinner sig på det sluttande planet betr synen på demokrati och diktatur.
Grattis till Farmor Gun, en sån där hemsk bloggare...
En del människor, främst då vissa byråkrater och politiker som inte gillar debatt och att bli ifrågasatta, har en motvilja emot internet och inte minst då emot de politiska bloggarna. De är ju så svåra att styra och kontrollera.
Men jag säger, tack och lov att vi har internet och bloggandet, vilken stimulans för den fria debatten, och därmed för demokratin!
Nu har en av mina favoritbloggare, FarmorGun i Norrtälje, dvs Gun Svensson, gått sta och vunnit Stora Bloggpriset i klassen politiska bloggare. Ett mycket riktigt val. Det är väl sådär 1,5 år sedan jag först stötte på hennes blogg och jag insåg genast att här har vi en skärpt kvinna som har ett starkt engagemang för demokratiska värden.
(Fotot av Gun Svensson, FarmorGun, hämtat från bloggen MinaModerataKarameller. Det är inte ofta jag sätter in bilder i denna blogg, men nu är det högst motiverat.)Dessutom är Gun Svensson ett ypperligt exempel på att internet och bloggande inte är något förbehållet unga osnutna datornördar, utan faktiskt är ett medel där mogna människor i alla åldrar kan föra en viktig diskussion om väsentliga frågor.
Det som fick fart på FarmorGuns bloggande var debatten 2008 om FRA-lagen. Hon, liksom många andra, väcktes av den debatten om de många hot som hotar den privata integriteten, rättssäkerheten och närliggande områden. Hot som kommer från både övervakningsgalna politiker, byråkrater och även av delar av det näringsliv som ser internet som en försäljningskanal, som de ska styra, och inte som ett kommunikationsmedel för vanliga medborgare.
Idag är hon medlem i piratpartiet - och dessutom riksdagskandidat. Jag ser hennes kandidatur som en garanti för att piratpartiet står stadigt för de demokratiska värden, som hos andra partier kraftigt urholkats under senare år. Och Gun Svensson är ingen duvunge i politiska sammanhang heller.
Grattis FarmorGun!
03 februari 2010
Ska en regering sitta på riksdagens eller statsministerns förtroende?
De flesta kommentarer (som jag läst el hört) till utnämningen av Birgitta Ohlsson till EU-minister har varit positiva, positiva till henne (trots lite rädsla för hennes feminism etc). Däremot har en och annan menat att just den ministerposten inte behövs (Expressen t ex) eller att Birgitta riskerar att tvingas dämpa sin kritik mot både tidigare och kommande regeringsbeslut, som hon inte gillar. Jag och Johan Westerholm har haft en kommentarsdebatt om detta.
Det är bl a mot den bakgrunden jag läser Cecilia Wikströms debattartikel i DN idag. Rubriken är: Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt. Hon hänvisar till hur europaparlamentet frågat ut de blivande kommissionärerna under stor offentlighet, vilket inneburit att de måste förbereda sig, sätta sig in i vad de förutsätts göra och förklara vad de vill med sitt nya uppdrag.
På det sättet blir parlamentet informerat och kan dessutom säga ja eller nej till kommissionen. Duger inte svaren kan de stoppa hela kommissionen. Cecilia W menar att i Sverige borde ministerämnen i vart fall frågas ut offentligt. En utmärkt idé!
Jag håller med om att öppenheten måste öka. Likaså möjligheterna att kunna hävda sin integritet. Jag noterar att Johan Westerholm också läst DN, och han kompletterar med att begära att KU måste bli vassare, dvs sluta med att vara ett transportkompani för sittande regering, oavsett vilken den än är. Det instämmer jag också i. Liksom i att det finns fler problem att ta i. Ett, som varken Cecilia Wikström eller Johan W nämner, är behovet av en författningsdomstol.
Det är något fel i att statsministern ska kunna utse ministrar utan riksdagens hörande.
Det är inte bara i EU som höga politiker eller tjänstemän (med politiska uppdrag) synas offentligt, innan de får tillträda. De ska godkännas inte bara av statsminitern el motsvarande utan även av parlamentet eller ett granskande utskott. Jämför gärna med hur det är i USA.
Som ett första steg vore det utmärkt med offentliga utfrågningar. Ett andra steg, vilket skulle innebära en ändring i grundlagen, får tas när vi vet hur långt betr ökad öppenhet som utfrågningarna leder.
Offentlighet, och gärna godkännande av riksdagen, skulle gissningsvis stärka den enskilde ministerns möjlighet att hävda sig gentemot partiinpiskare. Vilket jag skulle välkomna. Idag är ju regeringen ett kollektiv, utsett av statsministern, och får i vart fall utåt ses som hans lojala ja-sägare.
Jag tror det vore en fördel för demokratin, en levande demokrati, att ministrar är förberedda för sina uppdrag, och att riksdagen kan grilla dem om deras åsikter, planer och prioriteringar. Jag har tidigare efterlyst större självständighet betr riksdagsledamöterna i förhållande till partiorganisationerna. Detsamma bör gälla för ministrar!
Det är ju faktiskt så att väljarna väljer person, riksdagsman/kvinna! Att de står på en partilista är en annan sak. Partier är ett sätt att gruppera sig samarbetsmässigt för ledamöter som har liknande inställning. Men det är, eller bör vara, den enskilde ledamoten vi tar ställning till i val, dennes ideologi och integritet. Då bör det vara de som folket valt, som ska ha koll på vilka som statsministern vill ha som ministrar.
Insyn, offentlighet, förtroende, integritet, självständighet = levande demokrati.
Det är bl a mot den bakgrunden jag läser Cecilia Wikströms debattartikel i DN idag. Rubriken är: Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt. Hon hänvisar till hur europaparlamentet frågat ut de blivande kommissionärerna under stor offentlighet, vilket inneburit att de måste förbereda sig, sätta sig in i vad de förutsätts göra och förklara vad de vill med sitt nya uppdrag.
På det sättet blir parlamentet informerat och kan dessutom säga ja eller nej till kommissionen. Duger inte svaren kan de stoppa hela kommissionen. Cecilia W menar att i Sverige borde ministerämnen i vart fall frågas ut offentligt. En utmärkt idé!
Jag håller med om att öppenheten måste öka. Likaså möjligheterna att kunna hävda sin integritet. Jag noterar att Johan Westerholm också läst DN, och han kompletterar med att begära att KU måste bli vassare, dvs sluta med att vara ett transportkompani för sittande regering, oavsett vilken den än är. Det instämmer jag också i. Liksom i att det finns fler problem att ta i. Ett, som varken Cecilia Wikström eller Johan W nämner, är behovet av en författningsdomstol.
Det är något fel i att statsministern ska kunna utse ministrar utan riksdagens hörande.
Det är inte bara i EU som höga politiker eller tjänstemän (med politiska uppdrag) synas offentligt, innan de får tillträda. De ska godkännas inte bara av statsminitern el motsvarande utan även av parlamentet eller ett granskande utskott. Jämför gärna med hur det är i USA.
Som ett första steg vore det utmärkt med offentliga utfrågningar. Ett andra steg, vilket skulle innebära en ändring i grundlagen, får tas när vi vet hur långt betr ökad öppenhet som utfrågningarna leder.
Offentlighet, och gärna godkännande av riksdagen, skulle gissningsvis stärka den enskilde ministerns möjlighet att hävda sig gentemot partiinpiskare. Vilket jag skulle välkomna. Idag är ju regeringen ett kollektiv, utsett av statsministern, och får i vart fall utåt ses som hans lojala ja-sägare.
Jag tror det vore en fördel för demokratin, en levande demokrati, att ministrar är förberedda för sina uppdrag, och att riksdagen kan grilla dem om deras åsikter, planer och prioriteringar. Jag har tidigare efterlyst större självständighet betr riksdagsledamöterna i förhållande till partiorganisationerna. Detsamma bör gälla för ministrar!
Det är ju faktiskt så att väljarna väljer person, riksdagsman/kvinna! Att de står på en partilista är en annan sak. Partier är ett sätt att gruppera sig samarbetsmässigt för ledamöter som har liknande inställning. Men det är, eller bör vara, den enskilde ledamoten vi tar ställning till i val, dennes ideologi och integritet. Då bör det vara de som folket valt, som ska ha koll på vilka som statsministern vill ha som ministrar.
Insyn, offentlighet, förtroende, integritet, självständighet = levande demokrati.
02 februari 2010
"Liberal" i Skåne har gått fel
I dagens SvD skriver fp-kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg, en debattartikel, där han anser att begreppet integritet missbrukas. Han klagar över att man stoppas när man vill införa fler integritetsbegränsningar.
Det verkar som om denne man, som tillhör det parti som ännu faktiskt kallar sig liberalt, inte har en aning om vad liberalism står för. Som han formulerar sig är det något slags halvnazism, under sken av att vara för "trygghet".
Jag tar mig för pannan. Men det räcker att hänvisa till Mikael Elmlunds kommentar. Läs det, läs.
Det verkar som om denne man, som tillhör det parti som ännu faktiskt kallar sig liberalt, inte har en aning om vad liberalism står för. Som han formulerar sig är det något slags halvnazism, under sken av att vara för "trygghet".
Jag tar mig för pannan. Men det räcker att hänvisa till Mikael Elmlunds kommentar. Läs det, läs.
FRA-kritiska Birgitta blev EU-minister!
Ja, det blev Birgitta Ohlsson som utnämndes som ny EU-minister! Ett något oväntat val, eftersom det i förhandssnacket (bl a i DN) framkommit att partiledningen inte var helt lycklig över att hon var en av de främsta motståndarna till FRA-lagen, och även i övrigt visat stor självständighet.
Men Jan Björklund bet huvudet av skammen och godtog henne, och till och med lovordade henne starkt vid presskonferensen. Och föregrep frågarna genom att hävda att hennes höga integritet var en fördel hos hennes, trots hennes kritik av FRA-lagen och av honom själv i den frågan. Det är svårt att bedöma om det berömmet kom från hjärtat eller av att hon både inom partiet - och troligen även av Reinfeldt - ansågs som den bästa kandidaten.
Jag måste dock medge att min respekt för Jan Bj, som i sig är rätt låg, steg någon grad i och med detta.
Birgitta Ohlsson är 34 år, gift med Mark Klamberg, och har trots sin ungdom lång politiskt erfarenhet med stark betoning på socialliberala värden. Bland bloggare är kanske mest känt hennes kritik av regeringens FRA-lagsförslag och möjligen också att hon är en framträdande feminist. Hon har en stark betoning på just utrikespolitik, bistånd, frihetsfrågor, demokrati, mänskliga rättigheter, internationalism.
Hennes egna prioriteringar som EU-minister ligger i linje med detta. EU som ett medel för demokrati och frihet, det är det grundläggande. Hon exemplifierade med problemområden som romernas och de homosexuellas ställning, liksom att det förekommer sexslaveri i Europa.
Hon vill dessutom betona att EU skall arbeta för kunskap och klimatfrågorna.
Hennes engagemang för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter bör rimligen ligga i linje med mycket av det t ex piratpartiet anser. Som politiker vet hon att politik innebär att diskutera för att övertyga men också att ofta kompromissa. Men det är ingen tvekan om att hon med kraft kommer att hävda sina övertygelser som EU-minister.
Men Jan Björklund bet huvudet av skammen och godtog henne, och till och med lovordade henne starkt vid presskonferensen. Och föregrep frågarna genom att hävda att hennes höga integritet var en fördel hos hennes, trots hennes kritik av FRA-lagen och av honom själv i den frågan. Det är svårt att bedöma om det berömmet kom från hjärtat eller av att hon både inom partiet - och troligen även av Reinfeldt - ansågs som den bästa kandidaten.
Jag måste dock medge att min respekt för Jan Bj, som i sig är rätt låg, steg någon grad i och med detta.
Birgitta Ohlsson är 34 år, gift med Mark Klamberg, och har trots sin ungdom lång politiskt erfarenhet med stark betoning på socialliberala värden. Bland bloggare är kanske mest känt hennes kritik av regeringens FRA-lagsförslag och möjligen också att hon är en framträdande feminist. Hon har en stark betoning på just utrikespolitik, bistånd, frihetsfrågor, demokrati, mänskliga rättigheter, internationalism.
Hennes egna prioriteringar som EU-minister ligger i linje med detta. EU som ett medel för demokrati och frihet, det är det grundläggande. Hon exemplifierade med problemområden som romernas och de homosexuellas ställning, liksom att det förekommer sexslaveri i Europa.
Hon vill dessutom betona att EU skall arbeta för kunskap och klimatfrågorna.
Hennes engagemang för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter bör rimligen ligga i linje med mycket av det t ex piratpartiet anser. Som politiker vet hon att politik innebär att diskutera för att övertyga men också att ofta kompromissa. Men det är ingen tvekan om att hon med kraft kommer att hävda sina övertygelser som EU-minister.
01 februari 2010
Plötsligt rör sig piratpartiet framåt
Alltmer tyder på att piratpartiet börjar mogna till. Att det rör sig framåt och inser att det bör ta ställning till alltfler frågor. I vart fall i första hand på det sättet att de kommer att ta ställning till hur de anser att integritet och rättssäkerhet ska försvaras bättre än som sker i dagens Sverige.
Jag har efterlyst detta länge, som flitiga läsare av denna blogg säkert noterat. Och även puffat på här och där utanför bloggandet. Jag tror det är rätt utveckling, om partiet vill betraktas som ett seriöst parti. Och om det vill få bort stämpeln av att vara ett en-fråge-parti.
Intressant är att denna utveckling pågått och verkar kulminera samtidigt som förhållandet till sverigedemokraterna diskuteras allt intensivare. (Om detta handlade/startade föregående bloggpost.)
Det är möjligt att en och annan tidigare eller presumtiv väljare stöts bort av avståndstagandet från sd. Likaså att en och annan anser att det räcker med att protestera emot FRA-lag och Ipred.
Jag är dock övertygad om att dessa är rätt så få, och att åtskilligt fler och nya väljare och sympatisörer kan vinnas genom att visa mognaden att ta itu med t ex integritets- och frihetsproblemen inom även andra områden.
Jag behöver inte rabbla upp alla som verkar puffa på åt rätt håll nu. Jag nöjer mig med att konstatera att Emma i Opassande talar om förhållandet mellan hårt och mjukt i politiken och att Mikael Elmlund resonerar om behovet att sätta agenda för det politiska samtalet.
För det är ju så. Ska piratpartiet in i debatten, så måste det förstås förklara vad integritet, frihet, rättssäkerhet etc betyder, och hur de begreppen är i fara. Då först kan pp vara med och sätta agendan, att se till att media (obs! pappers- och etermedia!!!) inte bara resonerar och intervjuar politikerna om ekonomi och skatter.
Kanske kan pp till och med förklara att viktiga demokratiska begrepp kan ha ekonomiska följder, utan att pp därför börjar darra på manschetterna.
Det viktiga är ju föra samtalet med väljarna. Det samtalet förs i stor utsträckning via dagspressens debatt-, insändar- och reportagesidor.
Då kanske en del etablerade politiker och partier måste börja tänka om, tänka till. Det kan det vara värt.
Även om ett och annat blogginlägg blir oskrivet.
Jag hoppas att snart kunna läsa, inte bara på diverse bloggar, att piratpartiet tagit initiativ på flera områden. Och därmed är med på allvar inför höstens val.
Jag har efterlyst detta länge, som flitiga läsare av denna blogg säkert noterat. Och även puffat på här och där utanför bloggandet. Jag tror det är rätt utveckling, om partiet vill betraktas som ett seriöst parti. Och om det vill få bort stämpeln av att vara ett en-fråge-parti.
Intressant är att denna utveckling pågått och verkar kulminera samtidigt som förhållandet till sverigedemokraterna diskuteras allt intensivare. (Om detta handlade/startade föregående bloggpost.)
Det är möjligt att en och annan tidigare eller presumtiv väljare stöts bort av avståndstagandet från sd. Likaså att en och annan anser att det räcker med att protestera emot FRA-lag och Ipred.
Jag är dock övertygad om att dessa är rätt så få, och att åtskilligt fler och nya väljare och sympatisörer kan vinnas genom att visa mognaden att ta itu med t ex integritets- och frihetsproblemen inom även andra områden.
Jag behöver inte rabbla upp alla som verkar puffa på åt rätt håll nu. Jag nöjer mig med att konstatera att Emma i Opassande talar om förhållandet mellan hårt och mjukt i politiken och att Mikael Elmlund resonerar om behovet att sätta agenda för det politiska samtalet.
För det är ju så. Ska piratpartiet in i debatten, så måste det förstås förklara vad integritet, frihet, rättssäkerhet etc betyder, och hur de begreppen är i fara. Då först kan pp vara med och sätta agendan, att se till att media (obs! pappers- och etermedia!!!) inte bara resonerar och intervjuar politikerna om ekonomi och skatter.
Kanske kan pp till och med förklara att viktiga demokratiska begrepp kan ha ekonomiska följder, utan att pp därför börjar darra på manschetterna.
Det viktiga är ju föra samtalet med väljarna. Det samtalet förs i stor utsträckning via dagspressens debatt-, insändar- och reportagesidor.
Då kanske en del etablerade politiker och partier måste börja tänka om, tänka till. Det kan det vara värt.
Även om ett och annat blogginlägg blir oskrivet.
Jag hoppas att snart kunna läsa, inte bara på diverse bloggar, att piratpartiet tagit initiativ på flera områden. Och därmed är med på allvar inför höstens val.